Att journalister inte medvetet bör sprida felaktigheter är något de flesta kan hålla med om. Men det kan bli ett problem när medierna även åtar sig rollen att inte säga saker eftersom delar av publiken inte anses tåla det, då kan det krocka med ett annat ideal: konsekvensneutralitet. Rapportering om självmord riskerar att falla i en sådan kategori.
Från intresseorganisationer och andra aktörer framförs ofta hur och vad medierna bör säga och inte säga om självmord. Karolinska institutet har tagit fram detaljerade riktlinjer för hur medierna bör bidra till att förebygga självmord. Medierna uppmanas där att inte ens använda ordet självmord i rubrik. De ska inte heller beskriva självmordsmetod, avskedsbrev, inlägg på sociala medier från den avlidne eller detaljer om platsen för självmordshandlingen. Däremot ska rapporteringen innehålla skildringar om hur man kan hantera stress eller självmordstankar. Motiveringen till självcensuren är högst begriplig: cirka 1 500 människor tar livet av sig varje år i Sverige. KI hänvisar till flera forskningsstudier som visar att medierapportering kan leda till en ökning av självmord. Det är den så kallade ”Werther-effekten”, efter Goethes roman Den unge Werthers lidanden från 1774, där huvudpersonen tar sitt liv på grund av obesvarad kärlek. Boken förbjöds i flera europeiska städer av rädsla för att den skulle leda till självmord bland unga. Men där närmar vi oss också problematiken.
Det som inte blir sagt
Författaren Virginia Woolfs självmordsbrev är också en storartad kärleksförklaring som säger något djupt om det moderna tillståndet. Borde det inte ha publicerats? Se länk >
Drar man rekommendationerna hela vägen blir Hamlets ”nåd att stilla bedja om” en rejäl session KBT-terapi.
Ingen redaktör är en konsekvensneutral robot, och jag ser ingen anledning till att romantisera handlingen när en artist tar livet av sig. Men det finns också risker med att medierna tar på sig skygglappar.
Örjan Grudens essä Självmord efter moget övervägande är en uppgörelse med vad han kallar den officiella ”berättelsen om självmord”. Han vänder sig emot narrativet att självmord är impulsstyrda handlingar som beror på psykisk ohälsa och mansnormer och att medmänniskan kan förhindra det genom att ”våga fråga”. Det gör att alternativa orsaker inte undersöks, och stigmatiseringen av nära och kära riskerar att fortsätta. Han pekar också på en elefant i rummet. Samhället lägger rekordmycket resurser på att förhindra självmord och vi pratar mer än någonsin om psykisk ohälsa. Ändå verkar självmorden inte minska. Kommer då ännu mer pengar i samma riktning hjälpa?
Vill vi ens ha ett samhälle med noll självmord? Det verkar finnas en avvägning mellan individens frihet och låga självmordstal.
När han väl blivit inlåst i sig själv inser han att han vill leva, bara ytterligare en dag.
Den officiella rekommendationen är att medierna inte bör diskutera självmord som en lösning på problem. Men Ivar Arpi sätter i sin artikel Dödshjälp är den sista friheten ord på en tanke som många bär på: att hellre ta livet av sig än att bli en skugga av sitt forna jag. Självklart ska medier och kulturvärlden kunna diskutera det.
Inte minst eftersom frågan om dödshjälp är komplicerad. Det är farligt om en lagstiftning öppnar för att samhälle och anhöriga kan ”knuffa” personer i riktning mot utgången. Författaren Linn Ullman tar upp en aspekt av det problemet i boken Nåd (Albert Bonniers förlag, 2017). Romanen beskriver en man som får ett ödesdigert besked att han är döende. Han bestämmer sig för att han ska dö en värdig död och ber sin fru att administrera det. Men när han väl blivit inlåst i sig själv inser han att han vill leva, bara ytterligare en dag. Men då är mannens öde redan avgjort, av hans friska jag.
Kinas framtid kan bli världens
På tal om öde. Flera bedömare menar att det är troligt att världen kommer att missa klimatmålet 1,5 grader. Kina rapporteras också ha tryckt på för att inte bekräfta målet under klimatmötet i Egypten. Som jag skriver i den avslutande delen i min artikelserie om Kinas framtid verkar landet i tysthet vara på väg att förbereda sig för betydligt värre scenarier. Peking har nu världens största program för att klimatanpassa samhället. Har Kina varit tidigt ute i ett klimatrelaterat område som länge inte varit prioriterat i Väst? På samma sätt som landet var snabbt med att skaffa sig en ledande position i industrier som elfordon och förnybar energi. Samtliga delar i min artikelserie Kina efter partikongressen kan läsas samlade på den här länken.
Mötet mellan Xi Jinping och USA:s president Joe Biden på G20-mötet i Bali i veckan var annars oväntat positivt. Men Bidens uttalande om att han inte vill ha ett nytt kallt krig dolde inte det faktum att USA försöker strypa Kinas teknologiska utveckling. Det är innebörden av de nya amerikanska reglerna om exportförbud och försök att stoppa kunskapsöverföring för utveckling av avancerade halvledare. Kina har som mål att bli självförsörjande på högteknologisk tillverkning och vara global ledare inom AI redan 2030, och den teknologin väntas bli avgörande framtidens krig. Det finns en växande oro i USA att landet håller på att bli omsprunget av Kina i militär styrka.
USA kommer att pressa omvärlden att välja sida i denna nya version av containmentpolitik. Europa kan väntas försöka vara bägge sidor till lags, men i slutändan är det USA som garanterar säkerheten för vår del av världen.
Historien upprepar sig inte, men den rimmar, som Mark Twain sade.
Ola Wong är Kvartals kulturredaktör, Kina-kännare och författare.
