Det är nu jag går ut med att jag ska rösta på Socialdemokraterna i september. Skämt åsido (eller?). Jag som bor i halv-Danmark känner att det här populistiska förslaget är helt i min smak. Men eftersom jag under fotbolls-VM brukar drabbas av en månads magsår på grund av nervositet och känslomässig berg-och-dalbana, kommer ni inte att hitta mig på något ölhak, kan jag lova. Dessutom är det helt olidligt att dela sådana här starka upplevelser med alla okunniga som förpestar barer under stora fotbollsturneringar. Medan vi som lidit, blödigt, gråtit fotboll och längtat efter detta ögonblick i fyra år, ser dessa opportunister bara till att dyka upp när festen börjar. Vi riktiga fotbollssupportrar måste plötsligt torteras av alkoholdopade fotbolls-analfabeters ”analyser” och kommentarer. Det är som om jag under en raketuppskjutning, efter fyra stor stark, tvärsäkert skulle förklara hur det faktiskt är att vara ute i rymden, medan Christer Fuglesang satt i samma rum.

Väg mot frihet är svår och lång. Men bombkriget kan få motsatt effekt, menar Sima Valizadeh. Vad tycker ni? Tro du kriget kommer att leda till ett demokratiskt Iran?

Det finns bara en sak som är mer trendkänslig än tonåringar på Tiktok: skolans pedagogik. ”Vem behöver klassrum när man kan googla sig till kunskap?” tycks ha varit mottot i flera år. Det har påverkat skolans arkitektur. I mitten av 1990-talet hade Sveriges modernaste skola ett namn: Färila skola 2000. Skolan saknade klassrum, och eleverna arbetade i projektgrupper med datorer. Man ville bort från traditionell lärarauktoritet. Men resultaten blev dåliga – gymnasiebehörigheten hörde till de lägsta i Sverige. När traditionell undervisning återinfördes ökade elevernas resultat. Ändå har man fortsatt bygga skolor utan klassrum och väggar. Glasväggar sparar dessutom pengar när friskolor och kommuner skär i kostnaderna. I flera år har antalet elever som inte vill gå till skolan ökat i hela landet. Vad säger det om vårt sätt att forma framtidens medborgare?

Ja, var går gränsen egentligen? Svaret är inte helt givet för vare sig oss eller politikerna själva, verkar det som. En sak framstår i alla fall som mer säker: När ett och samma parti styrt en och samma stad nästan oavbrutet i hundra år så blir gränsen mellan stad och parti allt mer suddig – inte minst för partiet självt.

’Principer har ett pris eller smärtgräns’ som det formuleras av Kristian när det gäller rysk olja som kompensator. Så är det väl allt som oftast i livet och i politiken. Men världen är väl villig att ta rejält höge oljepriser än hittills innan Putin kontaktas?

För några dagar sedan skrev Viktor Orbán till EU:s ledare och krävde att sanktionerna mot rysk energi hävdes för att dämpa prisökningarna på olja och gas efter USA:s och Israels anfall mot Iran. Ett enkelt men samtidigt politiskt omöjligt sätt för Bryssel att skydda Europa mot en ny potentiell inflationschock, som skulle spela både Putin och Orbán i händerna. I perfekt synk med det ungerska valet dessutom.

Att det är regimkritiker som tvingas hålla sig gömda och tänka på sin säkerhet i Sverige är naturligtvis helt skruvat.

Chat GPT "tränas" sannolikt allt mer på andra texter som gjorts av Chat GPT. Och allt blir till slut en allt mer likriktad och utspädd soppa... Nej, läs gamla författare istället, som garanterat inte har haft med AI att göra! Ska snart läsa om Joseph Hellers "Moment 22". En av världens bästa romaner: https://kvartal.se/henrikhojer/artiklar/de-basta-romanerna-om-andra-varldskriget-handlar-om-gransen-till-galenskap/cG9zdDo4Mjc1

Blandningen av islamism, marxism och tredje världenism känns ändå inte helt frånvarande i den offentliga debatten. Särskilt inte de två sista.

Kina var förutseende, Europa beroende. Mycket läsvärd text, även om det kanske inte är så konstigt att en energiexpert ser energi som den stora förklaringen. För Europa och Sverige finns ett mycket allvarligt underliggande budskap. Risken är nu att den ryska ekonomin får en livlina av högre oljepriser samtidigt som Iran distraherar från Rysslands krig mot Europa i Ukraina, som är avgörande för vår framtid.

Inte särskilt förvånande att regeringen och oppositionen har olika ingångar i kärnvapenfrågan. Det som förvånar mig mest är Anderssons formulering om att Europa, om vi vill, ”kan bomba Ryssland sönder och samman”. Kärnvapenavskräckning bygger visserligen på just den logiken. Men när den sägs rakt ut låter det betydligt brutalare än hur politiker vanligtvis pratar om frågan.

Man får nästan känslan av att Trump inte har någon plan… (Men det får man väl inte säga i det här jävla landet!)

När barnen var små för väldigt länge sedan minns jag att vi brukade åka på utflykt till Ingelsta och titta på de maffiga kalkonerna som då fick spatsera fritt utomhus (inom inhägnad förstås) i väntan på att bli festmat. Sedan kom fågelinfluensan och alla låstes in av rädsla för smittorisken. Jag har dock aldrig förstått riktigt hur smittan kan ta sig in i stängda ladugårdar, men här verkar det alltså som att viruspartiklar kan blåsa in över längre avstånd via ventilationen?

Är återhämtningen i svensk ekonomi körd nu? Kommer inflationen att dra igång ordentligt igen eller riskerar kriget bidra till en "alla krisers moder" om den paras med en lurande amerikansk skuldkris? Är lekman i frågan men tycker utvecklingen ser bister ut. Vad tror ni?

De storstilade satsningarna på grön vätgas kom av sig, precis som de stolta planerna på svensk batteritillverkning. Samtidigt ser framtiden inte helt ljus ut för miljardsatsningarna på grönt stål, och nu hoppar alltså fler och fler av de kostsamma satsningarna på koldioxidinfångning och lagring, CCS. Gemensamt för alla dessa projekt är att beslutats uppifrån i en slags grön EU-version av planekonomi. Först fastställs målen och därefter utses vilken eller vilka lösningar som ska ta oss dit. Men historiskt sett har politiker varit ganska dåliga på att förutspå teknikutvecklingen och hitta framtidens vinnare. Vad tror du själv? Är koldioxidlagring räddningen för klimatet – eller ännu ett grönt slukhål för våra pensioner?

Intressant genomgång som ger en förklaring till varför många sydamerikanska befolkningars relation till USA påminner om den som öststater har till Ryssland. Man skulle även kunna nämna fler specifika detaljer om USA:s proxykrig i Latinamerika. Exempelvis Operation Condor, där USA finansierade och gav logistiskt stöd till högerextrema militärdiktaturer i Sydamerika – med kidnappningar, mord och fängslanden av studenter och politiker. Kuppen i Chile som avsatte demokratiskt valde Salvador Allende och ledde till Augusto Pinochets nästan två decennier långa diktatur är ett fall som många svenskar känner till. Men liknande händelser ägde rum praktiskt taget i hela Sydamerika, med omkring en halv miljon fängslade och cirka 100 000 mördade. Bland offren finns den argentinsk-svenska flickan Dagmar Hagelin.