Så ovanligt och uppfriskande med en politiker som för en gångs skull för fram köttkonsumtionen som ett problem ur ett djuretiskt perspektiv. De få gånger det pratas om kött i den politiska offentligheten så handlar det nästan alltid om klimatet, människohälsan eller att nån ur tidökretsen gjort nåt sedvanligt populistiskt utspel om skolbarns rätt att dagligen matas med döda grisar och kor. Jag kan inte minnas sist jag hörde en etablerad politiker lyfta den moraliska aspekten av köttkonsumtion; det faktum att levande, kännande varelser utsätts för lidande och död.

Gillar verkligen det utforskande förhållningssättet i den här krönikan. ”Ensamma tillsammans” fångar ju mycket i vår samtid. Kollektivism har ersatts av individualism. En frihet på många sätt men samtidigt hänger hela din lycka på dig själv vilket är utmanande för en art som har flocken i sitt DNA. Tror annars att de arga människorna du mötet är offer för stress och vanmakt. Att tillvaron är så fylld av påhittade måsten samt att de inte känner att de i tillräckligt stor utsträckning kan påverka det som gör dem arga.

Jag tror att det var den gamle vapenvägraren Joakim Thåström som en gång uttryckte det så här: – Jag avskyr militarism, men jag är inte pacifist. Jag håller verkligen med om detta och det var med denna inställning mitt 20-åriga jag ryckte in i värnplikten. Sedan dess har Sveriges försvarsmakt av allt att döma förändrats på många positiva sätt, förutom att den är nedbantad. Militarismen har ersatts av bättre kamratanda och en större förståelse för att människor är olika. Detta är i alla fall mitt intryck via ett av barnens värnplikt och anställning i FM.

Påminner alla som kommenterar om Kvartals samtalsregler: https://kvartal.se/anvandarvillkorkommentarer Vi tar bort kommentarer som bedöms strida mot någon av dessa regler och är förstås extra noggranna i modereringen vid känsliga publiceringar som den här.

Odlar tomater, jordgubbar, vindruvor, vinbär med mera. Älskar det. Att odla sin trädgård är det bästa i en orolig tid.

Sofie Löwenmarks gedigna och uthålliga granskningar av våldet och övergreppen mot kvinnor i det ”nya Sverige” är lärorika och uppfordrande. Mängden rättsfall och likheterna i övergreppen visar tydligt att vi har ett allvarligt och tudelat ansvarsproblem. Dels är givetvis ansvaret individuellt. Gärningsmännen och de de i familjerna och släkterna som understödjer och/eller blundar för övergreppen ska dömas med stränga straff och – om de inte är medborgare – med utvisningar ur landet. Men ansvaret är också strukturellt. Övergreppen och våldet mot de unga kvinnorna är en del av primitiva kulturer som det offentliga Sverige under lång tid har valt att blunda för. Journalisten och författaren Elaf Ali berättar om sina egna upplevelser på ett enkelt och rakt sätt. I en intervju med DN säger Elaf Ali att hon aldrig fick lära sig simma eftersom hennes pappa förbjöd henne att delta i simundervisningen i skolan. Något pappan nu är ångerfull över enligt Elaf Ali. Men, frågar hon sig, är det inte än värre att skolan – den svenska myndigheten – tillät pappan att bestämma över vad dottern skulle få lära sig i skolan? Så är det förstås. Vi har en mycket lång väg att gå innan vi har myndigheter som på ett jämställt och jämlikt sätt står upp för alla barns lika rättigheter och trygghet. Det strukturella ansvaret är politiskt och helsvenskt. Här har folkviljan flyttat fram positionerna och ökat trycket på politiker och partier. Men mer krävs om Sverige ska hinna ifatt sina förvärvade och framgångsrika traditioner om ”statsindividualismen” där staten tar ett fullt ansvar för en offentlig miljö av lagar och regler som grundlägger arenan för människors friheter och tryggheter och ansvarsinsikter. Sverige behöver göra allt vad vi kan för en bättre värld med märkbara mänskliga rättigheter. Vårt främsta vapen som litet land och långt borta är att se till att den som vill bo i Sverige får lägga hedersrelaterade övergrepp helt på hyllan.

Jag är med stor sannolikhet med i den där mönstringsdatan från sent 70-tal. Jag minns att jag gjorde hyfsat bra ifrån mig när det gällde mönsterigenkänningen (fast jag tror inte jag delgavs någon IQ-nivå). Men det jag tar med mig från den här artikeln är att människor med hög IQ enligt forskarna följer myndigheternas råd om att vaccinera sig och köper elbil för att bidra till klimatarbetet. Personligen tycker jag det låter mer om människor väljer att flyta med strömmen, medan de ständiga skeptikerna (i forntiden kallades vi ibland ”journalister”) uppenbarligen är dumma i huvudet. Tur att jag är för gammal för att bli gängkriminell.

Flera intressanta spår i den här texten. I grunden tror jag att längtan efter ett gott boende är djupt mänsklig och något vi alltid kommer att bära med oss. Däremot tror jag inte att det goda boendet ser likadant ut för alla. Olika människor befinner sig i olika skeden av livet och har olika behov. När det gäller Stockholm, och andra universitetsstäder med betydande bostadsbrist, är slutsatsen egentligen ganska enkel: det behöver byggas mer av allt. Vi behöver moderna lägenheter som unga kan flytta hemifrån till, vackra lägenheter där barnfamiljer kan leva och växa, och definitivt fler radhus och villor. Samtidigt tror jag, som någon annan skrev, att den som letar bostad i områden där ett radhus kostar tolv miljoner måste konstatera att marknaden i praktiken är stängd för de flesta. För yngre människor utan betydande ekonomiskt stöd hemifrån är sådana priser i princip omöjliga att bära, även om man skulle få ner priserna något. En boendeform jag gärna skulle se mer av är radhus som hyresrätter. Hyrorna skulle sannolikt bli höga även där, men de skulle åtminstone erbjuda ett alternativ för dem som har råd med månadskostnaden men saknar den kontantinsats som dagens ägarmarknad kräver. Eller ett alternativ för äldre som vill sälja villan och använda pengarna till annat än att köpa nytt boende.

Varför kan jag inte sluta tycka sånt här är intressant? Varför slukar jag det och memorerar förlopp och intriger – utan minsta ansträngning? Kanske är det ingen lyte, utan tvärtom del i det som gör oss till människor: vår nyfikenhet på vad som händer bakom lyktar dörrar i familjen hägn är samma som drev Sofokles, Shakespeare, Ibsen och Strindberg att skapa dramer för evigheten. Skäms därför icke, människa, för att du dras till skvaller. Var stolt!

Jätteintressant att höra Mårten och Magnus prata konst! Kan de ha en podd?

Har någon politiker nyligen knackat på hemma hos dig? Vad gjorde du då?

Karin Olsson beskrev det själv i podden Lägg ut – inspelad på Expressens scen i Almedalen – som att hon när dagen var slut ”hade skällt ut Jörgen Huitfeldt, skällt ut Carl-Oskar Bolin och grillat Gunnar Strömer stenhårt för hans sekretess-iver… Det var många borgerliga män som fick sina fiskar varma av mig igår.”

Miljöpartiet är ett parti som väcker starka känslor. I dagens tal tog Daniel Helldén sikte på miljardärer. En miljardskatt ska enligt Miljöpartiet göra Sverige mer rättvist. I Norge ledde en förmögenhetsskatt till kapitalflykt.

Min 18-åriga dotter hatar AI. Och hävdar att alla hennes klasskamrater och andra kompisar gör detsamma. Varför, frågade jag igår, när vi pratade om detta. – Det är bara skräp. Inget originellt, säger hon. – AI-mög? – Precis, inget mänskligt, alla jag känner avskyr AI. Dagens ungdom alltså. Vad säger era yngre vänner?

Att säkerställa att det finns en analog backup i händelse av kris, krig eller cyberattacker så att vi kan skaffa mat eller tanka bilen låter ju som en självklarhet. Men problemet är väl att hela betalinfrastrukturen är digital och därmed sårbar. När kassasystemet på Coop slås ut av amerikanska cyberkriminella innebär det väl att inga betalningar kan ske – varken med kort, swish eller sedlar? (Rätta mig gärna om jag har fel.)

När skotten John Foster Fraser cyklade jorden runt på 1890-talet tyckte han att det mesta han såg utanför Europa var smutsigt och luktade illa. Utom i Japan! Där var det rent – och dessutom hade landet redan en egen cykelproduktion. Civilisation! Men i stora delar av Asien hade folk aldrig sett en cykel tidigare. Allt detta berättade han underhållande och mustigt om i den fantastiska reseskildringen ”Around the world on a wheel” (1899).