Det här är nog det världsmästerskap som kantats av flest fuskanklagelser och konspirationsteorier. Det är anmärkningsvärt, med tanke på att VM tidigare har hållits i diktaturer och i länder som Putins Ryssland och Qatar. Orsaken är nog, som Lovisa Meijer skriver, att VM numera också spelas på Tiktok. Att det finns korruption inom Fifa är välkänt. Men den korruptionen handlar inte om att någon går in och detaljstyr matcher. Men i Tiktok-världen är det just domarbeslut och riggade matcher som alla konspirationsteorier handlar om. Till slut överskuggar det de stora korruptionsfrågorna. Till och Trumps samtal till Infantino, som fick Fifa att upphäva en amerikansk spelares avstängning, blev bara en nyhet under några timmar. I en sociala medier-miljö där upprördhet och konflikt belönas får konspirationsteorier lätt luft under vingarna. Men det jag tycker är särskilt intressant är att traditionella medier som SVT under detta VM tycks kapitulera inför den logiken. Domaren hinner knappt blåsa av matchen förrän journalistiken fylls av artiklar och videor om konflikter, kontroverser och anklagelser – medan själva spelet och de stora idrottsögonblicken som vi fotbollsälskare lever för hamnar i skymundan. Här blir etablerade medier delaktiga i ett pyramidspel för konspirationsteorier. Orsakerna är säkert flera. Ibland vill man haka på de diskussioner som pågår i sociala medier. Andra gånger är det kanske bara nyhetstorka mitt i sommaren. Den amerikanska forskaren Renée DiResta talar om ”peer-to-peer misinformation”, alltså att felaktig information inte alltid sprids uppifrån av en central aktör, utan ofta delas vidare av vanliga användare som tror att informationen är sann. På så sätt får desinformation stor spridning även utan en tydlig central samordning. Frågan är när vi i medierna fungerar som desinformationens bekämpare – och när vi snarare blir dess nyttiga idioter.

Amnesty grundades för att hjälpa människor som fängslats för sina åsikter. Nu väljer de i stället att kasta sig in i vår tids mest infekterade och vansinniga kulturkrig. Tydligen är kampen för samvetsfångar inte tillräckligt sexig längre.

Det är alltid en ära att medverka i Kvartal Idag. Den här gången svarar jag på frågor om Falklandsöarna – ögruppen utanför Argentinas kust som tillhör Storbritannien. För många argentinare handlar frågan om mer än Falklandskriget 1982, som militärjuntan trollade ihop i ett försök att avleda uppmärksamheten från diktaturens ohyggligheter och ena befolkningen kring ett krig. Falklandskriget var, så som jag ser det, ett brott som militärjuntan begick mot den egna befolkningen. I Argentina är det få som ser ögruppen som något annat än argentinsk. På många sätt är det ju rätt märkligt att britterna har en ö som ligger 13 000 kilometer från Storbritannien och som tillhörde Argentina när landet blev självständigt. I det här avsnittet svarar jag på tre frågor: Hur förklarar man att argentinarna rullade ut där här banderollen igår kväll, 44 år efter kriget? Har det hänt något utanför fotbollsvärlden kring Falklandsöarna? Hur har president Milei hanterat Falklandsfrågan? På många sätt tror jag att det här är en fråga som framför allt människor i tidigare kolonier förstår, om suveränitet, självbestämmande och nationell värdighet. Men också om en militärregim som försökte rädda sin makt genom att skicka oförberedda ungdomar till ett onödigt krig som även förstås måste ha traumatiserat många av de stackars öborna.

Många av de som kommenterat här berör eller undrar över metodiken. Den är inte helt enkel att förstå eller sammanfatta, men nu har jag gjort ett försök här nedan! Något som är särskilt intressant med metoden, tycker jag själv, är att man inte bara räknar hur mycket plats olika partier och politiker får i media innan valet utan också hur aktörerna får framträda och hur de omtalas. Rapporten redogör inte för HUR man gått till väga eller hur man definierar positiva, negativa och neutrala uttalanden, till exempel. Däremot framgår det att den bygger på Medievalsundersökningen, vars metod utvecklats av Kent Asp m fl sedan 1979, och som bygger på kvantitativ innehållsanalys med manuell kodning. Vill man förkovra sig i det går det att läsa vidare här: https://www.gu.se/sites/default/files/2020-08/Medievalsunderso%CC%88kningarna-1998-teknisk-rapport.pdf AB-indexet bygger alltså på en manuell innehållsanalys av nyhetsrapporteringen där utbildade personer går igenom artiklar och inslag under perioden fyra veckor före valet. Kodarna registrerar vilka politiska aktörer som förekommer och för varje aktör kodas om han/hon själv kommer till tals eller agerar, om aktören omtalas positivt (beröm), negativt (kritik) eller neutralt (utan värdering). Bedömningen görs enligt ett i förväg fastställt kodschema med gemensamma kodningsregler. Därefter beräknas AB-indexet genom att väga samman antalet positiva, negativa och neutrala exponeringar till ett index mellan –100 och +100, där högre värden innebär en mer gynnsam behandling. Professor Bengt Johansson har tidigare (2018) sagt att “Om ett specifikt parti får en negativ eller positiv behandling i medierna ska man inte tro att det bara har att göra med journalisterna. Det handlar om att journalisterna försöker spegla en valrörelse.” Se: https://www.journalisten.se/nyheter/det-finns-i-princip-ingen-vanster-eller-hogervridning-i-medierna/

Älskat alla böcker jag läst av Houellebecq och skulle gärna lyssna på en analys av honom och hans skrivande, hur det utvecklats och varför. Jag har (ännu) inte sett porrfilmen han medverkar i men den grejen får gärna vara en del av samtalet. Själv har jag hittills bara hunnit läsa ut en bok i sommar (bokläsning stryker, visar det sig, på foten under somrar med små barn), nämligen Bret Easton Ellis första roman: Noll att förlora. Deppig men också väldigt bra!

Småtrött på den här slappa formen av kritik mot konst generellt som luftas av politiker mfl i artikeln. Man kan med samma logik avfärda Picasso som ’lite streck på en duk’ – och summorna som ofta nämns brukar nästan alltid innefatta allt från material, kreativ process, bygge och ersättning för konstnären etc. Det sistnämnda brukar det dessutom inte bli så mycket över till. Har jag själv sett Open art i Örebro? Yes. Och vad tyckte jag isåfall om kvaliteten? Gillade flera saker skarpt. Inte minst ’växthuset’ på vattnet för en halv mille. Värt varenda spänn.

Ett kvarglömt anteckningsblock kan man tycka är en skitsak, men måste det tvunget vara regeringens säkerhetsrådgivare som slarvar? Tänker att man borde kunna ha lite högre förväntningar på personer i just den funktionen.

Om den här utvecklingen tas tillvara på rätt sätt så väntar en klart ljusare framtid för människor generellt. Mindre jobb (de allra flesta har inte jobb de älskar att gå till) och mer tid för familj, vänner och förkovran.

Den som försöker sticka hål på tro med vetenskap har nog inte riktigt förstått själva innebörden av tro. Det är att inte behöva några vetenskapliga belägg för sin uppfattning. En likhet mellan de troende och forskare som Pagels när det kommer till Jesus är att ingen av dem kan veta helt säkert vem Jesus var och vad som hände honom för tusentals år sedan. Det känns dock som att Pagels – lustigt nog – representerar en extrem form av bokstavsläsning när det gäller Bibeln. Mer så än de flesta kristna. Att kalla Jesus uppmaning om att riva ut sitt eget öga och kasta det ifrån sig som ”rena galenskaper” framstår antingen som en osedvanligt anal läsning av ett uppenbart symboliskt citat, eller som en halmgubbe. Låter lite som att Pagels läser Bibeln på samma sätt som en viss fan.

Jag kom att tänka på amerikanska Södern och idén som framförts att slavsamhällen av naturliga skäl inte utvecklas lika snabbt eller … positivt som samhällen med enbart fria medborgare. Hur trälväsendet har spelat in i den ryska historien hade jag gärna hört mer om!

Två tankar slår till direkt när jag läser Federico Morenos text om kritiken mot den skärpta informationsplikt som började gälla för några dagar sedan. Den första tanken går till Kristina Edlund som är socialdemokrat och kommunstyrelsens ordförande i Linköping. I slutet av oktober 2023 möttes vi för att spela in ett avsnitt av podden ”Widar Möter”. https://www.folkbladet.se/podd/widar-moter/artikel/att-sta-upp-for-asylratten-ska-inte-kallas-for-angiveri/rk9oemvl Kristina Edlund är skarp, jordnära och inflytelserik. Hennes kritik mot dem (samma gäng som idag) som då dömde ut lagförslaget om en skärpt informationsplikt som ”angiveri” var konkret och allvarlig: ”Att stå upp för asylrätten ska aldrig kallas för angiveri” säger hon i podden. Vilket är ett starkt argument som kritikerna nästan aldrig får möta. Asylrätten bygger på att en person ansöker om uppehållstillstånd. Om personen får ja på sin ansökan kan den stanna i Sverige. Om personen får nej ska den lämna landet. Att inte bry sig om vem och vilka som vistas i vårt land är faktiskt att strunta i asylrätten. ”Linköping är hårt prövat av skjutningar och stora sprängningar och Linköpingsborna tycker inte att vi har varit tillräckligt bra när det gäller kriminalitet och migration. Vad det handlar om nu är framförallt att ta itu med ”skuggsamhället” och att inte fega ur när det krävs ordning och reda och tydlighet, säger Kristina Edlund i podden. Precis så är det. Den andra tanken går till politiken. Man kan få intrycket att den skärpta informationsplikten är någonting som bara stöttas av Sverigedemokraterna. Inget ont om SD: s integrationspolitiske talesperson Ludvig Aspling; men när riksdagen röstade om skärpt informationsplikt så var det faktiskt bara V och MP som röstade nej rakt av till ökad ordning och reda. De tre regeringspartierna M, KD och L röstade ja och S och C reserverade sig till förmån för en informationsplikt med lite högre trösklar än vad regeringen och SD röstade igenom. Så ser de politiska verkligheterna ut. Det är en liten och i folklig mening udda vänstergrupp som kallar politik för ökad ordning och reda och en fungerande asylrätt för ”angiveri.” Vilket oftare borde framgå i medias rapportering. Kan man tänka.

Bland de svenska partierna var det V, L och SD som röstade nej till att införa ”chat control”. En ganska ovanlig trio.

Trumps uttalanden om Iran och Hormuz är som en märklig dans: 1 mars Trump: Iran vill återuppta förhandlingar och ”jag har gått med på att prata”. 9 mars Trump: ”Kriget är klart och Hormuzsundet har i praktiken öppnats igen.” 15 mars Trump: Kräver att andra länder hjälper till att återöppna Hormuzsundet. 7 april Trump: Godkänner vapenvila och beskriver Irans förslag som en ”workable basis” för vidare förhandlingar. 8 juli Trump: Säger att avtalet är ”over”, avbryter den diplomatiska processen och USA återupptar attacker mot Iran. 13 juli Trump: Meddelar att USA ska ta ut en avgift på 20 procent av lasten som passerar Hormuz. 14 juli Trump: Drar tillbaka avgiften och säger att handels- och investeringsavtal med Gulfstaterna ersätter den.

Man får nog anta att Melnitjenko låter sig intervjuas med Putins goda minne. Han målar upp ett scenario där Ryssland kan ta till kärnvapen – ett budskap som Kreml just nu lägger stor vikt vid. Dmitrij Peskov var inne på samma linje häromdagen. https://newsukraine.rbc.ua/news/putin-s-office-reiterates-readiness-to-use-1783452810.html

Stanford-experimentet har under ett halvt sekel fungerat som belägg för den som vill argumentera mot fängelser. Det visade hur institutionen som sådan förråar människan. Eller? I dagens avsnitt fördjupar vi oss i hur experimentet designades av psykologen Philip Zimbardo. Han hade en tes och den såg han till att nogsamt regissera fram stöd för. Därefter kapitaliserade Zimbardo på det vinklade resultatet under drygt femtio år. Vad tycker du om vårt samtal?

Ett dominerande problem i den svenska invandringspolitiken är att så mycket i samhällsförvaltningen har varit inriktat på att underlätta för utrikes födda människor att hålla sig borta från den svenska integrationens hörnstenar om arbete, självförsörjning och laglydighet. En mängd rättigheter har till exempel delats ut till människor som befinner sig olagligt, så kallat ”papperslöst” i Sverige. Det har heller inte funnits några skyldigheter för vitala myndigheter som t ex Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Skatteverket att anmäla till polisen om de misstänker att personer vistas i Sverige utan laglig rätt. I den dominerande mediala och politiska kontexten har det tvärtom benämnts som om myndigheter ägnar sig åt ”angiveri” om de följer svensk lag. Regeringar och riksdagar har accepterat och administrerat en övergång från invandring och till massinvandring. Invandring, som framförallt kopplas till arbete i Sverige är i de flesta fall något som kan vara tämligen oproblematiskt på en övergripande samhällsnivå. Massinvandring som inte alls bygger på arbete är något helt annat och är betydligt mer svårhanterat för välfärdsstatens förvaltare och medborgare. En effekt av massinvandring är att samhällsskadliga klyftor och skillnader när det gäller arbete, inkomster och svenska språket förstärks. Sverige försöker att komma i kapp på dessa områden. Ett aktuellt exempel är, som artikeln i Kvartal rapporterar om, att ett nytt regelverk för asylsökandens rättigheter till kostnadsfri juridisk assistans har börjat gälla från och med i söndags den tolfte juli. Tidigare har det knappast funnits några begränsningar alls för hur lång tid som den asylsökande kan få juridisk hjälp på bekostnad av skattebetalarna. Nu införs en regel om rätt till två – i särskilda fall – tre timmars avgiftsfria insatser från jurister. Vilket är en sund utveckling som gynnar kortare handläggningstider och som framförallt på ett mer jämlikt sätt betonar människors egna ansvar för sina liv. Och de svenska myndigheterna återvänder nu också till sunda rutiner när det gäller ansvaret att rapportera till polisen om människor som utan rätt vistas i Sverige. Det är just sådana ansvarsrutiner som är grundläggande för det framgångsrika svenska samhällsbygget. De allra flesta i befolkningen går kort sagt inte och väntar på att ”någon annan” ska betala och fixa och ordna med arbete och bra villkor utan egna ansträngningar. Instinkten att ”ta ett jobb” för den egna försörjningen är en mycket viktig byggsten för ett jämlikt och solidariskt samhälle.

Ett Widdecombe-citat att ta till vara på: ”No one has the right to live their lives being protected from offence or hurt feelings – it is an occupational hazard of living in a society. If you can’t take it, become a hermit.”

Den fjärde vägen Dugin är inne på, efter fascism, kommunism och liberalism skulle väl i enkelhetens namn kunna kallas ”pårökt nationalism”?

Räkna med mer sunniextremism i takt med att shia-regimen i Teheran (inklusive deras proxys i Bagdad och Beirut) förlorar makt. Särskilt Irak kan få se mer av sunnitiskt extremism i framtiden. I Bagdad styr shiiter, men landets historia av maktkamp mellan sunni och shia riskerar upprepa sig.

Kombinerat med Kinas intåg inom avancerad kemi och teknik samt Tysklands, i backspegeln sett, otroliga segande när det gäller tech, digitalisering och riskkapital ser det illa ut. Men för att, liksom den här intressanta artikeln gör gällande energimixen, dra paralleller till Sverige; ibland krävs en ordentlig kris för att att få ordning på torpet och heliga kor slaktade. Så var det ju med 90-talskrisen för oss. (statsskuld, konkurrenskraft osv) Risken är bara att det för tysk del dröjer för länge att lägga om kurs? Är jobben, industrierna, kompetensen borta, elpriserna för höga, och Kina för långt före inom tillverkning, robotics, ai och elbilar osv kostar det på att hämta ikapp.

Magnus Ranstorp intervjuas också i artikeln. Han skrev rapporten om den tidigare LVU-kampanjen, där Sverige anklagades för att kidnappa muslimska barn, och ser nu likheter med hur fallet i Skåne sprids internationellt av rumänska politiker bl. a.

När vi har det system vi har i Sverige, där barn kan omhändertas om man bedömer att de far illa, kommer det alltid att finnas föräldrar som vill ha tillbaka sina barn och upplever det som ett övergrepp från staten. Självklart ska man vara extremt försiktig när man gör ett så stort ingrepp i en familj. Men om barnet i slutändan får det bättre tycker i alla fall jag att det är motiverat. Samtidigt kan ingen av oss veta exakt hur det har gått till i det enskilda fallet. Att så många demonstrerar och är övertygade om att det gått fel till handlar nog, åtminstone delvis, om att de upplever sin identitet eller världsbild som hotad, snarare än att de är detaljerat insatta i det specifika fallet.

Eds hönor – tog ett tag att greppa det. Låter nästan som något taget ur bibeln.

Jag har svårt att komma på någon annan grupp än hbtqi-personer där identitetspolitiken, i bemärkelsen att man förväntas ha vissa åsikter för att man tillhör en viss grupp, är så stark.

Inför VM hånades amerikaner en hel del för deras supporterkultur: ”Let’s go soccer, klapp klapp klapp!” Jag tror att en hel del européer och sydamerikaner uppfattar amerikaners supporterskap som plastig popcornpassion. Att de exempelvis ser sina klubbar som ”franchise” som kan flyttas från en stad till en annan. Magnus berättar att amerikaner kan förvånas över att spelare får protestera mot domslut och visa känslor på planen. En kulturkrock. Det är förstås långt från klapp klapp-sånger till maskerade supportrar och pyroteknik. Men landslagsfotbollen har alltid haft en helt annan supporterkultur än klubbfotbollen. Många som följer klubbfotbollen slaviskt till vardags är inte alls lika engagerade i landslagsfotbollen, den betraktas som mer ”mainstream”. Samtidigt finns det förstås landslag med genuina sånger, ett starkt läktartryck och en kultur som påminner mer om klubbfotbollens supporterskap. Min upplevelse hittills, från Sverige, är att USA inte har genomfört ett sämre eller mindre passionerat VM än någon annan tidigare arrangör. Visst, Trumps och Infantinos gullande är allvarligt. Men det är märkligt att folk först nu börjar reagera på Fifas korruption. Det som Maradona vågade anklaga Fifa för redan i början av 1990-talet, när han fortfarande var aktiv spelare, uppfattades ofta som rebelliskt och ibland opassande. Maradona anklagade Fifas pampar. Men idag hittar många på konspirationsteorier så fort deras favoritlag åker på en förlust.