Surt sa räven. Tidöpartierna verkar ha lagt nära noll tid på att nå ut till och övertyga den röstberättigade del av befolkningen som Kent Ekeroth m fl nu nedlåtande beskriver som ”röstboskap”. Vänsterpartiet var det enda parti med valstuga i hela Järva. S fanns på plats i bl a Tensta med mobil valstuga. Det knackades dörr och hölls möten. Man insipirerades av Mamdanis strategi i NYC, enligt V själva. SD och resten av Tidögänget har en klar uppförsbacke i invandrartäta områden samt i andra delar av storstäderna, t ex Södermalm. Men om man helt struntar i att försöka ta sig upp för backen kan man inte heller bli förvånad när andra springer om en.

Det är inte för inte som Jimmie Åkesson tidigare talat om sitt ”Nordkorea-mandat”. Då handlade det om regeringsförhandlingar, men jag tror att det där personliga totalmandatet gäller mycket i SD. Jag tror inte att partiledaren möter en våg av internt missnöje eller ifrågasättande i eftervalsanalysen. Jimmie Åkesson ÄR SD och resan han gjort från riksdagens mobboffer till att respekteras som samarbetspartner av övriga borgerliga partier (utom C), är fortfarande guld värd –  i relation till befintliga och potentiella väljare.  Det jag tror kommer innebära ett stort skifte i partiet under den kommande mandatperioden, är det som sker när andra höga partiföreträdare (runt Åkesson) växlas ut för nya och yngre förmågor. De yngre har inte gjort samma resa, de kom in när partiet fanns i riksdagen och var accepterat som förhandlingspartner. Jag tror det kommer påverka på vad sätt partiets framtida politik paketeras. Självbilden blir en annan när färre partiföreträdare bär minnen om hur det var att vara paria.

Som det ser ut nu finns det minst två verkligheter. Den ena är att de rödgröna har fått majoritet, samtidigt som V och MP har växt kraftigt. Den andra är att samtliga borgerliga partier också har växt, medan SD och S har backat. Alltså: de två största partierna som står för en mer vänsterinriktad ekonomisk politik har gått bakåt. Självklart är det den sistnämnda verkligheten som Thand Ringqvist vill kännas vid när hon säger att det inte finns mandat för en politisk vänstersväng.

Rösträkning och regeringsbildning i all ära – men en av vår tids största frågor är fascismen i Moskva. Vad som händer i Ryssland efter Putins död kommer påverka även våra barns liv. Stefan Hedlund har skrivit en fantastisk bok om Rysslands historia och framtid. Läs. För läsning av böcker är en motståndshandling mot tiktokifieringen av tillvaron och mot alla autokratiska krafter.

Kristersson har fram till 27 september att försöka sy ihop en fortsättning på sin regering. Han lär inte avgå i första taget. 28 september är det upprop och val av talman. Stalltipset är att Kristersson försöker sy ihop en lösning där SD inte sitter i regering men inte röstar nej i en statsministeromröstning utan lägger ner sina röster. Samma för C. Mina källor säger att det ligger långt bort för Åkesson att köpa en sån uppgörelse.

Frick är inne på en liknande analys som Jakob Ohlsson gjorde i Högern förlorar valet på nya bunkermedier. (https://kvartal.se/olawong/artiklar/hogern-forlorar-valet-pa-nya-bunkermedier/cG9zdDoxNzkwMTc) Frick, som får sägas ha spetskunskap i ämnet edgy nätprofil, ser drivkrafterna klarare än de flesta. Aggressivitet och offerkofta stöter bort mer än lockar. Många verkar förväxla X med verkligheten, det straffar sig hos väljarna.

Jag såg många ondgöra sig över Kent Ekeroth i den där SR-intervjun. Själv tyckte jag mest att det var en dåligt skött intervju. Varför ställa en öppen fråga om hur en politiker reagerar på valresultatet om man inte är intresserad av svaret? Reportern gjorde tydligt att hon tyckte att Ekeroth svarade fel på hennes frågor. Han gjorde en poäng av att valresultatet hade sett annorlunda ut om man inte varit så frikostig med medborgarskap de senaste åren, varpå hon kontrade med att det väl måste anses bra att svenska medborgare gör sin plikt och röstar? Det kan väl inte vara fel, konstaterade hon men istället för att invänta svar gick hon direkt vidare och frågade vad SD kunde gjort annorlunda i valet. Ekeroth svarade som förväntat enligt en sverigedemokratisk vinkel: alla de där medborgarskapen skulle inte ha delats ut. Inte heller det svaret accepterades. ”Om man är svensk medborgare så har man rätt att rösta”, avbröt reportern. Ja, det har man förstås. Men politik är att vilja och som politiker är det helt normalt att acceptera den rådande ordningen och samtidigt ge uttryck för att man önskar att den vore annorlunda. Det är det som är politik. Och man kan tycka vad man vill om den politik som Kent Ekeroth representerar, men att tycka som han gör är legitimt och om man inte tycker att den åsikten ska få dryftas, jamen fråga inte då! Fråga inte om du redan har bestämt dig för vilka svar du vill ha. Den här intervjun blev dålig inte för att Kent Ekeroth är som Kent Ekeroth är utan för att reportern lät sina uppenbara antipatier mot den sverigedemokratiska politiken styra samtalet.

Hur dyrt borde Centerpartiet sälja sina mandat? Platsen som vågmästare kräver dock att man är beredd att gå åt båda hållen, vilket verkar avlägset. Eller vad tror ni/tycker ni att de ska kräva för att ge någon makten?

Kan inte låta bli att undra hur många röster i skolvalet som är ironiska. Igår kom nyheten att nazistiska Nordiska motståndsrörelsen, NMR, fått över fyra procent på elitskolan Campus Manilla. Skolchefen förklarade resultatet med att ett antal elever ”skojat till det”. Det säger förstås ingenting om varför elever röstat på AFS. Men det säger något om svårigheten att tolka skolval som vanliga val. Och fyra procent för NMR, ironiskt eller inte, lämnar en obehaglig eftersmak.

Ett sätt att se på det kanske är att Centerpartiet – utifrån den politiska skala som faktiskt har störst relevans 2026 – inte längre är ett borgerligt parti. Det är lite samma sak som diskussionen om Dagens Nyheters ledarsida, som den fackliga tankesmedjan Katalys i sin omtalade Agenda-granskning räknade som en högerprodukt – trots att den av allt att döma i praktiken föredrar en socialdemokratisk statsminister framför en borgerlig. Någonstans kanske de gamla etiketterna har börjat förlora sitt värde, eller vad tänker ni?

Den andra Kinachocken är redan här, sade von der Leyen i sitt linjetal. Den leder till avindustrialisering av Europas ekonomiska hjärta. Men den efterfrågade dialogen kommer inte att leda till några eftergifter från Kommunistpartiet, och det vet nog von der Leyen. Nästa månad förväntas EU-ledarna därför bli uppmanade att införa åtgärder, något som kan leda till handelskrig med Peking. Den hårdare tonen backas upp av Tysklands Friedrich Merz, något som Noah Barkin skriver om i det utmärkta Substack-brevet Watching China in Europe. https://substack.com/home/post/p-215697530 Problemet är naturligtvis att Merz är på fallrepet och mycket impopulär. Det rådde redan innan osäkerhet om EU vågar gå från ord till handling, och med en annan förbundskansler minskar inte direkt de frågetecknen. För den som vill läsa mer har jag skrivit om ”Det skräckinjagande handelsunderskottet” (https://kvartal.se/olawong/artiklar/det-skrackinjagande-handelsunderskottet/cG9zdDo5MTYyMA) och ”Handelskrig Ohoj” (inläst här: https://open.spotify.com/episode/1mqDsw0NVYdCWPzbj5WzFm och Kinavälten som krossar Europas industri (https://kvartal.se/olawong/artiklar/kinavalten-krossar-europas-industri/cG9zdDo4MTEyMA) och mycket annat.

Det är nog ingen hemlighet att jag inte står särskilt nära Vänsterpartiet i mina uppfattningar. Men det är intressant hur lite respekt alla har för det parti som gjorde det i särklass bästa valet. De ökade mer än något annat parti, och ännu mer om man väger ökningen mot storleken. Varför är det så självklart att det är Vänsterpartiet som ska vika sig, och inte Centerpartiet? Alla tycks på något sätt räkna med att det är så det kommer bli.

Jag tycker att Linnea Lindquist har en poäng. Det hade varit smartare av högern att lägga mer kraft på att prata med människor i utsatta områden och argumentera för sin politik. Man hade till exempel kunnat försöka övertyga väljare om att den egna politiken kan ha bidragit till färre skjutningar, eller argumentera för sina förslag mot hedersförtryck och andra frågor som berör människor som lever där. Att mest prata om hur dåligt allt är i förorten och sen klanka ner på hur människorna där röstar lär knappast övertyga särskilt många.

På temat kan jag rekommendera boken Misslyckandets män – om den militära inkompetensens psykologi av Norman Dixon. Underhållande om fiaskots karaktärsdrag. När yta, puts och studs, det han kallar ”bullshit”, blir viktigare än verksamhet så väntar fiasko.

Idén att ett DNA-test skulle vara relevant för att avgöra om någon är svensk eller inte framstår tack och lov som mycket främmande för de flesta i Sverige. Man kan förstås hävda, vilket jag uppfattar att texten också gör, att en person kan vara svensk i andra bemärkelser. Men vad är vinsten med att föra in genetik i samhälleliga diskussioner? SD ville en gång förbjuda adoption av ”utomnordiska barn”, ett förslag som i dag framstår som närmast absurt. Det säger något om riskerna med att göra biologiskt ursprung till en samhälleligt/politiskt betydelsefull kategori. I övrigt tycks textens huvudsakliga poäng vara att integration och assimilering förutsätter att utrikes födda faktiskt lever i miljöer där de möter och lever tillsammans med inrikes födda svenskar. Jag delar den bilden, vilket också är varför regeringen exempelvis försökte avskaffa EBO. Samtidigt är mitt intryck att stora delar av den svenska högern i praktiken har intagit motsatt ståndpunkt: segregationen ska bevaras, medan nästan varje försök att bryta den omedelbart avfärdas som ”bussning”, ”tvångsblandning” eller annan skrämsel. Vi får se vad kommande valutvärderingar visar. Förmodligen kommer SD fortsätta varna för integration av ideologiska skäl, men jag är inte säker på att den typen av retorik tilltalar fler än de redan frälsta. Många tycker nog segregation är dåligt och önskar partierna gjorde mer för att minska den.

Samtidigt som jag skrev det här kom jag att tänka på när vi flyttade till en av våra första lägenheter i Stockholm, längst ner på Bondegatan nära de gamla hamnkvarteren där det i 90-talets början fanns viss verksamhet kvar. Minns att en av grannarna i huset, ombildat till bostadsrätter några år tidigare, jobbade på fabrik eller mindre verkstad i Lugnet och gick omkring i blåställ. Jag undrar hur många innerstadsbor idag som umgås med – eller ens känner till – någon från det som brukade kallas ”arbetarklassen”? Personligen kan jag ibland tycka att den mångfald som tidigare lockade till storstaden ersatts med människor som tänker, tycker och röstar ungefär likadant. Och lägger större delen av inkomsten på bostadslånet.

Stockholm är staden där M går till val på att vara det riktiga miljöpartiet medan SD säger att de är grönast. MP har både lyckats flytta mitten och prenumera på makten. Ur cykelled är tiden. Nu återstår för MP ödet att bli 20-talets betongsossar.

Om detta är humornivån på den svenska elitens barn så får man för nationens framtids skull hoppas att de är mer intelligenta än vad de är roliga. Samt att de ej tar med sig sitt skojande ut till verklighetens valbås om några år.

För mig gjorde Elisabeth Thand Ringqvist snabbt ett starkt intryck som partiledare. Detta trots – eller kanske tack vare – att hon inte alltid framstår som en typiskt slipad politiker. Hon levererar sällan perfekta oneliners, kan verka osäker i mediala sammanhang och tycks inte alltid ha ett färdigt svar på varje fråga. Ibland känns hon mindre som en toppolitiker och mer som en vanlig person som bara råkat hamna mitt i toppolitiken. Om det är en styrka eller en svaghet vet jag inte.

Vackert skriven text med roliga metaforer. Instämmer i denna: ”Kanske borde man införa ett slags karensavdrag för tvärsäkra utlåtanden så här dagen efter valet” And the rest is silence.

Vi bjöd in några av de panelister som regelbundet eller någon gång ibland kommenterar svensk politik och andra samhällshändelser i Veckopanelen. Men den här gången för att bidra till att ge perspektiv till utgången av riksdagsvalet på söndagen. Vad innebär utgången för nästa regering? Borde statsministern avgå? Vad menar Magdalena Andersson med en ny samarbetsanda? Varför går Sverigedemokraterna bakåt och Moderaterna framåt? Vilken betydelse fick ”ortenrösterna”? Det blev en nästan 90 minuters, direktsänd, specialpanel om läget efter 2026 års riksdagsval. Här hör ni den, exakt som den var i vår sändning på Youtube. Om ni inte har upptäckt Kvartals kanal där än så är det dags! Och tack till alla panelister och andra som bidrog med tankar och kunskaper!

Jag minns en tid då det inte alls var populärt att enas runt den svenska flaggan/värderingar, snarare gällde motsatsen där svenskheten ofta sågs som inskränkt och omodernt. Och detta var årtionden före 2015. Men kanske är det först när risken att förlora vad det vi tidigare uppfattat som självklart som fler vågar komma ut till försvar för det ”gamla” Sverige? Hur som helst, bra skrivet Christer!

Kanske bevisar också detta att den ekonomiska höger/vänster-dimensionen på många sätt är mindre viktigt i svensk politik idag. Centerpartiet har mer gemensamt med Tidöpartierna, men ser ett sådant samarbete som omöjligt. I alla fall är det vad man säger idag. Vad betyder en icke-socialistisk majoritet om frågan är mycket mindre viktig än kultur och identitet? Man kan hoppas att nästa val handlar om något annat än att banka SD och V i huvudet på varandra, men jag tycker inte att det finns särskilt mycket som tyder på att det är särskilt troligt. Tvärtom tror jag att identitet även framgent kommer trumfa sakpolitik. Men jag hoppas innerligt få fel.

Vänsterpartiet fick 51 procent av rösterna i valdistriktet Rinkeby C – en ökning med 22,5 procentenheter jämfört med valet 2022. Liknande dramatiska ökningar syns i flera andra områden som brukar klassas som särskilt utsatta. Det är självklart journalistiskt intressant att rapportera om utvecklingen och fråga sig vad den beror på. Jag lyssnade inte själv på P1 Morgon i morse och blev därför förvånad när jag läste Nathalies krönika. Det känns märkligt att inte ta upp något som uppenbarligen har ett högt allmänintresse och som dessutom går att närma sig från flera olika journalistiska vinklar.

Jag håller med om att det här valresultatet är mer journalistiskt intressant än om Tidö hade vunnit. Då hade nog den mest intressanta omedelbara frågan varit: Vilka ministerposter får Sverigedemokraterna? Nu däremot finns väldigt många möjliga och omöjliga scenarier, vilket gör valresultatet mer spännande att bevaka journalistiskt.

Tack för alla kommentarer. Och Christers tanke! Här kommer ett första tanke-svar. (Har precis anlänt till Malmö från Stockholm och ska försöka svara direkt på kommentarer så snart jag hinner). Jag håller med om att antisemitism, religiös extremism och desinformation ska granskas. Det är också därför jag tar upp det i texten. Men det är ett hopp från de muslimska grupper som exempelvis Christer granskat, till slutsatsen att det förklarar en majoritet av de nya vänsterväljarnas drivkrafter. Hur vet vi det? De här människorna har trots allt deltagit i ett demokratiskt val och röstat på ett etablerat riksdagsparti. Det utesluter förstås inte extremreligiösa uppfattningar hos en del, men det är något vi måste belägga, inte bara instinktivt skuldbelägga eller skambelägga. Min parallell med SD är inte att väljargrupperna är likadana. Den handlar mer om journalistik: även SD hade en problematisk historia, samtidigt som det fanns väljare som upplevde ett utanförskap och att deras oro inte togs på allvar. Det behövde undersökas. Jag tycker att vi behöver göra samma sak nu: granska det problematiska men också faktiskt ta reda på varför människor röstar som de gör, istället för att bestämma svaret på förhand.

Andra partier skulle kunna ha försökt locka invandrarväljare – Nathalie Rothschilds reportage förra veckan i Kvartal visar hur högern lämnade walkover i områden som Tensta: https://kvartal.se/nathalierothschild/artiklar/inget-tido-i-tensta/cG9zdDoxODQyNTY Kanske kan ointresset bidra till att förklara valresultatet? Vad gäller punkten ”Staten ska inte lägga sig i hur en religion tolkas” kan man konstatera att i kommunistdiktaturer lägger sig staten i hur religionen ska tolkas. I fria länder gör den inte det, vilket traditionellt har varit ett av konservativas främsta argument mot Sovjetunionen och senare Kinas kommunistparti.

Orten kan betyda olika saker. Att se duon Simona och Romina fira igår kväll väckte en tanke hos mig om Liberalerna – partiet Bror Duktig, som alla älskar att förlöjliga – och hur väl det kanske ändå kan passa den nya generationen Duktiga Flickor, som inte sällan heter sådant som just Romina eller Simona. Måtte just de duktiga flickorna hålla fast vid skolfrågan, blir då nästa tanke …

Tror debatten om integration skulle tjäna på lite mer finkornig analys. Visst är det så att det är bortom alla tvivel att många människor som har kommit till Sverige jobbar och bidrar och gör rätt för sig. Att en del av integrationen fungerar väl ser alla som har ögon att se med. Om det så är våra kollegor, grannar, vänner och partners. Men det är också så att detta att delta i ekonomin blivit svårare för många av dem som kommit senare. Många har haft lägre humankapital än tidigare grupper, och ofta en mer avlägsen kultur. Dessutom har de ofta kommit till områden där majoritetssvenskar sedan länge flyttat ifrån, vilket gör språkinlärning och kulturell integration mycket svårare, även om man har de bästa föresatserna. Sedan missas en annan aspekt: man måste jämföra med den inhemska befolkningens sysselsättning, produktivitet mm. Om skillnaden är stor kan kostnaden bli hög för mottagarlandet. Även om Sverige lyckats bättre än grannländer vad gäller sysselsättningen av invandrade så ligger även svenskars sysselsättning högre än motsvarande länders inhemska befolkningar. Delar av integrationen går alldeles utmärkt i Sverige, medan andra går mycket sämre. Tyvärr pratar vänster och höger ofta förbi varandra genom att bara fokusera på den ena delen. Förmodligen för att det passar den egna världsbilden, och för att man kan banka misslyckandet respektive framgången i huvudet på den andra. Men sanningen är mer komplicerad än så.

Vi ska inte glömma att norra Botkyrka har satt hela kommunen på kartan av många fina anledningar: Hela Sveriges Carola växte ju upp här (Norsborg), och hiphopgruppen Latin Kings är förstås synonym med Norra B. Botkyrka är ett Sverige i miniatyr, med tätorter, utsatta områden och landsbygd. Därför tycker jag ofta att det är extra spännande att berätta om vad som sker i kommunen: det säger något om hela landet. Sedan finns förstås även den där lilla ingrediensen, att jag själv är född och uppvuxen där och har släkt som bor kvar. Jag bodde i Botkyrka tills jag var 23 år. Jag håller med Max Möllerström om att det finns skillnader mellan stora delar av södra Botkyrka och de norra kommundelarna, även om just Storvreten där jag är född på många sätt påminner om orter i norr. Jag upplever inte att kommundelarna är så separerade från varann. Jag åkte ofta till Hallunda bibliotek där jag minns hur fascinerad jag var av alla äldre som satt och läste exotiska, utländska tidningar. Jag minns även spännande besök på Riksteatern. Senare jobbade jag faktiskt som förskollärare i Fittja, på förskolan Humlan som ligger fint vid Fittjaviken.

Att vi ofta efterlyser sakfrågor i den politiska diskussionen har nog mycket att göra med hur vi vill vara, och hur vi vill att andra ska uppfatta oss. Det är en bra signal på en bättre middag att sucka över allt spel som politikerna sysslar med och journalisterna bevakar. Själv står ju man själv (och gruppen man ingår i) självklart över sådant. Men när det kommer till kritan…? Rannsakar jag mig själv måste jag säga att jag ofta är benägen att välja artikeln ’Partiledare X säger såhär om parti Y’ framför ’Exakt så här ska tandvårdsreformen genomföras’. Det är nog mänskligt. Sedan har ju båda ett värde. Och i den bästa av världar hinner man ögna igenom bägge. Och ja, middagen blir nog mer underhållande om det blir diskussion om första artikeln snarare än den senare?

”När Furten talar får statistiken rätta sig.” – Gammalt djungelordspråk