Fortsatt försprång för de rödgröna. I motsvarande mätning inför valet 2022 var de rödgrönas ledning 0,9 procentenheter. Sista dagarna kommer att avgöra, men det är fördel rödgröna just nu.

Har Olof Palmes center kopplingar till Socialdemokraterna? Nä, dra på trissor! Vad skulle en motsvarighet på högersidan vara? Det enda jag kommer på är tankesmedjan Fri värld. Men Carl Bildt skulle nog inte ha något emot ett CBC.

Om uppgifterna stämmer är det förstås rätt ironiskt att han hävdar att näringslivet borde oroa sig för en ”etnonationalistisk och auktoritärt präglad politik” – samtidigt som hans egen företagsgrupp betalar skatt till den ryska staten.

Touché! Visst kan man som journalist förstå irritationen om den man intervjuar dödar nyhetskroken genom att själv publicera materialet först. Men demokratin överlever nog både att ministrar spelar in journalister och att de känner sig kränkta, även om kränktheten börjar bli tradig.

Den stora skiljelinjen mellan C och KD är varken arbetsgivaravgifter eller förstatligad sjukvård, den stora elefanten i rummet är istället kärnkraften. Att bygga nya svenska reaktorer är något av Ebba Buschs politiska livsverk – men hur hon ska få ihop det med Centerns närmast religiösa kärnkraftsmotstånd? Minns att det var Olof Johansson som tvingade stängningen av Barsebäck tillsammans med V, och inget har hänt med partiet rabiata inställning till kraftslaget sedan dess.

Till mitt försvar bor jag inte i region Stockholm! Och jag vidhåller att det vore ett bra namn på en karaktär i en Ayn Rand-bok! I övrigt håller jag med om att man borde separera valdagarna. Det skulle ge mer utrymme för kommun- och regionpolitiken, tror jag. Nu överskuggas den helt av rikspolitiken.

Kollade ni igår? Vem tyckte ni vann matchen i matchen mellan SVT och den eviga SVT-kritiken? Eller kanske den riktiga matchen mellan Ulf Kristersson och Magdalena Andersson?

Bra artikel! Jesper Andersson och jag gjorde en större genomgång om avloppsfrågan förra året. Den västerländska demokratins stigande oförmåga att leverera projekt inom budget och tid är systemhotande. Sverige står inför massiva investeringar i infrastruktur. Enligt branschorganisationen Svenskt Vatten finns ett årligt investeringsbehov på 31 miljarder kronor för Sveriges VA-infrastruktur. Stora delar av ledningsnät och anläggningar behöver rustas upp och klimatanpassas för torka och översvämningar. Då kan vi inte fortsätta som nu,. Politikens standarsvar när projekten löper budgetamok är att skapa ansvarssänkor, där ”systemet” får skulden. Inget händer – och ilskan ökar. Jag skrev om det här: https://kvartal.se/olawong/artiklar/stockholms-ansvarssanka/cG9zdDozMzM5OA Problemet är att över tid bygger ansvarssänkor upp en våldsam ilska och leder till det som historikern Adam Tooze kallar för en era av polykriser. En polykris kännetecknas av att den gamla styrande klassen verkar tappa kontroll. Det gör att väljarna röstar fram politiker som lovar att riva ner systemet och söker sig till medier med vrede som produkt. Moderaternas lösning på problemet är att återinföra tjänstemannansvaret, så att offentliga tjänstemän ska kunna straffas om de brister – vilket spontant låter rimligt. Det var även en punkt i Tidöavtalet. Å andra sidan. Bästa sättet att inte bli straffad för en tjänsteman är att inte göra någonting – vilket är en klassisk orsak till varför byråkratier i diktaturer ofta fungerar dåligt. Davies bok pekar i stället på att förlust av kontroll är en fråga om ett cybernetiskt sammanbrott i en organisation. De moderna institutionerna är uppbyggda för att skära av feedbackloopen från lådorna längre ner. Outsourcing är ett typexempel – det verkade vara en no-brainer men blev en ”no-brainer” för organisationen. Företag satte igång att utöva amatörhjärnkirurgi på sig själva och skära bort de lager av mellanchefer som reglerade flödet av information. Problemet för det offentliga är att man infört ett styrsystem inspirerat från privat näringsliv, där organisationen och personal med yrkesstolthet betraktas med cynisk misstänksamhet. Dessa ”särintressen” skärs därför av från den beslutsfattande hjärnan. Därmed förvandlas organisationen till en stapplande zombie, enligt Davies. Flera av de senaste årens internationellt mest uppmärksammade böcker, som Abundance och Why nothing works, försöker med olika ingångsvinklar förklara problemet. Även Dan Wangs Breakneck handlar om det (jag recenserade den i ”Är allt juristernas fel? https://kvartal.se/olawong/artiklar/ar-allt-juristernas-fel/cG9zdDoxMzI2NzU) Sverige, som på 70-talet kunde bygga ett kärnkraftverk om året utan några stora kostnadsöverdrag, måste snabbt återuppfinna förmågan att kunna leverera i tid till ett rimligt pris. https://kvartal.se/olawong/artiklar/stockholms-ansvarssanka/cG9zdDozMzM5OA

Är det någon som minns vad Liberalerna står för eller är det bara rejset och taktikerna som är intressanta numera?

Uppdelningen ”svenskar” och ”invandrare” känns alltmer märklig i dagens Sverige. Den har ju alltid varit så dum eftersom invandrare inte har mer gemensamt inbördes än att de inte har svenskt ursprung. Den beskrivningen täcker in allt från en indisk IT-ingenjör till en finsk industriarbetare. Så vi skulle må bra av att precisera oss mer och oftare. Samtidigt är det alltfler personer med utländsk bakgrund som tar plats i debatten med inlägg som detta. Människor som ser det destruktiva i att stå i opposition mot majoritetskulturen i det land man valt att leva i. Tycker att jag ser fler och fler som argumenterar på liknande sätt. Och det är en positiv utveckling. Det som skribenten kallar rasism mot svenskar kanske är det, i någon mening. Men det påminner också om hur klasshat kan se ut. Hur man hatar och förlöjligar en grupp som man upplever själv ser sig som förmer. Den utgör på samma gång en gemenskap som många i ”ut-gruppen” eftersträvar att accepteras och inkluderas i men också en grupp som man misstänker ser ner på en. Därav kommer behovet av att tala illa om en sådan ”in-grupp”. I detta fall den svenska majoritetsbefolkningen.

Det går alltid att motivera inskränkningar av yttrandefriheten med div skäl. Som Nils Funcke har skrivit kan denna inskränkning i förstone verka rimlig. Men intäkter från allt kulturellt skapande kan redan i dag utmätas för att betala skadestånd och böter som fastställs av en domstol. ”Den som avtjänat sitt straff och betalat sina skulder ska inte drabbas av statliga konfiskationer och få sin yttrandefrihet begränsad.”, skriver Funcke. Begränsningar av yttrandefrihet och konstnärlig frihet bör undvikas, och även behjärtansvärda inskränkningar kan ofta leda fel.

Sensommaren 2013, då Wolodarski var relativt nytillträdd chefredaktör, var ett av hans första projekt att driva igenom en hårdhänt omorganisation av tidningen. Den skulle bantas med ett 20-tal tjänster, varav flertalet på journalistsidan. Och de som skulle bort hade ledningen bestämt, var ett dussintal seniora medarbetare, bland dem prisbelönta redigerare och reportrar som jobbat för tidningen i mellan 15 och 40 år. Nu informerades de om att de inte längre hade ”kompetensen” att vare sig skriva i eller redigera tidningen. De som vägrade säga upp sig själva och ta erbjudet avgångsvederlag placerades i tillfälliga lokaler några kilometer bort utan arbetsuppgifter, den så kallade frysboxen. (Officiellt kallades kontoret för ”Paradiset”.) Samtidigt stängdes de ute från intern kommunikation, mejl och intranät. DN stämdes inför Arbetsdomstolen av Journalistförbundet, men en förlikning för de åtta kvarvarande medlemmarna i frysboxen nåddes i början av 2015. Hösten samma år lanserade tidningen den stora kampanjen #jagdelar, ett upprop för allas lika värde: ”Vi står upp för medmänsklighet och humanitet. Vi tar avstånd från alla former av hat, hot och rasism. Kring alla människors lika värde finns inget utrymme för kompromiss.” https://www.journalisten.se/nyheter/en-frysbox-30-miljoner/

Stämmer det att vi inte klassröstar längre, eller gäller det bara svensk-svenskarna? När man läser att 80 procent av muslimerna röstar på S eller V undrar man om det verkligen är ett uttryck för individuella preferenser om framtiden https://kvartal.se/nyheter/artiklar/s-och-v-far-80-procent-bland-muslimska-valjare/cG9zdDoxNzMyMzA

Det har varit intressant den här mandatperioden att följa försöket från främst Socialdemokraterna att sätta narrativet att Ulf Kristersson är en lättsam festprisse, en fåfäng dandy som tagit sig till positionen som Sveriges statsminister för att berika sig själv och sola i strålglansen. Jag känner inte Ulf Kristersson och han har säkert en massa personliga laster som alla andra. Men denna bild har alltid känts så bedräglig och förljugen. Denna nyhet ser ut som en total nothing burger men har antagligen kommit till, och får kanske fötter, just för att den passar in i den här bilden. Det går så klart att ha åsikten att statsministern ska laga maten själv och bjuda på lådvin när han representerar, men det är det nog egentligen ingen som tycker.

Det här stycket sticker särskilt ut för mig: Den svenska exkluderingsgraden – andelen elever som sorteras bort ur urvalet – är fortsatt högre än OECD-snittet. Och i huvudrapporten redovisas fortfarande inte hur många elever som exkluderats på grund av bristande språkkunskaper respektive funktionsnedsättningar, så det går inte att följa upp huruvida samma typ av problem fortfarande kvartstår. När resultaten idag visar att utrikes födda elever är den enda grupp vars resultat inte har sjunkit, så går det alltså inte att veta om det är för att de mest svagpresterande utrikes födda eleverna fortsatt undantas från ett delta. Att redovisa ett friserat resultat utan att redovisa hur mycket eller lite man friserat detta resultat är faktiskt rätt sanslöst. Man måste ju få veta vad resultaten baseras på, annars blir de mer eller mindre värdelösa.

Akelius verkar inte inte riktigt bottna i sina resonemang, för att uttrycka det milt. Men om jag läser det här rätt så beror hans motstånd mot Moderaternas SD-samarbete alltså på att Åkesson sympatiserar med judar? Öhh… Jag tror knappast Ulf Kristersson sörjer över att förlora stödet från just Akelius lilla del av det svenska näringslivet. Frågan är ju om Magdalena Andersson är betjänt av vänner som honom?

Hur hanterar man en värld där en individ kan designa virussjukdomar, förklara krig mot mänskligheten – och vinna? ”Containment must be possible”, skriver Mustafa Suleyman i The Coming Wave. Politiken måste engagera sig i frågan, menar han. Den måste hitta den smala vägen mellan en öppenhetsskapad katastrof och en teknikrepressiv dystopi. Här gör Ivar en intressant poäng. Är det så att partierna undviker de existentiella frågor som AI-utvecklingen väcker eftersom den inte passar in i den bekväma uppdelningen mellan höger/vänster, vi och dom? Kina leder i regleringen av privat AI, men ger fria händer åt militären och staten. Samtidigt har bolag som OpenAI använt ”om inte vi gör det så gör Kina det”-argumentet för att starta det blinda race som de själva varnat för. Ola Wongs bokklubb – AI-special – handlar om The Coming Wave och Empire of AI. https://kvartal.se/olawongsbokklubb/poddar/ai-special-empire-of-ai-och-the-coming-wave/cG9zdDoyNDIzMQ

De senaste åren har det blivit vanligare att tolka väljare utifrån idén att de vill signalera något utåt. Här tänker jag specifikt på meningen om att ”storstadsväljare som vill signalera god värdegrund och ogillar SD” kan tänkas byta för att V framstår som för extremt. Visst kan identitet påverka väljare. Men de som inte kan tänka sig att rösta på V eller SD i valbåset anser generellt att partiernas politik helt enkelt inte överensstämmer med deras egen värdegrund. En svensk studie av väljare, från forskare vid Göteborgs universitet, visade 2009 att människor uppfattar sina egna politiska motiv som mindre själviska än andras. Kanske har vi en tendens att tolka andras partival som identitets- eller signalbeteende samtidigt som vi ser våra egna motiv som mer sakliga?

Jag såg också en dokumentär om 9/11 igår. Något som fastnar hos mig är de samtal som förs mellan nära och kära när den ena vet att den strax ska dö. En kvinna vars man satt fast på en våning långt upp i ett av tornen berättar att de inledningsvis pratade om hur han skulle kunna ta sig ut. Under samtalet blev det allt varmare runt mannen och de slutade då att prata om möjliga flyktvägar och tillbringade istället de sista minuterna i hans liv med att prata om hur mycket de älskade varandra och hur bra de hade haft det, vilket fint liv de hade haft tillsammans och vilka minnen de tog med sig. Det är nästan svindlande att tänka på hur många sådana berättelser det finns, berörande var och en. För att inte tala om alla de fjärilars vingslag som ryms i denna händelse och som fortsätter att påverka livet och livsvalen för otaliga människor idag och fortsatt framåt.

Att Westergren och Konkret angriper reportern istället för att angripa hennes journalistik säger väl egentligen allt man behöver veta i det här fallet. De har helt enkelt inte kunnat belägga hennes arbete med fel och testar därför att istället angripa hennes (tidigare) uttryckta åsikter. För en klart tänkande person framstår det som både genomskinligt, ovärdigt och meningslöst. För låt säga att Inas faktiskt är inbitet proisraelisk (vilket jag alltså inte uppfattar att hon är). Skulle det då göra hennes avslöjanden om antisemitism inom Vänsterpartiet mindre relevanta, mer tvivelaktiga? Nej. Hon har ju hittat det hon hittat genom öppna källor, på kandidaternas egna sociala medier-konton. De har därutöver bekräftat och samtalat om sina inlägg med henne, varpå V-ledningen validerat det Inas funnit genom att omedelbart peta kandidaterna i fråga. Saken blir inte mer eller mindre sann eller verifierbar beroende på vem personen som grävt fram sakförhållandet i fråga är. Hade det rört sig om anonyma och för en utomstående person ej verifierbara uppgifter så hade sambon och Magasinet Konkret eventuellt nått större framgång med sitt personfokus. Nu framstår de bara som desperata och illvilliga samtidigt som de ofrivilligt bekräftar att de inte funnit några fel i det hon sakligt presenterat i sitt jobb.

Ja, det är mycket public service-bashing nuförtiden men ingen pratar om det verkliga problemet med SVT: deras jättetråkiga dejtingprogram. Jag har också kollat GVFÖ så länge jag kan minnas men märker på mig själv att jag tappat lusten, sitter och scrollar mobilen eller passar på att vattna blommorna minuter efter play. Känner att människorna blir tråkigare och tråkigare och experterna hade jag gärna sluppit från dag 1. Inget ont om dem i sig men vad har de någonsin tillfört i underhållningsvärde eller i något annat värde i det här programmet? Precis som Anna är inne på så känns de mest som ett alibi för PS-produktionen. DOCK måste jag säga att jag tycker att den här nya XL-versionen som sänds nu har nåt. Mindre sövande, en och annan halvkontroversiell personlighet och inte bara landets tråkigaste människor som parats ihop för att båda gillar tacos. Plus kul att alla ska bo i samma hus. Det är ju trots allt de gemensamma parmiddagarna med obekväma samtal och interaktioner och jämförelser paren sinsemellan man vill åt. Diskuterar hellre vad som ”egentligen” hände här hemma i soffan än att en SVT-terapeut berättar för mig vad man förväntas känna utifrån det ena eller andra uttalandet.