Jag tänker inte länka till något blodigt splatterklipp ur den aktuella filmen, men väl till den urscen i Gudfadern (1972) som jag nämner mot slutet av samtalet. https://www.youtube.com/watch?v=eZHsmb4ezEk På något märkligt sätt löper det just där en tråd mellan världens kanske bästa film och en av de allra sämsta.

Det är ju bara att hålla med Funcke när han varnar för att den politiska retoriken riskerar att urholkas när historiskt laddade begrepp används slentrianmässigt (det bryter dessutom mot Godwins lag https://sv.wikipedia.org/wiki/Godwins_lag). Jag är ingen politisk reporter, men jag tvivlar det är någon valvinnare för Tidö att kalla meningsmotståndare för nazistiska landsförrädare. De mest övertygade lär applådera och peka på saker som Lindberg sagt, övriga börjar kanske i stället fundera på SD:s partihistoria.

Jag tyckte inte att Yesteryear var så bra. Jag tror det mest handlar om att tanken ”om du nu älskar 1800-talet, varför flyttar du inte dit” känns så trist. SVT-serien Kalifat hade ju en liknande plot (det var visst inte så kul i IS kalifat) och det har ju skrivits mycket om Kirunasvenskarna (det var visst inte så kul i Sovjet heller). Slutsatsen är alltså att det inte är så kul i ens drömland. Det var inte heller så kul att läsa om.

Man ska inte glömma att Gianni Infantino är en UEFA-produkt. Schweizaren var generalsekreterare för UEFA mellan 2009 och 2016, innan han valdes till Fifa-president. Det kan tyckas lite opportunistiskt att SvFF nu går ut och kritiserar honom. Men det svenska förbundet valde redan inför omvalet 2023 att inte ställa sig bakom honom. Innan dess hade man dock inte försökt stoppa honom. Samtidigt behöver Infantino inte riktigt längre UEFA (som bara har 44 av Fifas 211 röster) – så länge de många små, ofta fattigare nationella förbunden runt om i världen stöttar honom. Infantinos anhängare menar att han gjort fotbollens rikedomar mer rättvis fördelade över världen, via bland annat utvecklingsbidrag. Men kritiker menar att utvecklingsbidragen, för länder som annars inte får in stora intäkter från tv-avtal, sponsorer och publik, gör många beroende av Infantino.

”Du ser en sköldpadda ligga på rygg i öknen…” Jag har ofta funderat ofta på ifall Voight Kampff-testet (Bladerunner 1982) hade fungerat idag – om det använts i syfte att särskilja någon av dagens avancerade AI-modeller från en riktig människa. Ställde (förstås) frågan till ChatGPT som svarade nej, sannolikt inte. I Philip K Dicks värld var den articifiella intelligensen – ”replikanterna” hyperintelligent, men saknade empati – vilket Voight Kampff avslöjade genom att mäta fysiologiska reaktioner på emotionella frågeställningar hos testobjektet (ex sköldpaddan ovan). Men i dagens AI-värld är det snarare tvärtom; Clauda mfl modeller är jättebra på att uttrycka sig på ett sätt som uppfattas som medkännande, kanske till och med bättre än många verkliga människor…

Humoristisk politisk merch brukar väl ändå ha mest genomslagskraft. Tänker på brittiska Tories som sålde ”Keir Starmer flipflops” till exempel. Vänsterpartiets ”Tax the rich” hundscarf är också lagom kul…

Allt kokar väl i sista hand ner till att konventioner som att ”bara du sätter din fot på EU-mark ska saken prövas” måste skrotas och att enbart någon form av kvot- eller annat system införas, där folkvalda politiker och länder kan skruva på nivåer och kvoter efter eget huvud och politisk vilja? Den livsfarliga hinderbanan till EU är self made, pullfaktorerna likaså, och alltså i förlängningen att jihadister hamnar i Ceutakrisen också. Anser jag.

Jag skulle inte kalla det skribenten beskriver i artikeln som en ”närmast förbjuden idé”. Det har talats rätt mycket om detta redan. Inte desto mindre är tankarna helt korrekta. Jag tror inte heller att ”Werthereffekten 2.0” är på väg att avta. Tvärtom. Nu när AI-tjänster som Chat GPT trendar som tjänstgörande terapeut för var och varannan ung vuxen kommer problemet nog snarare att öka. För bara något år sedan var ältandet beroende av en betald terapeut eller en kompis med oändligt tålamod. Idag kan vemsomhelst närsomhelst älta vadsomhelst med sin digitala kompis; den som aldrig tröttnar, alltid validerar och aldrig säger åt dig att nu räcker det!

Vacker text som väcker många tankar. Själv tänker jag mest på hur det är att förlora mina föräldrar i sjukdom. Dagar och veckor av väntan och vånda – då man både vill att tidens ska stanna upp och skena iväg, så att allt är över. Jag är oerhört tacksam att ha närvarat både vid mina barns födslar och mina föräldrars död. Starkare och mer minnesvärda stunder finns knappt.

Bra artikel! Polen är enligt vissa mätningar ännu mer splittrat än USA. Systemet med presidentveto närmast garanterar missnöje när presidenten och regeringen är från olika läger och avskyr varandra – det gynnar ännu mer radikala kandidater som Sławomir Mentzen. För den som funderar på public services framtid är Polens utveckling också något att beakta, som jag skrev om här: https://kvartal.se/olawong/artiklar/kriget-om-public-service/cG9zdDoxNDU4MQ Det mest slående intrycket för mig med Polen och public service är hur tron på sanningen rivits ner, och hur svårt det är att korrigera institutioner som har övergivit kärnvärderingar om politiskt oberoende. Ett hyckleri mot värderingar är trots allt att föredra framför naken cynism. Motåtgärder riskerar att mötas av anklagelser om politisering åt andra hållet, medan avsaknad av reformer förvärrar problemen. Polen är ett fantastiskt land med en imponerande ekonomi, men slår under sin viktklass i Europa.

Självklart är islamism á la muslimska brödraskapet ett problem för demokratin. Samtidigt kan jag förstå kritiken mot klistrig ”guilt by association”. Mer konkretion hade varit bra. Jag saknar en fråga till Ranstorp vad belägget är för att det rör sig om ett ”samordnat angrepp” mot honom. Som läsare undrar man om vad denna samordning i så fall är? Ett gäng vänsteraktivister och islamister som dunkar varandra i ryggen på sociala medier – eller menar han att det är en verklig organiserad påverkansattack genomförd av någon form av dold kabal? Det sista vore ett problem (om det kan bevisas).

Jag var nyss i Grekland och totalt förvirrad när det kommer till rondellerna (dvs. cirkulationsplatserna). När vi saktade in i väntan på en lucka att köra in i, stannade bilarna som var I (!) rondellen. Innan vi fattade att vi skulle köra hade det hunnit bli kö inne cirkeln. Detta hände flera gånger, med greker som ivrigt och förvånansvärt glatt vinkade åt oss att köra. Sen, plötsligt, stannade INTE bilarna som redan var inne i rondellen utan vi fick vänta på vår tur, precis som i Sverige. Vi fattade nada. Om vi gjort en snabb googling hade vi fått veta att den som kör in i en rondell i Grekland har företräde, om inte skyltar säger annat. Men det gjorde vi inte utan körde på känn. Så även i Grekland blir det snurrigt värre när svensken ska cirkulera.

Artikeln nämner ju åtminstone två syften: ”drömmarna om ett globalt kalifat och ett Mellanöstern där Israel är utraderat”. De enskilda personer som gör sig själv till någon slags kanonfoder åt islamistiska dödskulter drivs kanske främst av en radikal övertygelse och nihilism snarare än strategiskt tänkande men islamismen (och politiserad islam) har ju ändå haft stora ”framgångar” runtom i världen. De som knyter sig till denna ideologi är ju inte särskilt intresserade av nobelpriser och att utveckla nya appar utan mäter sina framgångar enligt andra mått.

Två tankar i en smäll: • Debatten om medier är rädda för att tala om gärningsmäns politiska övertygelser dyker upp nästan varje gång ett attentat begåtts. Vad jag såg, dagen efter dådet som begicks sent på kvällen i Berlin, rapporterade bland annat SR att det rörde sig om ett islamistiskt terrordåd. Det är ungefär lika lång tid som det tog för SVT att rapportera att gärningsmannen bakom attentatet på julmarknaden i Magdeburg den 20 december 2024, där sex personer dödades och över 300 skadades, hade kopplingar till högerextrema kretsar. Jag tror att det måste gå att både diskutera den specifika ideologiska övertygelsen i det enskilda fallet – i det senaste fallet islamismen – och samtidigt föra en bredare diskussion om extremism i samhället. Olika former av extremism lever ofta i symbios och förstärker varandra. Annars blir mönstret lätt att vissa debattörer på högerkanten går all in när ett dåd begås av en islamist men är betydligt tystare annars. Medan debattörer på vänsterkanten sällan hörs när en islamist ligger bakom dådet men går i taket när gärningsmannen visar sig vara högerextremist. • Om påståendet att hotet mot Pride ”paradoxalt nog kommer från en minoritet”: Ingen kan väl ändå bli förvånad över att en minoritet inte per automatik stöttar en annan minoritet. Eller rent av vill begränsa dess frihet. Om exempelvis fler familjer från vissa delar av Mellanöstern är beredda att förtrycka människor inom den egna gruppen, som kvinnor och homosexuella, är det ju inte förvånande att samma värderingar också kan innebära fientlighet mot andra minoriteter. Visst finns det säkert minoriteter som ser på Pride och gläds åt att en annan minoritet har kämpat sig fram till den acceptans som i dag finns på många håll i samhället. Men idag finns det nästan inga möjligheter att anordna Pride i de flesta muslimska länder i Mellanöstern. Mot den bakgrunden är det inte särskilt förvånande att det även i Sverige finns personer med rötter i den delen av världen som motsätter sig homosexuellas rättigheter. I Europa är det framför allt i länder som Ungern och Ryssland som Pride-evenemang har förbjudits eller kraftigt begränsats. Putin har exempelvis beskrivit Pride och HBTQ-rörelsen som uttryck för västerländsk liberalism, ett hot mot konservativa värderingar och ett angrepp på traditionella normer. En sista detalj: Jag håller med Arpi om att vi behöver bli tydligare med att kartlägga, exempelvis vilka specifika grupper som är fientliga mot andra minoriteter. Det är ett första steg för att kunna rikta insatser där de verkligen behövs och stärka arbetet för ett inkluderande samhälle utan förtryck.

Grym text! Tendensen hos media och aktivister att måla upp händelser som en dikotomi mellan offer och förövare har fått negativa konsekvenser för just de minoriteter de avser skydda

För oss utomstående och oinsatta är det förstås svårt att avgöra om det är den journalistiska eller akademiska granskningen av professorns avhandling som ligger närmst sanningen, men man får hålla i huvudet att det givetvis är en pinsam sak för universiteten att erkänna att – om – någon man lyft fram, hyllat och avlönat avslöjas som en charlatan. Vidare: Spelar det så stor roll om Arday ljugit om sina löparprestationer? Ja, det gör det. Det handlar som så ofta om förtroende. Att avslöjas med en lögn, även om denna i sig kan verka obetydlig eller till och med lustig, skapar en osäkerhet gällande människans ärlighet i stort. Vad mer ljuger han om? I vilka fler sammanhang har han valt att bedra sin publik och sina kollegor? En liten lögn, eller ett litet plagiat, gör att man tappar förtroende för såväl personen som dennes arbete i stort. Därför: Håll dig alltid till sanningen. Ljug aldrig.

Vad gäller just det där uppropet…. I Vems SR? drogs slutsatsen – utifrån en rad anekdoter – att det på Sveriges Radio finns en struktur som baseras på och reproducerar rasism. Det är en helt annan sak, av en helt annan allvarlighetsgrad, än konstaterandet att det finns människor på en – ja, övervägande vit och svensk – arbetsplats som är t ex skitstövlar, klantskallar, fördomsfulla, har dålig humor, är socialt inkompetenta, inte förstår hur sättet de kommunicerar tas emot av andra — eller allt detta samtidigt. På Sveriges Radio finns riktigt osympatiska och riktigt sympatiska människor från alla möjliga bakgrunder. Jag vet. Jag har jobbat där. Samma arbetsgivare som målades upp som strukturellt rasistisk i Vems SR? har också innan, under och efter uppropet erbjudit prestigefyllda tjänster till människor med annan bakgrund än svensk samt till olika personer som öppet stöttade uppropet. Genom vissa av dessa tjänster blir man då en slags ”profil”, till exempel i jobbet som programledare, medan andra är rätt anonyma inför allmänheten, t ex i jobbet som producent eller chef. En av de mest prestigefyllda – om inte DEN mest prestigefyllda – tjänsterna man kan ha på Radion är som utrikeskorrespondent. Även ”korrevik” — alltså när man är tillfälligt utsänd främst under sommaren som vikarie för ordinarie korrespondent – är ett eftersökt jobb. Två av de fyra initiativtagarna till uppropet Vems SR? fick sådana tjänster efter att uppropet publicerats och flera som skrev under uppropet och / eller stöduppropet som senare publicerades i Dagens Nyheter har också innan, under och / eller efteråt haft korrespondentstjänster. Andra har fått diverse prestigefyllda uppdrag hemma i Sverige.


Det börjar bli lite patetiskt med de här hoten. Det måste vara så uppenbart för den iranska regimen att de har Trump ”by the balls”. Han vill inget hellre än att avsluta detta och göra det på ett sätt som ger honom möjlighet att säga att USA vann kriget, att Iran nu accepterar en ”deal” som är mycket mer förmånlig för USA än det avtal som Obama bidrog till. Utsikterna för det känns inte lysande just nu. Iran tänker sannolikt som Talibanerna i Afghanistan. I likhet med dessa behöver mullorna i Teheran nämligen inte bekymra sig nämnvärt om hur deras folk lider. ”Ni har klockorna, vi har tiden…”

41 dagar till riksdagsvalet och idag måndag kändes det som om valkampanjandet kommit igång på allvar hos alla partier. Migrationsfrågan har hittills inte haft samma sprängkraft som den hade inför valet 2022. Men med bilderna från Ceuta har den åter kommit på agendan.

Stort tack för alla intressanta och kunskapsrika kommentarer och synpunkter på min text om varför vissa i vänstern vill skydda islamister? Det har varit en innehållsrik dag som har gett mig både eftertanke och nytanke. Ett dominerande tema i inläggen handlar om att Socialdemokraterna har så många röster från utomeuropeiska, inklusive muslimska invandrare. Och det hävdas rätt allmänt att denna väljargrupps storlek har fått S att undvika att kritisera islamism eftersom det kan tolkas som kritik mot muslimer i största allmänhet. Vilket skulle kunna få stödet för S att svikta. Det kan ligga en del i de resonemangen. Vilket inte är konstigt. Partiet vill sällan stöta sig med sina breda väljargrupper. Men väljargruppen består faktiskt inte av islamister utan av utomeuropeiskt födda invandrare. Att tydligt ta avstånd från islamism är inte samma sak som att ta avstånd från människor från muslimska länder. (Skulle det vara så att många i den breda väljargruppen störs av kritik mot islamister så har vi ett större problem än vad jag utgår från.) Flera av kommentarerna till min artikel har pläderat för att skillnaden mellan muslim och islamism är väldigt liten; om ens alls befintlig. Där behövs mer fakta och saklig diskussion, gärna med vetenskaplig karaktär. De som förespråkar och agerar för att strypa den sakliga diskussionen genom att försöka trycka in frågor om islamism i höger -vänsterkonflikter behöver tydligare motstånd från de tre stora partierna. Tack vare alla kommentarer med innehåll och substans kommer jag att utveckla och underbygga mina tankar och åsikter i dessa frågor . Så tusen tack för det alla Kvartalsmänniskor!

When they go quisling we go quislingare.

Det är alltså partierna själva som väljer vem de skickar och vad de ska få frågor om. KD valde ”värderingar” och Hans Eklind som förefaller känna genuint för frågan. Det blev mycket fokus på islam och islamism. Samtidigt kan det väl finnas andra mer ”hemvävda” ideologier och beteenden som också hotar det många kallar ”svenska värderingar”? För få skulle väl säga att rasbiologi eller kommunism är svenska värderingar. Eller är det just att det islamistiska tankegodset så tydligt kommer utifrån som gör att det hamnar i fokus?

Ett närliggande fenomen är det som på engelska benämns ”astroturfing”. Det innebär att politiker och makthavare skapar myndigheter eller kastar pengar på olika civilsamhällesorganisationer vars agendor passar det egna partiprogrammet. På så sätt kan politiker hänvisa till ett brett stöd hos allmänheten för allt från skärpt klimatpolitik, mer vindkraft, fler rovdjur etc etc. Men som framgår av den utmärkta artikeln handlar det allt som oftast om ”gräsrotsorganisationer” i avsaknad av riktiga gräsrötter.