Tanken går till Annie Lööfs start som C-ledare 2011-2012. Inte när det gäller snabbt höjda opinionssiffror utan ifråga om titeln som ”floskeldrottning”. Annie Lööf staplade värdeord och otydligheter på varandra (hon kallade det själv för visioner) och fick kritik för detta från alla håll; även internt- vilket är ovanligt i Centerpartiet. Partiet kretsade runt fyraprocentsspärren för att få stanna kvar i riksdagen och det tog sin tid innan Lööf – som var 28 år då hon tillträdde- fick lite bättre ordning på orden. Simona Mohamsson har ett knappt halvår på sig att komma ur trenden med inövade floskelsvar på frågor som inte ställs. Lejonkungen kommer att bli viktig som stödben och mentor.

Det gick ju flera månader i vintras utan att någon sköts ihjäl och vi hoppades väl alla att det skulle fortsätta så; att Sverige skulle återgå till någorlunda ”normala” nivåer av skjutvapenvåld. Vi får väl hoppas att det här är ett hack i kurvan, men att rekryteringen av minderåriga till beställningsmord fortsätter bådar inte gott.

Den här typen av långformatsdebatter kommer bli allt vanligare i takt med att det blivit allt lättare och billigare att producera. Såna här produktioner sopar banan med SVT. Frågan är om SVT ens är medvetna om det.

Ja tänk att det var detta som fick Wolodarski att hålla för näsan och återvända till X. De här journalisterna försöker ju inte ens låtsas att de rapporterar sakligt eller allsidigt. En del av dem har för all del uppdraget att vara subjektiva men det är ju full kampanj. Och det tycker jag egentligen är ganska bra eftersom det ger större transparens gentemot läsarna. De förstår lite bättre utifrån vilket perspektiv dessa personer kommenterar allt från klimat, kriminalitet och migration till fördelningspolitik, bistånd och Iran.

Har aldrig hört talas om NSC förut och blir nyfiken på organisationen. Hur ser affärsmodellen ut, vilka finansierar och vad gör den rent konkret? I ett avtal på nätet med Stockholms stad från 2018 som dyker upp vid en sökning är målen vad jag kan läsa lite annorlunda (säkra familjer bla och ’säkra platser på internet’, dock inget om blandad bebyggelse) – och målsättningen att motverka våldsbejakande extremism framgår tydligare. Någon någon här som vet?

Det är svårt att se hur detta möte hade kunnat utvecklas sämre för Mohamsson och Liberalerna. Själva genomförandet – med återkommande ordningsfrågor och tekniska problem – lär sannolikt bli föremål för satir. Men det verkligt överraskande var utfallet i omröstningen: att 95 röstade för Mohamsson medan hela 80 valde att rösta ”avstår” tror jag ingen hade förväntat sig. Sex månader är lång tid i politiken. Frågan om huruvida partiet klarar spärren kommer att avgöras de kommande månaderna och lär inte påverkas av det här mötet i sig. Men redan nu lär mötet ha skrivit in sig i historieböckerna.

Kommer vi ha SMR:er i drift om fyra fem år tror ni? Och dessutom: Om nu inte AI-centra och planerna kring detta i närliggande områden är ett av skälen förstår jag inte riktigt varför Norrsundet skulle lämpa sig bättre än södra Sverige -där elpriserna ju jämt och ständigt är lite högre? Där går väl också att hyfsat lättåtkomliga platser med gles befolkning och fin berggrund?

Intressant spaning. Jag vet inte om det är folk till vänster eller höger som hör till de större bokläsarna idag. Dystopiskt nog verkar det ju som att läsningen minskar rent generellt, oberoende av politiska läggningar. Bara tanken på performativt läsande får håren i min nacke att krulla sig av sekundärskam, men läsande som performativ handling tyder trots allt på bokläsning och bildning som ett ideal. De som offentligt förkastar och visar förakt för bokläsning inger inget som helst hopp utan tyder mest bara på mänsklighet i kollaps.

Får en flashback till tidigt 2010-tal och protesterna mot dåtidens Reva-projekt. Det var ett samarbete mellan polisen, Migrationsverket och Kriminalvården som syftade till att spåra upp och utvisa personer utan uppehållstillstånd. Efter massiv kritik mot polisen som anklagades för ”rasprofilerering” vid id-kontroller, framför allt i Stockholms tunnelbana, skrotades hela projektet. Blir intressant att följa hur reaktionerna blir 15 år senare.

Finns det en möjlighet att se denna händelse som ett tecken på en försiktig skiftning i klimatet i Ryssland? Jag har ingen aning – men något betyder det när en nära allierad överger Putin. Vad tror ni?

Samtidigt undantas flyktingar på grund av EU-rätten.

I programmet får vi också höra argument för och emot de så kallade vandelskraven som nu åker ut på lagrådsremiss. Tycker det verkar ha varit lite lite snack om det i dag med tanke på hur kontroversiellt förslaget har varit. Upplever ni också att den frågan inte är lika het i debatten längre?

Rent semantiskt kan man ju fråga sig om en minskad skattepålaga verkligen kan räknas som subvention. Men oavsett vilket kostar den tillfälliga skattesänkningen lite drygt 4 miljarder enligt regeringen. Lämpligare, och mindre populistiskt, är enligt Miljöpartiet att betala upp till 60 000 kronor till hushåll som i stället köper en ”billig” elbil (dvs en som kostar nånstans runt 400 000). Att ersätta Sveriges fossila bilflotta, strax under 5 miljoner fordon, skulle då kosta statskassan 230 miljarder, motsvarande två års försvarsbudgetar. Summan spelar dock mindre roll eftersom det här handlar om klimatet, inte är populistiskt och alltså inte kräver några rimlighetskalkyler.

Undrar hur dessa möten ska gå till framöver om det nu är så att Ryssland i princip suttit med på dem i flera år.

En ganska intressant (och möjligen lite banal) sak slog mig när jag läste igenom artikeln. Två kvinnliga partiledare har offrats på Moderaternas och Liberalernas väg till acceptans av SD som samarbetspartner. Det var Anna Kinberg Batra som öppnade upp för att samarbeta i med partiet i riksdagen ”i frågor där de tyckte lika”. Det blev början till slutet för henne som partiledare och Ulf Kristersson slapp det fartguppet när han efterträdde henne och kom så att säga till dukat SD-bord. Samma sak (om man får tro Leijonborg) med Nyamko Sabuni. Hon öppnade upp för SD på ett liknande sätt som AKB hade gjort och blev på samma sätt utmanövrerad som en följd av det. Johan Pehrson kom även han till dukat SD-bord och slapp sätta sitt partiledarskap på spel eftersom frågan redan hade krävt ett högnivåoffer. Politik är inte alltid så vackert…

Rekryteringen av barn till morduppdrag och sprängningar är Sveriges största problem idag. Alla som arbetar mot den här typen av kriminalitet – oavsett om de finns inom socialtjänsten eller polisen – säger samma sak: oron är stor. Trots nya lagar tycks inget bryta nyrekryteringen. Att intervjua barn som har tagit på sig morduppdrag hör till ovanligheterna. Att dessutom få möjligheten att komma hem till barnet och dess familj och prata i lugn och ro är närmast unikt. Den här artikeln började egentligen med ett argt mejl. Jag hade skrivit om barn i Skåne som utförde ett mord i Skurup på beställning, och som därefter fortsatte att rekrytera andra barn, däribland Adam. Jag gjorde sedan en uppföljning om Adam, som hade placerats på ett kaotiskt Sis-hem. Adams mamma, Monika, hörde då av sig. Hon ville ge sin bild av det hon anser är problemet i samhället i dag. Framför allt om var hon sett brister i vården – eller rehabiliteringen – av de här barnen, som både är offer och förövare.

Riskerar Sveriges ’vi är världsmästare i frihandel’ leda fram något som liknar omsvängningen i flyktingpolitiken? Jämförelsen i texten får en att tänka till, och förslag på en slags medelväg mellan frihandelstalibanism och franska tullmurar finns ju också.

När religion letar sig in i konflikter blir de mer svårlösta. Kurki sätter fingret på hur Rysslands krig mot det ”dekadenta” Europa (som redan börjat i Ukraina) knappast kommer att stoppa utan regimförändring i Moskva. Eller vad tänker ni? Det Kurki beskriver, en ortodoxt influerad, Putindyrkande, militariserad medborgarreligion anpassat för ett neoimperialistiskt och semitotalitärt Ryssland, påminner om en nygammal version av 1800-tals modellen tsaren-korset-heliga moder Ryssland (på den tiden var Finland ryskt och Polen utplånat). Men vill vi som bor i det ”okristliga dekadenta Europa” befrias av de ryska ljusbärarna?

Haha, du gör en egen partisympatienkät, Magnus – försöka duger! Jag är genuint kluven i den här frågan, nästan folkpartistiskt kluven, för jag har i grunden uppfattningen att journalistyrket är en profession där man i princip kan utföra ett gott jobb (hålla sig till sanningen och avstå från att gynna eller missgynna viss part). Och då ÄR det inte så att varenda text eller reportage som kan ha varit fördelaktigt för viss part kan förklaras med journalistens egna sympatier. Det går att vara professionell. Det har jag hävdat och ansett i hela min journalistiska karriär. Men – jag medger att det finns tecken på att antingen: a) Många journalister kan eller vill inte hålla sina sym- och antipatier borta från rapporteringen, eller: b) Publiken tror inte på att journalisterna är opartiska, även om de skulle vara det. Så: Hur gör vi nu?

Amichai Chikli är en riktig citatmaskin och använder starka uttryck. Han kritiserar i min artikel ”multikulturalism” som han hävdar ”förstört Europa”.

Kött eller inte, jag tycker det är slående hur bra skolmaten verkar vara idag. Teriyakikyckling låter som en lyx.

I dagens avsnitt undrar vi också hur polisen kan utreda färre så kallade mängdbrott trots 10 000 fler anställda. Frågan uppstår lätt om 20 000 fler polisanställda skulle utreda ännu färre inbrott och liknande. Vad är det som gör att mer resurser inte alltid leder till bättre resultat? Det är ju inte så ovanligt att det blir tvärtom.

Historien om Blåvitt borde bli nästa film av Ulf Malmros, lägger den här för filmkonsulenter och andra att agera på

Tobias Gisle ställer svåra frågor om fanatismens slutpunkt.

Från ett lite mer svartvitt utifrånperspektiv så syns framförallt två grupper: De högljudda nymonarkisterna å ena sidan och de nymonarkisterna betecknar som regimens agenter å andra sidan. Vilken av de sju sorterna identifierar du dig själv med, Hanif?

Intressant! Vi behöver klarsynthet i denna dimma av teknologisk utveckling vi lever i.

Har fått möjlighet att intervjua Israels ambassadör Ziv Nevo Kulman. Finns som såväl podd som text. Vi pratar om Libanon, Iran, Trump, antisemitism i Europa och mycket annat. Jag tror det blev en intressant intervju.

Förvånansvärt mycket samstämmighet i veckans panel.

Jag har aldrig varit i Bryssel men det är oerhört hur mycket dåligt man hör om den staden. Man måste undra om det inte snarast har varit en förbannelse att få alla EU-tjänstemän där. En massa högavlönade personer, men som samtidigt inte känner någon vidare samhörighet med lokalsamhället och flyttar hem igen efter några år.

När jag pratar med Dagmars bror Jonathan inser jag, mer än någonsin, hur otroligt hårt deras pappa Ragnar kämpade för att hennes fall överhuvudtaget skulle uppmärksammas. Samtidigt slår det mig, snart 50 år efter kuppen i Argentina, att Ragnar och många i hans situation faktiskt lyckades se till att fler än tusen torterare och mördare har åtalats och dömts – en otrolig bedrift. Särskilt med tanke på hur svårt det har varit att åtala, fälla och göra upp med en blodig historia i de flesta länder som varit diktaturer. Ett exempel är Spanien, där man låtit mördare gå fria genom en slags glömskans pakt. Det är ingen lättvunnen kamp. Därför är Dagmars familj nu orolig för att Argentinas president Milei ska ge hennes mördare amnesti.

Intressant spaning, tycker jag. Vad vi säger – och inte säger – avslöjar så mycket om våra förutfattade meningar. Man behöver inte gå längre tillbaka än till min uppväxt på 1970-80-talen för att komma ihåg hur majoritetssamhället såg på finnarna. Våldsamma, drack mycket osv. Sedan är det ju så att vi haft en väldigt stor invandring från länder med mycket annorlunda normer och kultur än den svenska. Det har skapat problem som bland annat tagit sig uttryck som överrepresentation i brottslighet för gruppen utomeuropeiska invandrare. Men det är alltid lätt att glömma bort den skötsamma majoriteten som kämpar på med sina liv i diskussionen. Och en bild på en gullig liten lintott med den underliggande frågan: ”Hur kunde det gå så fel för den här killen – trots att han inte ingår i gruppen ’dom andra’”, säger något.

Mina tankar om Annika Strandhäll är sammansatta. De grundläggande tankarna är mycket positiva. Vi delar klassbakgrund och jag kände starkt för henne när hon var fackförbundsordförande. Hon var klar, redig och tydlig på ett bra sätt. När hon tog klivet in i regeringen blev det svårare. Jag vet inte riktigt vad som hände. Men jag misstänker att klassbakgrunden kan ha spelat roll när hon (och Morgan Johansson) utvecklades till ofta osakliga krigare på X (Twitter) samtidigt som de skulle sköta sina social/justitie/migrations/klimatststatsrådsuppdrag. Det spårade ur. Klassbakgrundens verkligheter fick vika för politiserade kampanjuppdrag som ingen annan ville ha; men som Annika åtog sig, kanske för att visa att hon dög fast hon ”bara” var en frisör från fattiga Bergsjön? Att hon lämnar partipolitiken är bra. Det finns en stor värld utanför partilivets svartvithet.

I en morgonshow krävs inte något korsförhör, men när anklagelserna är så hårda från den som serveras plattformen – måste intervjuaren kunna göra ett bättre jobb än att enda motfrågan är: ”Vad tror du att Jimmie Åkesson skulle säga om det?”. Den nya C-toppen Birgitta Ohlsson fick till och med bestämma motargumentet själv – samtidigt som L-ledaren Simona Mohamsson pressats genom tv-studior den senaste veckan.

Blir sugen på att läsa Jonas Karlsson nu. Påminner inte så lite om den bästa bok jag läst de senaste åren – som jag inte kan rekommendera nog – Byrån av JJ Voskuil. Jag recenserade den i Expressen för några år sedan, läs mer här: https://www.expressen.se/kultur/arets-basta-bok-ar-800–sidor-av-banala-samtal/

Samtidigt som den nya mätningen visar att Simona Mohamsson gör ett rejält skutt uppåt i väljarnas förtroende publicerar Dagens Nyheter ännu en kritisk text. ”Den verkliga förbannelsen är att väljarna uppfattar partiet som ohederligt, de ser ett parti som hivat moralen överbord för att rädda sig kvar vid makten. När bilden av cynism och principlöshet väl har satt sig är den nästan omöjlig att tvätta bort”, skriver politiske kommentatorn Tomas Ramberg, som tidigare under många år satte tonen i Sveriges Radio. Den negativa rapporteringen efter Mohamssons svängning i SD-frågan – som avslöjades i Kvartal – har inte bara varit likriktad bland kommentatorerna utan också i nyhetstexterna. Hon har pressats hårt i tv och kommunpolitiker som varit kritiska har lyfts fram på ett sätt som sällan sker på riksnivå. Samtidigt har en annan möjlig rubrik saknats i traditionella medier – den som speglar det faktiska utfallet, åtminstone så här långt: DRAGET SOM KAN LYFTA MOHAMSSON.