Så viktigt perspektiv som Bilan lyfter här i Kvartal. Det finns en viktig poäng i att politisk organisering bland svensk-somalier inte automatiskt bör beskrivas som något suspekt. Vi behöver exempelvis akta oss för att låta en anmälan bli till en dom långt innan vi har alla kort på bordet. Det finns en uppenbar risk för dubbla måttstockar i rapporteringen. Att människor mobiliserar och personröstar är en del av demokratin. Förhoppningen kan ju knappast vara att svensk-somalier ska engagera sig mindre i demokratin och fastna i det utanförskap som många somalier beskylls för. Samtidigt får det inte bli för enkelspårigt åt andra hållet. Det måste gå att granska hur en okänd kandidat kryssas in i riksdagen utan att själva frågeställningen avfärdas som rasism. Det finns dessutom konkreta omständigheter kring mobiliseringen som är journalistiskt relevanta att undersöka. Jag tror att svensk-somalier i längden själva har mycket att vinna på en öppen diskussion om varför flera politiker med somalisk bakgrund så tydligt mobiliserar utifrån etnicitet. Att knacka dörr och bygga politiskt engagemang i utsatta områden är en sak. Men vad händer när politisk representation i högre grad handlar om etniska grupper än om samhällsfrågor? Som barn av förorten vill jag se politiker som har erfarenhet av och intresse för människorna i utsatta områden, snarare än politiker som bygger lojalitet till enskilda etniska eller religiösa grupper.

Vänsterpartiet har mobiliserat många med utländsk bakgrund, men de verkar inte ha vidtagit några försiktighetsåtgärder alls för att kontrollera vilka som ställer upp på deras listor. I ett normalt parti vill man nog se om kandidaterna ställer upp på partiets värderingar, och inte är exempelvis kriminella, korrupta eller för konstiga. Men Vänsterpartiet uppfattar i regel granskning av förorter, invandrare och muslimer som en del av majoritetssamhällets strukturella rasism. Då vill man såklart inte vara lika hemsk… och kontrollera vilka som ställer upp på ens egna listor. Eller så har man kontrollerat och ändå släppt fram. Det återstår att se.

Precis när vi tryckte på ”publicera” Kvartal Idag kom beskedet om att Mohamed Abdukardir Ali ”tar timeout” och inte kommer att tjänstgöra som riksdagsledamot när den nya mandatperioden inleds. I avsnittet hör du om reaktionerna hittills från S, MP och C. Kvartals Federico Moreno berättar om de senate uppgifterna om Ali och PR-konsulten Paul Ronge förklarar vad som kan ligga bakom V:s radiotystnad. Dessutom: Ida Gure, auktoriserad tolk i somaliska, om begreppet ”klanröstning”. Med mera.

Den här texten fångar ju det som är hela grejen med ”opartiska” och ”objektiva” medier. För de finns ju inte. Det är världens sämst bevarade hemlighet. Det finns ett hantverk, säger ETC:s Andreas Gustavsson. Och det har han så klart rätt i. Men ärligt talat, skiljer det sig så fantastiskt mycket från allt annat som skrivs – av personer som inte är journalister? Vilken är den magiska formeln som skiljer professionella journalisters alster från vilken annan god skribent som helst? Det finns bra skribenter, sådana man gärna läser. Och så finns det dåliga skribenter. Men kärnan i allt detta – och det är just vad denna text fångar – är om man kan lita på dem. Och hur man ska uppfatta utgångspunkten från vilken de rapporterar. En transparent avsändare har åtminstone en ursäkt för att sila mygg och svälja kameler: ”Att ge spridning åt den här nyheten strider mot det jag vill åstadkomma på ett högre plan”. I Göran Greiders fall en S-regering där Vänsterpartiet ingår. Inga konstigheter. Men DN? Hur motiverar deras opinionsskribenter att de nära nog ignorerar än så stor händelse? Den kan ju – om det fortsätter att komma skandaler med den frekvens som skett hittills – ytterst medföra att hela valresultatet är i gungning. A BIG deal med andra ord. Jag misstänker att de är upptagna med att leta efter nya SD-skandaler. Eller gamla som kan återbrukas. Det påverkar hur som helst mitt förtroende för DN som avsändare. Jag har sagt det förut och säger det gärna igen. Huvudproblemet med DN är inte vad tidningen skriver och gör utan hur omvärlden behandlar det som står där.

Vore kul om de gjorde Hylands klassiska experiment i nåt primetime-progesm och bad alla tittare släcka en lampa samtidigt. Hur många lampor skulle släckas?

Angela Merkel kommenterade AfD:s framgångar häromveckan med att hennes hjärta blöder. AfD bildades som en protest mot den politik som Merkel förde, med nedlagd kärnkraft och öppnade gränser för migranter från MENA-länder. ”Wir schaffen das”. I Sverige hyllades Merkel då från höger till vänster. Hur många är det som idag fortfarande hyllar Merkel?

Det finns inga partier i riksdagen som är mer olika än V och C, vad gäller vilka som röstar på dem och vilka frågor de driver. Och sakpolitiskt har ju Centerpartiet mycket mer gemensamt med Tidöpartierna än med de rödgröna. Tyvärr har C inte varit intresserade av sakpolitik sedan 2014 ungefär. Hade gärna sett att de lyssnade på Källström och släppte sin religiöst betingade aversion mot SD.

Är det bara jag som tycker det här är helt vansinnigt? Det är väl alldeles självklart att det resultat som presenterades via Valu på valkvällen kan ha fått köande människor att vända på klacken och gå hem – både för att de var trygga i att deras block skulle vinna och för att det ändå var kört för Tidösidan. Och givetvis omöjligt att veta vilken sida som kan ha gynnats. Kan vi sluta med att presentera den här missvisande, meningslösa och nu även direkt demokratiskadliga mätningen på valdagen? Finns det ett enda vettigt argument för att fortsätta med det?

Var SD:s bussreklam en röstmagnet – för V? Den omvända effekten av att peka ut en grupp är stark. För dem som tillhör gruppen blir frågan existentiell. För resten är det en fråga bland flera.

Denne figur menade för fem år sedan att för ”den svenska allmänheten utgör således hala badkar en betydligt större fara än beväpnade tonårsligor ute för att skjuta varandra”. Jag granskade sedan påståendet, vilket du kan läsa om här: https://kvartal.se/henrikhojer/artiklar/jan-guillous-badkarsanka/cG9zdDo2MzE3

Samhällen med en stor andel unga (män) tenderar att vara mer … oroliga. Värnplikten är ett sätt — men det finns väl andra tänkbara — att hålla en potentiellt bråkig samhällsgrupp i schack under den period då testosteronet stökar som mest. Citaten från Strömstedt-krönikan låter litegrann som fromma förhoppningar från en förälder som gett upp. Och det är klart, ”militär disciplin” i tonårshemmet kan nog leda till väl dålig stämning. Men att hoppas att enbart värnplikten ska göra jobbet är nog naivt.

Låter som en bok som mest vill försvaga lärarnas självförtroende och egna omdöme. Kan inte vara bra för någon.

Diskussionen om svenska kyrkan blev intressant – och inte minst utifrån hur det den (statskyrkan) en gång i tiden förhöll sig till katolicismen. Förr var det fästning som gällde om du så bara misstänktes vara katolik. Och från detta har alltså kyrkan idag hamnat i positionen att ’allt’ är ok och präster har målat helgonbilder av Greta T osv osv Summa summarum: för att överleva och åtminstone försöka leva upp till devisen om att stå mitt i byn är kyrkan imponerande i sin populistiska slavroll till tidsandan. Hur den skulle förhålla sig till en framtida auktoritär nationalistisk sådan behöver ingen fundera på.

Som något av ett Ali G-fan är jag inte helt objektiv här. Men jag vill minnas att när Sacha Baron Cohen gjorde den första filmen om karaktären ”Borat” var bilden han målade upp av kazaker inte jätte-pk. I det fallet spelade han inte en vit snubbe som vill vara svart, utan en kazak vid namn Borat som var kvinnoförnedrande och antisemitisk och samtidigt beskrev allt som ”very nice!”. Kazakstans regering reagerade på ett riktigt ”boomer”-sätt, förbjöd filmen i landet och hotade med att stämma Baron Cohen. Man kan säga att regeringen gick rakt i fällan och blev en del av satiren. Samtidigt kan man ha viss förståelse för att kazakerna inte direkt gjorde vågen: Det är inte särskilt ofta man ser kazaker porträtteras i internationella filmer, landet är ingen soft power-gigant, har begränsad möjlighet att själva forma bilden av landet, och då kan även en humoristisk film som gör narr av en kazak uppfattas som humor som sparkar nedåt. Sacha Baron Cohen förklarade att det Kazakstan som skildras i filmen inte har något med det riktiga landet att göra och att han valde landet för att ”det är en plats som ingen i USA känner till, vilket tillät oss att skapa en vild, komisk, falsk värld”. Men förstår alla i dagens (des)informationssamhälle att bilden av Kazakstan verkligen bara är påhittad? En sak är säker: Några år efter att Kazakstans regering gick i fällan och blev dubbelt utskrattad reste sig landet med en snygg comeback. Landets statliga turistbyrå bytte officiell slogan till ”Kazakhstan. Very nice!”.

Hm, jag hade definitivt svarat ja på frågan om man kan lita på de flesta andra människor. Jag antar att det betyder att jag är ganska typiskt svensk ur just det perspektivet. En annan sak jag fastnade för var formuleringen: ”I etniskt blandade områden litar människor mindre på alla – grannar, myndigheter, till och med den egna gruppen.” Här blir jag nyfiken på vad som är orsak och verkan. Är det den etniska blandningen i sig som minskar tilliten, eller finns det andra egenskaper hos de här områdena som både hänger ihop med mångfald och låg tillit? Det tycker jag inte riktigt framgår av texten.

Har ni själva i yrkeslivet stött på eller upplevt verkliga exempel på förhållanden där ni insett: det här är diskriminering! (vg karriärmöjlighet eller lön.) Vore intressant att få några exempel här. Jag har det i mkt liten utsträckning, om alls. Det kan bero på att jag varit blind för detta, eller ha att göra med att jag länge jobbat på arbetsplatser med en majoritet kvinnor som kollegor och chefer? Eller på att det i stora delar har minskat…

I samband med de granskningar som varit av Vänsterpartiet under valrörelsen har ett återkommande svar varit ungefär: Vi kände inte till detta, det var ett misstag och personen är nu inte längre kvar. Efter det tycker jag att svaren på journalisternas följdfrågor ofta varit ganska avfärdande. Ett återkommande motargument har varit att liknande problem finns i andra partier och att även de borde granskas. I det här fallet har de berörda V-ledamöterna inte svarat på frågorna alls. Det är såklart upp till dem hur de vill hantera situationen, men jag har svårt att se att frågorna försvinner. Journalister lär fortsätta granska kopplingar till antisemitism och terrorhyllningar inom V, inte minst när partiet gör anspråk på regeringsmakten. Så partiet kommer, vare sig det vill eller inte, behöva förhålla sig till den här typen av frågor.

Ja, Ulf Kristersson checkar ut som regeringschef, men just nu finns ingenting som tyder på att han kan vara inne på att lämna posten som partiledare. Att Moderaterna gick framåt (trots väljarnas sannolika överlämnanden av många stödröster) och nådde 19,85 procent talar för att hans ställning är hygglig, trots valnederlaget. Något säger mig också att moderatledare i allmänhet och Ulf Kristersson i synnerhet är så pass tränade vid oppositionsrollen att den kommer att kännas ganska trygg och invand. Det ska bli intressant att följa Moderaternas sätt att hantera valförlusten.

Många, inte minst intelligenta personer, är skickliga på att rationalisera det de redan vill tro och konstruera sofistikerade argument för att kunna hålla fast vid sin bild av hur världen borde se ut. Problemet är att verkligheten inte anpassar sig efter ens vilja. Att avfärda att begåvning existerar blir därför, precis som texten konstaterar, något av en lyxidé för den privilegierade. Om samma person plötsligt befann sig i en situation där människors faktiska förmåga verkligen var avgörande, till exempel om man måste sätta ihop ett lag för att överleva en katastrof, tror jag att den inställningen snabbt skulle bli mer pragmatisk.

Här hade rätt många års politikkunnande samlats vid Veckopanelens mikrofoner. Eftersom jag har ägnat en hel del tid de senaste åren att försöka komponera dynamiska och ideologiskt breda paneltrior så kostar jag på mig att framhålla när jag tycker att det är extra bra. Lena Mellin med sin enorma erfarenhet av att följa och kommentera svensk politik, Kent Persson med sitt inifrånperspektiv från Alliansens och Moderaternas innersta kärna och Arvid Hallén, den konservative analytikern som tycks ha koll på det mesta – här fick jag mig en hel del klokskaper till livs. Bland annat var det intressant att höra panelen beskriva Centern som valets stora förlorare. ”De vågar inte vara vågmästare”. Väldigt mycket eftervalssnack, förstås, men Magnus Thorén med gäster hann också med ”senaste AI-hotet” och Kanadas inträde som ”associerad” EU-medlem. Fullmatat och upplysande!

Jag har länge funderat på om det inte skulle vara givande att intervjua Anders Danielsson i ett längre format som Fredagsintervjun? Om hur han själv ser tilllbaka på tiden på Migverket, vad besluten ledde till etc. Men man ska ju också alltid minnas att tidsandan skiftar. Hur är det att ena decenniet bli hyllad för det man gör, samtidigt som man några år senare hamnat lite mer i den mediala frysboxen osv. Vad säger ni?

”Ni kör en lastbil med folk till fronten, vi kör en lastbil med drönare.” Så ska en tillfångatagen ukrainsk soldat ha beskrivit kriget för sina ryska förhörsledare. Ryssarnas strategi verkar gå ut på att Ukraina får slut på drönare innan de själva får slut på människor. När den ryska armén använder svårt sjuka och skadade soldater ställs ukrainarna inför ett makabert dilemma: Är det värt att offra en hel drönare på en rysk soldat som saknar en arm eller ett ben?

Intressant, men jag har lite svårt att köpa mongolförklaringen rakt av. Många länder som erövrades av mongolerna har inte uppvisat de ryska särdragen – jämför exempelvis med Kinas Yuan-dynasti. Många historiker har försökt förklara Ryssland utifrån vissa kulturella särdrag. Jag tänker väl främst på Richard Pipes Den ryska revolutionen. Han spårar orsakssamband till de ryska bysamfälligheterna, mir, där jorden ägdes kollektivt, och menar att detta förhindrade uppkomsten av en självägande bondeklass, vilket i sin tur blev ett hinder för moderniseringen. Spännande tanke, men finns det inte en fara i att kulturella förklaringar riskerar att bli enögda och deterministiska?

Det här känns inte bra. Den renodlade högerradikala vägen måste ha stakats ut bakom min rygg sedan jag gick på mammaledighet. Då passade du på, Ludde! Jag har alltid uppskattat att jobba i en omgivning med högt i tak men jag tolererar inte högerextrema dekret och jag kan tycka att det är lite väl inkluderande av de fyras gäng att frottera sig med extremister på sociala extremistplattformar.

’Den som fick en bidragsansökan godkänd kunde få hälften av pengarna’. Det är när man läser sådant här som jag tror att även ’givmilda’ människor som ser ett värde i att civilsamhälle och organisationer stöttas av det allmänna kan vackla allvarligt i tron. Det bidragsindustriella komplex som vi låtit växa fram är en styggelse, oavsett om de misstänkta här är skyldiga eller inte till brott. Saken får prövas. Jag tänker ofta på alla organisationer jag stött på där ideellt arbete är själva kärnan och bidragen enbart grädden på moset. Scouterna där jag bor tex som varje år ordnar julmarknad för att sedan över många år renovera sin möteslokal bit för bit. Tumregeln är kanske: ju mer fokus på bidragsdelen och ju mindre på medlemsavgifter och ideellt arbete – desto större skäl att se upp!