Ett annat exempel är engelska klubben Tottenham Hotspur som kampanjade för att få Emily Damari frigiven ur Hamas fångenskap i Gaza. Hon är brittisk medborgare och Spurs-supporter. På matcher skanderade man “Emily Damari, she’s one of our own” och klubben krävde att regeringen skulle agera. När Damari släppts fri åkte hon till London och gick på match där. https://www.facebook.com/watch/?v=704442852136158 För övrigt en sorglig utveckling som beskrivs i slutet av artikeln: ”Trots att herrlaget några år senare inte längre hade några judiska spelare förekom det fortfarande att laget möttes av supportrar som ropade ’judejävlar’…Idag har SK Hakoah inte längre något fotbollslag.”

Ett bolag i Taiwan är nu större än hela Stockholmsbörsen. Halvledartillverkarna har blivit en form av geopolitisk livförsäkring för Taiwan, som är hotat av Peking. Hur gick det till? Medan Europa predikade frihandel så blev världen beroende av Taiwans halvledare. År 1970 var Taiwans exportprodukt bananer och någon elektronikindustri existerade inte. Enligt frihandelsdoktrinen borde Taiwan fortsatt med grönsaker och enkel tillverkning. Spola fram 20 år, till 1990, och grönsaker har försvunnit från handelsstatistiken medan elektronikindustrin dominerar. Taiwans regering satsade på industripolitik. De lobbade USA:s halvledarbolag att ta emot landets forskare för att träna dem i tillverkningsprocessen, och man rekryterade Morris Chang från Intel, som åkte till Taiwan och byggde upp TSMC. Resten är historia, som Europa inte lärde något av.

Schrödingers vapenvila fortsätter. Lever den, är den död eller ligger den i respirator? Eller gäller alla tillstånden samtidigt? Kvantmekanikens österrikiske fader hade sannolikt varit förbryllad.

Apropå att ukrainska flyktingar förmodligen blivit mer välkomnade i Sverige … En av många anekdoter i Linnea Lindquists bok ”Vad jag pratar om när jag pratar om skolan” (som jag nyligen recenserade: https://kvartal.se/matildaberg/artiklar/hoga-krav-skapar-tillhorighet/cG9zdDoxMDQ2NjU) illustrerar tydligt vilken roll kulturella skillnader spelar – särskilt när offentlig-Sverige inte låtsas om dem. Författaren beskrev hur en somaliskfödd mamma hon träffade ofta, och som fullkomligt exemplariskt hjälpte barnen sköta skolan, gång på gång misslyckades med att få jobb. Då tog rektor Linnea upp en självklar, men svår fråga: – Har du tänkt på att klä dig annorlunda vid intervjun? En sjal och tunika snarare än den heltäckande abayan, ett stort tygsjok som många arbetsgivare naturligt skulle uppfatta som ett hinder, gjorde också hela skillnaden – vad det verkar. Mamman behövde inte göra avkall på sin “blygsamhet” men kunde ändå med en mindre anpassning i sin klädsel nå framgång.

Killens beteende påminner mycket om Palestinaaktivisternas ofta gränslösa taktiker, jag tänker kanske främst på hur Carl-Oskar Bohlin förföljdes i Gamla Stan. Jag missar så klart inte ironin i att världens mest kända Palestinaaktivist utsätts för samma sak. Men denna typ av performance-ursinne mot motståndare är mest löjlig och leder ingen vart, oavsett från vilket håll den kommer.

Svår gren det där med att ta ut landslagstruppen. Minns hur mycket skit Janne Andersson fick när han lät ”Granen” spela EM 2021. Eller spela förresten. Det blev ju inget spel för honom men han ansågs viktig att ha med för sina ledaregenskaper. Kan dock hålla med om att det känns lite konstigt att en sån som Swedberg inte ens får komma med för att se och lära. We’ll see what happens, som en väldigt ofta citerad politiker rubriker säga.

Den omläggning av svensk skola som nu bereds är i centrala avseenden svar på det som Karl Wennbergs metaanalys pekar ut som avgörande: arbetsformerna går från gruppbaserat, elevdrivet och självständigt till sammanhållen och lärarledd klassundervisning. Lärarrollen stärks och undervisningsmetodiken ska genomsyras av tydlighet och struktur – där innehåll och kravnivå möter var eleverna är mognadsmässigt. De nya styrdokumenten ska inte längre präglas av utopiska idéer om lågstadieelever som forskar, reflekterar och drar egna slutsatser, utan varje stadie ska hålla en svårighetsgrad som är en rimlig målsättning i förhållande till elevens kognitiva nivå. Det sista kan i förstone förefalla vara förändringar som ligger långt från ordningsfrågan, men så är det inte. När en elev har svårt att förstå uppgiften och upplever sig oförmögen att lösa den, ger han/hon upp och ägnar sig åt annat. Såsom att störa klasskamraten, röra sig i rummet eller på annat sätt uttrycka frustration och missnöje.

Tänk om det vore så att det folkliga missnöjet med den tidigare förda invandringspolitiken byggde på SDs makt över diskursen och inte så att SD är stora pga det folkliga missnöjet. Vilken spännande tid det vore i så fall.

Vilken hjälte Lars Yngve är! Som exilskåning sedan 27 år är jag stolt över att inte övergett mitt idiom. Möjligen har diftongerna avklingat något, men de rullande r:en sitter där de ska. Det som beskrivs i artikeln har jag själv noterat bland yngre skåningar: de talar inte skånska och inte heller rikssvenska/stockholmska, utan någon mycket mycket märklig mix. I bästa fall låter det som en parodi på någon som gör sig till, i värsta fall som ett udda talfel. Som om ungdomen försöker häva eller kväva ett rullande r, men hela tiden misslyckas med att placera tungan i rätt del av gommen. Jag kan för liv å kniv ente begriba vaffår moren och faren ente lär sina smau å snacka som folk!?!

Jag har tänkt mycket på att vi behöver uppdatera Sverigebilden. Det finns fortfarande en bild djupt inne hos många av oss att Sverige är ett mer välfungerande samhälle än många jämförbara länder. Och det är fortfarande sant på flera områden (effektiv byråkrati, funktionell kapitalmarknad etc) men på en del områden halkar vi efter (infrastruktur, medelklassens löneutveckling, gängbrottsligheten etc). Det jag tycker är tydligast är att man som svensk känner sig fattig när man reser till vissa länder (USA, Danmark, Nederländerna för att nämna några jag varit i nyligen). Så brukade det inte kännas.

Begreppet ”Den judisk-kristna kulturen/civilisationen” har fäst sig i debatten. Tidigare i år tog jag in en artikelserie för att reda ut det. Professor Hans Ruin visade i sin essä hur begreppet började användas under det kalla kriget som en polemisk strategi mot det ateistiska Sovjet, idag signalerar det en antimuslimsk allians. Det är kanske en logisk fortsättning på de tendenser Federico Moreno är inne på här. Det är dock vilseledande att tala om Väst som en judisk-kristen civilisation, menar Ruin. https://kvartal.se/olawong/artiklar/en-fortackt-antimuslimsk-allians/cG9zdDo1MDE1MQ

Intressant spaning. Vi är nog många som brukar säga om generiskt skrivna texter att de hade kunnat vara skrivna av en AI. Det är ingen komplimang, men det är ändå en antydan om att nåt ser lite för perfekt ut. Lite omänskligt. Länge har det perfekta, det omänskliga, varit det många eftersträvat. Men när människor, som Linda skriver, till och med börjar tänka som AI, så gissar jag att det kommer leda till att vi i vår svältföddhet på mänsklighet kommer värdera det tydligt mänskliga högre med allt vad det innebär från fritänk till högtänk och feltänk. Har för övrigt samma erfarenhet av att identifiera mig som nån med sämst lokalsinne. Tyvärr verkar det i mitt fall inte bara handla om att jag använder Google Maps varje sekund jag rör mig bortom Dalagatan i Stockholm (kan nån på Google uppdatera tekniken vid tunnelbanestationerna så att en lokalsinnat efterbliven malmöit fattar vilken av alla uppgångar man ska ta på till exempel Hötorget?) men det bidrar garanterat.

Kul att Zulmay Afzali har hittat fram till Kvartal. Vi har haft en hel del att göra med varandra sedan han kom till Söderköping som afghansk flykting och gav ut boken ”En flykting korsar ditt spår” 2013. Under min tid på Folkbladet i Östergötland hade vi ofta kontakt. Afzali är bildad, orädd och intressant att läsa och lyssna på. Inte minst när det gäller den svenska invandringspolitikens rädslor och andra konstigheter. I sina två inledande artiklar i Kvartal argumenterar han dels för modersmålsundervisningens betydelse (30 april) och dels varnar han regeringen för att uppträda för blåögt i förhandlingar med talibanerna i Afghanistan. (12 maj). Förhandlingarna handlar om att få talibanerna att ta emot alla de afghaner i Sverige som befinner sig här på olagliga grunder av olika slag. Zulmay Afzali argumenterar diplomatiskt och sakligt för en upplyst hållning i förhandlingarna. I upplystheten ingår – som alltid i Afzalis värld – verkligheternas inte så alltid vackra mångsidigheter.

Bengt Norborg har i många år varit en av SVT:s skickligaste berättare, enligt min mening. Och att han behandlar svenska språket med både respekt och ömsinthet är förstås en betydelsefull talang. Samtidigt tycker jag att många journalister stannar för länge på en och samma arbetsplats, så det är något sunt i att man säger ”tack, men nu är det nog”.

Jag håller med i Jörgens analys men kan inte undgå att reflektera över valet av illustration. Bilden är från Aftonbladets redaktion vid Globen, sannolikt hösten 1996 då Aftonbladet gick förbi Expressen i upplaga – en revolution i dåtidens medievärld. På bilden syns bland andra en ung Anders Pihlblad, politiske chefredaktören Rolf Alsing – men framför allt Thorbjörn Larsson (th), Aftonbladets stridbare chefredaktör som låg bakom den kursändring som bäddade för succén. Till skillnad från föregångarna på posten, ville Larsson göra Aftonbladet till en bred folklig tidning utan politisk färg där ”sosseriet” fick hålla sig på ledarplats. Tillsammans med featurechefen och hustrun Amelia Adamo gav Larssons arbete utdelning; upplagan steg till som mest en halv miljon. Den omsvängningen hade inte skett utan Larssons ledning – och hårda nypor. Sedan kom internet och resten är ju historia. Själv hade jag slutat där strax innan bilden togs och missade festen med fri bar på Café Opera…

Det är såklart omöjligt för en lekman att veta vad som pågår innanför den politiskt uppskruvade ”vi-kommer-aldrig-ge-med-oss” ridån. Det jag tänker är däremot att det bästa för världen är att USA och Israel inte ger sig förrän Irans regim och våldskapital är så hårt skadat som möjligt. Då öppnar sig bättre chanser för fred och frihet och kanske demokrati av olika slag för iranier, israeler, palestinier, libaneser och andra människor i regionen. Trumpregimen är som den är. Men USA tvekar inte att hugga i när det gäller rollen som världspolis. Vilket är helt avgörande för demokratins chanser att hävda sig och skapa mer av fred och trygghet. Att slå till mot Irans terrormaskin, att slå till mot Rysslands krig i Ukraina och att slå till på ett sådant sätt att Kina håller det för gott att hålla en försiktig linje i militära frågor; det är grunden för en någorlunda vettig värld framöver.

Tror jag håller med, men saknar konkreta i exempel i texten. T.ex: ”Men bakom dessa siffror finns en mer grundläggande förskjutning som sällan formuleras: från lycka som mening och riktning, till lycka som frånvaro av obehag.” Hur tar sig denna förskjutning uttryck, i t.ex. vården?

Fick samtalet er att ompröva något i synen på Kd, Busch eller Tidö i stort?