Det här med att retuschera bort verkligheten när den inte passar narrativet är ett återkommande otyg i den analytiska världen. Man undersöker kritik och spekulerar i vad den bygger på, men den mest intressanta och ofta mest avgörande faktorn – dvs verkligheten själv – utelämnas i såväl undersökning som analys. Oerhört vanligt i till exempel analyser av Sverigedemokraternas starka framväxt. Detta otyg talar ofta för att den som utför analysen själv innehar en position långt bort från verkligheten i fråga, alternativt att både han och hans läsare har en så på förhand given åsikt att han redan apriori känner sig bekväm med att avfärda den verklighet som inte stämmer överens med det förutbestämda narrativet. Jag skrev lite om det ur ett närliggande perspektiv här: https://kvartal.se/jennystrindlov/artiklar/nar-verkligheten-inte-passar-narrativet/cG9zdDozNzg0MQ

Prototypen för den svensk som mår bäst är enligt den intervjuade forskaren ”en äldre hallänning som har goda sociala relationer, inte är så neurotisk och som är ganska emotionellt stabil.” Det där låter ju ju jag (möjligen med lite tvek på de sociala relationerna), men utöver det måste jag alltså rösta på mittenpartier för att må bra? Ser rätt kört för mitt välbefinnande är jag rädd.

Det där var en intressant del av intervjun. Thoréns och Huitfeldts liknelser mellan S och SD är knappast långsökta. Partierna kommer från paria – obskyra socialist- och rasistidékluster – men båda reste sig snabbt och det tog inte många år innan S-hövdingen Branting satt i en liberal regering. Och det tog heller inte lång tid för Åkesson att bli största parti i ett borgerligt regeringsunderlag och kramas med liberalernas ledare. S och SD är i en klass för sig. De har växtimstinkt, anpassningsförmåga och ett slags skamlöshet när det gäller att snabbt ändra sig. (Vilket ju är nödvändigt för den som vill växa och regera) Kosackvalet var ett misstag. S gick in i valallians med kommunisterna och förlorade stort. Ungefär som 2010 då S gick i allians med det oreformerade Vänsterpartiet; arvtagare till 1928 års kommunistparti. S är angelägna om att hålla stort avstånd till SD. Och stöter därför bort varje liknelseförsök. Går väl att förstå på ett sätt. Men likheterna finns likafullt.

Om allt du har är en hammare så ser alla problem ut som en spik. Applicerbart på såväl polisens agerande här som på offentlighetens reaktioner på George Floyds död 2020.

Just när jag tänkte att min beskrivning av svenska nationalekonomer som bönräknande pappskallar kanske var en smula orättvis gick jag på ESO:s seminarium om grön industripolitik, där Bengt Kriström sa: ”Ska vi ha kvar Skellefteå sjukhus eller ska vi bygga en batterifabrik? Det är vad det kokar ner till. Varje krona som går till A går inte till B.” Vad ska man säga… Hur kan man tro det? Hur kan man tro att de här två tävlar om samma knappa resurser? Att all sjukhusutrustning och personal lika gärna kan hade kunnat användas i en batterifabrik, och vice versa. Fabriken som i verkligheten byggdes i Skellefteå – medan sjukhuset faktiskt stod kvar, tror det eller ej – byggdes och drevs dessutom nästan helt med utländsk arbetskraft. Att den gick i konkurs är en annan fråga (som jag spelade in ett spännande poddavsnitt om idag med Gunnar Lindstedt, författaren till Northvolt-fallet. Håll utkik efter kommande avsnitt av Starta pressarna). Givetvis betraktade Bengt Kriström sin egen position helt enkelt som ”fakta”. De brukar göra det, neoklassiska ekonomer, särskilt i Sverige. Varifrån kommer den här idén, det här förnekandet av att ekonomisk tillväxt är möjlig? Tron på att om man lägger till en tillgång i ekonomin måste man ta bort en annan. Ekonomin som nollsummespel. Sorgligt är det. Mest beklämmande av allt är att den här typen av tänkande har verkligt inflytande i den svenska statsapparaten. Ska vi komma någonvart med klimatomställningen måste den här typen av flum rensas bort asap. Tänker jag. Vad tänker ni?

Helt enig om att detta är central fråga. När SVT bara blir en streamingapp bland andra i din smart-tv-meny så måste diskussion om vad public service ska göra förändras. Den stora fördelen för SVT:s budget är ju att behovet av en massa program att visa på impopulära tidsslottar minskar. Blir intressant att se hur de tar sig an framtiden. Redan mindre förändringar verkar ju leda till kaos bland de anställda.

Tror inte man vinner många förstagångsväljare på detta, det är ändå inga 18-åringar som dricker nuförtiden.

Idag tar Tiemon examen från juristutbildningen på Stockholms universitet! Hans fantastiska berättelse vänder upp och ner på det vanliga medienarrativet om funktionshindrade i medierna. Han hänvisar till forskning som tyder på att sådana med hans diagnos ofta utvecklar skarpare hjärnor än andra och att ny teknik gör det möjligt att omsätta denna talang i framgångsrika karriärer. Kaxigt och tankeväckande! Själv vill jag gärna läsa mer av Tiemon i dessa spalter, eller vad säger ni? Stort grattis och lycka till!

Det är inte alltid lätt att leda journalister – särskilt inte om ledningen har bestämt sig för att justera programföretagets riktning. Vad som sägs på interna möten brukar heller inte nå omvärlden, annat än som rykten. ”Du mördar 60 minutes” får sägas vara kraftord från den nu sparkade CBS-profilen. Vad hade hänt med Bari Weiss’ auktoritet om hon hade låtit honom stanna?

Vilka röster skulle ni vilja höra i ett special-avsnitt av Djupet i höst om energipolitiken framåt och rollen för olika kraftslag? Kanske i en debattform.

När man lyssnar på Magdalena Andersson låter det ibland som att hon lever i ett Sverige från förr. När hon pratar om att befolkningen ska ha jobb att gå till och kunna sätta lite guldkant på tillvaron låter det inte riktigt som hon pratar om de personerna som faktiskt befolkar Sverige 2026. Det låter som min mormors Sverige. Det är svårt att inte känna en viss kognitiv dissonans av detta. Men samtidigt är nostalgi populärt och S har äldre väljare, så kanske är slugt och medvetet.

Givet all erfarenhet är detta en mycket viktig reform. Det finns nu väldigt stora grupper invandrare i Sverige från Mellanöstern och Afrika som inte arbetar/försörjer sig. Med en slapp anhöriginvandring kan de här grupperna växa mycket snabbt vilket skjuter alla seriösa planer på ett Sverige som är mer som Sverige i sank så att det sjunger om det. Ska Sverige kunna integrera människor som flyttar hit så behöver det både finnas en tydlig svensk majoritet i samhället och vi behöver en ordning där väldigt få nyanlända kommer till landet per år. Så att begränsa anhöriginvandring är något av mycket stor betydelse för invandringspolitiken och för Sveriges framtid. Detta är kort sagt lika verkligt viktigt som vad de sk tonårsutvisningarna var ett politiserat mediejippo utan betydelse i det stora hela. (Men självklart av vikt för de mycket få personer som det handlar om.

Skrämmande att höra hur svag rättsstaten är. Fanns det ingen ordförande i salen som höll ordning? Jag får minnen från rättegångar dit jag följt ungdomar från Hasselakollektivet som vittnade mot knarkligor vars otäcka gubbar satt i salen och skrek och hotade vittnet utan att domaren ingrep och avbröt. För att inte tala om narkotikaligans advokater som snarare understödde övergreppen. Hemskt att aktivister och kriminella tillåts uppträda på det här viset i svenska rättssalar. Är lagmännen lika rädda som många lärare för att ingripa mot våld och förtryck? Den som vill följa en rättegång ska sköta sig. Annars ska de kastas ut från rättssalen. Så här kan vi inte ha det om vi ska komma tillrätta med det sociala dominansbeteende som hotar Sverige på många fronter.

Vi gick igenom en rätt blandad kompott i veckans utgåva. Men det var i fråga om stormen runt Agnes Wold och Christopher Garplind som det hettade till ordentligt. Jag är glad att jag fick chansen att folkbilda om den nya lagen om psykiskt våld. Är faktiskt häpen över att dess innebörd har förvrängts så kraftigt i flera nyhetsmedier. Förhoppningsvis avtar missförstånden inom kort.

Det är väl utmärkt att sprida ut statliga myndigheter, särskilt om det sparar skattepengar. Att det är tio minuters promenad till tunnelbanan och inte finns lika många lunchställen som i innerstan framstår som ett ganska svagt argument för en flytt. Jag har svårt att se varför offentliganställda ska ha större krav på bekvämlighet än många privatanställda. En sushi, en pizzeria och en thai-restaurang finns redan i området, och en libanesisk restaurang ligger en kvart bort. Många som arbetar ute i landet hade nog inte sett det som ett problem.’ Har väldigt svårt att se att en myndighet som Sida skulle ha svårt att locka över personal pga nuvarande läge…

När jag var till Rwandas huvudstad Kigali för att bevaka en demografisk konferens för snart tio år sedan fick jag höra en återkommande fråga: ”Kan man få pengar av staten utan att arbeta i ditt land i Europa?” Svaret är som ni vet ja, och detta förvånade många av de framför allt unga män som ställde frågan. De ville förstås flytta till ett sådant land. Många från Afrika vill till Europa, och det är inte bara krig och fattigdom som driver på detta. Rwanda är ju dessutom ett land som haft en mycket god utveckling under 2000-talet. Men ändå lockar Europa, som Håkan Lindgren påpekar i sin fina text. Så vad göra? Jag vet inte – vet ni?

Välkommen till klungan, Ivar! Varför är kaninen så stor på bilden?