Kul Jens. Din public service-vrede: alltid underhållande att läsa. Själv brukar jag inte lyssna på Sommar, har nog faktiskt aldrig hört ett helt program när jag tänker efter, men i år ser jag fram emot att höra Kristoffer Leandoer. Inte för att han är Yung Leans farsa — jo, det också! — men framförallt för att han är så beläst. Får jag önska en sommarpratare till nästa år lägger jag rösten på Jens Ganman. Apropå rabulister. Den som lever får se!

Glädjande att svenska flaggan genomgått en renässans sedan 90- och tidigt 2000-tal då den ofta förknippades med de sämsta delarna av nationalismen. En reflektion: Det vore intressant att veta hur andra vanliga flaggor i svensk offentlighet har för effekt på enighet vs polarisering. Som Ukrainas. Eller Palestinas?

Kanske är partiernas användning av ordet ”bror” främst riktad till Tiktoks rekommendationssystem – ett sätt att maximera spridningen. I så fall försöker partierna inte i första hand övertyga någon, utan bli delade och distribuerade. Uppmärksamheten blir primär, innehållet sekundärt och politiken algoritmstyrd. Om människor skriver ”fy fan vad pinsamt” ser algoritmen det ändå som engagemang. Och engagemang är ofta viktigare än uppskattning. I dag konsumerar nästan hälften av förstagångsväljarna politiskt innehåll på Tiktok. Därför anpassar partierna form och ton för att fungera på plattformen. Men det innebär inte nödvändigtvis att de försöker låta som unga. Kanske imiterar de snarare plattformen – Tiktoks sätt att kommunicera. Tiktok har ju utvecklat ett eget språk: ironiskt, memebaserat och lätt absurt. Kan det vara så att både M och S anlitar digitala konsulter som rekommenderar samma memer, samma format och samma ljud? Då håller partierna på att få exakt samma internetpersonlighet.

Om folk tar del av SVT:s innehåll på YouTube så flyr de ju inte public service utan konsumerar dess innehåll på nya sätt. Det brukar heta att public service ”ska vara där publiken är” och då är det ju en del av uppdraget att anpassa sig till nya medievanor. Det behöver inte nödvändigtvis betecknas som ”apa efter”.

På tal om VM-premiären (som jag fick äran att prata om i Kvartal Idag) står det 1-0 till Mexiko vid halvtid. Vad tycker ni hittills?

Den mediala debatten om sänkt straffålder är erbarmligt dålig och bygger betydligt mer på SD-negativa ideologier än på verklighetsbaserad fakta. Dessbättre har Socialdemokraterna ett kongressbeslut på att sänka staffmyndighetsåldern till 14 istället för dagens gräns vid 15 år. Det betyder att riksdagen med stor majoritet lite senare i sommar kan fatta beslut om att tillfälligt under några år sänka straffåldern till just 14 år istället för till 13 år som regeringen först föreslog men som Liberalerna i regeringen plötsligt valde att svika. Förhoppningsvis åker Liberalerna ut från riksdagen vid valet i höst så att den nya regeringen med Kristersson eller Andersson vid rodret slipper bli beroende av det opålitliga hoppjerkepartiet. Det allvarligaste i sammanhanget är dock inte det partipolitiska spelet. Det värsta är att den mediala bilden i de stora privata och statliga mediehusen och vänsterkritiken har gjort gällande att det skulle vara både hemskt och unikt att staten skulle kunna sätta en 13- eller 14-åring bakom lås och bom. Som om nyfödda barn inte kan omhändertas direkt på BB. Som om LVU och SiS-hemmen inte fanns. Som om mängder med barn och ungdomar inte alltid har kunnat sättas in på institutioner mot sin och sina föräldrars vilja. Det nya är att vi sedan många år tillbaka lever i en gängkriminell miljö där barn och ungdomar begår mord och grova vapenbrott och sprängningar och grova narkotikabrott och fruktansvärda sexualbrott och övergrepp i rättssaker och förnedringsrån och grovt hedersförtryck. De tidigare tvångsinsatserna är inte anpassade och tillräckliga för grov gangsterbrottslighet. Därför krävs andra åtgärder för att mer konsekvent och innehållsrikt och långvarigt plocka bort livsfarliga brottslingar från gatan. Media och vänstern har skapat en bild där det hävdas att det handlar om att regeringen och Socialdemokraterna är ute efter att låsa in barn. När det i själva verket handlar om att – oavsett ålder – kunna inkapacitera grova brottslingar. Liberalernas oförmåga att stå vid sitt ord är förstås illa nog. Men det betyder ingenting. I riksdagen finns nu en större och bättre majoritet för att sänka straffmyndighetsåldern till 14 år. Det är bra nog.

Ulrica Björkblom Agah är en av få offentliga röster, och dessutom lärare, som pratar om det här. Läs gärna!

Ni kan också höra hur mordet på 11-åriga Lyhanna i Frankrike har lett till politisk kris och bland annat satt i gång en debatt om huruvida sexualbrott mot kvinnor och barn tas på tillräckligt stort allvar i landet. Dessutom försöker politikerna använda sig av fallet för att positionera sig inför presidentvalet nästa år, menar frilansjournalisten Jennifer Paterson som jag pratar med i dagens avsnitt.

Frågan är vad våra folkvalda kommer att dra för slutsatser av den här rapporten, och hur/om man kommer att agera.

En parallell: Det finns en tendens att lyfta fram det goda i att unga kvinnor läser skönlitteratur, medan unga män inte gör det. I ett av vårens avsnitt av ”Under all kritik” granskade jag och Ivar Arpi vad för slags skönlitterär läsning gruppen unga kvinnor främst ägnar sig åt. Vi fann att Dark Romance dominerade stort. Det är berättelser där explicita och ofta grova sexskildringar får ta plats. Genren rymmer i sin tur en radda underkategorier där diverse övergreppsinslag och BDSM är sexberättelsens nerv. Mannen dominerar kvinnan – i femtioelva nyanser. Jag tänker inte vara moraltant här (man har ju läst sin beskärda del Jackie Collins och Judith Krantz), men noterar att det sällan ventileras en oro för att upphottat tantsnusk har någon negativ inverkan på unga kvinnors syn på män, sex och relationer. Tvärtom. Det kan jämföras med de spaltmeter som ägnats åt att varna för att unga mäns porrkonsumtion förvrider deras kvinnosyn och gör dem till dåliga förebilder för sina ännu ofödda barn. https://kvartal.se/underallkritik/poddar/hellre-porr-an-roman-nar-kvinnor/cG9zdDoxMjE2ODA

Vid sidan av de obligatoriska fördömandena av nazistiska rötter respektive islamistiskt regeringsunderlag slog det mig hur nära S och SD egentligen ligger i flera frågor. Ibland undrar jag om det inte vore enklare för Andersson att bilda regering med SD istället för att plåga fram en spretig rödgrön-grön koalition som bråkar om allt. Fast tiden är nog inte mogen för det.

Tack för balanserad text.

Något som blivit tydligt sedan SD bröt mot kvittningssystemet är att flera av punkterna i Tidöavtalet saknat majoritet i riksdagen. När kvittningen föll var sju liberala ledamöter frånvarande från omröstningen, vilket innebär att om samtliga ledamöter hade varit på plats och SD:s vildar röstat med Tidö så hade förslaget med stor sannolikhet ändå sänkts av L-ledamöter. Gissningsvis är det vid upprepade tillfällen dessa individer kvittat ut sig av samvetskval. Skulle L mot förmodan klara riksdagsspärren lär samma mönster bestå, oavsett vilka de samarbetar med. Partiet kunde inte hålla fast vid Januariavtalet och inte heller sluta upp bakom Tidösavtalet. Om (när) de lämnar riksdagen lär ingen sakna dem.

Det jag tycker mest imponerande med Schatz bok, är hur han lyckats få nyckelaktörer att sitta ner i längre intervjuer. Oavsett om man håller med Schatz eller inte är det en imponerande bedrift.

Kampen mellan Nya och Gamla världen har fått en ny skärpa i och med att Nato inte längre är en självklar gemensam angelägenhet. Läs gärna Anders Åslunds analys. Han har länge bott i USA. Själv sätter jag mina 50 öre på Europa. Vi har gjort mycket fel de senaste decennierna, men kontinentens humankapital och latenta självförtroende kommer nog på sikt tippa över vågskålen. Och om USA är rikare samtidigt som vi i Europa lever längre, så väljer jag nog ändå livet före pengarna. Eller hur tänker ni?

Scott Pelley beskriver 60 Minutes-redaktionen som en familj, som bokstavligen riskerat livet för varandra och journalistiken och där en producent som nu sparkats vuxit upp med en pappa som hon aldrig visste om han skulle komma hem eller inte då han var korrespondent för just 60 Minutes och reste till olika krigszoner. Nu har de nya cheferna splittrat familjen som levt ihop i flera decennier och har på så vis begått ett metaforiskt mord, menar Pelley. Det är ju omöjligt för utomstående att vet hur varsamt eller ovarsamt ledningen gått fram. Utifrån Pelleys och andras beskrivningar låter det okänsligt och som man inte vårdat trogna och professionella medarbetare ordentligt. Men när Pelley säger ”My colleagues and I have worked together 10, 20, 30 years. We travel together. We dine together. We go into literal combat together” så tål det också att tänkas på om det är självklart positivt för en redaktion att bete sig som en familj som i decennium efter decennium håller ihop i alla väder. När jag först började på Sveriges Radio tyckte jag att det var otroligt märkligt att så många var ihop med varandra, frånskilda från varandra, åkte på semester ihop, allierade sig med och mot kollegor på grund av lång gemensam historik. Man kan bli sammansvetsad genom att jobba nära och särskilt i utsatta situationer men det kan också bli dysfunktionellt och / eller så att man blir för likartade i sitt sätt att tänka.

Batya Ungar-Sargon är en av USA:s mest intressanta röster. Själv beskriver hon sig som MAGA-vänster, och har på senare tid uppmanat Trump att inte glömma ”the little people”. En stark egenskap hon har är att hon talar rakt, på ett genuint sätt och utan massa spin. Sök på hennes namn på Youtube för mer.

Valet kommer delvis att handla om en strid om storstadsväljare med liberala värderingar. I ena ringhörnan Simona Mohamsson, i andra Elisabeth Thand Ringqvist. Mohamsson har redan börjat köra frihets-tagningen i sin kommunikation, och det lär öka efter dagens besked.

Denna allians mellan vänster och islam har blivit allt starkare över tid. Den kunde anas för ett par decennier sedan, men har blommat ut efter 7 oktober 2023. Jag läste en nyutkommen antologi i våras, och även där ser man vad denna väster-islamallians kan ta sig för uttryck: https://kvartal.se/henrikhojer/artiklar/inte-sa-lockad-av-muslimskt-liv/cG9zdDoxMDY5NTQ

När vi i Sverige pratar om ”samhället” menar vi ofta implicit offentliga institutioner och personer som är avlönade med skattemedel. Men samhället består förstås av mycket mer än så. Och personer som Mohamed Hagi Farah är – oavsett om de står för goda eller dåliga värderingar – en viktig del av det som bygger civilsamhället. Och apropå Widar Anderssons artikel igår om hur Sverige hittills många gånger lierat sig med utanförskapet blir det otroligt viktigt att de här ”civilsamhällesbyggarna” som finns i segregerade områden bidrar till minskad segregation och för vidare värderingar som fungerar i det svenska samhället. Skulle gärna vilja höra mer om hur Hagi Farah tänker kring dessa frågor.

Ett viktigt steg mot återkomsten för assimilering som grundbulten i Sverige som invandrarland. Den som vill bo i Sverige och den som vill bli svensk medborgare ska kunna svara på frågan Varför? Vi rör oss så sakta åt rätt håll. Det gäller att hålla i rodret i vart fall 10 år till.

Sverige hade mått bra av fler intellektuella som deltar i offentligheten på samma sätt som Trägårdh. Hans insikter är avgörande och undersökningarna visar på att det finns en bred folklig uppslutning kring medborgarnationalism, eller folkhemspatrotism om en så vill. För egen del känner jag hopp inför framtiden när jag läser en text som denna. Jag tror, och hoppas, att vi är på väg in i en politisk era där ambitionen åter blir att stärka samhällsgemenskapen; där politikens uppgift är att vårda våra nationella lägereldar, fördjupa de gemensamma referensramarna och stärka den svenska identiteten, snarare än att främja det som skiljer oss åt.

Sverige har en enorm integrationsskuld att betala. Jag undrar om folk i allmänhet förstår hur stor den är. Eller kanske ska man rentav kalla det assimilationsskuld. Vi har ju i praktiken anvisat alla nykomlingar till områden där nästan inga infödda svenskar vill bo. Många heliga kor kommer att behöva slaktas. Frågan är bara vad som skulle kunna utlösa ett sådant krismedvetande att nästan alla inser hur obehagligt alternativet är? Korankravallerna räckte inte. Inte heller någon av de mer långsiktiga utförsbackar som Widar räknade upp i artikeln.

En bekant i Storbritannien som betraktade sig själv som marxist samtidigt som alla andra betraktade honom som höger brukade säga ”I’m of the Left, but not on the Left”. D v s det var vänstern som hade förändrats och inte han. Vet inte om det stämde till 100% i hans fall men nog framstår det som att politiken/debatten ofta är mer rörlig än vissa individer, som står fast. Sedan måste man ju ha rätt att få ändra sig också, och ofta är det beundransvärt när folk i offentligheten vågar göra det eftersom det inte alltid är lätt.

Islamisk klientelism, där politiker får stöd i utbyte mot att man driver en grupps särintressen, ser ut att ha slagit rot i Frankrike. Hur ser det ut i Sverige? Vi har det över 30 år gamla avtalet mellan socialdemokratiska sidoorganisationen Tro och solidaritet och organisationer kopplade till Muslimska Brödraskapet om att S skulle placera fler muslimer på sina listor. Men hur ser det ut idag?

Fantastisk text! Om inte förr så slogs jag av detta självklara när jag läste Åsne Seierstads senaste bok ”Ofred”: Även den angripande sidan är full av offer som saknar verklig handlingsfrihet och inte gör informerade val. Många blir fullpumpade med propaganda, andra förstår visserligen att det är propaganda men anser sig tvungna att ta värvning ändå (som Vova kanske). Den som initierade detta meningslösa krig bär en enorm skuld för alla förstörda liv. Må han ruttna i helvetet.

Det här konstanta duckandet för intervjuer med andra medier än public service är inte vackert för SVT. Varför ska politiker eller chefer inom näringslivet, eller andra personer med ansvar, ställa upp på intervju i SVT när SVT:s egna chefer håller sig undan tuffa frågor?

Väldigt skönt att det finanspolitiska ramverket är upphävt. Då kan en rödgrön regering börja bekämpa arbetslösheten om den vill efter valet. För övrigt lånar staten bara pengar som den själv först har tryckt, så det där med förtroende är inte relevant sammanhanget.

Det är alltså inte tyska landslaget som lajvar nazister utan norska som lajvar vikingar. Om fotot anspelade på våldtäkt och mord så hade det varit lite lättare att förstå upprördheten men nu handlar det uppenbart om vikingarnas (fascinerande) färd över Atlanten och då får man vara bra lättkränkt för att uppröras.

Kampen mellan S och M utövas för stunden mest som ett ställföreträdande krig där man bankar varandra i huvudet med Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Vilket upplägget i Agenda på söndagskvällen 7 juni var ett tydligt exempel på då Ulf Kristersson (M) och Nooshi Dadgostar (V) möttes i studion. Vänsterpartiet har ju ställt krav på att de ska ha platser i en eventuell regering med S; annars röstar de nej till Magdalena Andersson som statsminister. Inas Hamdans avslöjanden i Expressen om mängden av knappt svenskspråkiga islamister på V: s valsedlar -som ju inte alls är en överraskning men som media inte varit intresserade av tidigare – kastar dock grus i maskineriet för Vänsterpartiet. Vilket Ulf Kristersson (M) med tyngd och all rätt kritiserade V -ledaren Nooshi Dadgostar och indirekt S för. Programledaren i Agenda valde då att kritisera Kristersson för att hans M-parti är berett att regera med SD om väljarna ger dem möjligheter; borde han inte typ se om sitt eget hus innan han kritiserade V? Jämförelsen är begriplig ur det ställföreträdande krigets perspektiv; men den haltar. SD har ju under de senaste 15 åren inte gjort någon hemlighet av att de försöker rensa ut de nazist- och rasistaktiva medlemmar som media flitigt rapporterat om. SD: s bakgrund i de främlingsfientliga och nazianstrukna kvarteren går heller inte riktigt att jämföra med Vänsterpartiets band till kommunism/islamism. SD var en pytteliten sekt medan Vänsterpartiet sedan 1917 är ett riksdagsparti som helt öppet under långa tider var ett lydparti till den kommunistiska och antisemitiska diktaturen i Sovjet. Under andra världskriget fick regeringen t o m interna svenska kommunister som potentiella landsförrädare om Sovjet skulle ha anfallit Sverige. V-partiet har heller inte växt som SD har gjort. De få procenten som röstar på V – och framförallt de få promillen som är aktiva i partiet – kan därför på goda grunder antas stå nära betydligt extremare uppfattningar än vd vanligt folk gör. SD är däremot näst störst i riksdagen och lockar mycket vanligt folk till valurnorna. Frånsett dessa fakta så är det nog fortfarande så att attacker på SD kan försvaga M: s regeringsförhoppningar på ett liknande sätt som attacker på V kan krångla till det för S. (Även om S också tackar för hjälpen med goda argument för att inte ge sig in i något vänsterblock efter valet.) Därför kommer det ställföreträdande kriget inte att avslutas före valdagen. Det positiva med detta krig är förstås att de två riksdagspartierna V och SD får starka skäl att skärpa kraven än mer på sina kandidaters handel och vandel. En bättre riksdag och bättre kommunala fullmäktigeförsamlingar med färre tokar och vildar är till nytta för oss alla.

Läsvärd. Jag tror också att hela kompis/relationsperspektivet på ledare som Xi leder snett. Xi har inte vänner över gränser. Därför blir också Trumps uppvaktande av hans ”vän” Xi mest en övning i förödmjukelse, utan någon uppsida för USA.. Men samtidigt så handlar Kina mer än någonsin med Ryssland, och möjliggör Rysslands krig.

En grej som ofta glöms bort är att ett längre fängelsestraff kan fungera som en vändpunkt i sig. En vän till mig levde som livsstilskriminell under många år och åkte in och ut i omgångar. Har har berättat att det var först när han fick ett så pass långt fängelsestraff att han inte längre kunde räkna ner tills han skulle komma ut och fortsätta med kriminaliteten som han tyckte att det kändes görbart att faktiskt ändra bana. Först då kändes det lönt att fundera över vad han skulle göra med tiden där inne – för att sedan kunna göra något annat när han väl kom ut. Han blev drogfri, pluggade upp sina betyg och har idag en strålande karriär. Kanske inte den mest representativa kriminalvårdsklienten, men ett perspektiv på den möjliga nyttan med strafflängd som ofta förbises. Det vore för övrigt intressant att höra Kriminalvården svara lite mer utvecklat på hur väl man egentligen lyckas med sitt uppdrag att rehabilitera de intagna så att de kommer ”bättre ut”. Vad jag vet finns det inga studier som kunnat visa på behandlingar som faktiskt funkat.