Kan bara hålla med. Det känns så tröstlöst att dag ut och dag matas med narrativet att den senaste värmeböljan är den värsta någonsin (i alla fall sedan 2003), att folk dör som flugor och att det nog är Tidöregeringens fel som sänkt drivmedelsskatten. (Och därmed förvägrar kända kulturjournalisters barn att få uppleva ett korallrev.) Jag är övertygad om att både Linda och hennes efterkommande kommer att växa upp i en både rikare och bättre värld, en där mänsklig innovationsförmåga kommer att kunna hantera de potentiella konsekvenserna av någon grads uppvärmning eller två utan civilisationens kollaps. Sommaren är kort, som Ledin sjöng för ganska länge sedan. Fortsätt njut av värmen!

I avsnittet hör ni också, utöver Löwenmark, imamen Kashif Virk, som ger sin syn på Löwenmarks granskning. Vi frågor honom också vad man kan göra åt slöjtvånget.

Risken att dö lär väl vara en del av tjusningen för den här typen av personer, men jag undrar ändå hur de funderar kring döden – och hur mycket. Är de inställda på att de kommer överleva för att de är så duktiga på att klättra eller ser de risken att dö som ett realistiskt alternativ, något de hela tiden är beredda på men att de på riktigt känner att ”dör jag nu så dör jag lycklig”? Är de rädda för att dö? Vad har de för bild av döden?

Tidöprojektet går allt sämre – i opinionen. Nu har jag tre frågor till er: 1. Bör Moderaterna välja en annan riktning? 2. Vilken fråga kommer att avgöra valet i september? 3. Vem tror ni blir ny partiledare när Ulf Kristersson avgår?

Mina tankar om ”Sluta skjut” är i huvudsak skeptiska. Upplägget är att likna vid en förhandling mellan två partier; polismyndigheten och kriminella gäng. På den psykologiska nivån bygger en förhandling på att parterna liksom erkänner varandras existensberättigande. I det vardagliga polisarbetet förekommer givetvis förhandlingsliknande kontakter mellan välkända kriminella personer och erfarna poliser på gatan. En känd kriminell person kan till exempel ges ett förbud att vistas i en viss del av staden. Ska förbudet ha någon mening så krävs att personen straffas snabbt och kännbart om han bryter mot vistelseförbudet. Sluta skjut-förhandlingarna är på en annan nivå. Att polisen/rättsstaten förhandlar med den organiserade brottslighetens företrädare är långtifrån riskfritt. En följd kan bli en ”tysk utveckling” där den organiserade brottsligheten blir alltmer institutionaliserad i samhälle och näringsliv. Skjutningar och sprängningar minskar förvisso men kriminaliteten som sådan kan utvecklas mer diskret i klaner och släkter och företag utan att polisen lägger sig i. Som det påpekas i artikeln så bygger Sluta skjut-förhandlingar mellan gäng och polis på att polisen med kraft kan hävda ett våldsmonopol som är betydligt starkare än de kriminella gängens. Polisens ingångsvärde behöver lite fyrkantigt och bildligt sammanfattat vara något i stil med ”Antingen slutar ni skjuta, spränga och sälja droger på gator och torg eller så kommer vi att se till att era ägodelar beslagtas, era uppehållstillstånd och medborgarskap ryker, att vartenda bidrag från stat och kommun stoppas, att ni och era familjer utvisas.” Saknar polisen/rättsstaten dessa och/eller liknande befogenheter så är nog Sluta skjut-förhandlingar tämligen meningslösa. Viktigt att också påminna om att vi under senare år har haft framgångar när det gäller att pressa tillbaka de gängkriminella ligorna. Framgångarna beror i allt väsentligt på att rättsstaten påtagligt har skärpt sina insatser på det som beteendevetaren Eva Nilsson Lundmark och nationalekonomen Ingvar Nilsson kallar för ”Nivå 1” i sin bok ”Mot alla odds”. https://www.seeab.se/Texter21/mot%20alla%20odd Författarna skriver: ”De destruktiva situationer som uppstår genom skjutningar, sprängningar, upplopp, bränder med mera kan förstås på i vart fall ”fyra olika nivåer.” Nivå 1 är den mest uppenbara förståelsen: Det handlar om våldshandlingar och ska ses som ett ordningsproblem. Ett i huvudsak repressivt polisiärt problem men också viktigt att socialtjänsten använder sina tvångsmedel för de yngre missdådarna.” De övriga nivåerna i boken ger vid sidan av ordningsproblemen en sund helhet som behövs i ett bra samhälle. Fattigdom, kunskapsbrister och socialt och psykologiskt utanförskap behöver bekämpas och åtgärdas på bästa sätt. Sist men inte minst: Att låta sig inspireras av vad som sker i andra länder är absolut inget problem. Tvärtom. Att rakt av importera modeller är sällan lyckat. Men att lära av andra är all bildnings moder.

Odlar tomater, jordgubbar, vindruvor, vinbär med mera. Älskar det. Att odla sin trädgård är det bästa i en orolig tid.

Jag är med stor sannolikhet med i den där mönstringsdatan från sent 70-tal. Jag minns att jag gjorde hyfsat bra ifrån mig när det gällde mönsterigenkänningen (fast jag tror inte jag delgavs någon IQ-nivå). Men det jag tar med mig från den här artikeln är att människor med hög IQ enligt forskarna följer myndigheternas råd om att vaccinera sig och köper elbil för att bidra till klimatarbetet. Personligen tycker jag det låter mer om människor väljer att flyta med strömmen, medan de ständiga skeptikerna (i forntiden kallades vi ibland ”journalister”) uppenbarligen är dumma i huvudet. Tur att jag är för gammal för att bli gängkriminell.

Det här är säkert att svära i kyrkan men som total fotbollsanalfabet tyckte jag att det var ett rätt trevligt inlägg han skrev. Men jag är nog å andra sidan inte förbundskanslerstoff…

Min 18-åriga dotter hatar AI. Och hävdar att alla hennes klasskamrater och andra kompisar gör detsamma. Varför, frågade jag igår, när vi pratade om detta. – Det är bara skräp. Inget originellt, säger hon. – AI-mög? – Precis, inget mänskligt, alla jag känner avskyr AI. Dagens ungdom alltså. Vad säger era yngre vänner?

Jag såg om Luc Bessons mästerverk Leon rätt nyligen och slogs så klart över den moraliskt genomruttna kärlekshistorien med ett barn. Men svårt att säga något annat än att det är en otrolig film! Uwe Boll kommer man ihåg för alla ganska värdelösa tv-spelsfilmer, får ta och se den nya nångång så man hänger med i debatten!

Sofie Löwenmarks gedigna och uthålliga granskningar av våldet och övergreppen mot kvinnor i det ”nya Sverige” är lärorika och uppfordrande. Mängden rättsfall och likheterna i övergreppen visar tydligt att vi har ett allvarligt och tudelat ansvarsproblem. Dels är givetvis ansvaret individuellt. Gärningsmännen och de de i familjerna och släkterna som understödjer och/eller blundar för övergreppen ska dömas med stränga straff och – om de inte är medborgare – med utvisningar ur landet. Men ansvaret är också strukturellt. Övergreppen och våldet mot de unga kvinnorna är en del av primitiva kulturer som det offentliga Sverige under lång tid har valt att blunda för. Journalisten och författaren Elaf Ali berättar om sina egna upplevelser på ett enkelt och rakt sätt. I en intervju med DN säger Elaf Ali att hon aldrig fick lära sig simma eftersom hennes pappa förbjöd henne att delta i simundervisningen i skolan. Något pappan nu är ångerfull över enligt Elaf Ali. Men, frågar hon sig, är det inte än värre att skolan – den svenska myndigheten – tillät pappan att bestämma över vad dottern skulle få lära sig i skolan? Så är det förstås. Vi har en mycket lång väg att gå innan vi har myndigheter som på ett jämställt och jämlikt sätt står upp för alla barns lika rättigheter och trygghet. Det strukturella ansvaret är politiskt och helsvenskt. Här har folkviljan flyttat fram positionerna och ökat trycket på politiker och partier. Men mer krävs om Sverige ska hinna ifatt sina förvärvade och framgångsrika traditioner om ”statsindividualismen” där staten tar ett fullt ansvar för en offentlig miljö av lagar och regler som grundlägger arenan för människors friheter och tryggheter och ansvarsinsikter. Sverige behöver göra allt vad vi kan för en bättre värld med märkbara mänskliga rättigheter. Vårt främsta vapen som litet land och långt borta är att se till att den som vill bo i Sverige får lägga hedersrelaterade övergrepp helt på hyllan.

Hur tror ni det går ikväll då? Kan Alfaros ”26 krigare gick in på planen, 26 legender lämnade den” eller nåt av ”hans” Aristoteles-citat inspirera Sverige mot Frankrike?

Sånt här är svårt att begripa. Tror någon på riktigt att någon skulle få för sig att sälja ett barn för sexhandel via Vinted?

Nu finns Gen Z-rapporten att läsa i sin helhet. Den går att hämta hem från Mäklarsamfundets hemsida. https://www.maklarsamfundet.se/opinion-och-analys-analyser-och-rapporter/temarapporter

Det verkar synnerligen lätt för alla som själva står långt ifrån hijabbärande kvinnors verklighet att bli väldigt svartvita i sitt tänkande kring vad som föranleder kvinnor att bära hijab. På ena sidan står de som tolkar allt de kommer åt med sin islamkritiska (eller muslimfientliga) lins. För dem är hijaben enbart ett uttryck för förtryck och aldrig något som kan eller bör nyanseras. På andra sidan står den relativiserande klungan av företrädesvis vänsterfeminister som inte klarar av att se förtryck ens när det serveras till dem i utdrag ur hundra domar. Förtryck och kontroll som utövas – eller inte utövas – i det dolda lämnar det till var och en utan insyn att själva fantisera ihop om tjejerna de ser på fiket, i affären eller på stan valt eller tvingats att bära hijab. Det lämnar det åt dem att använda dessa tjejer som bekräftande rekvisita åt den ena eller andra redan bestämda uppfattningen om verkligheten. En styrka hos Sofie Löwenmark är att hon utgår från verkligheten och inte någon tvångsmässigt förutfattad bild av den.

Blir nyfiken på varför de indiska myndigheterna beslutat sig för att hämta ner kroppen nu, efter så många år? Vad är motiveringen? Prestige?

Den här katastrofen kommer i värsta tänkbara ögonblick – i ett Venezuela där miljontals människor lever med en ekonomi och en sjukvård som på många sätt påminner om ett krigstillstånd, trots att landet inte befinner sig i någon väpnad konflikt. ”Vi kommer att finnas där för våra nya och goda vänner”, skrev USA president Donald Trump redan innan hans allierade vid makten i Venezuela, Delcy Rodríguez, hade hunnit be om hjälp. Samtidigt vittnar många venezuelaner om att de, flera dagar efter jordbävningen, fortfarande bara har varandra att förlita sig på – och att staten lyser med sin frånvaro. Det är hjärtskärande att se människor hjälpas åt för att rädda barn, vuxna och hundar ur rasmassorna. Men det är också en mardröm att bevittna vad som händer när en stat sviker sitt folk.

Dessutom, i Israel – som ligger i Mellanöstern – är könsbekräftande vård laglig och en betydande del av vården ingår i det offentliga sjukvårdssystemet.

Varför kan jag inte sluta tycka sånt här är intressant? Varför slukar jag det och memorerar förlopp och intriger – utan minsta ansträngning? Kanske är det ingen lyte, utan tvärtom del i det som gör oss till människor: vår nyfikenhet på vad som händer bakom lyktar dörrar i familjen hägn är samma som drev Sofokles, Shakespeare, Ibsen och Strindberg att skapa dramer för evigheten. Skäms därför icke, människa, för att du dras till skvaller. Var stolt!

Jag har aldrig blivit dörrknackad (gissar att det beror på att jag bor i lägenhet) men det vore faktiskt lite kul