”När det var som mörkast kändes det som att jag simmade i ett hav av idioter.” Syftar journalisten på... den egna redaktionen?

Man måste ha respekt för hur konsekvent Payam Moula är i sitt projekt. Men det är talande hur lite – om något alls – värde han sätter på människors frihet. Ska staten med sitt våldsmonopol hindra folk från att starta företag, skolor eller mediehus har det en stor social kostnad. Detta måste man nog ta på allvar om man har en sådan instrumentell syn på ekonomin och om man vill driva frågan om att omdana samhället i riktning mot tydliga positioner och projekt för folk. Med förhoppning om en fördjupad diskussion i ämnet.

Vad är egentligen skillnaden mellan en pick me-tjej, en cool girl (från Gone girl) och en manic pixie dreamgirl? Frågar åt en kompis

Hur många rubriker om Lars som Lejonkung tål Sverige?

Veckans brev handlar behovet av ett förlåt för en barndom fylld av svek och försummelse. Vad har ni för råd till Johan och mamman? Vad ska de göra för att komma vidare, trots att mormor inte vill erkänna begångna fel.

Historien om hur Simona Mohamsson lyckades få Lars Leijonborg att återvända till politiken är en superstory.

Simona Mohamsson har i mina ögon utmärkt sig som den klart sämsta retorikern av alla partiledare. Hon besvarar sällan frågor direkt. Lutar sig bekvämt mot talepunkter och slitna metaforer: ”Vi ska kavla upp ärmarna,” ”Vi tar ansvar för Sverige,” ”Det tar tid att landa.” Och så vidare. Ljudupptagningen från Liberalernas interna möte påminner oss om nivån. Istället för att bemöta medlemmarnas faktiska invändningar mot SD-samarbetet säger Mohamsson: – Det här beslutet innebär inte att vi ska bli SD:s bästa vänner. Det har aldrig varit på bordet. Man undrar ju: Har någon påstått att partierna ska bli bästa vänner? Eller är det snarare så att Mohamsson formulerar ett kraftigt överdrivet påstående som lätt kan huggas ner istället för att bemöta kritiken i sak? Jag gissar på det senare: alltså en klassisk halmgubbe, helt i linje med L-ledarens retoriska repertoar i övrigt.

Läsvärt porträtt av den person som kanske blir USA:s näste president. Erik W. Larsson, som skrivit, har läst hans nya självbiografi och har dessutom själv bott i USA. Här i Sverige har statsvetarna sagt att "gladast vinner". Men vem vet? Kanske snyggast vinner?

Nätet bör vara en plats för fri åsiktsbildning. Trumps cyberstrategi öppnar för ett offensivare USA vad gäller åsiktspåverkan mot Europa. Samtidigt har Vita huset en politik för att splittra EU och försvaga försök till digital suveränitet. För att värna fri åsiktsbildning inåt behöver Europa skydda sig mot påverkansförsök utåt. Det gäller nu inte bara de gamla vanliga aktörerna Peking, Teheran och Moskva – utan även det land som skapade internet och dess ursprungliga frihetliga filosofi. Tyvärr är det kortsiktigt enklare att stoppa huvudet i sanden, vilket märks på brist på debatt i denna fråga. Petra Jonssons artikel är därför angelägen.

Mot bakgrund av den ’huvudlösa kapplöpning’ Olle beskriver och krigsministerns barocka agerande återstår väl att i stilla nåd hoppas på att super-AI aldrig kommer nås..åtminstone inte av rådande Silicon Valley-gäng. I jämförelse är väl en AI-bubbla och efterföljande finanskrasch att föredra…?

Har vi lämnat walkover till Kina? frågade Malin Oud på scenen när rapporten presenterades. Tidigare i veckan skrev jag om hur EU vill göra en ”omvänd Deng” (efter Deng Xiaoping) för att få till tekniköverföring från Kina (https://kvartal.se/olawong/artiklar/kinavalten-krossar-europas-industri/cG9zdDo4MTEyMA). I USA är det tydliga kommunistvibbar på Trumps nedslag mot AI-bolaget Antrophic och kraven på lojalitet och ägarandelar (!) i näringslivet. Socialism för en ny era, säger KKP. Vad gäller bistånd följer Kina samtidigt mönstret av hur Väst och Japan brukade agera tidigare, med fokus på statsledda stora projekt som gynnar landets egna bolag. I Afrika byggs kinesiska vägar och broar, men samtidigt har Afrika blivit en nettoexportör av mat till Kina, trots att 2/3 av afrikanerna har bristande matsäkerhet. Kina är en risk och en möjlighet, var slutsatsen. Men det finns ingen anledning för Väst att ge upp friheten, det är den enda USP vi har kvar.

Ebba Busch deklarerade vid måndagens energimöte i Bryssel att Sverige länge agerat ”duktig flicka”, men att det nu var slut med det. Och visst har Sverige alltid stått först i ledet när det handlat om att anpassa oss till diverse EU- regler. Som elområdesindelningen för 15 år sedan. Samtidigt har andra medlemsländer förhalat eller till och med struntat i kraven. Till exempel Tyskland. Såväl EU som de nordiska länderna har länge krävt att landet delas upp i elområden, men Berlin har vägrat. Det skulle nämligen göra elen avsevärt dyrare i Sydtyskland som både har brist på el och en stor industri. I stället exporterar Tyskland kostnaden för sina flaskhalsar till grannländer som Sverige. Men det kanske är slut med det nu. Tror du Busch menar allvar med sitt hot?

Simona Mohamsson är veckans vinnare i svensk politik.

Kubanerna betalar ett oerhört högt pris – men Kommunistregimen hänger på repen, som Karin Henriksson skriver. Är sanktionerna värda det? Jag brukar tänka hur jag själv skulle kunna ha resonerat om jag var i samma situation. Dvs brist på läkemedel, inga pengar, ingen el. Skulle jag tyckt det var värt det? Kanske – om förtryckarregimen faller och en ny demokrati tar form. Men om det innebär en ny korrupt Castro vid makten i utbyte mot en deal? Knappast. Hur tror du att du skulle ha resonerat om du var kuban?

SVT och SR har alltid lutat sig mot de höga förtroendesiffrorna från SOM-institutet. Men både när de var höga och när det nu sjunkit så bör man kanske fundera på vad respondenternas svar betyder. Den fråga de svarar på är inte ”har du förtroende för att X-programföretaget lever upp till höga krav på opartiskhet?”. Och eftersom de får ungefär samma fråga som när man frågar om Skatteverket, sociala medier och Systembolaget, så kan det ingå en hel del. En vän till mig påpekade att SVT också sänder musikprogram, naturskildringar och långfilmer. Exakt vad menar merparten när man kryssar för ”ganska eller mycket stort förtroende”? Jag vet inte svaret.

Är USA:s demokratis hälsa en rimlig fråga i en opinionsundersökning i Sverige? Är denna fråga en rimlig fråga i Kvartals kommentarsfält?

Det som händer i Kuba är väldigt spännande. Kan det vara dags för diktaturen att falla efter alla dessa år?

Det är inte alls säkert att Birgitta Ohlsson blir det dragplåster Centerpartiet hoppas på. Att det blir motsatsen eller inte har betydelse är minst lika troligt.

Det finns idag inte ett enda land i världen med ett totalförbud mot icke-medicinsk omskärelse av pojkar. De nordiska länderna är dock mest restriktiva. Island var också nära att införa ett förbud 2018 men lagförslaget gick inte igenom. Även i denna fråga utmärker sig alltså vår del av världen, rent värderingsmässigt.

Apropå floskler. Vad menas egentligen med ”vägrar erkänna den amerikanska maktens råa, kinetiska verklighet agerar idag som daterade apologeter för en döende världsordning”. Är det ett annat sätt att säga att det är ok att godtyckligt bomba? Om nu internationell rätt är floskler, var det då ok för Putin att invadera Ukraina? Regler schmergler, Putin hade ju en intressesfär att tänka på. Jag tror själv att det är klokast att tala klarspråk om krig, eller ska vi kalla det en ”kinetisk verklighet”?

Gäller inte bara fotboll: Annika Sörenstam för golf!

Vill ni höra en eller kanske ett par Fredagsintervjuer på temat kinesiska ångvältens hotande kross av våra svenska och europeiska spetsindustrier? Ok, fransmännen gillar tullar och skyddsmurar, men rapporten är extremt välskriven och akut oroande, menar jag. Och här tror jag de är på något. Ska du bara läsa en rapport i år på tema EU – läs denna.

Larijani anklagades som ansvarig för massmördandet av civila iranier tidigare i vinter.

Inväntar att den amerikanska presidenten, i sann Trumpstil, snart går ut och deklarerar att Joe Kent aldrig var särskilt bra på sitt jobb.

Sveriges Radio känner uppenbarligen ett behov av att göra reklam. Men varför ska skattepengar gå till reklam snarare än att göra innehåll?

Rätta mig om jag har fel men förra säsongen deltog väl new age-Ola med sitt patenterade ”ehhmmm”. Nu är det nykristne Lars-Erik som står för det spirituella - som kopplar sex före äktenskapet till de sju dödssynderna och håller i en bönestund där killarna samlas i en ring och ber inför dejtandet. Kan det vara så att serien speglar ett pågående samhällsfenomen? Att äktenskapet, som alla i serien jagar, åter betraktas som ett heligt förbund snarare än en kulturell akt?

Vad gäller kommunala verksamheter för föräldralediga och barn - är det fel att ha aktiviteter som är riktad till olika målgrupper? Var går gränsen? Vad tycker ni?

Intressant och ovanligt detaljerat om migrationens kostnader. Bi Puranen, svensk forskare tillika generalsekreterare för World Values Survey, har ju tidigare sagt att vi varit överoptimistiska i synen på hur väl invandrare tar till sig svenska värderingar. Att kartlägga dessa noggrannare känns som en no brainer. När det gäller att bryta ner invandringens kostnader på gruppnivå kan jag förstå att det finns motstånd. Man kan lätt tänka sig att det leder till att olika grupper känner sig utpekade. Samtidigt värdefullt med mer data. Inte minst med tanke på hur ofta vi hör argumentet: “Vi behöver invandring för att kunna ta hand om den åldrande befolkningen.”

Jag skulle nog också bli konservativ som "ex-pat" och till exempel kräva att Kalles Kaviar-tuben för evigt ska se likadan ut. Men det är väl en del av exilens djupaste vemod att det man lämnat inte förblir detsamma. I dessa dagar när man följer den iranska diasporans djupa längtan efter förändring i hemlandet – och oro över utvecklingen – så kan det ju också tyckas lite futtigt att tänka på parader och kaviar.

Demokratin är i allt sämre skick i hela världen. Och i västvärlden sjunker IQ. Samtidigt som skärmarna och algoritmerna tar över och böckerna marginaliseras. Unga mår allt sämre och unga vuxna vill knappt ha några barn längre. Kanske hör allt detta ihop...? Eller inte? Vad tror ni?

DN:s rapportering ställer verkligen frågor om hur internkulturen i Häggströms prostitutionsgrupp ser ut. Det är svårbegripligt hur en svensk polis kan ljuga för en misstänkt att han är utpekad utan att någon runt omkring säger ifrån.

Tack för denna fruktansvärda rapport. Feminismen är en humanism, den handlar om allas lika rättigheter och värde – och den behövs i allra högsta grad. Hur kvinnor behandlas i ett samhälle känns dessutom som en tydlig mätare på civilisationsgrad – en utveckling som den brasilianska borde oroa hela befolkningen, inte ”bara” halva.

Jag undrar hur många som i dagarna köper anpassade datorer för att sätta upp Open Claw-agenter som de sedan kommer att glömma bort om några veckor. Vad kommer hända med dessa ”spökagenter”? Kommer det bli som stackarna som köpte en bitcoin i begynnelsen och sen glömde bort sitt lösenord?

Jenny Strindlövs granskningar av våldtäktsdomar där barn är både offer och förövare i juridisk mening är värda stor uppmärksamhet. Uppenbart har de stramare lagarnas bokstav lett till märkligheter som man inte bara kan låta passera. Pedofiler ska givetvis inte buntas ihop med tonåringar som prövar och trevar sig fram i det kommande vuxenlivets sexualitet. Strindlövs granskningar bör leda fram till omprövningar av rådande praxis. Det är absurt att på ett fyrkantigt sätt kriminalisera ungdomars sexuella övningar. Våldtäkt är ett fruktansvärt brott som bör bestraffas stenhårt. Men barn och ungdomar som prövar sig fram mot vuxenlivets sexualitet bör framförallt möta stöd och vettiga erfarenheter istället för domstolar och straff. Här behövs mer omtänk och mindre fyrkantighet. Låt barn vara barn. Låt pedofiler vara pedofiler.

Man säger ju att Tyskland är ett Sverige för vuxna. Men när man tittar på kärnkraften, kontakterna med Ryssland och chattgruppsförbudet undrar man om det inte är tvärtom