När S satt på makten hade de informella dragningar för de politiska kommentatorerna. Det skulle man vilja läsa mer om; hur det var då och nu. Det finns inte för mycket mediebevakning – tvärtom! Bra nyhetsjobb av ETC att ha koll på vad som var på väg att ske. Felpubliceringen är pikant, men inget unikt. Det som är intressant, sedan urminnes tider, är just kopplingarna mellan enskilda reportrar/medier – och de källor de får sina stories ifrån. Tjänster och kanske gentjänster. Det har diskuterats mycket inom sportjournalistiken (exempelvis silly season-rapporteringen i svensk fotboll) – men är naturligtvis (minst) lika relevant inom politiken.

Detta är en intressant spaning. Och den stora frågan är nog varför så många lider att psykisk ohälsa och varför så många medicinerar. Jag har inte svaret, men skulle gärna läsa mer om detta.

Carl Heath är inte ensam om att feltolka mitt citat om att satir endast fungerar om betraktaren känner igen sig i den. Det handlar inte om huruvida de porträtterade medierna känner igen sig i satiren – det har jag aldrig hyst några större förhoppningar om att de ska göra – utan om huruvida vår målgrupp gör det. Precis som med vår första reklamkampanj ”Är du en vit kanin?” så ville vi tala till personer som ännu inte har en nära relation till Kvartal men som känner igen sig i en viss verklighetsbeskrivning. Jag tror inte att en reklamkampanj av det här slaget kan förändra människors uppfattning om medier. Men jag vet att det finns väldigt många som sedan tidigare skriver under på det budskap som kampanjen förmedlar. Jag hoppas att den får så många som möjligt av dem att hitta hit. Inte för att vi bara ska bekräfta deras världsbild. Utan för att de ska få del av olika perspektiv – exempelvis Carl Heaths – och sedan kunna dra sina egna slutsatser.

Jag tycker att det blir lite fel principiellt när politiker väljer bort vissa medier eller format för att de inte delar deras perspektiv. För mig handlar det inte så mycket om vem som har rätt i sak, utan mer om hur man förhåller sig till offentligheten. Jag har förståelse för att politiker väljer bort vissa format av andra skäl, till exempel om det känns för flamsigt eller når för få. Men om man börjar välja bort sammanhang för att man inte gillar perspektiven där – vad får det för konsekvenser i längden? Jag vill i alla fall ha ett samhälle där politiker kan medverka i olika typer av medier och format, även när de inte delar perspektiven. Jag tror också att väljarna förstår skillnaden mellan olika typer av intervjuer och format, och värderar dem därefter.

Ibland läser man om fenomen som man aldrig ens visste existerade, eller ens var ett problem. För många år sedan myntade Expressenlegendaren Sigge Ågren begreppet ”åfanism”, alltså en text som får läsaren att utbrista nåt i stil med ”åfan, det hade jag ingen aning om”. Det här är en sådan artikel.

Avskaffa obligatorisk gymnastik i skolan! (Ja, jag vet att det heter ”idrott och hälsa” nuförtiden.)

Transammans är en organisation som uppvisat mycket låg tolerans för att väga in studier som belyser komplexiteten i upplevd könsdysfori. Särskilt ointresse har de visat för de studier som motbevisar nyttan av en affirmativ hållning. Är den upplevda könsdysforin en del av eller en följd av en annan diagnos? Frågan påverkar hur omvärlden och vården ska förhålla sig till tillståndet och patienten. Men att påstå att det ibland handlar om en underliggande diagos och att denna bör vägas in i vården, uppfattar Transammans som transfobiskt. Det stod klart för mig i samband med en kunskapskonferens i Malmö under hösten 2025. Till konferensen kom kunniga representanter för vård och forskning, varpå organisationen Transammans rustade till en kraftfull manifestation och protest utanför byggnaden. När en organisation säger sig måna om en utsatt grupp, men samtidigt är fientlig till ny och fördjupad kunskap om variationer inom den aktuella gruppen – betvivlar jag agendan starkt.

Har Tatiana en poäng? Stödet för att Väst agerar mot Kreml har varit urstarkt i Sverige. Och fortsätter vara det. Men åren går. Ryssland håller just nu på att alltmer släppas in i värmen, inte minst via sportevenemang, kulturbiennaler och liknande. Kan isoleringen av ryssar och familjer som hon ger exempel på leda till ännu sämre saker också för oss, på sikt? Den här texten är för övrigt exempel på vad jag tycker allra mest om med Kvartal. Den provocerar mig en del, men tvingar mig också att se saker från ett annat håll och leder till ett par obekväma frågor.

Företrädare för public service och SOM-institutet har i sin argumentation efter granskningen betonat i huvudsak tre saker: 1. Att viktning sannolikt inte skulle förändra resultaten nämnvärt. 2. Att nuvarande metod möjliggör jämförelser över tid. 3. Att SOM-institutet, bland annat i seminarier, är transparenta med att de viktar. Det är rimliga invändningar – men flyttar också fokus från vad granskningen faktiskt visar: 1. Flera grupper som i genomsnitt har lägre förtroende för public service är underrepresenterade i SOM-institutets mätningar. Hur stor betydelse det har för resultaten är oklart. 2. För den som vill förstå förtroendet för public service i dag är det rimligt att eftersträva så hög träffsäkerhet som möjligt – inte enbart jämförbarhet över tid. 3. Många tar sannolikt del av resultaten som en bild av verkligheten, utan att sätta sig in i frågor om metod och viktning. Invändningarna handlar alltså om hur uppgifterna ska tolkas – snarare än vad granskningen faktiskt visar.

En fascinerande och faktaspäckad artikel som sätter fingret på att det inte är givet att Sverige skulle ha en monarki idag – den stora megatrenden de senaste hundra åren har varit att monarkier avskaffas. Det har krävts ett maktspel från den formellt sett maktlöse kungen. Men artikeln visar också hur motsägelsefull och med dagens ögon märkliga idéer om blod som det fört med sig in i nutid: Bara en sådan sak som att en socialdemokratisk oroar sig för att det ’kungliga blodet’ ska bli urvattnat – om förbudet mot gifte med medlemmar av folket avskaffas. Eller kravet som fortfarande står kvar i grundlagen att bara ”äkta bröstarvingar” till Karl XIV Johan ska få ärva tronen, dvs ingen adopterad. Vad tänker ni?

Skulle du, om du satt på tillräckligt med cash, kunna tänka dig att bli mecenat eller sponsra ett museum eller en teaterensemble? Och i den kulturella frihetens namn inte dra in stödet när verksamheten i fråga gjorde saker som inte stämde med dina politiska uppfattningar eller din grundläggande syn på världen?

Med tanke på presidentens egna gränslösa humor och utfall är det ganska magstarkt, men inte förvånande. Lawfare och stämningar är en form av censur. Hot om indragna sändningstillstånd likaså.

Passar på att tipsa om Hans Bergströms senaste text i Kvartal, om hur man ska se på Donald Trumps auktoritära ambitioner https://kvartal.se/erikhogstrom/artiklar/vagen-mot-trump-city-hur-auktoritar-kan-han-bli/cG9zdDoyNjYzMA

I sak verkar Musk ha rätt. Open AI grundades av Altman, Musk och Thiel för att nå AGI, artificiell generell intelligens och låta tekniken tjäna mänskligheten, inte några aktieägare. Metoden skulle vara öppenhet, därav namnet Open AI. Redan från början bråkade Musk och Altman om vem som skulle bli VD. Det var ett första tecken på att ego var viktigare än altruism. På några år blev OAI allt det det lovat att inte bli. Profitdrivet, slutet, tystade kritiska röster och startade just det race mot botten som det hade varnat för. I stället för att som utlovat lösa klimatkrisen och ge välstånd åt alla skapar utvecklingen nu en våldsam ökning av energiförbrukning och centralisering av pengar och makt globalt till ett fåtal techbolag. Detta skildras i boken Empire of AI, som är tema för Ola Wongs bokklubb AI-special med Christer Sturmark och Sara Öhrvall som gäster. https://kvartal.se/olawongsbokklubb/poddar/ai-special-empire-of-ai-och-the-coming-wave/cG9zdDoyNDIzMQ

Ted Bergqvist har kanske mer rätt än vad jag har om socialdemokratins framtid. Han framför klok och vettig kritik och hans perspektiv är på många sätt genuint socialdemokratiska. Framförallt är Ted tjugo år yngre än vad jag är. Och i det längre loppet har de som är tjugo år yngre oftast och med all rätt mer att säga till om framtiden än oss som är tjugo år äldre. Jag delar självklart Ted Bergqvists kritik mot hur S for iväg i invandrings- och krimpolitiken när SD började växa sig starka på en hållning som i grunden var snarlik den klassiska socialdemokratins frihets- och ansvarsideal om den skötsamme arbetaren, om egnahemskulturen och om ambitionen att inte ligga någon annan till last. SD: s tillväxt fick både S och M att hamna i diket. M är nu tillbaka på vägen. Samarbetet mellan M och SD är det hittills största hotet mot S under hundra år. En sak bara. Ted Bergqvist tycks utgå från att S vill regera med typ V och MP. Glöm det.

Måste ju lyssna efter den här inspirerande texten. Och heja allt som är anti-AI. Allt som inte går att förutsäga, det mänskligt udda med precision. Förresten: Vad mer vill ni ha hundra procent mänskligt, alltså utan AI:s smutsiga tassar?

Kunskapsverket genomför återkommande och faktasprängda granskningar av viktiga politikområden. Dessa blir kanske inte alltid virala, men de är viktiga och nyanserade – och ett bra komplement till journalistiken. Även denna artikel bygger på Kunskapsverkets analys: https://kvartal.se/henrikhojer/artiklar/var-tredje-utrikesfodd-ar-inte-sjalvforsorjande/cG9zdDo1NzU2OQ Den som är nyfiken kan läsa mer här: https://www.kunskapsverket.org/

Jag undrar om det finns empiriskt stöd för föreställningen att yngre människor främst låter sig intresseras av politik när det paketeras som underhållning. Det känns mer som en fördom, men jag kan förstås ha fel. I övrigt är det svårt att inte notera tendensen om att politiska snöflingor numera mest hittas på högerkanten. Från gestalter som Nick Alinia, vars intervju i Kvartal närmast tangerar någon form av rekord i lättväckt indignation, till moderata företrädare som använder X som en sorts intern klagobok. Ulf Kristersson har både hållit pride-mingel på Sagerska och kämpat hårt för den nya könslagstiftningen, han om någon borde glädjas över att intervjuas en tidigare årets hbtq-person.

Skickligt skriven text – konspirationsteorin blir en ventil för regimkritik. Arendt har ett av mina favoritcitat för att beskriva vår tid: ”The ideal subject of the totalitarian rule is not the convinced Nazi or the convinced Communist, but people for whom the distinction between fact and fiction (i.e., the reality of experience) and the distinction between true and false (i.e., the standards of thought) no longer exist.” Den stora striden gäller idag synen på sanningen. Om ledarna genom att ständigt häva ut sig motstridiga lögner upphäver distinktionen mellan sanning och falskhet finns bara den starkes rätt kvar.