Jag minns ett par månader mot slutet av Alliansåren, då jag var producent på radions Studio ett. Anders Borg och Fredrik Reinfeldt dominerade scenen och deras popularitetssiffror gick genom taket.
Magdalena Andersson var hyfsat ny i rollen som ekonomiskpolitisk talesperson. Plötsligt började Borgs stab kontakta oss frekvent – finansministern var väldigt intresserad av att möta S nya kandidat till finansministerposten i radio – och det blev en hel del debatter, om europeisk skuldkris och andra ekonomiska utmaningar som gällde då.
Efter ett tag började mönstret framstå som klart för några av oss på redaktionen – Borgs mannar hade identifierat att den nervösa och lite kantiga Andersson var plockpotatis för Borg i studion, och det stämde också.
I början.
Borg kom också ofta med ett stort team, höll låda utanför studion och såg, enligt min spaning, till att försöka framstå som otroligt ”du och bundis” med alla journalister på redaktionen de stötte på. Kanske för att trycka ner Andersson, tänkte jag ibland? Nå, Andersson körde som jag minns det på.
Backade aldrig från ett studiomöte med den självsäkre och populäre Borg och i opinionen tog det sig ju så småningom!
Förtroendet steg brant och den har hon väl sedan haft kvar från åren som finansminister?
Dock: i det breda registret uppfattas hon, enligt min mening, fortfarande efter alla år av många inte som lika stark: det gäller allt från bred utrikespolitik till att kunna vara ”personlig”, varm, lyssnande osv. Och orden kommer ibland lite framochbakvänt. Men det kanske ger sig med tiden även det?
