Fascinerande med vissa kommentarer här (och många fler på X) som menar att Kärres agerande utgör ett svek mot Jomshof/SD och är ett brott ”spelreglerna” mellan journalister och politiker. Tror märkligt nog inte att jag såg några av de personerna kommentera lika upprört när Kärre gjorde precis samma sak mot Centerpartiets Martin Ådahl för några veckor sedan, som även han kände sig så pass bekväm i samspelet med Kvartals reporter att han berättade hemligheter och sedan försökte inhämta ”off the record-status” i efterhand. Men det är klart, alla som blir upprörda nu kanske var sjuka den dagen och bara råkade missa just den artikeln? :) Hyckleri smäller inte särskilt högt i min bok, oavsett åt vilket håll det riktas. Riktig integritet och en genuin vilja beskriva verkligheten som den är, däremot, får 5 av 5 vita kaniner från mig. 🐇🐇🐇🐇🐇

Finns massor av låsningar i Anderssons tilltänkta koalition, men de kommer ju knappast att försvinna av sig själva bara för att partiledaren för det vinnande blocket håller sig undan och duckar förhandlingar med sitt så kallade regeringsunderlag. Vänsterpartiet kommer sannolikt inte att glömma sitt krav på ministerposter och Centerns röda linjer kan nog tänkas ligga kvar även om två, fyra eller tolv veckor? Tror det är dags för Norlén att riva bort plåstret nu.

Ingen partiledare vill vara den första att bli föremål för en statsministeromröstning. Men gissar att det blir betydligt lättare att locka en regeringsbildare till den andra. Jag grunnar därför på om det skulle vara lättare att locka fram en statsministerkandidat tidigt om regeringsformen hade tillåtit maximalt tre statsministeromröstningar i stället för fyra?

Moderaterna dörrknackade och kampanjade i Hallonbergen varje månad under hela mandatperioden utan att de ökade någonting. en total vaskning av organisationerna resurser. Idén att de skulle röstat på Tidö bara man la ännu mer dyrbara kampanjresurser av ideella krafter är en återvändsgränd.

Jag fastnar för Louises beskrivning av hur man först bestämmer kollektivt hur man ska rösta och sedan hjälper till i vallokalen så att det inte ”blir fel”. Vad räknas som fel? Att väljaren missförstår hur man kryssar – eller att någon kryssar en annan kandidat än gruppens? Att lyssna på människor man har förtroende för är självklart. Det gör väl alla. Och det finns givetvis personer som kan behöva hjälp att förstå hur man röstar. Men det betyder inte att någon annan ska bestämma vem man röstar på. Det är där det svenska valsystemet tycks misslyckas, även om skalan är svår att få grepp om. För det är just möjligheten att gå emot familjen, föreningen eller den lokala auktoriteten som måste värnas. Louises kritik av högerns frånvaro är också värd att ta på allvar. Man kan inte beklaga sig över att människor röstar som ett kollektiv och sedan avstå från att tilltala dem som individer. Men oavsett vilka partier som kampanjar i Järva måste friheten i vallokalen vara densamma: även rätten att rösta ”fel” i gruppens ögon.

Vad säger vi? Vill vi ha tillbaka britterna i EU? Eller satsa på en nystart med lite ändrade fördragstexter och ta in Kanada istället? Vad som talar för UK var ju att de ofta hade samma ”frugala” linjer som oss i budgetfrågor etc. Men man kan ju tänkta sig hur otroligt jobbig en ny segdragen förhandling med just dessa britter skulle bli, när fokus istället bör ligga på konkurrenskraftfrågor och säkerhetspolitik.

Insåg just att Centerpartiet har vidareutvecklat Reinfeldts linje från 2013. Då skulle ett av åtta riksdagspartier inte få vara med. Nu är det två. Fortsätter idéutvecklingen i den här takten kommer Centerpartiet till slut bara att kunna samarbeta med sig självt.

Om man vill framstå som regeringsduglig är kanske inte Fröken Snusk den självklara vägen dit. Det finns säkert väljare som tycker att det är kul, men jag förstår poängen kring att den stora massan snarare kan bli avskräckt av ”horhus och tjack”. Det känns också som en ganska tydlig krock med socialkonservatismen. Att värna traditionella värderingar är svårförenligt med Fröken Snusk och Rasmus Gozzi på scen. Det blir svårt att placera ideologiskt.

Risken med att överanvända uttryck som ”folkmord” är inte bara att betydelsen urvattnas (som i fallet med ”rasism”) och reduceras till ett slagträ i debatten – utan att begreppet i allt högre utsträckning förknippas med högljudd och radikal aktivism. Krig är fruktansvärt, men i fallet med Gaza är det ju som framgår i artikeln väl känt att Hamas terrorstyre utnyttjade sjukhus, skolor, moskéer och till och med privata bostadshus för att barrikadera sig, gömma vapen och utföra raketattacker mot Israel. Ändå är terrorgruppens medvetna strategi att använda hela den egen befolkningen som mänsklig sköld påfallande frånvarande i debatten.

Jag har inga svårigheter att förstå den som ogillar både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Som politisk hemvist är Centerpartiets position fullt begriplig. Som plan för hur Sverige ska styras saknar den däremot en besvärande detalj: en riksdag som vill samma sak. Själv är jag djupt kritisk till det mesta Vänsterpartiet står för. Ändå tycker jag att Ida Gabrielsson har framstått som ett under av pragmatism, kompromissvilja och öppenhet jämfört med S och C. De vill ha V:s röster, men tycks betrakta partiets krav på inflytande som ett utslag av dåligt omdöme. Det är en märklig syn på förhandlingar: först behöver man ett partis mandat för att kunna regera, sedan blir man upprörd över att partiet vill ha något i utbyte. V:s väljare har också rätt att försöka få genomslag för sina röster. Detsamma gäller SD:s. Ingen är skyldig att samarbeta med något av partierna. Men då får man acceptera att ens önskeregering kanske inte blir av. Väljarna har utsett en riksdag. Centerpartiet tycks vilja välja ett annat folk.

Finns det någon statistik ni tycker att jag borde titta närmare på? Skriv gärna här.

Bloke in a dress – det låter som en After Dark-show och inte som grund för åtal. Det är lätt att komma dragande med klyschor om att poängen med yttrandefrihet är inte att alla ska få höra saker de håller med om, men det stämmer. Yttrandefriheten är på stadig tillbakamarsch, den kläms från moralpoliser och aktivister på nätet, säkerhetsintressen och internationella påtryckningar från länder som Turkiet. Frågan är större än woke-ämnen, som Nils Funcke skrivit om i Kvartal. Men en artikel som denna sätter fingret på hur absurd utvecklingen blivit. https://kvartal.se/olawong/artiklar/sveriges-langa-marsch-bort-fran-yttrandefriheten/cG9zdDoxMzI2MA

Min tagning är att det kommer gå fortare än vad många tror, och att vi aldrig kommer till den fjärde talmansrundan. Sett många proffstyckare som är säkra på att så är fallet. Vad är er bästa gissning på hur det går? Och vem blir statsminister i slutändan?

Det finns många likheter mellan det som hände i det svenska riksdagsvalet och vad som skedde i Berlin en vecka senare. Men kan radikaliseringen här gå lika långt som i Tyskland?

Mycket som fortfarande kretsar kring politiken. Själv tycker jag att det är kittlande och intressant. Men vad tycker ni – är det något ni saknar i dessa eftervalstider? Något ämne som vi borde beröra i veckan eller kommande?

Det här visar vad ett långvarigt maktinnehav för ett parti kan göra med en kommuns relation till det partiet. I Borlänge kommun har Socialdemokraternas innehaft posten som kommunstyrelsens ordförande i 56 år på raken. Risken är då överhängande att man börjar blanda ihop partiets intressen med kommunens och vice versa. Som Federico Moreno och Jenny Strindlöv visade med sin granskning av relationerna mellan föreningslivet och Socialdemokraterna i Malmö förekommer det här på många håll. https://kvartal.se/federicomoreno/artiklar/foreningar-sa-pressas-vi-av-s-i-malmo/cG9zdDozNTkyOQ Det kan verka harmlöst att fråga en socialdemokratisk företrädare om hon kan rekrytera valvärdar. Samtidigt ligger det i farans riktning att en person som samtidigt bedriver valrörelse kan ha svårt att agera helt opartiskt. Ännu mer ökar risken om man inte kommunicerar med väljarna på svenska. Vår självbild är att vi är världens främsta demokrati. I mångt och mycket stämmer det. Men de senaste veckornas rapportering (och den som Federico och Jenny förtjänstfullt stod för i vintras) visar att vår demokrati är under press nu.

Klanröstning är här för att stanna. Tangentens riktning är att det bara kommer att förvärras de närmaste valen. Frågan är vad man kan göra åt det för personer som redan är svenska medborgare. Robert Putnam upptäckte ett samband i Italien mellan förekomsten av föreningsliv som kyrkkörer och det han kallade socialt kapital, något som är en förutsättning för låg korruption, tillit och demokrati. Klanmentaliteten stannar i generationer. Men ska man försöka göra något kanske föreningsliv (inte etniska föreningar som exempelvis ”Somaliska föreningen”) är ett sätt. Men det kommer fortfarande att ta väldigt lång tid.

Jag tycker det låter lite dyrt. Enligt Schyfferts gamla uträkningar skulle det ju kosta två pizzor, en stor fanta och ett netflixabonnemang att rädda livet på 80.000 flyktingar. Pizza plus pengar för några somaliska soffliggarröster i Borlänge låter som ett enormt slöseri med resurser. Tänk så många människor på flykt som hade kunnat räddas med de där pizzorna!

För ganska exakt 20 år sedan åkte jag transsibiriska järnvägen, från Moskva till en ort en bit öster om Bajkalsjön – som jag har badat i, världens till volymen största sjö. Kanske den kallaste också. Ohyggligt djup är denna vackra och enorma sjö i alla fall. Sannolikt kommer jag aldrig åka till Ryssland igen, vilket är sorgligt. Landet var fantastiskt att resa i, människorna var vänliga och gästfria, skogarna och stäpperna i det enorma Sibirien hänförande och fyllda av historia och skönhet. Jag är glad att jag varit där, liksom jag är glad över att jag även har varit i Sovjetunionen på 1980-talet. Två länder jag aldrig mer kan eller vill sätta min fot i. Nu väntar som sagt en lång vinter, och mörkret sänker sig över Moskva…

Mycket smart strategiskt av Miljöpartiet. Man spänner dessutom bågen ordentligt , och vill att migranter som redan återvänt ska tillåtas komma till Sverige igen. Nu prövas Socialdemokraternas löfte om ”stram” migrationspolitik. En linje som har högljudda kritiker även internt. Det är också en fråga som man kan samla MP, V och C kring, och få med Socialdemokraterna på.

Det fanns en tid då det som då var V tog order från Moskva. Den tidens kommunister kunde nog inte föreställa sig att något som kallar sig fatwarådet skulle anse sig ha bäring på partiets politik. Engels uppmanade till en enhetsfront mot religionen, inte med…

Om jag får tillåta mig att gubbgissa lite tror jag den ökade klyftan mellan stad och land kan ha flera orsaker. Dels kan det nog handla om rena plånboksfrågor som bensin- och dieselpriser, där de rödgröna länge uppfattats som oförstående till att folk på landet är beroende av bilen för att klara jobb och familjeliv. Men dels kan det ju bero på att partierna i viss utsträckning bytt väljare. Precis som Centern växlat bönder mot högskoleutbildade storstadskvinnor har många S-väljare som beskriver sig som arbetare gått till SD på senare år. Vad gäller Vänsterpartiet är det väl idag också mest inriktat på en slags ”intellektuell klass”, vid sidan av människor med rötter utanför Europa. Alltså väljargrupper som i hög utsträckning håller till i de stora städerna.

Socialdemokraterna verkar gravt överskatta alla andras intresse att Sverige ska ledas av en socialdemokratisk regering. Det märkliga är att trots det framstår S huvudalternativ, att V och C tar ut varandra men tillslut tolererar en ren S-regering, som ett av de mer troliga scenariorna.

När jag pratade med liberaler och några moderater de sista veckorna var de övertygade om att de hade vunnit med stor marginal om de hade fått några veckor till, att deras kommunikation de sista veckorna in mot valet hade varit lyckad. Hur det är med den saken får vi aldrig veta. Nu förlorade man valet. Lärdomen, vilket säkert lär komma i M:s och L:s eftervalsanalyser, är att inte börja kampanjandet för sent. Det var bara de sista veckorna som framförallt M började attackera S hårt med negativt kampanjande .

Nästa fråga för var nygamle talman är förstås om Kristersson har utsikter att lyckas bättre. Det finns ju en slags hypotetisk möjlighet att Centern skulle kunna tolerera en S-KD-L-regering OM bara SD släpper kravet på ministerposter. Men som det låtit hittills kommer C nog att rösta rött även för en sådan konstruktion. Fast just nu verkar det rätt omöjligt att plåga fram någon typ av handlingskraftig regeringskonstellation. Det bästa vore kanske extraval trots allt.

Det finns risker med att tidigt introducera AI i skolan – så som en del partier (främst C och S) vill. Några av de potentiella konsekvenserna belyste Nataliya Kosmyna, AI-forskare vid MIT, i ett experiment. I försöket delades 54 slumpmässigt utvalda studenter upp i tre grupper. Grupperna fick i uppgift att under några sessioner skriva individuella uppsatser på olika ämnen som de själva valt. Det som varierade mellan grupperna var vilka hjälpmedel som studenterna tilläts använda sig av under skrivandet. Den första gruppen hade inga hjälpmedel alls, den andra fick nyttja Google och den tredje fick använda och interagera med generativ AI, såsom just ChatGPT. Under sessionerna registrerades deltagarnas hjärnaktivitet och kognitiva engagemang via EEG. Resultatet visar att den grupp som skrev utan hjälpmedel hade störst aktivitet och uppvisade tveklöst bäst minnesförmåga. Deltagarna i denna grupp kunde återge och citera vad de själva skrivit. De deltagare som fick använda generativ AI hade väsentligt mindre aktivitet i hjärnan under experimentet och uppvisade därtill svårigheter att repetera texten som de för några minuter sedan skapat med hjälp av chatboten. Ordval, frågeställningar och slutsatser hade inte fastnat i minnet. AI gav ingen förstärkning. Den medförde snarare en kognitiv kostnad. I den sista sessionen kastades premisserna för grupperna om. Den grupp som först skrivit utan hjälpmedel fick nu lov att ta stöd av en Chatbot, medan de som tidigare skrivit med generativ AI fick arbeta utan hjälpmedel. Mätning och analys visar att detta förstärkte den redan högpresterande gruppen. De skrev ännu bättre, mindes lika bra och uppvisade i EEG-mätningen fortsatt hög hjärnaktivitet. Den före detta ChatGPT-gruppen sänkte sig däremot ytterligare – på alla mätpunkter. Det handlar inte om att vara för eller emot en teknologi som de flesta av oss som sagt redan har som app i mobilen. Vad verktyget gör med minnesförmågan, det kritiska tänkandet och hjärnaktiviteten däremot, behöver vi diskutera mycket mer.

Ryssland blir allt mer isolerat, men har potentiella allierade inom den europeiska extremhögern. Men trots motgångarna blir landet allt mer farligt och oförutsägbart. Det får ni läsa om i Kvartal imorgon… (cliffhanger de luxe)

Tove Lifvendahl har en viktig poäng. Precis när man anade att vi var på väg att ha etablerat ett sakligt och vettigt förhållningssätt till invandringsrelaterade samhällsproblem, så radar återfallen upp sig i de politiska och mediala etablissemangen. Plötsligt känns det som om vi har kastats tillbaka till de ängsliga och förljugna åren runt 2014-2015. Istället för att ägna sig åt fördjupande sakfrågorna i valfuskdiskussionen så väljer flera stora statliga och privata redaktioner att plocka in problemförnekande vänsterfolk i sina studios för att i stället få diskussionen att handla om rasism. Vilket faktiskt är absurt. Vad i hela friden har misstänkta valfusk med rasism att göra? De stora mediehusen behöver ta itu med sina återfall till ideologiska låtsasbilder av verkligheterna. Rasismer av olika slag inklusive den värsta rasismen antisemitism bygger på att peka ut hela folkslag som sämre, underlägsna och i judefrågan som hemska globala kapitalister. Att uppmärksamma valfusk som begås i Sverige är fundamentalt för demokratin. Det finns stora skäl att på djupet diskutera hur våra valllagar och valmyndigheter funderar, hur partierna klarar sitt ansvar för valsedlar och kandidatlistor och vad som kan göras för att förebygga valfusk framöver. Att blunda för människors bakgrunder i sådana och i andra sammanhang är uttryck för ett slags de dubbla måttstockarnas rasism. Typ: Eftersom det misstänks vara några somalier som är inblandade i valfusket så är det rasistiskt att uppmärksamma vad som hänt och vilka som ser ut att vara inblandade. Men vore det infödda svenska medborgare som misstänks så är det bara att köra på. Självklart finns det människor i vårt samhälle som sitter fast i rasistiska tänkanden av olika slag. Men dessa små udda grupper av svensk- och utrikesfödda rasister ska naturligtvis inte styra nyhetsrapporteringen. Jag trodde faktiskt vi hade hunnit längre in i en stabil tillnyktring när det gäller invandring. Men när återfallen haglar tätt behöver etablerad media och många politiker verkligen tänka igenom de valda behandlingsmetoderna. Räckvidd och tillit och inkomster är i stor fara. Glöm inte SOM-institutets mätningar om svenska folkets förtroende för hur media rapporterar om olika samhällsfrågor. https://fof.se/artikel/misstro-mot-medierna-nar-det-handlar-om-invandring/ Tilliten för media har varit och är som allra lägst när det gäller invandring. Och inte blir det bättre av att de stora medierna ryggmärgsmässigt, omedelbart och återigen kastar in rasismperspektivet så fort invandringsrelaterade problem dominerar nyhetsflödet.

Jens Ganman sätter fingret på en väldigt öm punkt för svensk journalistik. Att vi har en oförmåga att erkänna när vi gjort fel (det ska gudarna veta att jag gjort min ansenliga del av blunders genom åren). Och en uppföljande, för många jobbig, frågeställning är: Om etablerad media har – medvetet eller av brist på förstånd – mörkat, relativiserat och förminskat problemen med massinvandring, hur ska de ha trovärdighet i någon fråga förutom kanske väderprognoser framgent? Enda sättet är naturligtvis att erkänna, att säga ”vi påstod felaktigt att syrier skulle innebära ett kompetensregn” osv, och sedan lova bättring. Den svenska favoritsporten att vända blad och titta framåt leder till att samma misstag återupprepas, igen och igen. Det hoppfulla är att den tekniska utvecklingen gjort att det finns alternativ till höger och vänster till de gamla medierna. Ytterligare hoppfullt är den trend jag tycker mig se där nyhetskonsumenterna är skeptiska, och ifrågasätter. De tänker själva.

Det är väldigt drabbande att höra Ilva Persson berätta om hur Ställdalen gått från en levande ort till en spökstad. Och, som Magnus Thorén berättar, en attraktion för vandaliseringsturister. Lika drabbande är Mathias Eriksson (SD) när han beskriver hur det är att se sin hemort, och de minnen som fortfarande lever kvar inom en, sakta men säkert dö ut. Jag har själv besökt liknande platser i andra delar av landet. Ibland ser det nästan ut som om en pandemi dragit fram och människorna som en gång hade sina vardagar och familjeliv där plötsligt lämnat allt bakom sig. I dag är detta alltså en avfolkningsbygd med en renoveringsskuld på 300 miljoner kronor, dit få unga flyttar. Samtidigt händer det att resursstarkare kommuner uppmanar invånare med stödbehov att flytta till den här typen av orter. Följden blir en inflyttning som nästan bara består av människor utan arbete, med svag ekonomi och ibland missbruksproblem. Hur bryter man den utvecklingen? Ett sätt vore att låta avsändarkommunen behålla det ekonomiska ansvaret under en tid. Staten skulle också kunna kompensera kommuner som får en oproportionerligt stor inflyttning av människor med stora stödbehov. Som det är nu kan det helt enkelt löna sig för vissa kommuner att flytta sociala problem över kommungränsen, trots att social dumpning länge pekats ut som ett problem av staten.

84 minuter om dagen på Youtube låter mycket. Samtidigt förstår jag det. En fin sak med dagens medielandskap är att vem som helst, oavsett bakgrund, kan hitta föreläsningar på Youtube som ibland håller högre kvalitet än många universitetskurser. Samma sak med poddar. Du kan stå och jobba på ett lager och samtidigt nörda ner dig totalt i nästan vilket ämne som helst. Bland poddar och Youtube-kanaler behöver man inte bli insläppt av en redaktion för att få komma till tals. Regeln är enkel: den som lyckas fånga och behålla människors uppmärksamhet premieras. Det finns förstås risker med den logiken, men också något demokratiskt. Traditionella mediehus fungerar annorlunda. Där finns chefer och redaktioner som avgör vilka personer, ämnen och perspektiv som får utrymme. Det finns säkert goda skäl till det. Men för en ung och nyfiken människa är det kanske inte så konstigt att den första världen lockar mer.

Intressant historisk genomgång som sätter ljuset på Socialdemokraternas paradgren. Det vill säga förmågan att ta åt sig äran för frågor som andra drivit (Natomedlemskapet och garantipensionen dyker upp spontant), alternativt skylla på andra partier för beslut som de själva tagit i regeringsställning som i detta fall. Och de kommer nästan alltid undan med det.

Förutsätter att du drack ditt kaffe svart (brunt) och inte försökte spä ut det med mjölk, en dryck som DN tidigare uppmärksammat som vit maktsymbol. Det är viktigare än någonsin att hålla koll på de krypande vardagshoten mot demokratin.

Kanske är det bara jag, men på senare tid har jag allt oftare kommit att längta efter den politikertyp Thorbjörn Fälldin personifierade. Bonde, reservofficer, riksdagsman, partiledare, statsminister, riksdagsman – bonde igen.

”Att det kan räcka med knappt 650 kryss för en riksdagsplats väcker frågor” skriver Pernilla Z här i denna tankeväckande artikel. Hon använder också ordet tillitsbaserat kring systemet vi har idag, och lyfter frågan om valsedlarna kanske enbart ska hanteras inne i vallokalen i framtiden, allt för att minska riskerna ett Dalarna i kubik i framtiden… Det är uppfriskande att läsa en konstruktiv text kring detta. Systemet med personkryss borde nog utredas pronto, för att se om och isåfall vilka ändringar som bör ske.

Jag värjer mig från att knyta skrivandet till kreativitet. Det låter som om uppslagen och flödet av ord handlar om ingivelse eller konstnärlig inspiration. Något som bara kommer – som en gåva.  För mig handlar det om disciplin, sittfläsk och hårt arbete. Om ett hantverk som jag vill lära mig behärska. Det finns en anekdot om ett samtal mellan Lars Forssell och Pär Lagerkvist. Den förre frågar den senare: ”Skriver du?” Lagerkvist svarar : ”Nej.” Och fortsätter: ”Det är så våldsamt att skriva.” Det där kan så klart också avfärdas som ett slags intellektuellt koketteri, men det ligger något i det. Mestadels har jag en slitsam och styckevis brutal excersis med ”bokstävlarna”. Men man gör det ändå, eftersom känslan när delarna till slut hänger ihop och man får till en cirkel är mödan värd.

Det verkar, som Jörgen skriver, finnas mer att gräva i här. Vilket parti var det eritreanerna röstade på? Det nämns i SvD-texten. Jag skulle gärna se mer journalistik med öppna (och inte anonyma) källor nu – för att slippa en del problem som ofta drabbar journalistiken när alla rusar.

Kanske finns en förklaring till vad som hänt – liksom orsaken till den öronbedövande tystnaden från Vänsterpartiets ledning – i orden från damen vid återvinningscentralen: ”Det finns inget utbyte med dem, jag har ingen aning om de röstar tillsammans eller var för sig efter eget huvud”. Det rimmar med vad Conny Hansson, V-ordförande i Rättvik och ledamot i valberedningen som nominerade Mohamed Abdukadir Ali, sade till Borlänge tidning igår: ”Jag har inte en aning om vem det där är, men han har nog varit förbi någon gång”. Kanske V bara lät sig nöjas med att Ali hade ett stort nätverk av potentiella vänsterröstare och inte visste/brydde sig vad som hände på marken? Förrän det visade sig att toppnamnet petats från sin riksdagsplats alltså. I övrigt en genial twist av Christer att bildsätta reportaget till tonerna av Evert Taube.