Lite spännande sidospaning: Ebba Busch (KD), energiminister och ministerkollegan Nina Larsson (L) tycks landa i lite olika tagningar här. ”Agnes Wolds attacker på utsatta personer är inte värdiga ett öppet och fritt samhälle,” skriver Larsson. I samma inlägg talar hon om ”hat och hot”. Busch tagning är i stället att hon varnar för cancelkultur och ifrågasätter Garplinds ”kärring”-etikett på Agnes Wold. ”Att vilja tysta någon med kommentarer som ’mygga av kärringen’ tycker jag är att gå för långt för alla, även en public service-medarbetare”, skrev Busch i ett uttalande till mig.

Intressant. Hörde i ett klipp farfadern flera gånger benämna barnet som sin ”son”, men tänkte det berodde på språkförbistring.

Fint reportage, stilla och välavvägt. När Park säger att han inte tänker göra vänsterns jobb, betyder det att han identifierar sig som höger? Detaljen nedan, från faktarutan, var reportagets höjdpunkt för mig. Det säger en del om Parks orientering i rumtiden: ”Framtidsplaner: Jag ska öppna en öl och se om det blir nåt fucking drag på den här jävla Teckna Mohammed-dagen.”

Kanske blir en classic Obama-deal till sist för Trump? Alltså precis en sådan han rev upp under sin första vända och kallade hemsk.🤔Ja, med den klara försämringen då att sundet förra gången var öppet hela vägen.

När jag läser om alla individanpassade krav tänker jag genast på Grotescos sketch om föräldramötet. Fast det gör jag i och för sig även när jag själv sitter på föräldramöten. Det finns något nästan surrealistiskt i de här kraven på lärarna – att allt ska formas efter varje enskild individ på ett sätt som knappast kan vara bra för kollektivet och som därmed i längden också riskerar att missgynna just individen. Därför är det ändå positivt att läsa att extra anpassningar nu tycks vara på väg att förpassas till historien. Samtidigt får vi nog hålla ett öga på vad som ersätter dem.

Bidragstak och kvalificering in till välfärdstjänster är, med tanke på Sveriges utsatta läge, rätt politik. När socialförsäkringen infördes 1955 tog socialminister Gunnar Sträng, Erlander och de andra i S-C regeringen höjd för att många människor av olika skäl skulle bidra väldigt lite men kosta desto mer. Vilket är och var själva grundtanken med ett solidariskt system. Men förmånstagarna får inte bli för många. Och förmånstagarna ska inte flytta in till Sverige för att snabbt få bidrag. Då mister solidariteten sin kraft. Hade S röster behövts för att få igenom proppen så hade de röstat annorlunda. Men jag tycker de borde ha röstat annorlunda i iallafall. Solidaritet ska inte förväxlas med välgörenhet.

Regeringen har skapat det största underskottet i statens finanser på 30 år, närmare 200 miljarder i år. Jag förstår desperationen givet opinionsläget men det är ändå provocerande hur regeringen hanterar Sveriges ekonomi likt en bakfull tonåring som precis upptäckt sms-lån. Vill regeringen genomföra reformer kan de rimligen lära sig finansiera dem.

När man läser om saker och ting i politiken och statsförvaltningen som verkar alltför skruvat för att vara sant så är i vart fall min normalreaktion att tro just att – det här kan inte vara sant. Statliga myndigheter som struntar i Säkerhetspolisens varningar om vissa organisationers samröre med brutala terrorregimer som Iran – det kan väl till exempel inte vara sant? Men tyvärr: Det är sant. Betyder det att statliga departement och dess myndigheter är infiltrerade av islamistiska klaner? Sådant förekommer nog här och där och då och då. Men de grundläggande problemen handlar nog snarare om en urbota förlegad förvaltningskultur i staten. Vi har alldeles för många bidragsutbetalande myndigheter. Vi betalar ut alldeles för mycket i statsbidrag till föreningar. Självstyret i varje myndighet gör att man inte måste bry sig om vad Säpo säger. Kommande regeringar behöver utse trovärdiga och kunniga statsråd som på allvar kan ta itu med reformeringen av dagens destruktiva förvaltningselände.

Jag kan inte låta bli att fundera på om den uppfattning Bjerström ger uttryck för i sin krönika fanns där under alla åren på SVT, och om detta möjligen kan ha färgat av sig något lite på hennes rapportering från klimatkriser i när och fjärran? Eller kom insikten efter att hon lämnat tv-huset?

Det är förståeligt att vittnet till dödskörningen reagerar på beskrivningen av den hemska händelsen som en “olycka”. Vårdslösheten i detta och andra fall som tas upp i artikeln finns det ingen ursäkt för. Samtidigt undrar jag om det finns belägg för att beskriva sådana incidenter som ”systematiska” eller ens som vanligt förekommande? Sverige har ju sedan drygt 30 år tillbaka en ”nollvision” enligt vilken ”ingen ska dödas eller skadas allvarligt i vägtrafiken”. I ett PM från Transportstyrelsen tidigare i år stod det att det omkom 208 personer i vägtrafiken 2025 – det näst lägsta antalet som uppmätts och det samtidigt som antalet resor med bil och tung trafik ökat. Av de som omkom var 26 fotgängare, vilket är lika med snittet för de senaste tre åren. Och nedgången av omkomna i trafiken jämfört med tidigare år märktes främst bland oskyddade trafikanter, särskilt cykel och MC. En positiv utveckling som självklart är en klen tröst för de som drabbats, skadats, dödats – och deras anhöriga.

När jag läste om sökandet, medan timmarna gick och dag blev natt, befarade jag det värsta. Vilken känsla det måste ha varit att hitta den lille tvååringen oskadd, helt ensam i skogen. Jag har inte alla detaljer om exakt vad som hände i söndags – men en sak är säker: vilka hjältar de var, varenda en som deltog i sökandet från förmiddag till långt efter midnatt.

Samtidigt som vi publicerar denna artikel säger USA:s utrikesminister Rubio att ett avtal kan komma redan idag. Beskeden är, som vanligt, motstridiga. En sak som Jonas A Erikssons artikel visar tydligt är hur pressen ökar på USA att få till ett avtal. Den styrande klassen i USA är helt beroende av att hålla AI-bubblan i luften, konstaterade den alltid läsvärde kinesiske ekonomen Andy Xie i sitt senaste nyhetsbrev (https://mailchi.mp/4965a32e61fa/dr-andy-xies-scmp-articlehow-the-us-federal-reserve-created-a-financial-opioid-crisis-in-the-west-14056719?e=8540cbb81d). Med den logiken måste Trump få till ett avtal med Iran, eller riskera elitens vrede. Han kan inte snacka bort oljebrist. Problemet är att ju desperate USA blir desto mer har Iran att vinna på att höja insatserna. Vad tror du – är det lugnet före stormen, eller kommer allt fixa sig?

Tja, så här kan man bygga en hel text kring ett enda ord, ”samhällsbygge”. Jag reagerade inte en sekund på det när jag läste artikeln som kritiseras. Bra och saklig journalistik är väl en viktig del av ett välfungerande samhälle, som man väl kan definiera som ett pågående samhällsbygge?

Det är märkligt att Northvolt lanserades som ett alternativ till kinesiska batteritillverkare – men sedan gjorde man sig beroende av Kina, som har allt att vinna på att Northvolts satsning inte skulle lyckas. Men samtidigt finns det något gravt vilseledande i skribentens historieskrivning. Det var inte någon nyliberalt marknadstänkande som gav Sverige ett kärnkraftsverk om året (Christian Berggren beskriver hur det gick till här https://kvartal.se/kvartal/artiklar/sa-kunde-vi-bygga-ett-karnkraftverk-om-aret/cG9zdDo3ODQy) Det var inte hands-off från staten som skapade Taiwans världsledande ställning på halvledare. Det var DARPA, en statlig amerikansk myndighet som lade grunden för internet. Kina visar nu den fruktansvärda kraften i en stat som sätter musklerna bakom företag, och om vi inte vill vara helt beroende av Kommunistpartiet för framtidens teknologier måste vi ge företag möjlighet att konkurrera med dem. Med detta sagt håller jag med skribenten i poängen om tystnadskultur.

Jag tänker rätt ofta på vilken tur jag haft som med en hårsmån undkom den där katastrofen. Man får vara tacksam om smartphones och ”sociala medier” som vi känner dem idag inte var en del av ens tidiga tonår. Idag vet många att hålla mobiler så långt borta från sina barn som möjligt, så långt upp i åldrarna som det bara går (om än aldrig tillräckligt långt). Om ett decennium, när min egen dotter blir tonåring, så tror (hoppas!) jag att vi hittat ett sätt att reglera den digitala uppmärksamhetsekonomin, detta svarta tjejsväljande hål.

Jag minns exakt var jag befann mig när jag fick det telefonsamtal som berättade att jag antagits till forskarutbildningen: jag stod på Manhattan i NYC, med klädpåsar från Macys i ena handen. Det var fullt av folk omkring mig, men jag var där solo. Trots skyskraporna längs avenyerna, var det som om hela horisonten flyttade sig i och med beskedet hemifrån. Något nytt och något ännu okänt blev möjligt. Jag blev så lyckligt att jag gick tillbaka till affären och köpte en klänning till. När jag var färdig hade jag 11 kronor kvar på kontot. Den där sista rosa långklänningen bar jag, sex år och två barn senare, på min disputationsfest.

Henrik Schildt Lundberg speglar här idéer som blivit vanligare i USA:s styrande elit, men i en svensk kontext. Min tanke: Vad gäller Thiels dygder så lever han onekligen efter sin devis ”competition is for losers”. Den som vill ge mer makt till techaristokrater kommer att förlora sin plånbok, och deras länder sin suveränitet. Vad gäller ”långsiktiga dygder” så gick Musk på några år från att vara klimataktivist, livrädd för AI och Demokratväljare till dagens 180-gradare. Politiska partier har betydligt långsiktigare dygder. Det techeliten gör rätt är att den fokuserar på dagens största motsättning: Det är inte längre den mellan stat och marknad utan den mellan människa och maskin: Hur stor del av tillvaron ska styras av digitala system och utländska monopolföretag som vi inte kontrollerar? Demokratin har inte hängt med där, medan den nya adeln riggar politiken efter sina ekonomiska intressen. PS. https://www.businessinsider.com/elon-musk-on-climate-change-2015-12

Thomas Nordegren hade titeln gruppchef när P1-långköraren ”Kanalen” i januari 1993 omstöptes till Studio Ett. Jag var en av programledarna, och det har jag Thomas att tacka för. Det fanns ett betydande motstånd på dåvarande Ekot mot mitt namn. Nå, resten är historia. Nu är Thomas 73 år; det är gammalt i Sveriges Radios ögon. Men inte i Kvartals. Nu har han debuterat som programledare i Veckopanelen, och det blir mer i juli!

Välskriven text. I grunden delar jag uppfattningen att public service är en unik tillgång, men kanske inte bara den dag kriget kommer. Redan nu råder enligt regeringen följande: ”Sverige befinner sig inte i ett öppet krig, men utsätts kontinuerligt för hybridpåverkan och gråzonsoperationer från främmande makt.” Det är i en sådan tid som public service får sin unika roll. Styrkan ligger i att det ägs gemensamt. Att det ytterst står under medborgarnas tjänst, kan granskas offentligt och lyder under ett demokratiskt ansvarsutkrävande. Vad händer om den institutionen försvagas eller försvinner? Vilka träder då in i dess ställe? Jag bävar inför ett medialandskap där informationsflödet domineras av särintressen, fackliga organisationer, multimiljardärer eller aktivistiska nätverk, och där lojaliteten ytterst riktas uppåt mot ägare och finansiärer snarare än mot medborgarna.