Just nu går det mesta åt fel håll i världen. Men inte i exempelvis Ecuador, Niger och Honduras. Sånt och mycket annat kan man lära sig av deras mätningar. Zoomar man in på Nordeuropa kan man notera att Sverige, liksom våra grannländer Norge och Finland, stadigt ligger på 100 av 100. Bäst i klassen, liksom.
Polen och Ungern pekas med rätta ofta ut som varnande exempel. Polen har 81/100 i Freedom House, och trenden är sjunkande. Ungern har 69/100. Om Sverige är på väg ditåt så kommer vårt index börja sjunka rejält i de årliga mätningarna. Min personliga övertygelse är att detta verkar osannolikt.
Jag bygger detta på bland annat statsvetarnestorn Sören Holmbergs ord i Kvartal: ”Allt tal om hot på kort sikt är överdrivna. Internationellt sett står svensk och nordisk demokrati mycket stark.” Och på att Sverige är en ytterst välfungerande och stabil demokrati.
En äldre och ärlig befolkning
Revolutioner, politiskt våld, statskupper, etniska konflikter, krig, ockupation, ekonomiska kollapser, islam (jodå, flera studier visar att länder med muslimsk majoritetsbefolkning har svårare att uppnå demokrati), våldsamma klassmotsättningar, svår fattigdom och stor ekonomisk ojämlikhet – allt sådant har vi varit förskonade från i modern tid. I stället har vi en välutbildad, rik, relativt gammal (illa fungerande länder har i regel en ung befolkning) samt ärlig och tålmodig befolkning med hög tillit. Sådant ger stabilitet samt motverkar politisk extremism och antidemokratiska fasoner.
Även våra kära grannländer är stabila demokratier – demokratisering och avdemokratisering smittar ofta regionalt, varför dessa länders stabilitet även ger oss stadga.
Sverige ligger även extremt (bra) till i den välkända kulturkartan från World Values Survey, vilket forskaren Bi Puranen betonade i min Fredagsintervju med henne nyligen. Länderna i detta hörn, det protestantiska Europa, har befolkningar med mycket starka frihetliga värderingar. Och de är alla mycket stabila demokratier. De hotande exemplen Ungern och Polen i det katolska Europa ligger långt från Sverige.
Även våra kära grannländer är stabila demokratier – demokratisering och avdemokratisering smittar ofta regionalt, varför dessa länders stabilitet även ger oss stadga.
Lägg till detta att rasismen minskar i Sverige – den långsiktiga trenden av allt mer toleranta värderingar är urstark.
Ett annat argument är den insikt som växer i takt med antal levnadsår – nämligen att då och då rusar ett antal högljudda debattörer åt samma håll. För en tio år sedan rasade många över den nya ”barnfattigdomen” i Sverige. Efterhand insåg allt fler att saken var en överdriven medieanka. För sju år sedan var många övertygade om att det tredje världskriget hade utbrutit eller var på väg att utbryta. Och redan för nio år sedan publicerade DN Kultur uppjagade inlägg om den hotande fascismen – vargen kommer verkligen nu, var budskapet. Och vid förra valet hördes samma tongångar som nu, i exempelvis Etc.
Ibland är det bra att ha is i magen och inte bara följa strömmen.
Jag kan dock liksom många andra se varningstecknen. Sverigedemokraterna har många företrädare som uttryckt sig korkat och illa. Och partiet har en problematisk historia, men de har knappast någon majoritet i riksdagen. Allt detta är synnerligen välkänt och genomtröskat. Sverigedemokraterna är dock, i en europeisk kontext, tämligen icke-extrema, vilket sociologen Göran Adamson visat här i Kvartal. Jag känner mycket väl till att demokratin är på nedgång globalt. Självklart ska vi inte ta demokratin för given, och självklart ska vi vara vaksamma. Men de länder som har problem är i regel nya och sköra demokratier. Sveriges demokrati är över 100 år gammal.
Vem antar utmaningen?
Men – om nu svensk demokrati verkligen är under hot och försämring skulle vi ju snabbt falla i de globala mätningarna. Skulle vi hamna på, säg 80/100 de närmaste åren så får olyckskorparna rätt och jag fel. Låt mig därför vara generös. Om vi skulle hamna på 90 eller lägre i Freedom Houses mätningar innan nästa val erkänner jag mig förlorad.
Vadslagning är bra. Då måste man försöka koppla bort känslor, önsketänkande, sin confirmation bias i nyhetskonsumtionen, sin eventuella ideologiska slagsida. Bara försöka väga de rationella argumenten för och emot i en viss fråga.
Sverige har alla förutsättningar att överleva som demokrati, trots ett maktskifte.
Det är några år kvar till 2026, men tiden går fort om man har roligt. Men läget är ju akut, varför skulle det annars publiceras så många artiklar om den annalkande fascismen?
Så – vem antar utmaningen? Kanske finns det någon kulturskribent, statsvetare eller hobbyexpert som sätter emot? Låt oss lägga ett halvdussin flaskor Amarone i potten. Då skärps analysförmågan.
Hör av dig till henrik.hojer@kvartal.se om du vill sätta emot.
Slutligen: detta är inte skrivet för att raljera eller polarisera – utan för att inge hopp. Sverige har alla förutsättningar att överleva som demokrati, trots ett maktskifte. Och maktskiften är ju i sig ett tecken på en vital demokrati.