Men bortom dessa likheter döljer sig en avgrund, om vi ser till grad av demokrati och mänskliga rättigheter. Maldiverna rankas till 40 poäng av 100 (ungefär som Pakistan) i Freedom House index medan Mauritius rankas till 86 av 100 (ungefär som Kroatien).
Mauritius har med andra ord politisk stabilitet och en demokratisk författning. Befolkningen är i huvudsak hinduer, men de kristna och muslimska minoriteterna är fria att praktisera sina religioner.
Är exemplen Mauritius och Maldiverna bara anekdoter, eller indikerar denna jämförelse något mer generellt?
I Maldiverna har demokratin däremot aldrig fått fäste. I presidentvalen fanns länge bara en kandidat att rösta på, och år 2012 upplevde landet en statskupp. Maldiverna präglas även av fundamentalistisk islam. Inga andra religioner får utövas, och ickemuslimer kan inte bli medborgare. Den som lämnar islam riskerar dödsstraff (och när jag besökte Maldiverna år 2012 fick man inte föra in ”materials contrary to Islam” i landet).
Under 2010-talet blev Maldiverna dessutom ökänt för att exportera flest soldater och terrorister per capita till Islamiska staten.
Bred global analys
Allt detta kan man läsa om i holländske sociologen Ruud Koopmans’ senaste artikel. Han är professor vid Humboldtuniversitetet i Berlin och är expert på frågor om islam och migration. Hans jämförelse mellan två små önationer är utgångspunkten för en bredare, global analys där han försöker undersöka relationen mellan islam och demokrati. Är exemplen Mauritius och Maldiverna bara anekdoter, eller indikerar denna jämförelse något mer generellt?
Sedan 1970-talet har världen demokratiserats i stor skala (även om vi ser en viss tillbakagång sedan några år). Latinamerika, Östeuropa, Sydeuropa samt delar av Asien och Afrika har lämnat diktatur och förtryck bakom sig.
Men. Det finns ett undantag i det senaste halvseklets makalösa utveckling. Vid början av 1970-talet fanns det fyra länder med muslimsk befolkningsmajoritet som var demokratiska (av allt som allt 36 sådana länder) – vid slutet av 2010-talet är siffran två (Senegal och Tunisien) av numera allt som allt 47 länder med muslimsk befolkningsmajoritet. Och dessa två riskerar att avdemokratiseras till nästa Freedom House-rapport.
Tack vare den historiskt unika utvecklingen sedan 1970-talet är demokrati numera normen i den ickemuslimska världen, där hela 57 procent av länderna är demokratiska och bara 15 procent är auktoritära. I den muslimska världen är läget det motsatta, skriver Ruud Koopmans. Där är 53 procent av länderna auktoritära och bara 4 procent var demokratiska häromåret.
Därför framstår den stora skillnaden mellan Maldiverna och Mauritius inte som något isolerat fenomen. Detta speglar det faktum att den muslimska världen i sin helhet präglas av auktoritära regimer och brist på demokrati. Det kan handla om fundamentalistiska, teokratiska regimer såsom i Iran, Saudiarabien eller Afghanistan, eller länder där armén tagit makten såsom i Egypten eller Algeriet, eller demokratiskt valda islamister som radikaliserats, såsom i Turkiet. ”Man kan hålla långa teoretiska diskussioner om huruvida islam och demokrati kan fungera tillsammans, men i praktiken har detta mycket sällan fungerat”, konstaterar Koopmans.
Resursernas förbannelse?
Men – vad beror detta på? Och handlar det om ett arabiskt problem eller ett muslimskt? Den senare frågan kan lätt besvaras av alla data vi har. Både arabiska och muslimska länder lider av ett stort demokratiskt underskott – och de arabiska länderna är till och med snäppet värre än de muslimska i sin helhet. Men skillnaden är inte så stor.
Det finns flera tänkbara förklaringar till avsaknad av demokrati. Ruud Koopmans går igenom dem en efter en.
Rika länder är i regel mer demokratiska är fattiga. Är de muslimska länderna odemokratiska på grund av fattigdom? Svaret är nej. Några av världens rikaste länder är muslimska.
En klassisk fallgrop för demokratin är råvarufällan. Forskare har talat om ”resursernas förbannelse”. Ett land med stora rikedomar i form av råvaror tenderar att satsa mindre på utbildning, innovationer, forskning och ekonomiska reformer – saker som i sin tur brukar vara gynnsamma för demokratiutveckling. Och när statens budget inte bygger på skatteintäkter utan på exempelvis oljeinkomster blir medborgarna mindre intresserade av att få demokratisk kontroll av den offentliga ekonomin (de första demokratirörelserna under 1700- och 1800-talen hade ofta kravet ”ingen skatt utan representation”). Därför tenderar råvarurika länder att vara mindre demokratiska.
Kanske kan många år av förtryck och rasism leda till svårighet att utveckla en fungerande demokrati?
Ruud Koopmans har undersökt detta och funnit att muslimska länder är något mer råvaruberoende än resten av världen. Sammanräknat under perioden 1970–2016 så har muslimska länders BNP byggt på inkomster från råvaror till 13 procent, jämfört med 5 procent för resten av världen. Men om man analyserar de muslimska för sig så framkommer inget tydligt samband mellan grad av råvaruberoende och demokrati – till skillnad från resten av världen där detta samband är betydligt klarare.
En av de vanligaste förklaringarna till bristen på demokrati är det koloniala arvet. Kanske kan många år av förtryck och rasism leda till svårighet att utveckla en fungerande demokrati? Detta kan undersökas genom att jämföra det europeiska koloniala arvets grad och omfattning i tid. Etiopien var till exempel koloniserat i allt som allt fem år på 1930-talet – andra länder var kolonier i hundratals år. Om kolonial påverkan bromsade demokrati borde längre och hårdare kolonisering ha ett samband med brist på demokrati. Men analysen visar att när det gäller ickemuslimska länder är detta samband mycket svagt. Till exempel: Bland länder som varit kolonier i mer än 150 år är hela 60 procent ändå demokratier.
Kolonialism och demokrati
Men när det gäller muslimska länder hittar man ett omvänt mönster; de som varit kolonier under lång tid tenderar att vara mindre auktoritära. Faktum är att de länder som varit kolonier längst är de som har minst auktoritärt styre – när det gäller muslimska länder. Senegal och Tunisien är de minst auktoritära muslimska länderna, och Senegal har varit en koloni i flera hundratals år och Tunisien i över ett halvt sekel.
Med andra ord är det mycket oklart i vilken grad kolonialism har bromsat demokratin i muslimska länder – snarare är det så att ju längre tid ett muslimskt land varit koloniserat, desto större chans att det utvecklats mot demokrati. Som till exempel Malaysia och Indonesien, som är delvis demokratiska.
En annan fråga gäller normer och attityder.
Detta är förstås rön som många kan uppfatta som skavande. Den europeiska kolonialismen har medfört mycket elände – men även att saker som läskunnighet, meritokrati och andra europeiska normer spridits, ofta av egenintresse, när kolonialherrarna utbildade lokala ämbetsmän. Ofta vändes detta till slut emot kolonimakterna – Mahatma Ghandi, som kämpade för Indiens självständighet, utbildades i London, liksom antiapartheidaktivisten Desmond Tutu. Exemplen kan lätt mångfaldigas.
Men denna tes inskärps dessutom av att många kolonier blev republiker efter självständigheten, medan länder som inte koloniserats av europeiska härskare kunde fortleva som auktoritära monarkier långt in i modern tid, som exempelvis Iran, Saudiarabien och Thailand.
En annan fråga gäller normer och attityder. Vissa forskare har framhållit att befolkningarna i muslimska länder vill ha demokrati i samma utsträckning som resten av världen, och bygger detta på globala enkätundersökningar. Majoriteten i 80 procent av de muslimska länderna svarar förvisso att demokrati är det bästa styret. Men andra typer av frågor kring demokrati ger svar som nog måste kallas problematiska. I muslimska länder uppger även majoriteten att de sympatiserar med påståendet att ”politiker som inte tror på gud passar inte för sina uppgifter”, vilket man i de flesta andra länder inte håller med om.
Och i de flesta länder med muslimsk majoritet vill en stor del av befolkningen ha sharialagar.
En dyster bild
Dessa normer har även kommit till uttryck i val i länder som Iran (1979), Algeriet (1991), Palestina (2006), Egypten efter den arabiska våren och Turkiet under 2010-talet – då man röstat fram politiker och partier som arbetat för att avveckla demokratin.
Slutligen ger dessa data en rätt dyster bild. Om man tar två liknande länder, skriver Ruud Koopmans, med likartad ekonomi, en historia av kolonialism, ungefär samma typ av råvaruberoende – så är chansen mycket stor att det ickemuslimska landet av dessa två har en bättre fungerande demokrati. Som Mauritius jämfört med Maldiverna. Eller för den delen Grekland jämfört med Turkiet.
Koopmans ser dock inte det senaste halvseklets utveckling, eller brist på utveckling, som något inneboende i islam. En förklaring kan vara flera decennier av högljudd fundamentalistisk propaganda från länder som Saudiarabien, Iran och Qatar. Och ett faktum att ta fasta på är att det i de muslimska länderna trots allt finns stora grupper av människor som stödjer liberal demokrati.
Han är inte ensam om sina slutsatser. I tidskriften Forskning & Framsteg publicerades för 15 år sedan en artikel av statsvetarprofessorn Axel Hadenius. Resultaten var likartade. Muslimska länder har historiskt sett haft svårt att demokratiseras.
Jag kontaktar Ruud Koopmans med ett par frågor kring resultaten.
Tror du att den muslimska världen har en möjlighet att förbättras i demokratiskt avseende?
– Ja, det tror jag är möjligt. I min nya bok, som artikeln du skriver om bygger på, visar jag att den muslimska världen inte skiljde sig mycket från resten av världen för 50–60 år sedan. Skillnaderna i demokrati, mänskliga rättigheter, ekonomisk utveckling och våldsamhet har uppstått sedan dess, när resten av världen har blivit mer blomstrande, demokratisk och fredlig. Orsaken är framväxten av en politiserad, radikal och fundamentalistisk tolkning av islam. Om den muslimska världen skulle lämna denna riktning så skulle den sedan kunna bli mer demokratisk och fredlig. Men trots den arabiska vårens gnista av hopp syns inga sådana tecken i nuläget. Roten till problemen är dock inte islam i sig, utan den fundamentalistiska tolkningen. Överger man den finns hopp om förbättring.
Muslimsk fundamentalism riskerar att möta samma öde som sovjetkommunismen – den kommer att kollapsa.
Är du optimist eller pessimist i denna fråga, kommer vi se en förändring i den nära framtiden?
– På kort sikt är jag pessimist. På en lite längre sikt är jag dock optimist, eftersom fundamentalism är en ideologi som skapar misslyckanden. Den har utlovat att ta muslimerna tillbaka till sin guldålder – men i realiteten har den skapat stagnation och tillbakagång i hela den muslimska världen. De religiösa och politiska ledarna skyller detta på omvärlden (USA, Israel, kolonialismen, västvärlden), men i slutändan kan inte en ideologi som predikar överlägsenhet fortleva så länge den bara skapar misslyckanden. Muslimsk fundamentalism riskerar att möta samma öde som sovjetkommunismen – den kommer att kollapsa. När det sker kan det gå fort och ske i många länder samtidigt. Jag gissar att sammanbrottet kommer att inledas där ideologin tog form 1979: i Iran. Det är ett land med en relativt högt utbildad befolkning och med en blomstrande historia långt innan islam. Landet har alltså något annat än islam som kan erbjuda stolthet och identifikation. Så fort mullorna faller kan det gå fort i resten av den muslimska världen.
Tror du att islams religiösa normer och traditioner (till exempel att Koranen betraktas som Allahs bokstavliga ord och att Muhammed var en krigare) kan förklara dina resultat?
– Nej. Om Koranen förklarar dagens problem, så skulle den muslimska världen alltid ha varit fallfärdig. Men den var ju faktiskt länge överlägsen västvärlden. Problemen började alltså inte på 600-talet, utan är av nyare datum när de fundamentalistiska rörelserna växte fram efter det osmanska väldets fall efter första världskriget. Detta accelererade sedan på 1970-talet och framåt. En annan rent materiell aspekt av frågan är även att oljefyndigheter gjorde flera fundamentalistiska länder rika från och med 1970-talet. Det gjorde dem mäktiga och rent av till förebilder. Detta kommer sannolikt att förändras i takt med att världens oljeberoende minskar.