I sociala medier är det uppenbarligen lätt att vara tvärsäker och dra snabba slutsatser. Verkligheten är ju alltid mer komplex vid närmare anblick. Nyligen drog MSF in delar av sin verksamhet i Gaza efter egna uppgifter om att beväpnade män befunnit sig på Nassersjukhuset. Personal och patienter hade gripits och hotats, och det fanns misstankar om att vapen förvarats där. Israel har under krigets gång sagt att terrorgrupper använder sjukhus som bas eftersom de har skyddsstatus i krig. Frisläppta gisslan har också vittnat om att de vistats på Nassersjukuset under fångenskapen. Men Ylva Jonsson Strömberg, generalsekreterare för MSF i Sverige, sa när jag intervjuade henne i Kvartal Idag att deras anställda inte bevittnat något sådant under kriget och de incidenter som lett till begränsning av organisationens verksamhet hade skett efter att eldupphöravtalet trädde i kraft, sa hon. Men i sociala medier är många tvärsäkra på exakt hur det förhåller sig...

I senaste korruptionsindex rapporterades att Sverige ligger på sin sämsta nivå i modern tid (fortfarande ett av världens minst korrupta länder men faller i förhållande till många andra västländer). Jag tänker dock att det länge funnits en osynlig korruption på lokal nivå som rapporteras mer sällan - eftersom det handlar om små kommuner där det bland annat är svårare att vara anonym visselblåsare och det finns täta relationer mellan beslutsfattare och fler så kallade rollöverlappningar (personer som har flera viktiga lokala uppdrag). Åsele-fallet är ett exempel på när systemet (i det här fallet via Överförmyndarnämnden) blir ett verktyg som gynnar de starka och de med kontakter, snarare än att skydda utsatta personers rättigheter.

När jag tar del av sådana här nyheter där uppenbara bidragsfusk bara pågår och pågår utan att myndigheterna ingriper så slås jag av två tankar. Dels är det svårt att undgå tanken på att det inom de bidragsgivande myndigheterna tycks råda en norm av "omvänd rasism"; som vi sa förr i tiden. Skötsamma svenskar, företag och föreningar som rör sig i allmänna sektorer kan kontrolleras in absurdum av typ Försäkringskassan, av Skolinspektionen, av sin bank, med mera och med flera. Medan folk, föreningar och företag med sina rötter i fjärran länder med stor invandring till Sverige tycks kunna gå under radarn utan några större besvär. Extra lätt förefaller det vara om kulturella och integrationsintressen ligger på bordet. Feghet och missriktad välvilja i kombo med ett utvecklat bidragstänk ställer till stora problem. Dels tänker jag med sorg i hjärtat på att kontroller och kontroller av kontrollanterna stegvis kommer att försvaga vår produktiva tillit och fördyra transaktioner av olika slag.

I vår lilla samfällighetsförening som hanterar en parkeringsplats och några lyktstolpar kräver Länsstyrelsen inte bara en revisor utan tre för att ganska så att vi inte festar upp alla de 15 000 som vi plockar in i medlemsavgifter. Men när staten strösslar mångmiljonbelopp över bidragsindustrin verkar det vara ganska soft med kontrollen. Borde inte myndigheterna som ett minimum kräva att få sätta en fristående auktoriserad revisor i styrelserna för de föreningar som tar emot bidragen?

Jag är noll procent förvånad, men det är direkt tröttsamt att denna vårdslösa hantering av skattepengar och bidrag bara fortsätter. Jag tror inte heller att myndigheterna förstår hur förtroendeskadligt det här är också inom den romska minoriteten. Många romer jag pratat med genom åren har bilden av att "föreningsromerna" mjölkar staten på pengar och att staten skiter i vilket. För en grupp som redan har generellt lågt förtroende för svenska myndigheter så blir den här typen av vårdslöst myndighetsbeteende extra problematiskt. När jag under min tid på Expressen avslöjade hur en kommuns pengar för romsk inkludering i praktiken tillföll en och samma mans släkt så sa en romsk kvinna från en annan släkt till mig att hon inte förstod varför kommunen valt att bara gynna den släkten. "Min släkt är också ganska stor, varför får vi inga pengar?" undrade hon. Vårdslösheten när det gäller bidrag till minoriteter skapar med andra ord förtroendeskador som myndigheterna själva aldrig ser.

Jag tycker att det är fascinerande att den här typen av nyheter sällan skapar något folkligt raseri. För potentialen finns ju onekligen där: Staten tar av pengar som du arbetat ihop och betalar vidare dessa till ändamål som i vissa fall bara är bedrägliga som detta men i andra fall rent av är skadliga för den svenska demokratin. Exempelvis när skattemedel betalas ut till organisationer som har som grundläggande idé att motarbeta de grundläggande värderingar som bär upp Sverige. Samtidigt kan människor hetsa upp sig väldigt när en politiker exempelvis blir påkommen med att ha köpt vin på sitt SJ-kort från riksdagen och därmed spenderat någon hundring som han inte hade rätt till. Det skevar en aning. Orsaken? Som så många gånger handlar det om vad medierna väljer att hetsa upp sina läsare/lyssnare/tittare om.

Uttrycket ”skratta hela vägen till banken” känns passande här. Kommer Sverige snart behöva en alldeles egen DOGE?

Det här var intressant. Jag håller med om mycket. Ännu intressantare är de sociologiska processer som gör att väldigt många flyter med strömmen utan att egentligen fråga sig: ”Är det rimligt, det de säger och det jag nickar bifall åt?” Och den stora frågan är förstås: Vilka av dagens absoluta sanningar kommer att möta samma öde på 2030-talet? Vad tror du?

Det är redan poppis i vissa kretsar att säga att "det galna 10-talet" är en överdrift och att det inte alls var så farligt och att det bara är gnäll. Och dessutom påpeka att Sverige inte var lika extremt som USA. Men jag tror det är viktigt att vi som var med minns hur torftigt, auktoritärt och rakt av märkligt det offentliga samtalet var på 2010-talet. Om inte annat så för att slippa hamna där igen.

Även om den värsta klimatpaniken lagt sig och domedagslarmen från Johan Rockström och Potsdaminstitutet om inte tystnat så i alla fall blivit färre, så kommer vi att få leva med konsekvenserna av hysterin i generationer framöver. Hur mycket av våra gemensamma medel och framtida pensioner har bränts på meningslösa ”klimatåtgärder” genom åren? Och hur hade ekonomin (och elpriserna) sett ut om makthavarna hållit huvudet kallt i stället för att kasta miljarder på den gröna bubblan, nu senast Northvolt och Stegra? Kanske ett ämne för framtidens ekonomihistoriker att gräva i?

”Ni fick det färdigredigerat.” Fast det var väl just det vi inte fick? Poängen med nyhetsbevakning är att en värdering görs av avsändarens trovärdighet, etc. Flödets idé är att det prövas av andra användare, ibland fungerar det bra – många gånger sämre. Lapo Lappin skrev intressant om den grundläggande skillnaden i ”sanningsproduktionen” här: https://kvartal.se/olawong/artiklar/elon-musks-alternativa-sanning/cG9zdDoxMzQ0MA Men att Musk skulle vara en yttrandefrihetsfundamentalist har han själv motbevisat med råge, när åsikten inte passar vill han hellre låsa in feltänkaren. Plattformen är hans verktyg för att forma politiken och opinionen, det bör man vara medveten om – även om jag valt att stanna på X.

Någon här som har inblick i hur det går med planerna för W Social?

Tycker den lite raljerande ingången är en smula märklig. Själv lämnade jag plattformen för några år sedan, exempelvis har Linus Wahlberg vid Försvarshögskolan visat att en betydande andel av inläggen inför valet 2022 kom från botar med syfte att underminera vissa politiska partier och snedvrida ”samtalet”. Idag har plattformen förmodligen fler botkonton än kvinnliga användare i Sverige. Det har publicerats flera rapporter om desinformation på X och om hur utländska aktörer använder plattformen för att underminera svenska/europeiska intressen. (Läste nyligen om vad som skedde i Skottlands hörn av X när islamisterna i Iran stänger ner internet: https://www.heraldscotland.com/news/25759181.network-scottish-x-accounts-go-dark-amid-iran-blackout/ ) Jag har full förståelse för journalister som är där eftersom makthavare också är det. Men att plattformen inte är en bra plats för demokratiskt samtal är rimligen inte en fråga om höger/vänster eller vad man anser om Elon Musk.

Kritiken som riktas mot Elon Musk är i stora delar missriktad. Han är inte Maga, snarare en libertarian som för 20 år sedan sannolikt hade identifierat sig mer som vänster i yttrandefrihetsfrågor. Som ni minns var det en stor vänsterfråga förr i tiden, runt 2009-2010, innan identitetspolitik, genus och Gaza tog över. Jag må inte hålla med Elon i allt han säger och gör. Framför allt har han tidvis landat helt fel om Ukraina (även om han skärpte sig när han stängde ryssarnas Starlink nyligen). Samtidigt är han en av samtidens viktigaste personligheter. Han är visionär – men samtidigt en ”doer”. Bestämmer han sig för att åka till Mars startar han ett rymdbolag och försöker göra verklighet av det. Och som yttrandefrihetsabsolutist står han fast vid sina principer oavsett vad det kostar. Det tragiska är väl att det ska behövas en multimiljardär för att stå upp för en fri åsiktsförmedling utan filter. (Även om X kan förfalla till ett träsk emellanåt.)

Magdalena Anderssons önskan om att socialdemokrater och svenska journalister skulle kroka arm och lämna X är naiv. Den globala maktkoncentrationen på plattformen är alldeles för stark. Nivån av yttrandefrihet leder visserligen till hårda ord, men det ger också goda förutsättningar för kunskapsproduktion och informationsspridning. Den styrande algoritmen är beroendeframkallande, ja, men den också oöverträffat relevant. Och snabb! Det är ett digert misstag av svenska oppositionspolitiker att bojkotta X nu. Om deras lag däremot skulle vinna valet senare i år, då får deras flykt sannolikt större impact på svensk debatt.

Borde jag göra ett Djupet om folkrätten, centralbegreppet som hastigt verkar ha lämnat oss? Vilka gäster skulle ni vilja höra?

Omsorgen för al-Aqsa-moskén verkar inte vara särskilt genuin med tanke på att en iransk missil slog ner mindre än en kilometer därifrån i söndags. Gisles text tydliggör också det faktum att det som ofta kallas ”Israel-Palestina-konflikten” inte alls är enbart en konflikt med tre inblandade parter, varav en svag (ni vet vem) och en stark (ni vet vem) som är understödd av en ännu starkare (ni vet vem). Iran är trots allt en stormakt och statsfinansiär av terrorism som genom dess proxier i de palestinska områdena, Libanon och Jemen angriper Israel. Konflikten reduceras ofta till gott mot ont, offer och förövare. När ett tiotal länder nu dras in i detta storkrig kanske det kan sjunka in hur komplext allt egentligen är och att även de människor som påverkas är komplexa. Detta är trots allt ingen "nothingburger", även om det kunde varit värre.

När gängkriminalitet betraktades som ett fenomen begränsat till förorter hade många svårt att följa med i vad som pågick. En skjutning här, ett våldsdåd där – kaotiskt, utan kontext. Om journalistiken ska kunna informera om ett av våra största nationella problem måste läsaren få hjälp att förstå hur allt hänger ihop: att följa skeenden, förstå vilka grupperingarna och ledarna är, varför de strider, när nya konflikter riskerar att drabba samhället och hur det kan påverka området där vi bor. Här spelar namnen roll. Visst ska medier inte okritiskt kopiera gängens språk, men när ett namn är etablerat gör vi läsaren en otjänst om vi blir moralens väktare snarare än journalister. Jag tror snarare att vi måste bli bättre på att tydligt visa upp det fega, äckliga och tragiska som går hand i hand med de här gängen, smeknamnen och selfies med guldkedjor.

Ironin att SVT/SR, pga mest restriktiva med namnpubliceringar, därmed väljer att använda gatunamn på kriminella och öka deras status, är påtaglig.

Al Capone var ett namn men blev sedan ett skräckinjagande varumärke. Problemet är inte att medier kallar någon för namnet till ett fegt lejon i Lejonkungen, eller en pensionärsdans, eller en frukt för den delen. Problemet är brotten som personen begår och huruvida samhället lyckas lagföra dessa. Det är generellt sett för lite fokus på verklighet och för mycket på symbolpolitik. Journalistikens uppgift är inte heller primärt att ta hänsyn till vilka intressen den kan tänkas gynna eller missgynna.

SVT:s ansvariga utgivare medger att publiceringen hade kunnat göras bättre, men svaren ger ändå intrycket av att vilja tona ner problemet. Samtidigt som han talar om risken att bygga kriminellas varumärke återkommer formuleringar om att det rör sig om enstaka publiceringar och att helheten är ansvarsfull. Svaren påminner om det man ofta hör från politiker. En medgiven brist, följd av en försäkran om att helheten ändå är korrekt. Men självkritik som genast vägs upp av självförsvar uppfattas inte som särskilt trovärdig. Där tror jag att mediechefer – och för den delen även politiker – hade tjänat på att tala lite mer klarspråk. Människor märker när någon slingrar sig.

Detta är en kärnfråga för medierna där vi kollektivt många gånger gått bort oss. Byggandet av den så kallade ”kurdiska räven” är ett paradexempel. Polisen namngav olika nätverk efter dansstilar i sin kommunikation, Foxtrot, Rumba osv. De kriminella i Foxtrot-nätverket gjorde namnet till sitt och medierna var inte sena att hänga med. Detta har bidragit enormt till glorifieringen av gängledaren och den livsstil som han och de andra gängledarna har. Det ömsesidiga beroende mellan medier och kriminella kan knappast bli tydligare än när gänget låter tillverka rävringar och använder räven som symbok i sociala medier etc. Intressant och avslöjande genomlyssning av Jonathan Kärre.

Journalistiskt tycker jag inte att den här frågan är så självklar som andra verkar tycka. Vanligtvis håller vi principen om konsekvensneutralitet högt. I just den här frågan verkar folk på ren instinkt tycka att medier istället bör agera närmast aktivistiskt genom att "aktivt motarbeta" brottsromantisering. Visst kan man strunta i de coola smeknamnen. Rapporteringen blir inte mindre sann för att vi slopar "Scar" och den barbröstade guldkedjeselfien på stranden. Samtidigt ger dessa detaljer en inblick i hur de gängkriminella är och beter sig och marknadsför sig. Det är, så att säga, en del av verkligheten så som den ser ut. Dessutom är det ostridigt så att Scar är lättare att komma ihåg än Ildar Galiyev – oavsett vem läsaren är. Inte bara för 13-åringar utan även för mig, min mamma och min 80-åriga granne. Kanske borde medier ur nån slags moralisk synpunkt lägga principen om konsekvensneutralitet åt sidan här. Men då ska man iaf vara medveten om att det är just det man gör.

Nyckeln till lyckad integration är att hitta den gyllene medelvägen vad gäller att värna om de egna traditionerna och att anpassa sig till majoritetssamhället. Att kräva att alla ska anpassa sig till minoritetens livsstil och traditioner är inte rimligt och inte heller så smart om man vill kunna leva i frid och fröjd med sin omgivning.

Hur ser det ut i övervägande muslimska länder som till exempel Turkiet? Om jag nu ska lita på vad AI säger så sker samma sak där, men vanligtvis bryts då fastan i samband med byte eller avblåsning utan att det görs något större väsen av saken. Men någon som följer Süper Lig får förstås gärna upplysa om hur det egentligen ligger till med den saken.

Matchen startade alltså 17.30 och bröts för en fem minuters paus tolv minuter senare – och då med stor skyltning om att det gjordes på grund av ”den heliga ramadan”. De båda komponenterna ger i alla fall mig intrycket av att det hela var mer av ett statement än en pragmatisk lösning för fastande spelare. Annars hade man ju till exempel kunnat starta matchen 17.45 istället för 17.30 utan att göra en stor grej av det?

Starka och historiska röster från firandet utanför Irans ambassad. Rapporterna om stödet för Irans regim och Khamenei under Palestinademonstrationen i Göteborg väcker frågor om vilken typ av samhälle en del individer egentligen eftersträvar. Det finns något djupt besynnerligt i detta. Att det finns regimlojala aktörer som arbetar direkt för Irans regim och står på dess lönekonto är en sak – men när det dessutom finns människor här, utan band till Iran, som öppet visar stöd för en brutal och auktoritär regim, kan man inte låta bli att undra om de verkligen befinner sig i rätt del av världen. Tankarna går till alla människor som lever under förtryck och som kämpar och offrar sina liv för de friheter och rättigheter som vi tar för givna i Sverige – samtidigt som det finns människor här som uttrycker stöd för deras förtryckare.

Man undrar verkligen hur studenter och andra som gjort Palestinarörelsen till en viktig del av sin identitet ser på det öppna försvaret av Irans förtryckarregim. Skulle gärna läsa en bra text om det.

Det krig som avgör Europas öde är i Ukraina. Det är det vi i Europa bör koncentrera oss på. Till att börja med genom att se till att Ukraina får det stödpaket som Ungern nu blockerar.

Formellt skildes ju Svenska kyrkan från staten för mer än 25 år sedan. I praktiken styrs dock verksamheten fortfarande politiskt (S är största parti i Kyrkomötet). 1999 slöt den kristna delen av socialdemokraterna, Broderskapsrörelsen (Idag Tro och solidaritet) ett avtal med Sveriges muslimska råd. SMR förband sig att uppmuntra svenska muslimer att rösta på S, i gengäld skulle broderskaparna verka för ökad politisk representation och inflytande för muslimer inom partiet. Det hela kulminerade med att Omar Mustafa, ordföranden för Islamiska förbundet i Sverige, valdes in i S partistyrelse 2013. Han tvingades dock avgå strax därefter då det visat sig att han varit flitig med att bjuda in antisemitiska och homofoba föreläsare. Jag vill påpeka att det förstås inte finns några som helst belägg för att detta gamla avtal skulle vägleda kyrkans arbete – vare sig då eller nu – men vad gäller ekumeniken tycks det mig som att samverkan med övriga religioner är relativt begränsad.

Jag undrar verkligen varför man, om man är troende och övertygad kristen, vill verka som präst i en kyrka som är så politiskt styrd som Svenska kyrkan. Det saknas ju inte alternativ. Är tillgången till de fina, gamla kyrkorna så viktig? Handlar det om att frikyrkor har lägre status? Finns det något teologiskt argument för Svenska kyrkan som jag inte förstår?

Jag hörde en exiliranier säga i en intervju att man inte ser USA:s och Israels attacker som krig, utan som en ”räddning”. Över hela världen firas Khameneis död, och jag förstår verkligen att man hoppas att det här blir en räddning. Samtidigt har jag sett klipp på iranier som sörjer Khameneis död och är arga. Det visar hur splittrat läget är – och att det finns starka krafter inom Iran som kan motsätta sig ett sekulärt och demokratiskt styre.

Det går knappt att föreställa sig den djupa sorg och ilska som 15-årige Aihams nära och kära måste känna. Hur en pojke som nyss gjort det nationella provet i högstadiet och som några dagar senare skulle börja på ett extrajobb rycktes ifrån dem. Som i så många andra gängdåd handlar det om total brutalitet och feghet från gärningsmännens sida. Mördaren tycks ha skjutit de tre som gömt sig, med någon slags idé om att sannolikheten att döda ”rätt” person ökade om han sköt allihop. Att jag i reportaget inte berättar mer om de andra offren beror på att jag har lyckats få mer information om Aiham än om dem. Det är viktigt att nämna att alla som sköts är offer som måste få rättvisa.

Tankarna går först och främst till alla iransk-svenska vänner som hoppas att 46 år av lidande är på väg att ta slut. Det mod som det iranska folket har visat under en så brutal regim är egentligen svårt att ta in. Efter så många misslyckade amerikanska interventioner genom åren är jag dock inte beredd att spontant göra vågen över USA:s världspolisambitioner den här gången heller. Nu uppstår en rad konsekvenser, ringar på vattnet, eftersom Irans roll i konflikter runt om i världen är så omfattande. Iran har också ett finger med i spelet kring en mängd våld i länder som i dag inte står i geopolitikens fokus. Jag minns exempelvis AMIA-attentatet mot ett judiskt center i Buenos Aires, där 85 människor dödades och 300 skadades – det värsta attentatet i Argentinas historia. Eller varför inte de ännu pågående, gränslösa gängstriderna i Sverige, där Foxtrotledaren Rawa Majid stöttas av Iran. Som en högt uppsatt svensk polischef sa till mig i dag: – Detta blir oerhört intressant framöver.

Innerlig tur att världen har en polis som USA. Dels öppnas en frihetens möjlighet för det plågade iranska folket. Dels spärras en blivande kärnvapenaxel mellan Ryssland och Iran. Med Israels hjälp är nog Trump inställd på att slå ut den nuvarande diktaturen. Hoppas det går vägen. Och hoppas att den oerhört stora iranska diasporan ute i världen kan enas med de inhemska regimmotståndarna och bygga en ny och bättre stat i allians med den demokratiska sfären på vår planet.

Om man är nyfiken på Israels förmåga att operera i Iran så är denna text av Magnus Norell ett måste: https://kvartal.se/henrikhojer/artiklar/sa-dodades-irans-mr-karnvapen/cG9zdDo2MjY4

Det som skrämmer mest utifrån allt som framkommer i artikeln är att socialtjänsten i någon mån verkar ha böjt sig för pappans och familjens påtryckningar. Dels mejlen mellan pappan och soc, och så det här med att barnen verkar ha placerats inom släkten – ett beslut som ter sig helt ologiskt om ursprungsproblemet handlar om en hederskontext. Det här fallet är onekligen extremt – och därmed uppmärksammat – i sin omfattning. Jag kan inte låta bli att undra hur mörkertalet ser ut. Hur vanligt är det att socialtjänsten av rädsla tillmötesgår farliga/mäktiga/kriminella föräldrars önskemål istället för att se till barnens bästa? Bara tanken på svaret borde skrämma oss.

Idag kom domen: En man döms till 13 års fängelse för inblandning i både bortförande av barnen, samt bilbränderna. En annan man döms till 10 års fängelse för grov mordbrand och grov skadegörelse. Ytterligare tre personer döms till två års fängelse vardera för egenmäktighet med barn. Mamman till barnen döms för inblandning i det brottet till 11 månader i fängelse. Bara en person frikänns helt, och det är frun till den man som fick ett fängelsestraff på 10 år. Läs mer här: https://kvartal.se/nathalierothschild/artiklar/fangelsestraff-for-systemhotande-brott/cG9zdDo3MjU1Ng

Hur moståndskraftig är rättsstaten? Åklagarens formulering om ”ett systemhotande angrepp mot det öppna samhället” är värd att dröja kvar vid. Det här är, minst sagt, mer än en konflikt mellan föräldrar och myndigheter. När socialsekreterare begär att få lämna ärendet för att deras familjer hotas, när tjänstemän och politiker utsätts för brandattentat – då har förstås alla gränser passerats med råge. Är det därför barnen har blivit placerade hos en närstående, trots hederskontexten? Är det hoten och våldskapitalet som har påverkat socialtjänsten att göra en överenskommelse om att pappan ska få ta emot barnen och placera dem i en skola som han har valt? Här måste domstolen med tydlighet visa det som socialtjänsten kanske inte har haft verktyg för: att våld och hot inte är en lönsam valuta. Kort och gott: Visa hur motståndskraftig rättsstaten är.