Hon och mannen hade just köpt nytt hus och hund. Pensionen låg bara något år bakåt i tiden. Fyra barnbarn i grannskapet. Ett nytt kapitel som just skulle börja skrivas för min väns mamma. De första två månaderna efter operationen var tuffa, men sedan var det som att allt blev som vanligt igen. Från att ha varit sängliggande till att röra sig som vanligt, med en relativt kort återhämtningstid. Transplantationen skedde under pandemin, och med de nya lungorna återvände livet. En så enkel sak som att få fylla lungorna med luft utan att behöva kämpa. Känna syret röra sig, fylla ådrorna, ge tankarna flygförmågan åter. Det blev en kortvarig lycka. Kroppen ville inte.
Prata om en bra död
Påminns om när jag skämtade med en annan studiekamrat.
”Lennart”, sade jag, ”är ett fult namn utan att man liksom lägger märke till det”.
”Min pappa, hette Lennart”, svarade han.
”Varför så dyster?”
Det visade sig att pappan hade försvunnit efter en stroke, även om kroppen levde vidare i tio år till.
”När pappa väl dog var det en lättnad för familjen. Lennart, hette han.”
”Förlåt, jag visste inte.”
Vi pratar för lite om vad en bra död är. Ett värdigt avslut. Vi pratar däremot mycket om vad ett gott liv är. Vad man ska äta. Hur många steg man ska gå. Hur man ska bli lycklig, framgångsrik, tillfredsställd, produktiv, hälsosam, ångestlindrad med lagom fast avföring. Hur man kan lura döden. 70 är det nya 50, som det har hetat på senare tid. Om vi är tillräckligt duktiga så måste vi väl belönas med ett riktigt långt liv, eller hur? Om vi äter våra grönsaker, vårdar våra vänskaper, dricker med måtta och allt annat. Om vi följer schemat, då dröjer det väl? Bara lite till.
Mina nära och kära kallar mig morbid, men jag tror att man lever bättre om man ofta tänker på döden. Kom ihåg att du är dödlig – memento mori. Eller så är det bara en rationalisering. Jag tror bilden av döden som en främling, som dyker upp oinbjuden, är ganska träffande. Det finns ingen rättvisa, ingen planerbarhet, ingen urskiljbar logik, när främlingen drar fram. Ingen skonas, varken gammal eller ung, hög eller låg. När digerdöden drog fram över Europa började man föreställa sig ett slags dödsdans, som lyfte fram just det slumpartade i döden. I modern svensk tid skildras den kanske bäst som de dansande silhuetterna i slutet av filmen Det sjunde inseglet. Att vara för fäst vid det jordiska livet är fåfängt, som att bygga ett sandslott vid strandkanten, som ett jagande efter vind. En lösning är att rikta blicken bortom världen. ”Det faktum att vårt hjärta längtar efter något som jorden inte kan leverera är ett bevis på att himlen måste vara vårt hem,” skrev C.S. Lewis. Jag tror inte på något liv efter detta, men jag tror inte heller att man kan fånga vinden.
Att få välja när det är dags
En värdig död, är det att få vara sig själv så länge som möjligt? Min väns pappa Lennart fick inte den chansen. Många av oss har erfarenheter av äldre släktingar som försvinner allt längre in i demenssjukdom, tills de inte längre känner igen sina barn eller barnbarn. När besluten överlämnas till närstående är det redan för sent att själv få avgöra när det är dags att ta farväl.
Den sista friheten, kallar författaren och journalisten Inga-Lisa Sangregorio det i en bok med samma titel (Fri tanke förlag, 2016). Hon argumenterar för rätten att själv välja när man vill avsluta sitt liv. Hon förespråkar den så kallade Oregonmodellen, döpt så efter den form av aktiva dödshjälp som finns i just delstaten Oregon. Där är det endast människor med en sjukdom som väntas leda till döden inom ett halvår som har rätt till dödshjälpen. Det är en skillnad mot exempelvis Nederländerna där även kroniska sjukdomar som ALS, MS och Alzheimers kvalificerar till dödshjälp. Jag ska erkänna att jag var skeptisk när jag började läsa Sangregorios bok, men har svårt att värja mig mot hennes argument. I Oregonmodellen handlar det om att själv välja när man slutar sina dagar, där det inte finns något hopp om fortsatt liv. Man kan inte välja livet, däremot dödstillfället. Man kan välja tid och plats för mötet med Främlingen.
Min väns mamma var en imponerande människa. När kroppen började stöta bort den nya lungan, och livet blev en kamp om varje andetag, bestämde hon sig för att det fick vara nog. Det hade inte kunnat bli tal om en ny transplantation ändå, ens om hon hade velat gå igenom alla plågor med det. Efter en svår infektion bestämde hon sig för att sluta äta och dricka. Hon var helt klar i huvudet hela vägen fram till slutet. Hon hade tid att säga hejdå till sin make, sina barn och barnbarn. De hann påbörja sorgeprocessen tillsammans. Kanske är hon ett exempel på en värdig, om än alldeles för tidig, död? Jag skulle säga det.
En svårare fråga är om människor i hennes situation får lida i onödan på grund av vår lagstiftning. Hon var lika viljestark i livet som i döden, men alla har inte förmågan att fullfölja, trots att de önskar det. Vore det orimligt att låta människor i en hopplös situation, där döden närmar sig, få ett dödligt medel, som i Oregonmodellen?
Min värsta mardröm är att förlora mig själv, att bli en annan, ett skal.
Gränsdragningarna är svårare än man först kan tro. Ett argument som ofta använts mot dödsstraff är att ett samhälle förändras när det är möjligt för staten att avrätta medborgare. När aktiv dödshjälp först sträcks ut som en möjlighet för en avgränsad grupp, kommer inte rättigheten då snart expandera och missbrukas? Det är vad som tycks ha hänt i just Nederländerna, där aktiv dödshjälp varit lagligt sedan 2002. Här måste patienten vara drabbad av ett “outhärdligt lidande”, men hur ska det definieras? Räknas även psykiskt lidande?
Nederländskan Aurelia Brouwers var inte dödssjuk, men hon led av en rad psykiatriska åkommor sedan 12 års ålder. Hon hade aldrig varit lycklig, sade hon. På hennes instagramkonto kunde man följa hennes kamp för rätten att dö. Den 26 januari 2018 drack hon gift som hennes läkare gett henne. Hon blev 29 år. Det finns fler liknande fall, om än inte lika omskrivna. Det är svårt att sätta sig till doms över någons subjektiva lidande, men om Oregonmodellen fyller mig med hopp, så blir jag sorgsen av att unga, fysiskt friska människor får hjälp att dö.
Sverige borde införa den sista friheten
Ändå är det till Schweiz, och inte till Beneluxländerna, som resan går när människor vill få hjälp att dö. Inte för att reglerna är slappare, utan för att det är det enda landet i världen som ger utländska medborgare samma möjlighet som inhemska. Det har kallats dödshjälpsturism. Och visst finns det en morbid dimension i att åka till ett annat land för att få dö, men det kanske inte Schweiz ska lastas för.
Jag ska erkänna att jag har svängt i frågan, ju mer jag har läst om dödshjälp. Även i Sverige borde man ha friheten att välja sitt eget avslut, åtminstone på det sätt Oregonmodellen erbjuder. Jag tror inte längre att det behöver vara ett sluttande plan.
Min värsta mardröm är att förlora mig själv, att bli en annan, ett skal. Att det som är kvar av en blir som ett hån av det som en gång var. Att nära och kära så gott som sörjt klart när man väl avlider, att ens frånfälle är något av en lättnad för dem. När jag läst ut Inga-Lisa Sangregorios bok sade jag till min fru att jag kommer att ta livet av mig själv innan dess. Jag hoppas att jag har modet när den dagen kommer. Den sista friheten.
Ivar Arpi är journalist och driver den egna publikationen Rak höger.
