Finns det någon 86:a som gjort större, eller jämförbart, avtryck i vår kultur? Läser gärna argument för det

En del av samtalet som jag tyckte var intressant var i slutet, när det handlade om varför unga killar inte röstar på Miljöpartiet. För mig blev det tydligt att Helldéns syn på feminism liknar den som många hade runt 2015 och som ibland brukar benämnas som “woke”. Det känns som att många nu för tiden, kanske för att det blivit politiskt korrekt, är snabba med att kritisera just denna typ av feminism, understryka att den haft nackdelar för unga killar och så vidare. Men Helldén gjorde inte det, vilket jag tycker säger något. Vad tänker ni?

Jag noterar att Helldén, som politiker ofta gör, undviker att ge något svar med antydan till självrannsakan. Samtidigt tror jag att det finns en poäng i det han säger om tonläget och valet 2022. För vissa blir Miljöpartiet en projektionsyta för allt de upplever som fel i samhället, och därmed ett tacksamt mål. Då kan även små saker blåsas upp till orimliga proportioner och förstärka bilden ytterligare. På samma sätt finns en spegelbild på andra sidan, där Sverigedemokraterna fyller en liknande funktion för vissa på vänsterkanten.

Rekommenderar starkt Henrik Bromanders senaste ”De närmaste” om man är nostalgisk för Göteborgskravallerna.

Smart av Magdalena Andersson att göra en ”Carl Bildt – jag vet inget om sport för jag kan så mycket annat”. Den förre M-ledaren/statsministern koketterade ju ofta med att gissa typ 8–5 i fotbollsmatcher för att odla sin akademiska image. När Magdalena Andersson säger sig inte kunna skilja på Brad Pitt och Tom Hanks signalerar hon på samma sätt att hon haft för mycket att göra som finansminister och nu med att förbereda sig för att få ordning på landet. Fördomsshowen än så länge: 1. Magdalena Andersson, som ser mycket trygg ut i ledning. 2. Ebba Busch, som lade sig på exakt samma frekvens som Emil Persson, så att de mycket väl kan ha tagit en öl efteråt. 3. Simona Mohamsson, som inte bara är mycket mindre rutinerad än de två tidigare nämnda utan också till en början valde den motlutande taktiken att börja analysera frågorna – dessutom utsatt för taskig klippning där produktionen återkom till Desmond Tutu-missen genom programmet.

Nu har jag inte sett filmen om MJ ännu men det skulle inte finnas många filmer att se på eller musik att lyssna till eller konst att beundra om man inte lät sig skilja på verk och person.

Ibland blir festen inte som man tänkt. Som gången jag bjöd på trerätters och inte förstod varför stämningen tycktes bli mer och mer däst för varje steg i menyn. Jag hade ju hoppats på motsatsen! När alla stapplat hem började jag fundera på rätterna. Först bjöd jag på olivsoppa enligt Hasse Alfredsons recept, sedan gorgonzolafylld kycklingfilé och så till sist moccatårta. Varför lyfte inte denna läckra komposition våra andar? Ja, troligen för att jag hade haft litervis med vispgrädde i alla tre rätter. När jag adderade hur mycket som gått åt under tillagningen och delade det på antalet gäster var den misslyckade festen inte längre någon gåta. Hur du någongång tänkt helt fel med menyn på en bjudning?

Helt underbar text. Det stora skildras oftast allra bäst genom det lilla. För mig är valborg också verkligen barndom, manskören, brasan och att få köpa smällare på järnaffären i Andersberg. Ni?

Man kan ha högt eller lågt förtroende för individerna inom institutionerna, eller för hela eller delar av innehållet i journalistiken och övrigt innehåll – och man kan ha olika grader av förtroende för dessa och andra aspekter samtidigt. Hur ska man ens kunna svara på frågan på ett sätt som är meningsfullt, tydligt och jämförbart med andras svar så att slutsatser kan dras?

ETC agerar ju pressavdelning åt MP. Att en journalist och politiker med hedern i behåll diktar ihop citat i presens för en händelse som ej skett är ju häpnadsväckande. ETC:s kommentar lämnar fler frågetecken än svar.

Nu har juryn hoppat av helt, verkar det som: https://www.bbc.com/news/articles/c78qdg4g80eo

Detta är en intressant spaning. Och den stora frågan är nog varför så många lider att psykisk ohälsa och varför så många medicinerar. Jag har inte svaret, men skulle gärna läsa mer om detta.

Carl Heath är inte ensam om att feltolka mitt citat om att satir endast fungerar om betraktaren känner igen sig i den. Det handlar inte om huruvida de porträtterade medierna känner igen sig i satiren – det har jag aldrig hyst några större förhoppningar om att de ska göra – utan om huruvida vår målgrupp gör det. Precis som med vår första reklamkampanj ”Är du en vit kanin?” så ville vi tala till personer som ännu inte har en nära relation till Kvartal men som känner igen sig i en viss verklighetsbeskrivning. Jag tror inte att en reklamkampanj av det här slaget kan förändra människors uppfattning om medier. Men jag vet att det finns väldigt många som sedan tidigare skriver under på det budskap som kampanjen förmedlar. Jag hoppas att den får så många som möjligt av dem att hitta hit. Inte för att vi bara ska bekräfta deras världsbild. Utan för att de ska få del av olika perspektiv – exempelvis Carl Heaths – och sedan kunna dra sina egna slutsatser.

Jag tycker att det blir lite fel principiellt när politiker väljer bort vissa medier eller format för att de inte delar deras perspektiv. För mig handlar det inte så mycket om vem som har rätt i sak, utan mer om hur man förhåller sig till offentligheten. Jag har förståelse för att politiker väljer bort vissa format av andra skäl, till exempel om det känns för flamsigt eller når för få. Men om man börjar välja bort sammanhang för att man inte gillar perspektiven där – vad får det för konsekvenser i längden? Jag vill i alla fall ha ett samhälle där politiker kan medverka i olika typer av medier och format, även när de inte delar perspektiven. Jag tror också att väljarna förstår skillnaden mellan olika typer av intervjuer och format, och värderar dem därefter.

Ibland läser man om fenomen som man aldrig ens visste existerade, eller ens var ett problem. För många år sedan myntade Expressenlegendaren Sigge Ågren begreppet ”åfanism”, alltså en text som får läsaren att utbrista nåt i stil med ”åfan, det hade jag ingen aning om”. Det här är en sådan artikel.