” Hur olyckligt lottat är inte det land där ärlig sanning som bäst betraktas som hjältemod och i värsta fall som en mentalsjukdom”, sade Pussy Riot-medlemmen Maria Aljochina under rättegången 2012. Hon i sin tur citerade den sovjetiske dissidenten Vladimir Bukovskij. I Kina är inlåsning av dissidenter på mentalsjukhus inte bara ett bekvämt sätt att tysta obekväma personer. Från myndigheternas sida framstår aktivisternas agerande som genuint rubbat. Den 23/3 dömdes människorättsadvokaten Xie Yang till 5 års fängelse – han hade bla hjälpt en lärare som blev inlåst i psykiatrin efter att ha kritiserat censuren i utbildningssystemet, rapporterar Human Rights Watch: https://www.hrw.org/news/2026/03/23/china-prominent-rights-lawyer-sentenced-to-5-years

I Ryssland kallas det smygande-schizofreni, i USA Trump Derangement Syndrome, TDS. ”It takes a fool to remain sane”, sjöng ett band från Småland – men vem vågar egentligen säga vad de ser? I mars 2025 lade en grupp republikanska senatorer i Minnesota fram ett lagförslag om att inkludera TDS i delstatens officiella definition av psykisk ohälsa. Ett av symptomen är ”verbal fientlighet mot Trump”. Remeslos fall måste ändå ses som ett tecken på att Kreml-vänliga kretsar inte är immuna mot frustration över exempelvis kriget i Ukraina och den ekonomiska stagnationen. Även om Remeslos smygande schizofreni inte kommer att leda till en politisk kris i Moskva. Gillade förresten denna del: ”I fallet med Gabisjev fanns det dock vissa misstankar om reell psykisk ohälsa. Det är trots allt inte vem som helst som blir schaman.”

Den enklaste förklaringen är som bekant oftast den mest troliga. I det här fallet förefaller den enkla förklaringen vara att Ilja Remeslo låstes in på psyket för att det passade Putin bäst. Behagligt att kunna avfärda kritik som vanföreställningar.

Jag har inte intrycket av att Tucker Carlsson fortfarande bör benämnas som ”av de mest inflytelserika rösterna på högerkanten i USA”. Han ses mig veterligen som en splittrande figur efter att ha gett en plattform åt antisemitiska konspirationsteorier, vilket så klart kan förklara motståndet mot Israel. Den växande, eller mer synliga, antisemitismen i vissa amerikanska högerkretsar är så klart intressant, men som tur är inte helt mainstream. Denna grej i Politico tex: https://www.politico.com/news/2025/10/14/private-chat-among-young-gop-club-members-00592146?fbclid=IwY2xjawQxy3FleHRuA2FlbQIxMQBzcnRjBmFwcF9pZAwzNTA2ODU1MzE3MjgAAR5E4gZofzUPjwdbH8ERGxqpg9YgIHS96F2hmvHMZgWFQMbY1wBqgJbzOshBjA_aem_GfKP41gv2AznAG7hEAoxOA

Jag funderar på varför begreppet ”Israel-lobbyn” är så etablerat men inte t ex ”Qatar-lobbyn”? AIPAC är en pro-israelisk organisation men den är amerikansk. Den finansieras av amerikaner som lobbar sina egna politiker att representera det de betraktar som sina intressen. Det handlar alltså om pengar från USA, inte Israel. Samtidigt har Qatar under de senaste 20 åren pumpat in 100 miljarder dollar i amerikanska institutioner, inklusive universitet, kongressen och självaste Vita Huset. Se: https://www.thefp.com/p/how-qatar-bought-america Jonas A Eriksson skriver också att AIPAC “lade över 53 miljoner dollar… på att stödja 361 kandidater, både republikaner och demokrater, i valet 2024. Det motsvarar nästan 70 procent av alla kongressledamöter, enligt organisationens egen hemsida”. Men det handlade alltså om kandidater. Varav en stor andel, men inte alla, blev invalda i kongressen.

I USA rapporteras Folkets mujahedin ha betalt kända expolitiker för att föra MEK:s talan. En av dessa är den tidigare New York-borgmästaren Rudy Giuliani, som enligt flera uppgifter tagit emot tiotusentals dollar för att tala vid MEK-relaterade evenemang. På listan över kända personer som fått betalt finns även John Bolton, USA:s tidigare säkerhetsrådgivare och Louis Freeh, fd FBI-chef. Den senare var aktiv i kampanjen för att stryka USA:s terrorklassning av MEK, något som skedde 2012. Han fick mellan 20 000 och 30 000 dollar per tal, enligt Charity & Security Network. Det finns dock inga belägg för att europeiska politiker ska ha tagit emot arvoden från MEK.

Hela den matematiska övningen baseras alltså på att galaxhjärnan Suhonen räknar DN:s ledarsida som Tidölojal höger och därmed har högerblocket fått 5 minuter mer talartid.

Karin Pettersson kan lyssna på Kvartal Idag som släpps 16.00. Katalys är med och framför sin kritik. Vi har också med en SVT-chef!

Det börjar kännas lite tröttsamt med uttryck som ”gubbarna på Kvartal”. Jag väljer dock att snälltolka det som att Karin Pettersson inte riktigt har koll på vilka som faktiskt jobbar här. Mvh, Inte en gubbe på Kvartal

Min första tanke när jag noterade Suhonens anklagelser om att SVT favoriserar högerkrafterna var att han var ute efter att balansera högerns anklagelser om vänstervridna publcservicemedier. Den tanken finns kvar hos mig. Suhonen- som själv fått vara programledare hos SVT är ingen dumbom; han vet att han rör sig med dallriga fakta. (Är en centerpartist som vill samverka med S och sänka skatter höger eller vänster?) Men med Karin Petterssons hjälp kanske han kan få oss att prata om högervridning istället för vänsterdito? Samtidigt gillar jag Erik Högströms underfundiga text. Högström är betydligt mer vidsynt än många som låter sina ”pros and cons” styras av ideologiska verklighetsbilder eller av partibok. Han är uppriktigt intresserad av ”intressanta” vänsterröster. Det där med ”intressanta” är ett nyckelord som i mina öron är betydligt intressantare än höger och vänster i SVT och annorstädes.

Jag vet inte hur tankarna går i Gävles kommunledning, men i Stockholm rasar just nu en debatt om maten inom äldreomsorgen. Den rödgröna majoriteten i stadshuset har bestämt att utsläppen från stadens måltider måste ner med 40 procent och för att nå dit ska det ätas mer vego och mindre kött – inte bara på äldreboendena utan i alla kommunala verksamheter. Varannan huvudrätt ska vara vegetarisk, om klimatborgarrådet Åsa Lindhagen (MP) får som hon vill. Jag misstänker starkt att denna klimatideologiska syn på vad såväl barn och gamla ska tillåtas stoppa i sig knappast är begränsad till huvudstaden. Det är förresten inte det moderata raseriet mot den upplevda tvångsvegetarismen heller. ”Sista måltiden i livet ska inte vara linsgryta om man inte vill det”, säger Andrea Hedin (M) till lokaltidningen Mitti. (17/3)

Kanske att minnet sviker men jag har för mig att det serverades vegetariska alternativ varje dag även när jag gick i skolan för 20-30 år sedan, och att eleverna (inklusive jag själv) var mycket kritiska mot utbudet i skolmatsalen även då. Dock inte specifikt mot de vegetariska alternativen, som jag minns det, men det hade nog inte blivit en kulturkrigsfråga ännu (om det ens fanns ett kulturkrig då?) Fiskpinnarna var hur som helst min stora nemesis, vilket jag nyligen blev påmind om när någon skickade mig ett av mina tidiga epos från Gångsätra skolas skoltidning ”På G” med rubriken: ”400 fiskpinnar under tre år – är det rimligt, och framförallt: är det gott?” Skönt att veta att man var systemkritisk redan då! 🐟🛑

Det finns poänger i kritiken mot skolmatens utveckling under senare år. Om jag förstår saken rätt (och jag baserar inte detta på någon intervju Viktor Barth-Kron gjort) används ofta skolmenyn som en regulator för kommunens klimatavtryck. Jag anser att skolbespisningen har ett primärt syfte: mätta eleverna så att de orkar prestera hela skoldagen. Det måste vara överordnat annat. Om alltfler elever, till följd av ovannämnda klimtbudgetanpassning INTE äter, behöver huvudmannen tänka om. Förr gjordes också anpassningar av menyerna, men då av helt andra hänsyn. Exempelvis såg man till att det var särskilt stadig mat på måndagar och fredagar, eftersom man visste att det fanns elever vars hemförhållanden var sådana att de fick överleva helgen på mackor.

”Hur ligger Sverige till i detta nya landskap, framtidens fjärrkrig? (Lång tystnad, sedan skratt.)” Fördomarna om försvarsmakten stämmer alltså…

Hannes Berggren har tidigare kritiserat PM Nilsson i Kvartal och denna gång riktar han in sig mot min artikel ”Kinavälten krossar Europas industri”. Det är välkommet! Det är hög tid att en nytänkande debatt startar om Europas Kinachock. Själv menar jag att min artikel refererar till – men inte direkt omfamnar – den franska regeringsrapportens förslag om 30-procentiga tullar. Däremot anser jag att rapporten är viktig läsning – och att förslagen i EU:s Industrial accelerator act innehåller samma verktyg som Kina redan använt med framgång för att få till tekniköverföring och gynna industrin. Läs och tänk själv! PS. För Hannes Berggrens tidigare artikel i Kvartal: https://kvartal.se/olawong/artiklar/varldshandelns-forsvar-kraver-arlighet-om-kina/cG9zdDoyMzQ4MA)

Har lite svårt att tolka resultatet från Demoskop. Mätningen de gjorde (med sin självrekryterade webbpanel) var under perioden 10-19e mars. Enligt opinionschefen är uppgången kopplad till omsvängningen 13e mars, vilket innebär att stödet för L efter 13e rimligen varit mellan 5-6% för att kompensera för det lägre stödet innan omsvängningen. Ipsos och Novus, som använder andra metoder än självrekryterade webbpaneler, har mätt opinionen under samma period men visar inget uppsving. Jag kan inte avgöra vilken metod som är bäst eller varför Demoskop ofta avviker från andra, men med tanke på det stora fokuset som lär vara på mätningar framöver vore en fördjupning intressant. Kanske kan Kvartal få till ett reportage om hur opinionsinstituten jobbar och för/nackdelar med olika metoder?

Tack för texten, Frederico. En intressant frågeställning är hur man skapar en skolmiljö som också inkluderar de stökiga barnen. Tidiga skolmisslyckanden är en återkommande faktor i många av dessa fall. Handfallna föräldrar, otillräcklig socialtjänst och smartphones med fönster ut mot den kriminella världen.

Intressant reportage som för mig sätter fingret på hur outvecklat vissa barns konsekvenstänk är. 13-åriga Adam beskrivs som lättpåverkad och skör, och säger själv att han ”inte tänkte” när han tog på sig ett morduppdrag. Det som framträder är en oförmåga att förstå vad en handling faktiskt innebär och föreställa sig konsekvenserna av den. Och det är sedan länge känt att gängen riktar in sig på barnen som saknar just den förmågan.

Monika säger att det ”nya” inte är tonårskillars överrepresentation i grov brottslighet (just tonårskillar har väl iofs inte traditionellt varit överrepresenterade vad gäller just grov brottslighet) utan de som groomar och rekryterar de yngre killarna. Hon har en poäng i att större fokus borde läggas där. Samtidigt är konsekvensen av det nya fenomenet med dessa groomare att barn (till exempel hennes egen son) rekryteras som torpeder. Det är också nytt, och det ledet måste också hanteras. Vilket tydligt illustreras av Monikas och Adams egna berättelser om de illa fungerande HVB/Sis/Soc-lösningarna.

Tack Federico för detta reportage! Och tack till Monika och Adam som ställde upp. Det känns ju som en rätt given grej att med barn som Adam jobba övertydligt med konsekvenstrappor… överlag skulle det nog vara nyttigt med tydlighet från samhälle, skola och föräldrar. Skrämmande med ”behandlingen” under tiden han var omhändertagen.

Som någon som vuxit upp i Bryssel kan jag tycka att det är en underskattad om än komplex stad, just för att det finns så många olika viljor och kulturer och den öppenhet som det skapar. Samtidigt är det svårt att förstå hur en stad med så enorma resurser kunnat låta problemen växa så länge. Ett ganska talande EU-experiment kanske.

Det är ett stort problem att den inre gränskontrollen under lång tid har misskötts i Sverige. Vi vet ju att omfattande liberaliseringar/privatiseringar (privatiseringsparadoxen talade Margaret Thatcher om på sin tid) av viktiga samhällsfunktioner kräver motsvarande ökning av statliga kontroller för att se till att lagar och regler följs. Men den privatiserade invandringen – väldigt få uppfyller asylkraven, uppskattningsvis 185 000 personer befinner sig illegalt i Sverige och den anhörigstyrda invandringen ökar – har ostört fått rulla på i många år. Politiken har fegat ur och köpt den bisarra åsikten att det är diskriminerande att kontrollera om människor har tillstånd att vistas i Sverige. Nu kommer förhoppningsvis en förbättring till stånd. Men det blir svårt att reparera misstagen i efterhand. Det viktigaste för framtiden är därför att se till att de yttre gränskontrollerna polis/tull/migrationsmyndigheten fungerar klanderfritt. Då kan de inre kontrollerna taggas ner.

Min bild av journalisters politiska preferenser bottnar dels i att jag som tidigare politiker och som ordförande för bl a Friskoleförbundet och Haselarörelsen mött många journalister som sökt mig för intervjuer och kommentarer. Dels har jag som tidigare chefredaktör på Folkbladet i Östergötland (RIP) haft anledning att diskutera med journalister om deras vinklar och preferenser i arbetet. Jag tänker så här 1. Det finns i journalisters dna att granska (ogilla) maktens direktörer och chefer i politik och näringsliv och att vilja ge röst åt t ex arbetslösa, tiggare, invandrare, ensamstående, fattiga. 2. Väldigt få journalister agerar för att supporta vissa partier. 3. Däremot inser många inte att deras val av vinklar på nyheter och händelser är som kopior på hur t ex maktlösa V-partier och islamdemonstranter ser på världen. 4. Att få journalister röstar på maktpartier är således inte så konstigt. 5. Men journalister behöver helt klart bli bättre på att förstå vilka de är och vad de gör.

Jag har alltid uppfattat att debatten om hur journalister röstar och om PS och övrig media är ”vänstervriden” missar målet. Dels för att väldigt många journalister genuint anstränger sig för att uppfylla idealet om opartiskhet och är samvetsgranna kring att inte låta egna åsikter färga rapporteringen. Och dels för att det är vanligt i journalistkåren — om man nu ska generalisera — att betrakta vissa ståndpunkter som objektiva sanningar när de egentligen är värderande. Alltså, att man inte inser detta och inte ser sin egen ”bias”. Ytterligare en anledning till att media ofta uppfattas som politiskt skev är att opartiskheten också färgar interna redaktionella diskussioner. Många är rädda att sticka ut och om man framför ett perspektiv som de facto finns där ute så är det inte helt ovanligt att kollegor antar att man själv står för det. Och då uppfattas man som partisk, internt. Därför är det många åsikter och perspektiv som aldrig ens tas upp och därmed inte skildras i rapporteringen.

Tro gör man i kyrkan men jag tror mig veta att folk generellt överskattar hur mycket reportrars eventuella partisympatier påverkar deras journalistik. Jag har själv ofta varit nära att rösta blankt men ändrat mig när jag kommit till vallokalen och känt en slags demokratisk plikt att göra ett val. Men jag har hört alla olika sorters gissningar om vilka partier jag röstar på: ofta har gissningarna påverkats av vilka ämnen som jag arbetat med under den perioden. I Jan Guillous bok Anteckningar från aftonsången retar han upp sig på att jag, i hans ögon, inte verkar stå på samma sida som han trots att jag ”heter Federico med ett latinskt efternamn”: ”Hade han ringt mig hade jag varit omisstänksam eftersom jag förutsatt att vi på något sätt stod på samma sida som spagetti- och grodätande svartskallar.”

Vilket eller vilka partier jag röstat på i de senaste valen skulle jag nog undvika att svara på i en sådan enkät av den enkla anledningen att jag tror det skulle förvilla mer än vad det skulle hjälpa någon att förstå mina värderingar. Mer talande hade i så fall varit enkätfrågor om vilka idéer man sympatiserar med eller vad man tycker gällande specifika sakfrågor. Rent allmänt verkar det finnas en övertro kring hur mycket en människas eventuella partisympatier faktiskt spelar roll – och i synnerhet journalisters. Jag tror många journalister kan känna igen sig i att det som driver en är nyfikenhet, engagemang och en vilja att avtäcka oegentligheter varhelst de dyker upp. Det finns garanterat de som drivs av ett mer politiskt ideologiskt engagemang också, men jag tror jag talar för en större skara när jag säger att vilka gräv jag genom åren gjort och vilka vinklar de haft och i vilken riktning de påverkat säger exakt 0% om hur jag röstat.

Om man idag skulle genomföra en undersökning av partisympatier bland journalister finns en uppenbar risk att svaren inte blir sanningsenliga. Journalister är väl medvetna om att public service av kritikerna ses som ett vänsternäste och kan därför svara oärligt. Därmed riskerar resultatet att säga mindre än vad det utger sig för. Samtidigt är det sannolikt att en sådan undersökning ändå skulle få stort genomslag och användas som politiskt slagträ i debatten, oavsett vad den visar. Dessutom vet jag flera journalister inom public service som röstar blankt eller funderar på det, men det innebär såklart inte att de saknar politiska uppfattningar. Den viktiga frågan är i vilken utsträckning man förmår hålla isär sina egna åsikter från sitt arbete – inte vad man röstar på.

Haha, nice try. Jag brukar inte sällan rösta på olika partier i riksdags-, regional- och kommunalvalen. Dessutom har jag haft rösträtt sedan slutet av 1980-talet, vilket innebär att jag genom åren har lagt min röst på ett stort antal riksdagspartier – dock inte alla. Forskning har visat att vi statistiskt sett går mer till höger under livets lopp, vilket kan förklara att man bytt ideologi eller partisympatier under livet.

Verner von Heidenstam gör efterlängtad comeback i politikens och samhällsdebattens finrum!

Det är intressant att få en inblick i spelet bakom kulisserna. Om Mohamssons kursändring är strategiskt smart eller inte kommer att visa sig på valdagen, men redan nu blottläggs positionerna inom Liberalerna. Vilka sluter upp och vilka tar avstånd? Det blir tydligt på ett sätt som jag tror att många väljare uppskattar.