Det är en sak att sjukhuspersonal använder yrkesrollen, och den auktoritet som följer med den, för politiska markeringar. Men att personalen som tar sig rätten att demonstrera politiskt på jobbet, bland patienter och anhöriga i en utsatt position, samtidigt försöker tysta en föreläsning blir bisarrt. Vi är rejält ute på hal is om personer inom samhällsbärande yrken sympatiserar mer med våldsamma terrorgrupper än med idén om att det öppna samtalet ska gälla alla.

Sander skriver följande: ”Sättet Israel förvaltat sitt inflytande, i kombination med en milt uttryckt tveksam krigsföring, är vidare det kanske främsta skälet till den oroväckande ökningen av antisemitism sedan den 7 oktober 2023.” Jag får läsa två gånger så att jag är säker på att jag inte missuppfattar. Den ”oroväckande ökningen” av antisemitism är alltså främst den judiska staten Israels fel enligt Christopher Sander. Inte Hamas, inte propagandakanaler, inte antisemitiska opinionsbildare. Utan den judiska staten Israel. Smaka på den.

Påminner om den här texten, aktuell igen https://kvartal.se/erikhogstrom/artiklar/ar-birgitta-ed-for-konstig-for-sverige/cG9zdDoxMzA4NTM

Nu är jag visserligen varken psykolog eller psykiater – men däremot kanske en boomer – men är det inte ett tecken på galenskap i sig att hålla sig med en chattbott för samtal och social samvaro? Om det är någon som läser detta får ut något vettigt av sin chattbott: övertyga mig om nyttan av detta i tråden nedan. Jag är alltid redo att ändra mig inför goda argument!

Det här ligger egentligen helt i linje med Fifas agerande när organisationen trollade bort Cristiano Ronaldos röda kort efter att han armbågat en irländsk spelare i VM-kvalet – vilket enligt regelboken borde ha inneburit att portugisen missade de två första matcherna i den här turneringen. Donald Trumps korrupta samtal till Fifa, som nu upphäver en amerikansk spelares avstängning, säger förstås något om både presidenten och om Fifa. Men att Fifa så ogenerat går in och suddar ut regelboken riskerar att skada fotbollen på allvar. De flesta tidigare fotbollsdebatter har ofta handlat om enögda fotbollssupportrar. Exempelvis kritiken mot att Argentina tilldelades fem straffar totalt under VM 2022, eller att Frankrike fick fyra straffar under VM 2018 och dessutom två straffar i VM-finalen 2022. Kontroverser, där folk tolkar situationer, domslut och spelstilar på olika sätt, är en del av det som gör fotboll till en mer levande och känsloladdad sport än alla andra. Men det bygger ändå på en grundläggande förutsättning: att det faktiskt finns regler att diskutera. Kanske håller Fifa nu på att rasera just den illusionen – eller idén – om rättvisa som håller ihop fotbollen.

Har ni sett nåt liknande från ett nordiskt landslag? Jag har aldrig förr sett ett nordiskt landslag spela tiki-taka. Med stort bollinnehav, små passningar, tålamod. Och definitivt aldrig mot ett lag i Brasiliens klass. Norge hade alltså 66 procents bollinnehav. Ta in den siffran. Sextiosex procent. Det är mer än vad Barcelona brukar ha. Brasilien såg för övrigt märkligt impotenta ut. De lät norrmännen vända upp med bollen. Ett lag som vet att de är bättre kliver upp och bryter. Spelare för spelare var norrmännen faktiskt bättre än brassarna. Traditionellt har alltid nordiska landslag vunnit på att laget är bättre än summan av de enskilda spelarna. Norrmännen var också i bättre fysisk form. Inför VM körde de hård fys-träning och bastade i 80-gradig bastu i 30 minuter. Och körde förberedelser i North Carolina, där de inte bara fick hög värme, utan också extrem luftfuktighet. Förberedelser är A och O.

Jag vill höra ett sommarprat av Christer El-Mochantaf.

Hästskoteorin, som Jenny Strindlöv nämner i sin tanke är mer än en teori skulle jag vilja säga. Små ytterkantspartier är mer psykologiskt lika varandra och tänker ofta på ungefär samma sätt när det kommer till politiska strategier. Men frågan är om inte AfD har vuxit sig lite för stora för Sarah W? Det mest sannolika är – skulle jag vilja säga – att Kristdemokraterna och AfD finner vägar att forma majoriteter. I vart fall på nationell nivå. AfD behöver byta fot i Rysslands/Ukraina frågan och CDU behöver anamma en betydligt mer strukturellt stramare invandringspolitik. Skulle också kunna vara Socialdemokraterna som gör det nödvändiga jobbet med AfD. Den tyska politikens – fullt begripliga på många sätt – fixering vid Hitler och nazister behöver tonas ned om det stora och för oss alla viktiga landet Tyskland ska vara en mer stark och konstruktiv ledarnation i EU och när det gäller relationerna till USA och Kina.

Det finns något charmigt i rivaliteten mellan grannländerna, men ännu finare är det att glädjas med dem. Så otroligt kul att de är bra – vår tid lär också komma igen, så småningom. Hoppas och tror att Norge vinner ikväll och tar medalj senare 🇳🇴

Men om man utgår från att de inblandade upplevde att de spelade teater så kan man väl inte säga att de gick med på att förnedra varandra? I så fall är det ju något som skådespelare av alla dess slag kan sägas göra i sitt dagliga arbete. Tanken om att det Stanfordexperimentet egentligen visar är en skrämmande lydnad inför auktoriteter är intressant eftersom ett annat känt experiment genomfördes på just det temat, av en annan psykolog vid Yale University, åtta år tidigare. Milgrams lydnadsexperiment är det nog lika många av oss som fått läsa om både i skolan och på universitet. I korta drag sägs experimentet visa på människors extrema benägenhet att lyda auktoriteter, så till den grad att helt vanliga hyvens människor villigt delar ut dödliga elchocker till vad de tror är riktiga människor, för att en läkare säger åt dem att göra det i ett experiment. Det är bara det att också Milgrams experiment, precis som Zinbardos, visat sig lida av stora metodologiska problem och mer eller mindre debunkats. De är båda del av den stora replikationskrisen inom socialpsykologi och samhällsvetenskap. Experiment som under forskarflagg genomfördes under den här tiden har inte gått att replikera, och det verkar orimligt att idag fortsätta referera till något socialpsykologiskt experiment under andra halvan av 1900-talet annat än som historiska kuriositeter. Tycker jag.

Otroligt bra förklarande text om hur straffskärpningen ser ut i praktiken. Extra plus för att begreppet ”billighetsskäl” förklaras. 😎

Mina tankar går till författaren och ekonomhistorikern Jan Jörnmark som genom sina granskningar och sin forskning skapat ett starkt underlag för metaforen ”Det går inte att bygga en pyramid ovanifrån.” Översatt till frågan om hur skolor i utanförskapsområden ska kunna börja leverera resultat av hög kvalitet så är svaret i metaforens anda att det gäller att börja från grunden. Vilket betyder svenskt hårt arbete och obligatoriskt hög närvaro i klassrummen, på rasterna, i matsalen och på alla slags lektioner. Med förbättrade resultat under flera år kommer den goda skolans pyramid att bli högre och stabilare vilket kommer att påverka utanförskapet på flera bra sätt. Så går vettiga samhällsbyggen till. Inget konstigt med det. Tidigare generationer byggde Sverige precis på det viset. Det tvång som behövs handlar om att upprätthålla skolplikten och kunskapsskolan.

Detta scenario beskrevs av den ryska tidskriften iStories i slutet av 2025. Om staten har fått ordning på sina datasystem kan många unga män redan ha fastnat i ett ”digitalt Gulag”. https://kvartal.se/henrikhojer/artiklar/mobilisering-med-forhinder/cG9zdDo0NzU3NQ

Fint samtal. Det talades en del om kusinäktenskap, och jag kanske kan tipsa om detta artikel från 2020, som handlar om bland annat de sociala konsekvenserna av detta: https://kvartal.se/henrikhojer/artiklar/stor-okunskap-om-kusinaktenskap-i-sverige/cG9zdDo0NjMz

Jag har arbetat i sjukvården när jag var ung. Skulle aldrig drömt om att ställa upp i politiska eller opinionsbildande sammanhang i arbetskläderna. Man drog på sig dem och befann sig i sin professionella roll. Bitvis var jobbet hårdare och stressigare än många andra arbeten jag haft – man hann inte fundera på världspolitiken en lördagkväll på akuten. Tyvärr var inte lönen i paritet med arbetsinsatsen…

Bilden av amerikaner som feta och självgoda känns alltmer förlegad. När jag bodde där hörde jag dem ständigt racka ner på sig själva och sitt hopplösa land – demokrater såväl som republikaner. Feta är de visserligen fortfarande, men även det kan vara på väg att förändras, tack vare Ozempic.

Veckans brev handlar om föräldraförsäkringen och hur politiken bör eller inte bör styra den. Nyligen blev frågan aktuell då klimatminister Romina Pourmokhtari anförde föräldraförsäkringen som ett skäl till att hon reste till Bryssel med bebis för att delta i EU-möte. I texten kallar jag uppvisningen för progressiv posering. Vad väckte bilderna för tankar hos dig – gjorde hon rätt eller fel?

Partiet Nyans kampanjar i Turkiet – och SD i Spanien: https://kvartal.se/matildaberg/artiklar/sd-affischer-i-marbella-efter-valet-skickas-du-hem/cG9zdDoxMzQ4MjY De känner sina målgrupper, bara? Eller spelar vi deras PR-maskineri i händerna som låter en billig kampanj få mer uppmärksamhet än den förtjänar?

En av demokratins stora dilemman är var gränsen ska gå för att tolerera partier vars mål är att vill inskränka eller demontera den. I Sverige saknar vi en författningsdomstol, men det borde ändå vara möjligt att stoppa partier från att ställa upp i val om dessa aktivt arbetar för främmande makt eller försöker skada Sveriges säkerhet – som i fallet med Natoprocessen och LVU-kampanjen. Sedan spelar det mindre roll om Nyans klassas som höger- eller vänsterpopulistiskt.

New York Times kanske ska fokusera på att recensera amerikansk fotboll och amerikansk brännboll.. Världsfotbollen har Zlatan nämligen full koll på. Det visar han gång på gång just hos Fox där han blommat ut fullständigt som trygg, ödmjuk (!), förstås karismatisk men också balanserad och kunnig. Zlatan spelar förstås i en helt annan liga än Lalas – men får även exempelvis SVT:s Behrang Safari att låta som en illa påläst sofftyckare.

Trist tonfall i tråden om denna i mitt tycke viktiga text. Tråkigt att läsa kommentarer om artikelförfattarens utseende med mera. Ni kan bättre, kära prenumeranter. Vill någon skriva en saklig replik tar vi dock gärna in den. Kontakta mig i så fall.

Tidningar toppar med olika varianter av vädervinklar oavsett om det gäller värme, kyla, snö eller regn – helt enkelt för att folk älskar att läsa om vädret. Och om man känner att man så att säga har hört det förr eller att man tröttnat på den ena eller andra vädervinkeln så är det för att snabba nyhetsartiklar om vädret inte går att vinkla på unika sätt i oändlighet. Många saker har man läst förr och många saker kommer man att läsa igen för att det återigen är aktuellt. Sådär som vädret ofta är. Artiklar om att ”extremhettan slår till”, ”rysskylan drar in”, ”kan bli värmerekord i helgen” eller ”så skyddar du dig i vårsolen” konkurrerar inte med artiklar om fördjupad förståelse av grön teknik och innovationer eller statisk analys rörande klimatrelaterade dödsorsaker. De tillhör helt enkelt två väldigt olika kategorier. Folks oerhörda vilja att läsa artiklar om vädret var något som verkligen förundrade mig som nybliven journalist. När jag sattes på att ringa nån meteorolog för att skriva 3000 tecken med nån pigg vinkel på vad det kanske skulle bli för väder till helgen minns jag att jag tänkte: Vem vill ens läsa detta?! Svar: Jättejättemånga! Personligen tänker jag att vill man veta vad det blir för väder så kollar man väl enklast av siffrorna på nån vädersajt istället för att läsa en lång text, men nej: folk älskar verkligen att läsa om vädret.

Jämställdhetsmyndighetens generaldirektör Lise Tamm säger i artikeln att jämställdhet är ”det svenska guldet” som har gjort vårt land ”så framgångsrikt.” Jag delar Lise Tamms uppfattning. Sen kan man givetvis diskutera i vilken mån som Jämställdhetsmyndigheten har bidragit till att vaska fram guldet? Jämställdheten har vuxit fram under ett par århundraden genom envetna och modiga insatser av kvinnor som i organiserad form har tagit strid mot det gamla svenska kvinnoförtryckarsamhället. För lite mindre än 200 år sedan påminde Sverige på ganska många sätt om de förtryckarkulturer som idag dominerar i många islamistiska delar av världen. Och som genom massinvandring från dessa regioner åter har fått sticka upp sitt fula tryne i vårt land. 1864 blev det olagligt för män i Sverige att misshandla sin fru. Kvinnors rösträtt infördes 1919. Ännu på 1930-talet diskuterades rätt så ofta i riksdagen att införa förbud för gifta kvinnor att ta arbete utanför hemmet. Först 1960 kom arbetsmarknadens parter överens om att ta bort ”kvinnolönen” ur sina avtal. Kvinnolönen bestod av tre fjärdedelar av den lägsta lönen för män. Och så vidare. De som drivit fram jämställdheten är organiserade kvinnor i en mängd olika folkrörelser och kvinnliga profiler i politiken, i näringslivet och i kulturen. Jämställdheten skapade grunden för en växande arbetskraft som genom sina löner kunde försörja sig själva och genom sin skatter försörjde välfärdsstaten. Egenförsörjningen och socialförsäkringarna ökade också den personliga friheten för miljoner kvinnor. Frihet, välfärd och ansvar blev en allmän rättighet och skyldighet i vårt land. Att det i dagens debatt klagas på att huvuddelen av de anställda på Jämställdhetsmyndigheten är kvinnor är verkligen ett löjligt stickspår. För ett tag sedan lyssnade jag på statsvetenskapsprofessorn Patrik Hall från Malmö. Vi sågs på Förvaltningsakademin på Södertörns högskola. Patrik Hall talade om risker för att allt fler myndigheter är på väg bort från kärnverksamhetens nyttotänk för andra. Han förklarade att: ”Det som kännetecknar en myndighet är att den är till för någon annan medan det som präglar en organisation är till för sig själv.” Att räkna könen på de anställda på myndigheten är något som solklart befinner sig långt bort från myndighetens kärnverksamhet. Jämställdheten är som sagt mycket viktig för vår samhällsmodell. Jag tycker att KD och SD bör frånkoppla sig från sina nedärvda negativa instinkter mot Jämställdhetsmyndigheten. Vore jag ansvarigt statsråd skulle jag göra vad jag kan för att rikta om myndigheten fullt på nutidens kärnverksamhet i sammanhanget; vilket är att krossa hederskulturens kvinnoförtryck i Sverige. Sara Mohamad och de andra kämpande kvinnorna och männen i föreningen GAPF – Glöm aldrig Pela och Fadime – behöver en stark statlig partner. Och Lise Tamm är en vital del av det svenska guldet i det uppdraget.

Det verkar synnerligen lätt för alla som själva står långt ifrån hijabbärande kvinnors verklighet att bli väldigt svartvita i sitt tänkande kring vad som föranleder kvinnor att bära hijab. På ena sidan står de som tolkar allt de kommer åt med sin islamkritiska (eller muslimfientliga) lins. För dem är hijaben enbart ett uttryck för förtryck och aldrig något som kan eller bör nyanseras. På andra sidan står den relativiserande klungan av företrädesvis vänsterfeminister som inte klarar av att se förtryck ens när det serveras till dem i utdrag ur hundra domar. Förtryck och kontroll som utövas – eller inte utövas – i det dolda lämnar det till var och en utan insyn att själva fantisera ihop om tjejerna de ser på fiket, i affären eller på stan valt eller tvingats att bära hijab. Det lämnar det åt dem att använda dessa tjejer som bekräftande rekvisita åt den ena eller andra redan bestämda uppfattningen om verkligheten. En styrka hos Sofie Löwenmark är att hon utgår från verkligheten och inte någon tvångsmässigt förutfattad bild av den.

Risken att dö lär väl vara en del av tjusningen för den här typen av personer, men jag undrar ändå hur de funderar kring döden – och hur mycket. Är de inställda på att de kommer överleva för att de är så duktiga på att klättra eller ser de risken att dö som ett realistiskt alternativ, något de hela tiden är beredda på men att de på riktigt känner att ”dör jag nu så dör jag lycklig”? Är de rädda för att dö? Vad har de för bild av döden?

Tycker en aspekt kring idrottsföreningarna är särskilt intressant: dess viktiga inverkan på civilsamhället. I flera kommuner är det idrottsföreningarnas aktiva som sätter upp julbelysningarna på vintern, som står i kioskerna och stånden under stadsfestivalerna och bidrar med engagemang i det offentliga, gemensamma. I samband med katastrofer har de historiskt ställt upp med det bygden behöver. Mobiliserat händer som med kort varsel blir en kedja av handlingskraft. För att inte tala om hur väl det fungerar som integrationsprojekt – där finns det få bättre platser än ett fungerande föreningsliv. I synnerhet på mindre orter. Skulle föreningslivet (främst fotbollen, som kanske är bredast) fortsätta minska, behövs det aktiva och akuta åtgärder. Detta berör hela Sveriges landsbygd.

Det här är säkert att svära i kyrkan men som total fotbollsanalfabet tyckte jag att det var ett rätt trevligt inlägg han skrev. Men jag är nog å andra sidan inte förbundskanslerstoff…

Nu finns Gen Z-rapporten att läsa i sin helhet. Den går att hämta hem från Mäklarsamfundets hemsida. https://www.maklarsamfundet.se/opinion-och-analys-analyser-och-rapporter/temarapporter

Trump-regeringens åtal mot Southern Poverty Law Center utgör en reell utmaning för lata korrar på såväl DN som SvD. Var ska de nu hitta experter till sina reportage om amerikansk högerextremism?