Bidragstak och kvalificering in till välfärdstjänster är, med tanke på Sveriges utsatta läge, rätt politik. När socialförsäkringen infördes 1955 tog socialminister Gunnar Sträng, Erlander och de andra i S-C regeringen höjd för att många människor av olika skäl skulle bidra väldigt lite men kosta desto mer. Vilket är och var själva grundtanken med ett solidariskt system. Men förmånstagarna får inte bli för många. Och förmånstagarna ska inte flytta in till Sverige för att snabbt få bidrag. Då mister solidariteten sin kraft. Hade S röster behövts för att få igenom proppen så hade de röstat annorlunda. Men jag tycker de borde ha röstat annorlunda i iallafall. Solidaritet ska inte förväxlas med välgörenhet.

Regeringen har skapat det största underskottet i statens finanser på 30 år, närmare 200 miljarder i år. Jag förstår desperationen givet opinionsläget men det är ändå provocerande hur regeringen hanterar Sveriges ekonomi likt en bakfull tonåring som precis upptäckt sms-lån. Vill regeringen genomföra reformer kan de rimligen lära sig finansiera dem.

I Sverige är begreppet populism förknippat med något negativt. I andra länder har ordet ofta en mer neutral konnotation. Jag tar ändå risken: Det här är populism från Tidöpartierna. Hittills har populistiska förslag framförallt varit en vänsterpartistisk dygd – även om S kört några genom åren, Familjeveckan för att nämna ett. Det kan vara ett smart drag, mot den grupp storstadsväljare som idag står och väljer mellan vänsterblocket eller Liberalerna och bara letar ett skäl för att kunna rösta ljusblått. Just Liberalerna kan väl för övrigt sägas ha varit det parti som varit mest anti mot populistisk politik, och mest konventionella. Nackdelen är att frågan om kollektivtrafik inte är ett område där man har sakägarskap, det är mer traditionellt MP eller nåt av de andra vänsterpartierna som väljare associerar med frågan. Och risken för Tidöpartierna är att det här bara leder till att vänsterblocket går ut med löfte om att permanenta det hela.

När man läser om saker och ting i politiken och statsförvaltningen som verkar alltför skruvat för att vara sant så är i vart fall min normalreaktion att tro just att – det här kan inte vara sant. Statliga myndigheter som struntar i Säkerhetspolisens varningar om vissa organisationers samröre med brutala terrorregimer som Iran – det kan väl till exempel inte vara sant? Men tyvärr: Det är sant. Betyder det att statliga departement och dess myndigheter är infiltrerade av islamistiska klaner? Sådant förekommer nog här och där och då och då. Men de grundläggande problemen handlar nog snarare om en urbota förlegad förvaltningskultur i staten. Vi har alldeles för många bidragsutbetalande myndigheter. Vi betalar ut alldeles för mycket i statsbidrag till föreningar. Självstyret i varje myndighet gör att man inte måste bry sig om vad Säpo säger. Kommande regeringar behöver utse trovärdiga och kunniga statsråd som på allvar kan ta itu med reformeringen av dagens destruktiva förvaltningselände.

Kritiken från det egna folket och från den amerikanska administrationen visar sig bära frukt. USA har vid flera tillfällen klagat på att Europa har en alldeles för vidlyftig och okontrollerad invandring . Amerikanarna vet vad de talar om. Redan mot slutet av 1800-talet och än tydligare efter 1:a världskriget slog USA om till en stram invandringspolitik. SvD: s dåvarande chefredaktör Helmer Key kommenterade saken i en krönika 1925: ”De restriktioner i fråga om tillåten invandring, som gjorts i Förenta staterna efter kriget, äro högst betydande och ha successivt blivit allt strängare. Det nuvarande systemet gäller till den 30 juni 1927. Efter detta skola nya principer tillämpas, varigenom den tillåtna invandringskvoten till Förenta staterna nedsättes till en sådan obetydlighet, att det nästan blir liktydigt med invandringsförbud.” Förbudet gynnade USA: s befolkning starkt. Vilket stärkte nationens tillväxt och demokrati. Det behövs i Frankrike nu och här hemma också.

Världens befolkning har ökat explosionsartat de senaste hundra åren, och kommer fortsätta öka ett bra tag till enligt prognoserna. På 70- och 80-talet fanns fortfarande en hel del insatser för att begränsa att vi blev fler, och stora delar av miljörörelsen var i grunden positiv till detta. Men den ökade diskussionen om kolonialism, och också en del inte så rumsrena åtgärder (pengar mot steriliseringar för män i fattiga delar av Indien mm), gjorde idéerna om att försöka begränsa antalet av oss som vandrar här på jorden uppfattades som toxisk. Kanske på goda grunder, vad vet jag. Men Bjerströms krönika påminner mig om känslan att utsläpp och konsumtion per capita faktiskt spelar en underliggande roll ändå i klimatdebatten. Men har bland annat letat sig vidare till idéer om individuella kreditkortssystem, hudfärg och matvanor.

Cyklade med barnen för några veckor sedan då en bil backade upp på trottoaren i hög fart några meter framför oss, för att vända. Också i Malmö. Man förstår inte riktigt hur det står till i huvudet hos dessa chaufförer. Mordet (som väl är ett bättre ord än olycka) på 15-åringen är nog tyvärr inte det sista.

När jag läste om sökandet, medan timmarna gick och dag blev natt, befarade jag det värsta. Vilken känsla det måste ha varit att hitta den lille tvååringen oskadd, helt ensam i skogen. Jag har inte alla detaljer om exakt vad som hände i söndags – men en sak är säker: vilka hjältar de var, varenda en som deltog i sökandet från förmiddag till långt efter midnatt.

Samtidigt som vi publicerar denna artikel säger USA:s utrikesminister Rubio att ett avtal kan komma redan idag. Beskeden är, som vanligt, motstridiga. En sak som Jonas A Erikssons artikel visar tydligt är hur pressen ökar på USA att få till ett avtal. Den styrande klassen i USA är helt beroende av att hålla AI-bubblan i luften, konstaterade den alltid läsvärde kinesiske ekonomen Andy Xie i sitt senaste nyhetsbrev (https://mailchi.mp/4965a32e61fa/dr-andy-xies-scmp-articlehow-the-us-federal-reserve-created-a-financial-opioid-crisis-in-the-west-14056719?e=8540cbb81d). Med den logiken måste Trump få till ett avtal med Iran, eller riskera elitens vrede. Han kan inte snacka bort oljebrist. Problemet är att ju desperate USA blir desto mer har Iran att vinna på att höja insatserna. Vad tror du – är det lugnet före stormen, eller kommer allt fixa sig?

Tja, så här kan man bygga en hel text kring ett enda ord, ”samhällsbygge”. Jag reagerade inte en sekund på det när jag läste artikeln som kritiseras. Bra och saklig journalistik är väl en viktig del av ett välfungerande samhälle, som man väl kan definiera som ett pågående samhällsbygge?

Det är märkligt att Northvolt lanserades som ett alternativ till kinesiska batteritillverkare – men sedan gjorde man sig beroende av Kina, som har allt att vinna på att Northvolts satsning inte skulle lyckas. Men samtidigt finns det något gravt vilseledande i skribentens historieskrivning. Det var inte någon nyliberalt marknadstänkande som gav Sverige ett kärnkraftsverk om året (Christian Berggren beskriver hur det gick till här https://kvartal.se/kvartal/artiklar/sa-kunde-vi-bygga-ett-karnkraftverk-om-aret/cG9zdDo3ODQy) Det var inte hands-off från staten som skapade Taiwans världsledande ställning på halvledare. Det var DARPA, en statlig amerikansk myndighet som lade grunden för internet. Kina visar nu den fruktansvärda kraften i en stat som sätter musklerna bakom företag, och om vi inte vill vara helt beroende av Kommunistpartiet för framtidens teknologier måste vi ge företag möjlighet att konkurrera med dem. Med detta sagt håller jag med skribenten i poängen om tystnadskultur.

Jag tänker rätt ofta på vilken tur jag haft som med en hårsmån undkom den där katastrofen. Man får vara tacksam om smartphones och ”sociala medier” som vi känner dem idag inte var en del av ens tidiga tonår. Idag vet många att hålla mobiler så långt borta från sina barn som möjligt, så långt upp i åldrarna som det bara går (om än aldrig tillräckligt långt). Om ett decennium, när min egen dotter blir tonåring, så tror (hoppas!) jag att vi hittat ett sätt att reglera den digitala uppmärksamhetsekonomin, detta svarta tjejsväljande hål.

Jag minns exakt var jag befann mig när jag fick det telefonsamtal som berättade att jag antagits till forskarutbildningen: jag stod på Manhattan i NYC, med klädpåsar från Macys i ena handen. Det var fullt av folk omkring mig, men jag var där solo. Trots skyskraporna längs avenyerna, var det som om hela horisonten flyttade sig i och med beskedet hemifrån. Något nytt och något ännu okänt blev möjligt. Jag blev så lyckligt att jag gick tillbaka till affären och köpte en klänning till. När jag var färdig hade jag 11 kronor kvar på kontot. Den där sista rosa långklänningen bar jag, sex år och två barn senare, på min disputationsfest.

Henrik Schildt Lundberg speglar här idéer som blivit vanligare i USA:s styrande elit, men i en svensk kontext. Min tanke: Vad gäller Thiels dygder så lever han onekligen efter sin devis ”competition is for losers”. Den som vill ge mer makt till techaristokrater kommer att förlora sin plånbok, och deras länder sin suveränitet. Vad gäller ”långsiktiga dygder” så gick Musk på några år från att vara klimataktivist, livrädd för AI och Demokratväljare till dagens 180-gradare. Politiska partier har betydligt långsiktigare dygder. Det techeliten gör rätt är att den fokuserar på dagens största motsättning: Det är inte längre den mellan stat och marknad utan den mellan människa och maskin: Hur stor del av tillvaron ska styras av digitala system och utländska monopolföretag som vi inte kontrollerar? Demokratin har inte hängt med där, medan den nya adeln riggar politiken efter sina ekonomiska intressen. PS. https://www.businessinsider.com/elon-musk-on-climate-change-2015-12

Thomas Nordegren hade titeln gruppchef när P1-långköraren ”Kanalen” i januari 1993 omstöptes till Studio Ett. Jag var en av programledarna, och det har jag Thomas att tacka för. Det fanns ett betydande motstånd på dåvarande Ekot mot mitt namn. Nå, resten är historia. Nu är Thomas 73 år; det är gammalt i Sveriges Radios ögon. Men inte i Kvartals. Nu har han debuterat som programledare i Veckopanelen, och det blir mer i juli!

Välskriven text. I grunden delar jag uppfattningen att public service är en unik tillgång, men kanske inte bara den dag kriget kommer. Redan nu råder enligt regeringen följande: ”Sverige befinner sig inte i ett öppet krig, men utsätts kontinuerligt för hybridpåverkan och gråzonsoperationer från främmande makt.” Det är i en sådan tid som public service får sin unika roll. Styrkan ligger i att det ägs gemensamt. Att det ytterst står under medborgarnas tjänst, kan granskas offentligt och lyder under ett demokratiskt ansvarsutkrävande. Vad händer om den institutionen försvagas eller försvinner? Vilka träder då in i dess ställe? Jag bävar inför ett medialandskap där informationsflödet domineras av särintressen, fackliga organisationer, multimiljardärer eller aktivistiska nätverk, och där lojaliteten ytterst riktas uppåt mot ägare och finansiärer snarare än mot medborgarna.

Jag läser S-redaktören Payam Moulas text i Kvartal med nöje. Jag tänker så här. 1.Det socialdemokratiska förhållningssättet är till sin natur konservativt och reformistiskt. Det finns få likheter med Obamas ”Yes we can.” S tänker i stället ”Vi borde försöka göra det lite mer möjligt.” 2. S är största parti i alla riksdagsval och helt dominant regeringsparti. Självklart har S påtagligt präglat samhällsbygget. 3. Det är ingen som ”förstört” Sverige. Vi är en demokratisk marknadsekonomi med välstånd, frihet och välfärd. 4. Ibland har det förstås blivit tokigt. I närtid har till exempel S och M valt att satsa hårdast på att attackera utmanaren SD i stället för att på klassiskt manér ta ansvar för en stramt reglerad invandring. 3. Nu har den traditionella högern och SD bildat en allians och S har lagt om sin politik mitt i nutidsfåran. 4. Det finns därmed ingen ”rödgrön” politik i de tunga samtidsfrågorna. 5. Minst två av de tre stora partierna behöver ingå också i nästa regeringsunderlag.

Det jag slås av när jag lyssnar på det här samtalet är hur avslappnad Mohamsson låter här jämfört med hur det brukar vara i tv-intervjuerna (där hon tidigare ofta defaultat till förutbestämda talespunkter). Eller också börjar hon kanske bli mer bekväm i sin partiledarroll. Hursomhelst en bra intervju där Martin Melin också tilläts lägga ut texten om situationen för den svenska polisen.

Träffsäker bild av hur olika hockey- och fotbollskulturen är. Handlar väl delvis om socioekonomi också? Det är väsentligt dyrare att sätta barnen i hockey och har man dessutom inte växt upp med Anders ”Masken” Karlssons målkalas mot Finland i Moskva-VM 1986 eller Foppas frimärksmål i OS-finalen mot Kanada 1994 saknas också incitamenten och magin för att gå den extra milen. Eller betala de extra tusenlapparna för hockeyutrustning. Även om man har råd. Det är synd för hockey är ju en förbaskat underhållande sport.

Att överklass/rikemansskolor som Lundsberg utövar lockelse på journalister och läsare/tittare är inte så konstigt. Det är som bekant undantagen som skapar nyheter och Lundsberg är verkligen ett undantag i Skolsverige. Att tjuvtitta in på de privilegierades miljöer och problem är lockande. Men det bör också sägas att Lundsberg är ett totalt ickeproblem i det stora hela. Några liknade reportage från någon av Sveriges sämst presterade grundskolor skulle däremot sätta uppmärksamheten på problem som verkligen har betydelse för samhällsutvecklingen. Och undantagsbehovet uppfylls även här. Grundskoleelever med inrikesfödda föräldrar har generellt sett mycket bra skolresultat. Medan anpassad grundskola – tidigare särskola – växer så det knakar. Här finns att göra för alla medier som vill ge god service åt sin publik.

En tanke som slår mig apropå min artikel om medborgarskapet är SD: s betydelse för den politiska utvecklingen. Den fördummande ideologiska överbyggnaden där motpolerna har varit ”ond eller god”; luckras nu upp. SD kom in i rikspolitikens Helgeandska finrum från ett håll som i stort sett alla definierade som ont. Därför ville alla andra i finrummet vara goda. Vilket betydde att det plötsligt var ond politik att reglera invandringen, att stoppa explosionen av tiggeri, att tanka bensin, att döma gängkriminella till kännbara straff och att villkora medborgarskap. SD: s väljarframgångar har fått M och S och medierna att vakna; folkviljan är inte ond. Därför är vi på väg ut ur ond/god-bubblan och återvända till de sakpolitiska verkligheterna som byggt Sverige starkt. På stort sett alla viktiga områden – inte minst det mycket dagsaktuella NATO och invandring, medborgarskap och straffmätning – har vi nu ett läge där de tre stora partierna står mycket nära varandra. Det är bra.