Jag gillade vad jag hörde. Ett av de problem jag hade upplevt under mina år som journalist på de stora medierna var den sorteringsprocess som skedde av potentiella medverkande. De kunde avfärdas med argument som: ”Han är inte riktigt seriös” eller ”har inte hon skrivit en bok ihop med x som i sin tur skrivit det här tveksamma inlägget på Facebook?” På intet sätt någon illvillig process eftersom den syftade till att undvika att ge medialt utrymme åt oseriösa personer med tveksamma syften.
Men efterhand upplevde jag nog att den diskvalificerade alltför många personer och många gånger dessutom på rätt skakig grund. Ingen rök utan eld och better safe than sorry blev lite av styrårorna när medverkande skulle väljas ut, vilket – om man ska hårdra – ledde till att samma bekanta gäng cirkulerade mellan de stora mediehusens studios, oavsett om det var statsbudgeten, Putin eller feminismen som skulle avhandlas.
Men efterhand har jag trots det kommit fram till att vår växande publik behöver ett tydliggörande kring skillnaden mellan våra olika publiceringar. Så här kommer det:
Ibland publicerar vi argumenterande texter i kontroversiella ämnen. Vi arbetar med ett aktivt redaktörskap där vi inte släpper igenom publicistiska övertramp och där vi ber om kontrollerbara, och som regel vetenskapliga, källor till kontroversiella påståenden. Christian Berggrens text om ”Stockholmskriminologerna” är ett exempel. Charlotte Erlanson-Albertssons kulturessä om sin kamp mot allt som är sött är ett annat. Dessa kvalar in i kategorin viktiga perspektiv som bör ges utrymme men som inte säger något mer än så om var vi som redaktion står i frågorna. Av det följer att vi mer än gärna och helt utan prestige publicerar repliker på dessa texter.
En annan kategori är förstås våra podcasts, Fredagsintervjun, Veckopanelen och Den Svenska Modellen. Där är det självfallet den intervjuperson, poddare eller panelist som uttrycker sig som får stå för budskapet. Såvida det inte strider mot yttrandefrihetslagstiftningen (förtal, hets mot folkgrupp etc). Då är det förstås jag som ansvarig utgivare som får stå för konsekvenserna av att ha publicerat podden i fråga.
En ytterligare kategori är den journalistik som görs av redaktionen själv. Ola Wongs essä ”Jag tvivlar inte på klimatkrisen, men jag tvivlar på mediabilden” eller Viktor Barth-Krons många politiska kommentarer. I dessa fall står redaktionen inte bara bakom skribentens rätt att uttrycka sina ståndpunkter utan också att de slutsatser som dras i texten har fog för sig.
En fjärde kategori är texter som är skrivna av utomstående – frilansjournalister eller akademiker – men som inte i första hand är argumenterande och där redaktionen har tagit en stor del i tillkomsten och bearbetningen av texten. Även för dessa gäller att redaktionen står för att de slutsatser som dras är korrekta. Peter Axelssons granskning av militärsmugglingen på Estonia är ett exempel på en sådan.
Vad är då skillnaden, tänker kanske någon. Jo den ligger i hur vi reagerar på kritik gällande de två första kategorierna respektive de två senare. Vad gäller de första så välkomnar vi repliker och mothugg, utan att lägga någon prestige i det. Detta är ett sätt att bidra till ett levande och konstruktivt offentligt samtal. När det gäller de två följande kategorierna kommer vi att försvara det som påstås. Och skulle det visa sig att vi ändå har fel kommer vi att rätta det som är felaktigt och tydligt förklara att vi har gjort det och varför.
Icke desto mindre har jag uppmärksammat en otydlighet i denna ordning som kommer att åtgärdas så småningom. Vi kommer att göra en tydligare uppdelning mellan argumenterande texter och sådana som vi sorterar in under kategorin klassisk journalistik. Allt för att leva som vi lär och som vi skriver längst ned på sajtens första sida: Tidskriften Kvartal ska