Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Skip to content
Kultur |

Självmord efter moget övervägande

Illustration: Hans von Corswant

Örjan Grudens son Love planerade och genomförde sedan sitt eget självmord. Den vanliga förklaringen till att så många svenskar tar livet av sig gör det till en fråga om mental ohälsa och dåliga mansnormer. Mitt i den tunga sorgen börjar Örjan Gruden forska i ämnet och inser att forskningsläget visar något annat än den officiella sanningen om självmord. Denna text skriver han för Loves rätt att bestämma om sitt liv och inte bli reducerad till en psykisk sjukdom.

Om du som läser detta har tankar på att ta ditt liv eller har en närstående med sådana tankar, kontakta Minds självmordslinje.

Av Örjan Gruden | 12 november 2022
Eventuella åsikter och slutsatser i texten är skribentens egna.
I korthet Lästid 25 min
I korthet

 

 

Min förstfödde son Love tog sitt liv i juni 2020. Han var då 18 år gammal och jag vaknade upp till varje förälders värsta mardröm. Som en del i en bearbetning började jag lägga pussel över hans sista tid i livet och undersöka möjliga orsaker till hans beslut, ett arbete som mynnade ut i en bok om hans liv och död. Under tiden jag skrev läste jag om självmord1 ur ett mer allmänt perspektiv för att se hur det relaterade till honom, och det blev tydligt för mig att den bild som tongivande aktörer målar upp om självmord är mycket snäv i relation till befintlig forskning. Det är ett sjukdomsfixerat, historielöst, materialistiskt och navelskådande perspektiv som dominerar, och det tar inte hänsyn till människans grundläggande komplexitet och villkor. Jag kallar perspektivet för berättelsen om självmord.

Jag vaknar varje morgon med en smärta i mitt bröst, min älskade son fattas mig.

Loves självmord blev en ingång för mig till att undersöka och problematisera den vedertagna bilden, som kommit att bli ett självspelande piano. Ett aktuellt exempel är motiveringarna till organisationen Suicide Zeros Våga berätta-priser för bästa rapportering om självmord som programmet Malou efter tio och journalisten Måns Mosesson nyligen fick. De betonar medmänniskans roll och psykisk ohälsa, vilket är bärande delar av berättelsen om självmord.

Av Örjan Gruden | 12 november 2022
Eventuella åsikter och slutsatser i texten är skribentens egna.
Profil Lyssna på texten I korthet Lästid 25 minSkärmläsarvänlig
I korthet

 

 

Min förstfödde son Love tog sitt liv i juni 2020. Han var då 18 år gammal och jag vaknade upp till varje förälders värsta mardröm. Som en del i en bearbetning började jag lägga pussel över hans sista tid i livet och undersöka möjliga orsaker till hans beslut, ett arbete som mynnade ut i en bok om hans liv och död. Under tiden jag skrev läste jag om självmord1 ur ett mer allmänt perspektiv för att se hur det relaterade till honom, och det blev tydligt för mig att den bild som tongivande aktörer målar upp om självmord är mycket snäv i relation till befintlig forskning. Det är ett sjukdomsfixerat, historielöst, materialistiskt och navelskådande perspektiv som dominerar, och det tar inte hänsyn till människans grundläggande komplexitet och villkor. Jag kallar perspektivet för berättelsen om självmord.

Jag vaknar varje morgon med en smärta i mitt bröst, min älskade son fattas mig.

Loves självmord blev en ingång för mig till att undersöka och problematisera den vedertagna bilden, som kommit att bli ett självspelande piano. Ett aktuellt exempel är motiveringarna till organisationen Suicide Zeros Våga berätta-priser för bästa rapportering om självmord som programmet Malou efter tio och journalisten Måns Mosesson nyligen fick. De betonar medmänniskans roll och psykisk ohälsa, vilket är bärande delar av berättelsen om självmord.

Läs mer Visa mindre

Redan prenumerant?
Prova Kvartal Total!

49 kr första månaden.

Eller vill du bara läsa denna artikel?