Jag antog först att reportern var så hangry efter att bara ha ätit en halv burgare att han gick raka vägen till redaktionen, tog tag i närmaste kameraman och drog tillbaka till Max (obs det finns andra hamburgerkedjor också) och gjorde reportaget i affekt. Men det visar sig att det gick hela två veckor mellan den olyckliga incidenten och konfrontationen med den överrumplade personalen. Dessutom fick vi i inslaget en inblick i reporterns rebelliska ungdom då han anslöt sig till den punkpuritanistiska straight edge-rörelsen. Och allt fick plats i ett drygt två minuter långt reportage. Faktiskt riktigt välgjort!

Strandhäll själv har dock skrivit att hon med hänvisning till Mohamssons bakgrund ”naturligtvis inte” syftade på Mohamssons etnicitet utan på hennes ”långvariga liberala anti-SD engagemang”. Så kanske säger tolkningen av hennes inlägg mer om betraktarens egen bias eller förutfattade meningar. Men det låter jag vara osagt.

Det kan förbrylla att vägvalet för ett parti som stöds två procent av väljarna får sån enorm uppmärksamhet. Men fokuspunkten för hela striden om makten över Sverige finns precis här. För varje av de gamla etablerade partierna som accepterar SD som en legitim samarbetspartner så minskar Socialdemokraternas utsikter att få styra Sverige. SD-väljarna är 20 procent av väljarkåren och kan tippa tyngdpunkten till höger för lång tid framåt. S kommer, om denna rörelse fortsätter, att bli hänvisade till att antingen: 1. vara i ständig opposition 2. försöka skapa en regering i mitten där de tvingas föra högerpolitik för att få de tyngsta ministerposterna, eller 3. själva behöva förhålla sig till SD som en legitim samarbetspartner. Det är inte ett politiskt ställningstagande att konstatera detta utan en rationell analys. Det är därför ingen slump att alla opinionsbildare som hellre ser ett S-styrt än ett högerstyrt Sverige nu går ”all in” på att höja det moraliska priset för L-ledningen.

Något de flesta med utländsk bakgrund med ”fel” åsikter hört. Själv fått höra att jag ”påminner om Hanif Bali”. Det verkar blivit den moderna eufemismen för husblatte

Som tjugo-nånting-åring läste jag under ett och ett halvt år hela Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt — på tunnelbaneresorna till och från jobbet. Bitvis tråkigt, ska erkännas, men på något härligt sätt meditativt vill jag minnas. Jag tänker ofta på att samma övning idag skulle kräva en helt annan nivå av självdisciplin … Men på senare tid tycker jag mig notera allt fler medresenärer som faktiskt läser en bok. En trend eller en selektiv klassmarkör?

Jag har berört detta angelägna ämne flera gånger tidigare, till exempel här: https://kvartal.se/henrikhojer/artiklar/vi-riskerar-att-kastas-tillbaka-till-medeltiden/cG9zdDoxOTk2NA För mig är läsning av den tryckta boken en motståndshandling mot reels, AI-mög och dumheterna på X. Amen.

Exakt när var den gyllene tidsålder då samhället helt saknade polarisering? Har det inte blivit en sliten klyscha att säga att allt är så ”polariserat” idag? Historien är ju full av perioder med hårda politiska motsättningar och där man saknade dagens möjligheter att mötas över geografiska, kulturella och ideologiska gränser. Kanske har uppfattningen om att vår tid är unikt polariserad att göra med att den så länge präglats av identitetspolitik, där konflikter och meningsskiljaktigheter tolkas som ett hot mot olika grupper och där debatten så ofta blir personlig och emotionell. Snarare än att politiska konflikter formuleras kring sakfrågor eller ekonomiska intressen.

När jag var i Costa Rica för ett par år sedan träffade jag en tjej från Texas som var Trumpanhängare och hade andra åsikter än jag i frågor om abort och vaccin. Vi hade en del ganska hetsiga diskussioner, men jag tyckte samtidigt att det var spännande att höra hur hon resonerade. I dag är jag glad att vi fortfarande har kontakt. Jag vet inte om det stämmer, men jag får ibland känslan av att vi i Sverige har särskilt svårt att skilja på sak och person. Vad tror ni?

Att sjukhus gömmer sig bakom patientsekretessen för att ducka högst relevanta frågor är en sjuka som skadar förtroendet för vården och de patienter som sjukhuset påstår sig skydda. Här borde rimligtvis alla vilja ha korten på bordet, möjligtvis med undantag från just ett sjukhus som har handlat fel. Som med det mesta annat mår svensk sjukvård bättre i ljus än i mörker.

Kultur äter lagar till frukost. Men Moula tycks tro att det enbart är svensk kultur och värderingar som dissemineras när ”staten tar sitt ansvar” och blandar ut enklaverna.

Har någon bok fångat det svenska tillståndet bättre än Faysa Idles ”Ett ord för blod”? Ola Wongs bokklubb har ett helt avsnitt om den (går att lyssna här: https://kvartal.se/olawongsbokklubb/poddar/ett-ord-for-blod-och-gangkrigslitteratur/cG9zdDoyODg4) Den visar med humor och rå realism vad som händer när de gamla normerna faller samman medan det nya samhället är frånvarande – och barnen tar över. Men som fallet Elsa visar (som Federico Moreno skriver om idag) så är all makt åt socialtjänsten kanske inte heller svaret på alla problem? Vad tänker ni? Jag ska hur som helst kontakta Faysa Idle och se om hon vill skriva sitt eget perspektiv på den här artikeln.

Stefan N skriver intressant i en kommentar under Matilda Bergs tanke om nödvändigheten av att ”ta till sig landets historia” och ”göra det till en del av dig själv”. Om det ska vara möjligt förutsätter det att den historien är inkluderande på det sätt som den amerikanska (åtminstone tidigare) är. Där har immigrationserfarenheten varit en viktig del av den gemensamma historien - av det som är ”vi”. Där tycker jag att vi i Sverige har ett problem. För det är en utopi att någon på djupet ska ta till sig sitt nya lands historia och göra den till en del av sig själv om ens egna erfarenheter inte på något sätt kan kopplas till den.

Vore spännande att kunna se vad Kvartal hade fått för förtroendesiffror i samma målgrupp.

Jag skulle vilja veta vad de som svarar på dessa enkäter lägger för värde i ordet "förtroende". Det förklaras aldrig. Eller har jag missat något? Och nyhetsrapportering ska vara opartisk, konsekvensneutral och faktamässigt korrekt. Men vad gäller annan journalistik så är det ju bara nyttigt och intressant att ta del av åsikter och perspektiv man inte håller med om. Så varför inte läsa "vänstervridna" medier om man definierar sig som höger och vice versa?

Skulle stekta ränteavdrag för alla oss i villor och bostadsrätter ordna upp saken i någon mån? Åtminstone borde väl kalkylen för att bo i dessa svåruthyrda, dyra hyresrätter i mindre heta områden bli helt annorlunda?

Jag var där när Jan Jörnmark presenterade sin rapport på torsdagsförmiddagen 12 mars. Historiens vingslag svepte genom den fullsatta lokalen på Drottninggatan 4 i Stockholm. Det finns goda chanser att Jörnmarks insats äntligen ska lösgöra bostadspolitiken från 1942 års totalreglering av bostadsmarknaderna. 1942 var det krig och regleringar var naturliga. Jörnmark visar med unika data hur politiken oavsiktligt på 1960-talet och 1990-talet släppte lös småhusmarknaden och bostadsrättsmarknaden. Marknaderna växte fram genom dramatiska fall och ökningar; allt orsakat av sådant som politikens subventioner, avsubventioner, skatter, önsketänkande om invandring och okunskap om hur företag fungerar. Nu återstår att få till en fungerande hyresmarknad. Kanske kan det ske utan dramatiska ras och kriser? Jörnmark visar på vägen framåt. Rapportmötets inspel från bostadspolitikproffset Ingela Lindh och nationalekonomen Peter Englund förstärkte bruset från vingarna när 1942 lämnade över till 2026.

Den 80 år gamla hyresregleringen har muterat till ett monster. Idag finns det inte vara ett hyressättningssystem utan hela sex; Bruksvärdeshyra, presumtionshyra, egensatt hyra, marknadshyra i privatägda bostäder, blockhyra och hyresreglering i fastigheter med investeringsstöd (Fastighetstidningen) Resultatet är skyhöga hyror i nyproduktion långt utanför stan där få egentligen vill bo och billiga innerstadslägenheter i innerstan som ofta går i arv via skenbyten. I Rågsved, där en tvåa på 39 kvadrat kostar 13 000 i månaden, bildade ägaren själv en hyresgästförening som förhandlade fram hyran. Välkommen till bostadsmarknaden anno 2026.

Kul och träffsäker spaning om det journalistprisindustriella komplexet, som nästan ingen i branschen går säker för. Jag har själv ett luddigt minne av att ha tagit emot ett slags pris nån gång för en bedrift som den stora kvällstidningen åstadkommit, oklart vad. Jag vill dock komplettera bilden lite, eftersom jag tillbringade ett stort antal av mina yrkesverksamma år inom IT-branschen – där gala-inflationen om möjligt var ännu värre. Där hette ett av de mest åtråvärda priserna… Guldmusen!

Undrar när och hur det började, de här ständiga ”hoten mot demokratin” så fort en tidningsartikel eller reporter får kritik … ungefär när printupplagorna började falla? Påminner inte så lite om hur riksdagspartierna hanterade när en betydande del av befolkningen började rösta på ett nytt parti för att de var missnöjda med de befintliga. Hot mot demokratin! Eller hur skivbolagen agerade när människor började fildela. Hot mot musiken! Ingen kommer någonsin spela musik igen! Toner kommer att upphöra existera och pianotråd kommer bara användas som strypsnara mot folk som vågar använda sina stämband för annat än att prata! När branscher förändras har det sällan varit en så lyckad strategi att klamra sig fast vid lösningar på gårdagens problem och in i det sista hävda att man är oumbärlig för mänskligheten. Men vad vet jag. Den enda anledningen till att någon läser Kvartal är ju att vi kritiserar andra medier. Ett sant hot mot demokratin, med andra ord! 🐇🥕

En anledning till de olika tillämpningarna i fallen Arndtzén / Uddén som nästan helt förbises är ju de rent praktiska konsekvenserna. Jag är ju övertygad om att Klas Wolf-Watz, som är en mycket rationell person, egentligen ansåg att Uddén m fl gått långt över gränsen för vad reglerna tillåter. Men att han samtidigt gjorde bedömningen att det i praktiken nästan var omöjligt att stänga av tre av tre mellanösternkorrespondenter mitt under brinnande krig i området. Det gick helt enkelt inte. Och då fick han ta skeden i vacker hand och argumentera för något som egentligen inte hänger ihop. Priset för detta får SR betala nu i och med fallet Arndtzén. Och kommer säkert att få betala fler gånger framöver. Jag utesluter inte att de ändå tycker att det är värt det.

I Finland skrotades nyligen delar av Alkos monopol. Trots det åker SR över Östersjön och gör reportage om bardöd när finnarna dricker allt mindre. https://www.sverigesradio.se/artikel/alkoholkonsumtionen-i-finland-sjunker-slar-hart-mot-klubbarna Man brukar säga att politiken är nedströms kulturen, men här verkar svenska politiker vara fast i neuroser om brännvinssupande på 1800-talet samtidigt som alla förbud börjar bli bisarra i en värld där alkohol hanteras mycket mer varsamt av allt fler. Hur nyktra ska svenskarna behöva bli innan alkoholpolitiken reformeras? Kommer vi få börja köpa vin på Ica först när alkohol blivit en nisch-produkt för pensionärer?

Människor inne i Iran har uppenbarligen haft extremt begränsade möjligheter att ”öppet organisera sig och föra en bred offentlig diskussion om landets framtid”. Många har ju försökt - med livet som insatts. Det har varit mycket svårt att skapa förutsättningar för demokratiska idéer att ”växa fram genom diskussioner och erfarenheter”. Med eller utan luftangrepp.

Känner ni till något exempel på att det gått att “bomba fram” en demokrati – utan långvarig ockupation och massiva ekonomiska insatser? USA har visserligen gjort klart att man inte är ute efter att demokratisera Iran. Men det minst negativa exemplet i regionen är väl Irak – som idag är en starkare demokrati än Libyen, exempelvis. Men vägen till den sköra demokratin var en nio år lång ockupation med omkring en halv miljon dödade civila och omkring 8 miljoner flyktingar. I det maktvakuum som uppstod föddes IS – och därmed IS-kriget 2014-2017 och terrordåd i hela världen, vars krigsföring organiserades av officerare från Saddam Husseins upplösta armé. Tillbaka till Iran: det är förståeligt att desperationen bland många är enorm, att man vill se förändring även om risken är en pest eller kolera-situation. Sima Valizadehs ord berör: att Irans framtid i slutändan avgörs ”av det iranska samhällets egen kamp för värdighet, frihet och ansvar.”

Ett annat exempel på stolliga skolbyggnader fanns i lilla Nödinge. Där satsade kommunen stort på nittiotalet och lät Gert Wingårdh rita en experimentell gymnasieskola, inspirerad av decenniets allra mest skruvade pedagogiska idéer. Om man flög över skolan såg byggnaden ut som en fjäril. Det var ju vackert att höra om, men elever och lärare befann ju sig inte uppe i molnen dagligdags utan inne i byggnaden - som hade öppen planlösning, studietorg, glasväggar och knepiga sittarrangemang som var så lång ifrån normala bänkar man kunde komma. För att komma in till lärarrummet var man tvungen att gå igenom toalettutrymmet. (Symboliskt?) Det var en besvärlig institution, befolkad av lärare som initialt trodde stenhårt på både bygget och idéerna. Efterhand mattades det av och man försökte nog bli en vanligt fungerande skola, men själva bygget arbetade så att säga emot omställningen. Extremprogressivismen satt i väggarna. Idag finns inte Ale gymnasium längre.

Härligt att gamla, vackra skolor tycks gå hand i hand med det pedagogiska. Det här med öppna planlösningar uppfattar jag för övrigt som en generellt dålig idé, så länge vi inte snackar kök och vardagsrum i ett hem. Vem tyckte egentligen att det var en god idé med öppet kontorslandskap på en arbetsplats med hundra plus personer? Man behöver inte dras med en npf-diagnos för att tappa det i den typen av miljö.

Förstår problematiken med gemensamma delningar på Instagram. Men att det skulle vara en bidraganda faktor till en förkortad livslängd verkar mycket långsökt….

”Olämplig”, ”naiv”. Så beskrivs sampubliceringen av kommunikatörer i Malmö som jag pratat med. Kritiken handlar alltså inte om att kommunens verksamhet berättar om politikernas besök. Jag kan förstå att man känner stolthet över att få besök av två kända politiker. Det är själva sampubliceringen som väcker frågor om kommunens sociala medier används som en politisk PR-kanal. Särskilt i ljuset av våra tidigare avslöjanden om hur föreningar i utsatta områden upplevt press att hjälpa Socialdemokraterna – och att S-politiker har använt kommunens sociala medier för att hylla andra S-politiker. Olämpligt eller naivt? Med bara sex månader kvar till valet är vi sedan länge förbi naivitetens tid.

Det kan låta futtigt med samordnade publiceringar på Instagram men det är just detta, korruptionen i det lilla, som blir så skadlig i längden. Man nöter ner förståelsen av skillnaden mellan partiet och staden, mellan politik och samhälle. I Sverige kan du inte muta en polis, men ett kommunalråd kan betrakta en hel stad som hennes egen.

Bra analys! Kina sitter på enorma reserver, skriver Kristian. Peking reagerade på kriget med att omedelbart begränsa export av drivmedel. Tvivlar på att lagren kommer att användas för annat än landets egna behov.

Kul med öppensinnad recension! Som en som har slagits om parkeringsplatser på Lida friluftsgård vid första tecken på minusgrader kan jag tycka att det inte är mal placé att notera rekordvärme i en bok om snösport. Det behöver inte vara onödigt att författaren på det sättet förankrar boken i tiden, på samma sätt som Houellecq lägger in små observationer om islamismen och woke i sina böcker. ”Den allvarsamma leken” hade inte varit densamma om inte kärlekshistorien utspelas i ett notisflöde och syrliga politiska kommentarer, som tidningsmannnen Söderberg fyller boken med: ”Generalkonsuln var en af de få svenskar, som hade nog moraliskt mod att bjuda sina gäster på norskt brännvin efter 1905.” Fast jag har å andra sidan inte läst Wimans bok...

Att den iranska regimen inte räds Sverige beror tyvärr också på att man har mördat personer i landet och kidnappat svensk‑iranier utan att de skyldiga dömts. I Sverige dödades tre kända iranska dissidenter mellan 1990 och 1996: Karim Mohammedzadeh, i en skjutning i Nynäshamn, Efat Ghazi, av en brevbomb i Västerås, och Kamran Hedayati, även han dödad av en brevbomb i Stockholm. Alla var kurdiska oppositionella, morden är ouppklarade och misstänks ha varit politiskt kopplade till den iranska staten. Utöver dessa kidnappades den svensk‑iranske aktivisten Habib Chaab under en resa i Turkiet och fördes till Iran, där han avrättades 2023. De senaste dagarna har två uppmärksammade dåd, som misstänks ha kopplingar till Iran, inträffat i Europa: den 8 mars detonerade en bomb vid USA:s ambassad i Oslo, och den 9 mars skedde en explosion vid en synagoga i Liège. Hoten mot regimkritiker som Arvin Khoshnood måste tas på stort allvar.

Det finns människor och grupper i Sverige som lever under ett konstant terrorhot som känns av i vardagen. Den upplevelsen ger lätt upphov till en känsla av ett djupt svek från samhällets sida. I Sverige kan kriminella och fundamentalister utöva en sådan makt över vissa medborgare att de tvingas leva gömda eller under ständigt polisskydd eller åtminstone hela tiden tänka på sin säkerhet. Som politiker brukar säga: "Det är inte okej."

Precis som många andra använder jag AI en hel del. För ett tag sedan gick till exempel min diskmaskin sönder. Jag tog några bilder, laddade upp dem i ett AI-verktyg och kunde snabbt laga den. Väldigt skönt, och något jag aldrig hade klarat själv. Samtidigt märker jag en sak hos mig själv: jag tänker mindre när jag vet att jag bara kan fråga AI. På bara ett par år har AI blivit en integrerad del av min vardag – och jag inser hur snabbt jag blivit beroende av det. Jag tror inte att jag är ensam om den känslan, och det är på ett sätt lite skrämmande. Vad tänker ni läsare?

Jag tänker tre saker om detta: För det första är ju demokratins själva kärna folkstyre - att folkviljan ska materialiseras i demokratiska val. Det innebär att det också kan vara ett hot mot demokratin om legitima uttryck för den viljan stoppas. Hotet kan alltså även riktas mot exempelvis ett parti som SD, naturligtvis med ”bästa föresatser” som alltid. För det andra var detta ett så uppenbart inslag i valretoriken att få tänkande människor kunde uppfatta det som något uppriktigt känt hot, i alla fall inte på kort sikt. För det tredje ingår naturligtvis debatten om demokratin, precis som Federico skriver, i skyddet av den. Så att varna för hot mot demokratin är så klart alltid okej. Men argumenten bakom måste granskas lika källkritiskt som allt annat.

Att demokratin håller betyder inte att debatten om dess risker är irrelevant – snarare kan den vara en del av dess skydd. För ja – demokratin kan luckras upp steg för steg: förändringen behöver inte komma i form av pansarvagnar. Här rekommenderar jag att ni läser Oppermanns av Lion Feuchtwanger. Problemet 2022 uppstod när varningarna blev politisk kampsport. Som när försvarsminister Peter Hultqvist (S) kallade till en särskild pressträff och menade att SD var en risk för Sveriges säkerhet för att Jimmie Åkesson inte kunde välja mellan Joe Biden och Vladimir Putin. Åkesson kontrade med att kalla S utspel för ”diktaturfasoner”. Varningarna om hot mot demokratin förutspådde ofta normförskjutningar – bland annat på grund av SD:s aggressiva kritik av medier. Kanske är normförskjutningen redan här, tänker jag när jag ser hur S går till attack mot granskande medier: https://kvartal.se/magnusalselind/artiklar/det-magdalena-andersson-inte-har-last-i-kvartal/cG9zdDo0NzE4OA

Inför valet 2022 var jag debattredaktör på Expressen och minns mycket väl hur det lät. Retoriken om att demokratin stod på spel om Tidöpartierna vann var återkommande. Kanske vann Socialdemokraterna några röster på det, även om det blev regeringsskifte. Problemet är att om man ropar ”vargen kommer” tillräckligt många gånger utan att vargen dyker upp, så slutar människor till slut att lyssna. Och då riskerar man att inte bli tagen på allvar den dag varningen faktiskt är befogad. Det är i längden inte heller bra för demokratin.

Alla de här utsagorna om demokratins död är kusiner till alla liknande utrop om jordens snara undergång i förnekade klimatkatastrofer. Livet har lärt mig att somliga människor dras till utsagor av det här slaget. En del tror faktiskt på vad de säger i de här sammanhangen. Det är heller inte ovanligt att folk gör misstaget att förväxla sådant man själv gillar med demokrati och det man själv ogillar -SD, Palme på sin tid, Trump, det vänsterliberala klägget, med mera- blir lätt synonymt med demokratiskt förfall och annalkande diktaturer. Vilket är snurrigt; men så är det. Att S gav sig in demokratiträsket inför valet 2022 var väldigt pinsamt. Det är absolut ingen ursäkt; men faktum är att S unika maktposition hotas som aldrig förr i och med SD: s tillväxt. I sådana lägen kan man tappa omdömet. Vilket var vad som hände. Men fakta är tydliga. Demokratin är inte rökt. Snarare stärkt. Och S lär avstå från att låta som DN: s ledar- och kultursidor i årets valrörelse.

Allt prat om att fascismen stod för dörren dog ju ut ganska snabbt efter den 7 oktobermassakern då antisemitismen slog ut i full blom i västvärlden, även i Sverige. Men eftersom det inte var Åkesson och SD som ockuperade universitet och skanderade om att globalisera intifadan förmodar jag att 30-talsretoriken plötsligt inte var lika gångbar längre.

Den stora risken var nog aldrig att demokratin skulle monteras ned utan att de som använde den varningen som politiskt vapen skulle se lätt hysterisk ut när det hölls val nästa gång. Lite märkligt att man tog den långsiktiga risken för en väldigt kortsiktigt liten vinst. Minns inte att särskilt många trodde på det annalkande 30-talet på riktigt. Hade demokratin verkligen varit hotad hade det ju typ varit rimligt att ta till vapen och organisera en partisanrörelse i Sörmlands skogar, så långt tog ingen sin egen varning.