Den moderna storsvenskheten

En annat uttryck för denna kanske grandiosa självbild är att all världens människor kan bli svenskar, en attityd som faktiskt stöds av data från Pew Research. I Sverige anser extremt få – 8 procent – att nationalitet har att göra med i vilket land man är född. Och bara 26 procent anser att man måste dela vår kultur och våra traditioner för att kunna betraktas som svensk. Sverige sticker ut; i alla andra undersökta länder är dessa siffror betydligt högre.

Men när samma svenskar flyttar till Spanien på sin ålders höst eller jobbar i Norge som unga så faller det inte många in att kalla sig nyspanjorer eller nynorskar.¹ Nej, etniska svenskar i utlandet är och förblir svenskar – och svenskättlingar i USA behåller följdriktigt delar av sin svenska identitet i många generationer, som i exempelvis den populära tv-serien ”Allt för Sverige”, som leddes av Anders Lundin, där en svensk anfader eller anmoder ett antal generationer tillbaka anses utgöra en stark del i personens identitet. På samma sätt vårdar exilsvenskar ofta banden till hemlandet, midsommarfirande och till flaggan.

Det är förstås generöst och inkluderande – men också rentav även en smula… kolonialt?

Annat är det med invandrare till Sverige. De kallas inte sällan nysvenskar, nyanlända svenskar eller första generationens svenskar, eftersom den förnämliga svenska identiteten förmår ta över eller vinna över alla andra identiteter. Det är förstås generöst och inkluderande – men också rentav även en smula… kolonialt? Att spåra upp dessa nysvenskars kurdiska, somaliska, syriska eller bosniska påbrå och påtala hur viktigt detta arv är för vederbörandes identitet låter inte som ett upplägg för en skön tv-kväll.

Ingen symmetri

Det finns alltså ingen symmetri i detta. För hur många svenskar tror sig kunna bli mexikan/japan/ryss/annan etnicitet genom att flytta till Mexiko/Japan/Ryssland/Annat land? Nej, men den svenska identiteten är självklart kompatibel med människor från hela världen. Den är mer omfattande och förmår övervinna andra identiteter – den är liksom både modernare och starkare.

Paradoxalt nog finns tillsammans med den starka svenska identiteten en annan paradgren – nämligen att förneka att det överhuvudtaget finns något svenskt, och om det skulle finns något svenskt, så är det konstruerat. Så om alla nationella identiteter är konstruerade – vilket man dock sällan hör om de andra identiteterna – verkar nog den svenska mer konstruerad än alla andra.

Men trots den retoriska självutplåningen av det svenska så vet de flesta svenskar i utlandet att berätta om hur modernt föregångslandet Sverige är: de förträffliga svenska lagarna mot barnaga eller den generösa svenska rätten till föräldraledighet eller den unika allemansrätten eller liknande utslag av det moderna Sveriges framsteg.

Många känner även till andra utslag av svenskheten som den unikt höga sociala tilliten, vår extremt stora andel av ensamhushåll, vår tolerans gentemot homosexuella och vår extrema placering i Word Values Survey – allt mätbart i olika globala jämförelser. Många föreställer sig att Sverige här i någon mening går före andra länder in i moderniteten. Vi odlar en fantastisk framtid – men tidigare odlade vi en heroisk historia.

Gränsen mellan det grandiosa och det galna var inte glasklar…

Medicinprofessorn och Uppsala universitets rektor Olof Rudbeck den äldre (1630–1702) och flera av hans samtida närde under 1600-talet en tankefigur som gick ut på att Sverige var civilisationens vagga. Den nya stormakten från det karga Norden behövde hävda sig med en storslagen historia, och dåtidens tänkare försåg uppkomlingsriket med en fantastisk sådan: det klassiska Thebe var egentligen Täby, antikens Troja var Trögd invid Enköping, hävdade man.

Världens modernaste land

I Rudbecks Atlantica, som började ges ut år 1677, påstod han att Sverige var identiskt med det sjunkna Atlantis, och att världens kunskap och kultur hade utgått från Sverige. Gränsen mellan det grandiosa och det galna var inte glasklar, men dessa halsbrytande hittepå och storslagna spekulationer syftade till att visa på Sveriges urgamla och klassiska historia. Allt viktigt härstammade egentligen från våra trakter.

Numera verkar det som om vi odlar en slags omvänd göticism – nu vet vi förstås att världens alla folk inte härstammar från Sverige, men i stället kommer världens alla folk till slut att bli, om inte svenskar, så i alla fall som svenskar. Vi går först, och världen följer efter världens modernaste land (som för övrigt inte längre är världens bästa land).

Så ser självbilden ut för den humanitära stormakten. Vi är framtiden. Dit vi går, går världen. (Det finns dock allt fler tecken på att all världens människor inte drömmer om att bli svenska liberaler – titta på utvecklingen i Indien och Kina, där över en tredjedel av mänskligheten bor.)

All världens människor kan bli svenskar – men svensken kan aldrig bli något annat, knappt ens sin egen etnicitet, som vi till och med lagt bakom oss i jakten på modernitet och rationalitet.

Kan det bli storsvenskare?