Jag har lika svårt för de som åberopar nationens överlevnad som skäl för barnalstring, som jag har för de som åberopar klimatnödläge som argument för att personligen avstå barn. Jag anser att valet måste ha en grund i individens egen önskan och/eller i ett beslut i en befintlig relation. Vad tycker du?

När det gäller omritning av valdistrikt höll Kalifornien redan i höstas en folkomröstning för att temporärt förändra valdistrikten i delstaten i demokratiskt favör (Proposition 50) som fick stöd av en majoritet av väljarna. På detta sätt väntas Kalifornien vinna 3-5 ytterligare platser i kongressen i mellanårsvalet. Tyvärr vägs det upp av att ett antal republikanska delstater också varit flitiga kart(om)ritare och dessa leder nu med 17 nya möjliga mandat mot 6 för demokraterna. Möjligheten att ”flippa” majoriteten till demokraternas fördel i november ser alltså relativt liten ut just nu. Och i det avseendet spelar kanske frågan om ID-krav en mindre roll.

Jag tycker fortfarande att Tyskarna från Lund skulle fått chansen att göra den officiella VM-låten. Global Fussball OK är sanslöst underskattad, även om den skrevs i en tid där en VM-match enligt Gary Linekers definition ”pågår 90 minuter och sen vinner alltid Tyskland”. https://www.youtube.com/watch?v=D1GepmN63RM

Tankar om Roys analys? Och var det några frågor till honom som ni saknade från undertecknad?

I den offentliga debatten om kriminalitet slås jag ofta av hur dåliga många människor – även smarta sådana -–verkar vara på att hålla mer än en riskfaktor eller en lösning i huvudet samtidigt. Det polariserade offentliga samtalet med sina falska dikotomier om hårda straff vs. prevention, arv vs. miljö osv är så fördummande. Därför var det både givande och uppfriskande att få läsa den här artikeln. Att just intellektuell sårbarhet varit en mindre diskuterad riskfaktor politiskt har förmodligen att göra med att det kan uppfattas som känsligt, förutbestämt och svårt att ”lösa”. Om våra beslutsfattare på riktigt är intresserade av att motverka och förebygga kriminalitet så är det förstås avgörande att de med öppna ögon tar in hela paletten av riskfaktorer och skyddsfaktorer och sätter sig in i hur dessa samverkar.

Jag har sagt det förr och jag skriver det gärna igen: Din språkliga eftertänksamhet och finess förhöjer känslan av kvalitet på Kvartal som helhet. MEN: Ett svenskgjort ord jag har väldigt svårt för och som nu verkar förekomma i var och varannan artikel på Kvartal och som jag antar att du, Staffan, på något sätt ligger bakom är ”vibbskifte”. Jag förmodar att jag kommer vänja mig också vid denna amerikanska pastiche men i nuläget känns det mest… cringe.

Jag förstår inte vad ”vibbskifte” betyder? Men jag anar att det handlar om att invandringsfrågan – både vad gäller volym och samhällskonsekvenser – har haft sin (långa) partipolitiska sommar och att det börjar bli dags att traska vidare? Ingen annan fråga har någonsin fått så många hundratusentals väljare att byta parti (gå över till SD) som invandringen. Men det finns inga väljarvinster eller förluster kvar att göra på invandringen. Så kanske det är. Ser vi till att ha regeringar som håller invandringen så nära noll som möjligt under tjugo år – utöver sund arbetskraftsinvandring – så finns det bra chanser. Då kan Sverige repa sig och komma igen. Men jag misstänker att ”vibb” kan betyda något annat. Att det främst handlar om att skifta linje i den partipolitiska överbyggnaden. Att verkligheterna får vara som de är när det gäller kriminaliteten, skolresultaten, arbetslösheten och andra invandringsnära samhällsproblemområden. I så fall kommer snart andra vibbar. Lita på det.

Intelligens förklarar kanske mer än vad vi ibland önskar, men en annan tungt vägande faktor är rimligen kultur. Att till exempel judar ofta förekommer inom högpresterande yrken kan, gissar jag, till stor del förklaras med en stark utbildningstradition. Utifrån det lilla jag nu vet om Cofnas så låter han som en yngre variant av Charles Murray (bespottad akademiker känd för sin kontroversiella bok ”The Bell Curve”, 1994, på samma ämne)…?

Årets val blir en utvärdering av Tidöavtalet. Räkna med att Tidöpartierna de närmaste veckorna kommer: 1. Försöka påminna väljarna om varför man fick deras förtroende förra gången. Det kommer med andra ord pratas mkt om hur kriget mot den organiserade brottsligheten går. 2. Attackera S om bostadspolitiken. Den SD-kopplade tankesmedjan Oikos har redan lanserat en sajt med tema ”tvångsblandning” med det som enda syfte. Att hålla koll på: 1. Kommer fler hos Tidöpartierna än de vanliga, partiledarna och ministrarna (talespersonerna för SD:s räkning), synas mer? Kan man få bekväma knapptryckare i riksdagsgrupperna att kampanja hårt i sina hemdistrikt? Det blir en indikator på hur mkt Tidö vill vinna. 2. Kommer Tidöpartierna i Stockholm ha någon tydlig fråga att driva? Hand upp alla som förstått vad Tidö vill i Stockholm förutom att bygga gammaldags. Vad hände med skattesänkningar, tiggeriförbud och avregleringar?

Trump höll ett relativt bra och sammanhängande tal vid statsbanketten i Peking (https://www.youtube.com/watch?v=3I4yc9Ie4pw). Talet var fyllt av historiska referenser och pekade på hur USA och Kinas folk hjälpt varandra genom historien. Smickret och skrytet var med Trumps mått mätt återhållet Trump läste innantill och hade en översättare – vilket kan ha bidragit. Xis tal gjorde en poäng av att ”Making America great again” och den kinesiska nationens weidade fuxing, stora återfödelse, kan gå hand i hand.

Mötet och mottagandet kan ses här: https://www.youtube.com/watch?v=Rangc4oD-9g Trump sade till Xi att ”Det är en ära att vara din vän”. Signalen från Xi är lika tydlig: Vill du vara vän med mig så är Taiwan en röd linje. Den lilla demokratin har blivit mer isolerad och utsatt, och om USA trycker på startknappen för det utlovade vapenpaketet igen, osv, kommer Xi vara på telefonen med sin vän. Ett tecken i tiden är att ledaren för världens största marknadsekonommi har tagit med sig de främsta cheferna från USA:s största bolag för att ”visa respekt” för generalsekreteraren i Kinas kommunistparti. Kinahökarna i Trumpadministrationen är för ögonblicket åtminstone i kylan. Pandakramarna är inne.

Tänk om det vore så att det folkliga missnöjet med den tidigare förda invandringspolitiken byggde på SDs makt över diskursen och inte så att SD är stora pga det folkliga missnöjet. Vilken spännande tid det vore i så fall.

Killens beteende påminner mycket om Palestinaaktivisternas ofta gränslösa taktiker, jag tänker kanske främst på hur Carl-Oskar Bohlin förföljdes i Gamla Stan. Jag missar så klart inte ironin i att världens mest kända Palestinaaktivist utsätts för samma sak. Men denna typ av performance-ursinne mot motståndare är mest löjlig och leder ingen vart, oavsett från vilket håll den kommer.

Sverige har måhända en lång historia av att agera moralisk stormakt i allehanda former. Men när det kommer till industripolitik är det ofta andra bullar. Kreativ förstörelse, pragmatism och benhård, närapå religiös tro på global konkurrens gör att politiker inte har svårt att hålla sig borta när megaprojekt kapsejsar. Ofta har det nog tjänat oss väl, skulle experterna säga. Därför fick Saab i Trollhättan gå i konken medan Merkel i Berlin blinkade och räddade Opel. Och därför var det inget egentligt folkligt eller politiskt tryck på att Busch skulle öppna plånboken i Skellefteå heller. Oavsett hur mkt Mix mfl låg på.

Att ukrainska vapen förr eller senare kommer hamna i händerna på kriminella är väl både oundvikligt och extremt väntat. Borde en sådan risk påverka oss? Och vad kan man göra åt det?

Utan att ta ställning i frågan känns det väldigt syrefattigt om högern kräver korrekt tänkande och rättning i leden på den här nivån. Påminner om sektvänstern. Vad är poängen med en tankesmedja (Timbro i det här fallet) om svaren redan är givna på förhand av de nuvarande chefsideologerna? Tänk hellre själv och våga stå utanför åsiktskluster.

Ett annat exempel är engelska klubben Tottenham Hotspur som kampanjade för att få Emily Damari frigiven ur Hamas fångenskap i Gaza. Hon är brittisk medborgare och Spurs-supporter. På matcher skanderade man “Emily Damari, she’s one of our own” och klubben krävde att regeringen skulle agera. När Damari släppts fri åkte hon till London och gick på match där. https://www.facebook.com/watch/?v=704442852136158 För övrigt en sorglig utveckling som beskrivs i slutet av artikeln: ”Trots att herrlaget några år senare inte längre hade några judiska spelare förekom det fortfarande att laget möttes av supportrar som ropade ’judejävlar’…Idag har SK Hakoah inte längre något fotbollslag.”

Ett bolag i Taiwan är nu större än hela Stockholmsbörsen. Halvledartillverkarna har blivit en form av geopolitisk livförsäkring för Taiwan, som är hotat av Peking. Hur gick det till? Medan Europa predikade frihandel så blev världen beroende av Taiwans halvledare. År 1970 var Taiwans exportprodukt bananer och någon elektronikindustri existerade inte. Enligt frihandelsdoktrinen borde Taiwan fortsatt med grönsaker och enkel tillverkning. Spola fram 20 år, till 1990, och grönsaker har försvunnit från handelsstatistiken medan elektronikindustrin dominerar. Taiwans regering satsade på industripolitik. De lobbade USA:s halvledarbolag att ta emot landets forskare för att träna dem i tillverkningsprocessen, och man rekryterade Morris Chang från Intel, som åkte till Taiwan och byggde upp TSMC. Resten är historia, som Europa inte lärde något av.

Svår gren det där med att ta ut landslagstruppen. Minns hur mycket skit Janne Andersson fick när han lät ”Granen” spela EM 2021. Eller spela förresten. Det blev ju inget spel för honom men han ansågs viktig att ha med för sina ledaregenskaper. Kan dock hålla med om att det känns lite konstigt att en sån som Swedberg inte ens får komma med för att se och lära. We’ll see what happens, som en väldigt ofta citerad politiker rubriker säga.

Den omläggning av svensk skola som nu bereds är i centrala avseenden svar på det som Karl Wennbergs metaanalys pekar ut som avgörande: arbetsformerna går från gruppbaserat, elevdrivet och självständigt till sammanhållen och lärarledd klassundervisning. Lärarrollen stärks och undervisningsmetodiken ska genomsyras av tydlighet och struktur – där innehåll och kravnivå möter var eleverna är mognadsmässigt. De nya styrdokumenten ska inte längre präglas av utopiska idéer om lågstadieelever som forskar, reflekterar och drar egna slutsatser, utan varje stadie ska hålla en svårighetsgrad som är en rimlig målsättning i förhållande till elevens kognitiva nivå. Det sista kan i förstone förefalla vara förändringar som ligger långt från ordningsfrågan, men så är det inte. När en elev har svårt att förstå uppgiften och upplever sig oförmögen att lösa den, ger han/hon upp och ägnar sig åt annat. Såsom att störa klasskamraten, röra sig i rummet eller på annat sätt uttrycka frustration och missnöje.

Schrödingers vapenvila fortsätter. Lever den, är den död eller ligger den i respirator? Eller gäller alla tillstånden samtidigt? Kvantmekanikens österrikiske fader hade sannolikt varit förbryllad.

Kul att Zulmay Afzali har hittat fram till Kvartal. Vi har haft en hel del att göra med varandra sedan han kom till Söderköping som afghansk flykting och gav ut boken ”En flykting korsar ditt spår” 2013. Under min tid på Folkbladet i Östergötland hade vi ofta kontakt. Afzali är bildad, orädd och intressant att läsa och lyssna på. Inte minst när det gäller den svenska invandringspolitikens rädslor och andra konstigheter. I sina två inledande artiklar i Kvartal argumenterar han dels för modersmålsundervisningens betydelse (30 april) och dels varnar han regeringen för att uppträda för blåögt i förhandlingar med talibanerna i Afghanistan. (12 maj). Förhandlingarna handlar om att få talibanerna att ta emot alla de afghaner i Sverige som befinner sig här på olagliga grunder av olika slag. Zulmay Afzali argumenterar diplomatiskt och sakligt för en upplyst hållning i förhandlingarna. I upplystheten ingår – som alltid i Afzalis värld – verkligheternas inte så alltid vackra mångsidigheter.

Apropå att ukrainska flyktingar förmodligen blivit mer välkomnade i Sverige … En av många anekdoter i Linnea Lindquists bok ”Vad jag pratar om när jag pratar om skolan” (som jag nyligen recenserade: https://kvartal.se/matildaberg/artiklar/hoga-krav-skapar-tillhorighet/cG9zdDoxMDQ2NjU) illustrerar tydligt vilken roll kulturella skillnader spelar – särskilt när offentlig-Sverige inte låtsas om dem. Författaren beskrev hur en somaliskfödd mamma hon träffade ofta, och som fullkomligt exemplariskt hjälpte barnen sköta skolan, gång på gång misslyckades med att få jobb. Då tog rektor Linnea upp en självklar, men svår fråga: – Har du tänkt på att klä dig annorlunda vid intervjun? En sjal och tunika snarare än den heltäckande abayan, ett stort tygsjok som många arbetsgivare naturligt skulle uppfatta som ett hinder, gjorde också hela skillnaden – vad det verkar. Mamman behövde inte göra avkall på sin “blygsamhet” men kunde ändå med en mindre anpassning i sin klädsel nå framgång.

Vilken hjälte Lars Yngve är! Som exilskåning sedan 27 år är jag stolt över att inte övergett mitt idiom. Möjligen har diftongerna avklingat något, men de rullande r:en sitter där de ska. Det som beskrivs i artikeln har jag själv noterat bland yngre skåningar: de talar inte skånska och inte heller rikssvenska/stockholmska, utan någon mycket mycket märklig mix. I bästa fall låter det som en parodi på någon som gör sig till, i värsta fall som ett udda talfel. Som om ungdomen försöker häva eller kväva ett rullande r, men hela tiden misslyckas med att placera tungan i rätt del av gommen. Jag kan för liv å kniv ente begriba vaffår moren och faren ente lär sina smau å snacka som folk!?!

Jag håller med i Jörgens analys men kan inte undgå att reflektera över valet av illustration. Bilden är från Aftonbladets redaktion vid Globen, sannolikt hösten 1996 då Aftonbladet gick förbi Expressen i upplaga – en revolution i dåtidens medievärld. På bilden syns bland andra en ung Anders Pihlblad, politiske chefredaktören Rolf Alsing – men framför allt Thorbjörn Larsson (th), Aftonbladets stridbare chefredaktör som låg bakom den kursändring som bäddade för succén. Till skillnad från föregångarna på posten, ville Larsson göra Aftonbladet till en bred folklig tidning utan politisk färg där ”sosseriet” fick hålla sig på ledarplats. Tillsammans med featurechefen och hustrun Amelia Adamo gav Larssons arbete utdelning; upplagan steg till som mest en halv miljon. Den omsvängningen hade inte skett utan Larssons ledning – och hårda nypor. Sedan kom internet och resten är ju historia. Själv hade jag slutat där strax innan bilden togs och missade festen med fri bar på Café Opera…

Fick samtalet er att ompröva något i synen på Kd, Busch eller Tidö i stort?