Det är märkligt att Northvolt lanserades som ett alternativ till kinesiska batteritillverkare – men sedan gjorde man sig beroende av Kina, som har allt att vinna på att Northvolts satsning inte skulle lyckas. Men samtidigt finns det något gravt vilseledande i skribentens historieskrivning. Det var inte någon nyliberalt marknadstänkande som gav Sverige ett kärnkraftsverk om året (Christian Berggren beskriver hur det gick till här https://kvartal.se/kvartal/artiklar/sa-kunde-vi-bygga-ett-karnkraftverk-om-aret/cG9zdDo3ODQy) Det var inte hands-off från staten som skapade Taiwans världsledande ställning på halvledare. Det var DARPA, en statlig amerikansk myndighet som lade grunden för internet. Kina visar nu den fruktansvärda kraften i en stat som sätter musklerna bakom företag, och om vi inte vill vara helt beroende av Kommunistpartiet för framtidens teknologier måste vi ge företag möjlighet att konkurrera med dem. Med detta sagt håller jag med skribenten i poängen om tystnadskultur.

Drygt 1 procent av befolkningen som är äldre än 25 år har doktorsexamen. Så jag tillhör en liten minoritet. Men det är jag trots allt glad för, forskarutbildning gav mig mycket glädje och många lärdomar.

Henrik Schildt Lundberg speglar här idéer som blivit vanligare i USA:s styrande elit, men i en svensk kontext. Min tanke: Vad gäller Thiels dygder så lever han onekligen efter sin devis ”competition is for losers”. Den som vill ge mer makt till techaristokrater kommer att förlora sin plånbok, och deras länder sin suveränitet. Vad gäller ”långsiktiga dygder” så gick Musk på några år från att vara klimataktivist, livrädd för AI och Demokratväljare till dagens 180-gradare. Politiska partier har betydligt långsiktigare dygder. Det techeliten gör rätt är att den fokuserar på dagens största motsättning: Det är inte längre den mellan stat och marknad utan den mellan människa och maskin: Hur stor del av tillvaron ska styras av digitala system och utländska monopolföretag som vi inte kontrollerar? Demokratin har inte hängt med där, medan den nya adeln riggar politiken efter sina ekonomiska intressen. PS. https://www.businessinsider.com/elon-musk-on-climate-change-2015-12

Thomas Nordegren hade titeln gruppchef när P1-långköraren ”Kanalen” i januari 1993 omstöptes till Studio Ett. Jag var en av programledarna, och det har jag Thomas att tacka för. Det fanns ett betydande motstånd på dåvarande Ekot mot mitt namn. Nå, resten är historia. Nu är Thomas 73 år; det är gammalt i Sveriges Radios ögon. Men inte i Kvartals. Nu har han debuterat som programledare i Veckopanelen, och det blir mer i juli!

Ett mer närliggande skäl att behålla PS är att både SR och SVT gör en radda riktigt bra program som får mycket annat (och inte minst sånt som kritikerna lyckas få till) att blekna. Svenska nyheter, Aktuellt, P1 morgon, UG, Dokument inifrån, Snedtänkt osv. Det finns klara effektiviserings- och förbättringsområden. Men Kärre är on the point.

Jag läser S-redaktören Payam Moulas text i Kvartal med nöje. Jag tänker så här. 1.Det socialdemokratiska förhållningssättet är till sin natur konservativt och reformistiskt. Det finns få likheter med Obamas ”Yes we can.” S tänker i stället ”Vi borde försöka göra det lite mer möjligt.” 2. S är största parti i alla riksdagsval och helt dominant regeringsparti. Självklart har S påtagligt präglat samhällsbygget. 3. Det är ingen som ”förstört” Sverige. Vi är en demokratisk marknadsekonomi med välstånd, frihet och välfärd. 4. Ibland har det förstås blivit tokigt. I närtid har till exempel S och M valt att satsa hårdast på att attackera utmanaren SD i stället för att på klassiskt manér ta ansvar för en stramt reglerad invandring. 3. Nu har den traditionella högern och SD bildat en allians och S har lagt om sin politik mitt i nutidsfåran. 4. Det finns därmed ingen ”rödgrön” politik i de tunga samtidsfrågorna. 5. Minst två av de tre stora partierna behöver ingå också i nästa regeringsunderlag.

Det jag slås av när jag lyssnar på det här samtalet är hur avslappnad Mohamsson låter här jämfört med hur det brukar vara i tv-intervjuerna (där hon tidigare ofta defaultat till förutbestämda talespunkter). Eller också börjar hon kanske bli mer bekväm i sin partiledarroll. Hursomhelst en bra intervju där Martin Melin också tilläts lägga ut texten om situationen för den svenska polisen.

Träffsäker bild av hur olika hockey- och fotbollskulturen är. Handlar väl delvis om socioekonomi också? Det är väsentligt dyrare att sätta barnen i hockey och har man dessutom inte växt upp med Anders ”Masken” Karlssons målkalas mot Finland i Moskva-VM 1986 eller Foppas frimärksmål i OS-finalen mot Kanada 1994 saknas också incitamenten och magin för att gå den extra milen. Eller betala de extra tusenlapparna för hockeyutrustning. Även om man har råd. Det är synd för hockey är ju en förbaskat underhållande sport.

Kvartal Idag låter lite annorlunda idag då vi kör ett specialavsnitt om opinionsläget och om tre av de frågor som svenska folket rankar som bland de viktigaste inför valet, som alltså sker om mindre än fyra månader. Hör tre Kvartalprofiler om skolan, integrationen och ekonomin. Och tyck gärna till här!

Att överklass/rikemansskolor som Lundsberg utövar lockelse på journalister och läsare/tittare är inte så konstigt. Det är som bekant undantagen som skapar nyheter och Lundsberg är verkligen ett undantag i Skolsverige. Att tjuvtitta in på de privilegierades miljöer och problem är lockande. Men det bör också sägas att Lundsberg är ett totalt ickeproblem i det stora hela. Några liknade reportage från någon av Sveriges sämst presterade grundskolor skulle däremot sätta uppmärksamheten på problem som verkligen har betydelse för samhällsutvecklingen. Och undantagsbehovet uppfylls även här. Grundskoleelever med inrikesfödda föräldrar har generellt sett mycket bra skolresultat. Medan anpassad grundskola – tidigare särskola – växer så det knakar. Här finns att göra för alla medier som vill ge god service åt sin publik.

En tanke som slår mig apropå min artikel om medborgarskapet är SD: s betydelse för den politiska utvecklingen. Den fördummande ideologiska överbyggnaden där motpolerna har varit ”ond eller god”; luckras nu upp. SD kom in i rikspolitikens Helgeandska finrum från ett håll som i stort sett alla definierade som ont. Därför ville alla andra i finrummet vara goda. Vilket betydde att det plötsligt var ond politik att reglera invandringen, att stoppa explosionen av tiggeri, att tanka bensin, att döma gängkriminella till kännbara straff och att villkora medborgarskap. SD: s väljarframgångar har fått M och S och medierna att vakna; folkviljan är inte ond. Därför är vi på väg ut ur ond/god-bubblan och återvända till de sakpolitiska verkligheterna som byggt Sverige starkt. På stort sett alla viktiga områden – inte minst det mycket dagsaktuella NATO och invandring, medborgarskap och straffmätning – har vi nu ett läge där de tre stora partierna står mycket nära varandra. Det är bra.

Socionomen i inslaget tar upp risken med att onödigt många utredningar startas. En annan risk är ju, tänker jag, att motsatsen sker. Det vill säga att tiden och resurserna inte räcker till för socialtjänsten och att verkliga missförhållanden faller mellan stolarna när allt och alla ska utredas.

Apropå advokat Percy Bratt så rekommenderas Federico Morenos artikel om lawfare mot journalister. https://kvartal.se/federicomoreno/artiklar/stammer-journalister-prisas-for-det-fria-ordet/cG9zdDoyOTk1OA

En helt egen genre av bekännelser är de vars syfte är att få bekännaren att framstå som en god människa. Den typen av synd karaktäriseras ofta av att den i själva verket inte är någon synd. På Facebook drällde det av sådana icke-bekännelser under MeToo 2017. När kvinna efter kvinna offentliggjorde sina erfarenheter av sexuella övergrepp blev det bråttom för många män att visa solidaritet och erkänna sig som en del av problemet. Men inte på ett sätt som fick dem själva att framstå i dålig dager, givetvis. Minns att en känd kulturman bekände på Facebook att han hade tafsat på sin fru när de lagade mat. Den typen av ”bekännelser” blev ett enkelt (men genomskinligt) sätt att basunera ut att ”jag ser och hör och solidariserar med er viktiga kvinnokamp och förresten, det värsta jag själv gjort är att ta min fru på rumpan”. Många erkände också att ”de var en del av problemet” trots att de inte kunde dra sig till minnes något enda litet övertramp. Sekundärskäms när jag tänker tillbaka på det.

Enligt studien har AI-agenterna inte några egna politiska åsikter, utan reproducerar bara den data de tränats på. Det intressanta är då varför modellerna så snabbt börjar imitera just språk om missnöje, kollektiv organisering och revolt när arbetsförhållandena försämras. Har modellerna tränats på oproportionerligt mycket språk med den typen av retorik? Hade resultatet blivit annorlunda om samma experiment gjorts med exempelvis Elon Musks AI Grok? Och spelar det, ur det perspektivet, någon roll huruvida AI:n har en ”egen” politisk uppfattning eller inte?

Fall som handlar om LVU och umgängesrätt kan vara de svåraste som finns att bilda sig en väl underbyggd uppfattning om. Det finns alltid faktorer man inte känner till. Jag har varit med om ett antal sådana fall genom åren där medierna rasat: antingen mot att en förälder fråntas umgänget eller att den får umgänge med barnen. Med det sagt så är det minst sagt häpnadsväckande att en förälder som betett sig på ett sätt som hotar hela systemet kan beviljas umgängesrätt. Jag är imponerad av – och tacksam gentemot – de kommunala tjänstemän som orkar göra det viktiga arbete som handlar om att skydda barn från olämpliga föräldrar. Inte minst med tanke på vilka konsekvenser det kan få i extrema fall som detta.

Den så kallade 51-procentsregeln inom svensk idrott reglerar att medlemmarna i idrottsföreningen måste äga minst 51 procent i ett idrottsaktiebolag som t ex IFK Göteborg. Kommersiella aktörer som elitfotbollsföretag behöver alltså låtsas att vara föreningar för att få finnas till. I flera av klubbarna har ”supportrar” tagit allt större plats i de medlemsföreningar som kan styra över den kommersiella verksamheten. Eftersom ”supportrar” inte så sällan befinner sig mycket närmare tunnelseende aktivism än bred demokrati och näringsliv/underhållningsindustri så lever fotbollen och publiken (vanligt folk) mycket farligt. Klubbar som IFK Göteborg – och flera andra – sitter i en rävsax. De vågar inte stå upp för ordning och reda och för att tillsammans med polisen slänga ut kriminella nätverk från läktarna. För då kan supportrarna ta över nästa årsmöte. Tragiskt att se hur vänsterfolk och idrottsklubbar tar parti för läktarvåld istället för fotbollspublikens rätt till fotboll och trygghet.

Det försåtliga är ovanpå detta idén om en i grunden fullkomligt okorrumperad och god mänsklighet som bara genom att ideologi x/y eller z får härska oinskränkt kommer att frigöra sig från förtrycket och skapa ett lyckorike. Väldigt stark text. Och ett lysande försvar för all förvirring, allt tjatter och alla halvmesyrer och kompromisser som vårt ofullkomliga samhälle bygger på. Det blir i slutänden trots allt inte så dumt.

Just nu pratas det bara om lågt barnafödande som ett problem, en kris som måste lösas. Men om våra samhälllen helt och hållet bygger på att vi inte bara upprätthåller den befolkningsmängd vi redan har utan att vi också fortsätter att växa och bli fler och fler… Hur ska det sluta? Jordens yta och resurser räcker långt men är som bekant inte oändliga. Är det nån som har en långsiktig plan här?

Vad beror det på att invandringskritiska partier ofta tycks slå över i ett förakt mot det land de säger sig värna om. Nationell samling lägger mer energi på att attackera landets främsta fotbollsspelare än på att kritisera politiska ledare som hotar Europa. Det är sedan länge känt att Nationell samling har ekonomiska band till Putin, efter att ha lånat miljonbelopp från ryska banker för att finansiera sin valrörelse. Marine Le Pen har dessutom uttryckt beundran för den ryska regimen, försvarat annekteringen av Krim 2014 och kritiserat EU:s sanktioner mot Ryssland. Nationell samling är dessutom långt ifrån ensamt bland högerradikala partier om att se många av sina egna landsmän som fiender och Ryssland som en vän. Fidesz i Ungern, Vazrazhdane i Bulgarien, Smer i Slovakien, Frihetspartiet (FPÖ) i Österrike, AfD i Tyskland – och så vidare. Varför tycks de egentligen ogilla Europa så mycket, och varför dras de så starkt till Ryssland?

Att överhuvudtaget nämna Tommy Robinson vid namn på Facebook var för några år sedan något som kunde leda till att kontot shadowbannades eller stängdes av helt. Vid ett tillfälle, kan ha varit 2018-2019, då jag var redaktionschef på Nyheter Idag, körde vi en rak nyhetsstory där Tommy Robinson nämndes. Vi giorde ”misstaget” att nämna honom även i delningen på Facebook. Inlägget flaggades och Nyheter Idags trafik begränsades under en period som ”straff”. Nyheter Idag var en liten uppstickare med extremt bra trafik på Facebook. Vi hade inget annat val än att sluta dela artiklar om TR på Facebook . Så tystar man effektivt konträra röster. Efter att Trump vann 2024 har Meta/Facebook dragit ner på såna dumheter. Men man har fortfarande inte gjort upp offentligt med vad man höll på med.

Andravärldskrigsfilmer är ett oändligt tema. Min favorit är Greyhound med just Tom Hanks i huvudrollen: https://youtu.be/eyzxu26-Wqk?si=_Fz_COR_BjPdWE-W Vilken wwii-film är din favorit?

Läser samtidigt E.M Forsters En färd till Indien som nu är på väg ut i översättning av Helena Hansson. Forsters spetsiga skildring av kolonialtidens Indien från 1924 blir också en illustration hur mycket av bilden av ett folk kan ändras. Från kolonialherrarnas omdöme om indierna som oförmögna till ledarskap och utveckling och i behov av utländsk styrning till dagens röda matta för en hindunationalistisk ledare och indiskt företagande. Forsters roman rekommenderas som sommarläsning.

Jag försöker hålla mot när barnen klagar på skolbespisningen, eftersom jag vill att de ska lära sig äta det som serveras – må det vara linsoppa, ungsfalu eller tofu. Men jag noterar hur deras missnöje växt sedan kommunen började köttspara på allvar. Kanske för att rätterna är för knepiga. Kanske för att de samtidigt ser att elever med så kallad önskekost kan få köttbullar varje dag. För en tid sedan vistades jag på en högstadieskola en tid och följde med några klasser. Jag blev förvånad över att skolmaten var ett så stort ämne för dem. De var verkligen irriterade. I ett samtal om vad eleverna ville skicka för budskap till skolministern, handlade alla förslag om skolmat och en otvetydig önskan om att få kött oftare.

Har bara sett första delen ännu och kan inte uttala mig alls om var granskningen tar vägen eller vad man ska tro om nåt. Men noterade att den första vilade blytungt på en av de utpekade gärningsmännens moders berättelse. Så det gäller att det håller tätt, om det ska bära hela vägen. Men det kanske är uppbyggt så för en dramaturgisk vändning i del tre? Återstår att se.