Det är egentligen fullt rimligt: om man ingår i regeringsunderlaget bör man även ingå i regeringen. Det orimliga är att göra som Centerpartiet och ignorera att V och SD finns i riksdagen, och kräva att alla andra också ignorerar dem.

Det underlättar helt klart för Centerpartiet i att välja sida. En lösning hade ju annars varit att nuvarande regeringskonstellation fortsätter, men med stöd även av Centerpartiet. Det var inte sannolikt innan, och än mer osannolikt nu. Samtidigt är det en märklig ordning i Sverige att vissa partier förväntas stötta regeringar utan att själva ingå, om det så är V eller SD.

Flera källor uppger till mig att näringslivet – Svenskt Näringsliv ffa – kommer att sätta hård press på C att inte låta V påverka den ekonomiska politiken. Det ska kombineras med att det finns i partiets DNA att vara mot SD.

Skulle vara intressant att höra en rad invånares reflektioner kring dessa anklagelser – och dementier. Framför allt krävs tid och möjlighet att ”snacka runt” lite, och därmed få kanske höra folk både höger- och vänsteröver upplevt. Vi har goda förhoppningar att få till ett avsnitt kring V:s starka resultat i många utanförskapsområden i Djupet om några veckor förhoppningsvis med en hel del intressanta röster och perspektiv.

”Ni kör en lastbil med folk till fronten, vi kör en lastbil med drönare.” Så ska en tillfångatagen ukrainsk soldat ha beskrivit kriget för sina ryska förhörsledare. Ryssarnas strategi verkar gå ut på att Ukraina får slut på drönare innan de själva får slut på människor. När den ryska armén använder svårt sjuka och skadade soldater ställs ukrainarna inför ett makabert dilemma: Är det värt att offra en hel drönare på en rysk soldat som saknar en arm eller ett ben?

Underbart doppingsk text! 1991 blev MP det första partiet på 50 år som åkte ur riksdagen. Ny demokrati åkte också ur. Så helt okänt är ju inte fenomenet.

Kul att denna artikel väcker så mycket engagemang. För den som vill höra mer av Edel Irén så medverkar hon i Ola Wongs bokklubb på söndag. Då pratar vi om Erik Helmerson framtidsdystopi Lågan i grottan och fackboken Vänsterns värsta år.

Jag gick in på Magdalena Anderssons Instagram och kollade på klippet. När jag bläddrade igenom kommentarerna slogs jag av att i princip alla var väldigt positiva. Samtidigt var kommentarsfältet stängt, så att inga fler kunde kommentera. Jag bläddrade vidare och såg att det var likadant på flera av hennes inlägg. Många positiva kommentarer, men stängda kommentarsfält. Jag gick också in på Ulf Kristerssons Instagram. Där var kommentarsfälten öppna och betydligt mer blandade, med både positiva och negativa kommentarer. Ett sidospår, men intressant hur olika deras team verkar arbeta med kommentarsfälten.

Var det Kristersson som förlorade valet, eller Tidöprojektet som underkändes av väljarna? Nu måste Moderaterna avgöra om mannen som byggde Tidösamarbetet också är den som ska leda partiet genom fyra år i opposition. Att Ulf Kristersson avgår som statsminister är enkel matematik. 176–173. Men vad har egentligen de som röstade bort Tidö gemensamt, utöver att de ger Tidöpartierna tummen ner? Centerpartiet vill inte släppa fram en regering där Vänsterpartiet ingår. Vänsterpartiet kräver ministerposter. Och någonstans mitt i det ska Magdalena Andersson hitta en majoritet som både kan tolerera henne som statsminister och leva med hennes budget. Ulf Kristersson packar väskorna och lämnar Rosenbad. Men vem har egentligen vunnit rätten att flytta in?

Själv minns jag med värme när Jörgen Huitfeldt av proffstyckare pekades ut som möjlig kulturminister efter förra valet! Skönt för oss att du tackade nej ändå 😬

Jag skulle ta alla anonyma uttalanden av det här slaget med en nypa salt. Det är lätt att driva sin egen agenda när man är hemlig, svårt att bedöma. Med det sagt vore det ju ironiskt om S efter årets katastrofval trots allt kunde regera själva för att alla andra tar ut varandra.

Det blir intressant att se vem som kliver fram om Jimmie Åkesson tar paus. Kanske blir det också ett sätt att sondera terrängen i partiet inför den dag Åkesson avgår. Vem tror ni får en mer framträdande roll? Min spontana gissning är Henrik Vinge. Jag har hört Åkesson i intervjuer prata om sin uppskattning för Vinge och om hur lika han tycker att de två är som personer.

Oavsett hur det hela slutar, med rödgrön regering eller ej, så kommer enskilda riksdagsledamöter få en enorm makt och inflytande. Potentiellt kan de villkora sitt stöd för en knapp majoritet med att få igenom egna krav. Inte olikt när Amineh Kakabaveh pressade Socialdemokraterna till ett kurdavtal.

Som det ser ut nu finns det minst två verkligheter. Den ena är att de rödgröna har fått majoritet, samtidigt som V och MP har växt kraftigt. Den andra är att samtliga borgerliga partier också har växt, medan SD och S har backat. Alltså: de två största partierna som står för en mer vänsterinriktad ekonomisk politik har gått bakåt. Självklart är det den sistnämnda verkligheten som Thand Ringqvist vill kännas vid när hon säger att det inte finns mandat för en politisk vänstersväng.

Det är inte för inte som Jimmie Åkesson tidigare talat om sitt ”Nordkorea-mandat”. Då handlade det om regeringsförhandlingar, men jag tror att det där personliga totalmandatet gäller mycket i SD. Jag tror inte att partiledaren möter en våg av internt missnöje eller ifrågasättande i eftervalsanalysen. Jimmie Åkesson ÄR SD och resan han gjort från riksdagens mobboffer till att respekteras som samarbetspartner av övriga borgerliga partier (utom C), är fortfarande guld värd –  i relation till befintliga och potentiella väljare.  Det jag tror kommer innebära ett stort skifte i partiet under den kommande mandatperioden, är det som sker när andra höga partiföreträdare (runt Åkesson) växlas ut för nya och yngre förmågor. De yngre har inte gjort samma resa, de kom in när partiet fanns i riksdagen och var accepterat som förhandlingspartner. Jag tror det kommer påverka på vad sätt partiets framtida politik paketeras. Självbilden blir en annan när färre partiföreträdare bär minnen om hur det var att vara paria.

Kristersson har fram till 27 september att försöka sy ihop en fortsättning på sin regering. Han lär inte avgå i första taget. 28 september är det upprop och val av talman. Stalltipset är att Kristersson försöker sy ihop en lösning där SD inte sitter i regering men inte röstar nej i en statsministeromröstning utan lägger ner sina röster. Samma för C. Mina källor säger att det ligger långt bort för Åkesson att köpa en sån uppgörelse.

Frick är inne på en liknande analys som Jakob Ohlsson gjorde i Högern förlorar valet på nya bunkermedier. (https://kvartal.se/olawong/artiklar/hogern-forlorar-valet-pa-nya-bunkermedier/cG9zdDoxNzkwMTc) Frick, som får sägas ha spetskunskap i ämnet edgy nätprofil, ser drivkrafterna klarare än de flesta. Aggressivitet och offerkofta stöter bort mer än lockar. Många verkar förväxla X med verkligheten, det straffar sig hos väljarna.

Jag såg många ondgöra sig över Kent Ekeroth i den där SR-intervjun. Själv tyckte jag mest att det var en dåligt skött intervju. Varför ställa en öppen fråga om hur en politiker reagerar på valresultatet om man inte är intresserad av svaret? Reportern gjorde tydligt att hon tyckte att Ekeroth svarade fel på hennes frågor. Han gjorde en poäng av att valresultatet hade sett annorlunda ut om man inte varit så frikostig med medborgarskap de senaste åren, varpå hon kontrade med att det väl måste anses bra att svenska medborgare gör sin plikt och röstar? Det kan väl inte vara fel, konstaterade hon men istället för att invänta svar gick hon direkt vidare och frågade vad SD kunde gjort annorlunda i valet. Ekeroth svarade som förväntat enligt en sverigedemokratisk vinkel: alla de där medborgarskapen skulle inte ha delats ut. Inte heller det svaret accepterades. ”Om man är svensk medborgare så har man rätt att rösta”, avbröt reportern. Ja, det har man förstås. Men politik är att vilja och som politiker är det helt normalt att acceptera den rådande ordningen och samtidigt ge uttryck för att man önskar att den vore annorlunda. Det är det som är politik. Och man kan tycka vad man vill om den politik som Kent Ekeroth representerar, men att tycka som han gör är legitimt och om man inte tycker att den åsikten ska få dryftas, jamen fråga inte då! Fråga inte om du redan har bestämt dig för vilka svar du vill ha. Den här intervjun blev dålig inte för att Kent Ekeroth är som Kent Ekeroth är utan för att reportern lät sina uppenbara antipatier mot den sverigedemokratiska politiken styra samtalet.

Hur dyrt borde Centerpartiet sälja sina mandat? Platsen som vågmästare kräver dock att man är beredd att gå åt båda hållen, vilket verkar avlägset. Eller vad tror ni/tycker ni att de ska kräva för att ge någon makten?

Kan inte låta bli att undra hur många röster i skolvalet som är ironiska. Igår kom nyheten att nazistiska Nordiska motståndsrörelsen, NMR, fått över fyra procent på elitskolan Campus Manilla. Skolchefen förklarade resultatet med att ett antal elever ”skojat till det”. Det säger förstås ingenting om varför elever röstat på AFS. Men det säger något om svårigheten att tolka skolval som vanliga val. Och fyra procent för NMR, ironiskt eller inte, lämnar en obehaglig eftersmak.

Intressant att få del av interiörer från Tidösamarbetets mer konfliktfyllda frågor. Jag gissar att det – om valresultatet står sig – kommer att dyka upp fler skildringar av situationer och frågor där samarbetet inte bara varit ballonger och solsken. Ska Tidöpartierna gå i opposition blir det naturligt för dem att återigen profilera sig som olika partier med ett annat existensberättigande än att de är så bra på att samarbeta med varandra.

Ett sätt att se på det kanske är att Centerpartiet – utifrån den politiska skala som faktiskt har störst relevans 2026 – inte längre är ett borgerligt parti. Det är lite samma sak som diskussionen om Dagens Nyheters ledarsida, som den fackliga tankesmedjan Katalys i sin omtalade Agenda-granskning räknade som en högerprodukt – trots att den av allt att döma i praktiken föredrar en socialdemokratisk statsminister framför en borgerlig. Någonstans kanske de gamla etiketterna har börjat förlora sitt värde, eller vad tänker ni?

Den andra Kinachocken är redan här, sade von der Leyen i sitt linjetal. Den leder till avindustrialisering av Europas ekonomiska hjärta. Men den efterfrågade dialogen kommer inte att leda till några eftergifter från Kommunistpartiet, och det vet nog von der Leyen. Nästa månad förväntas EU-ledarna därför bli uppmanade att införa åtgärder, något som kan leda till handelskrig med Peking. Den hårdare tonen backas upp av Tysklands Friedrich Merz, något som Noah Barkin skriver om i det utmärkta Substack-brevet Watching China in Europe. https://substack.com/home/post/p-215697530 Problemet är naturligtvis att Merz är på fallrepet och mycket impopulär. Det rådde redan innan osäkerhet om EU vågar gå från ord till handling, och med en annan förbundskansler minskar inte direkt de frågetecknen. För den som vill läsa mer har jag skrivit om ”Det skräckinjagande handelsunderskottet” (https://kvartal.se/olawong/artiklar/det-skrackinjagande-handelsunderskottet/cG9zdDo5MTYyMA) och ”Handelskrig Ohoj” (inläst här: https://open.spotify.com/episode/1mqDsw0NVYdCWPzbj5WzFm och Kinavälten som krossar Europas industri (https://kvartal.se/olawong/artiklar/kinavalten-krossar-europas-industri/cG9zdDo4MTEyMA) och mycket annat.

Det är nog ingen hemlighet att jag inte står särskilt nära Vänsterpartiet i mina uppfattningar. Men det är intressant hur lite respekt alla har för det parti som gjorde det i särklass bästa valet. De ökade mer än något annat parti, och ännu mer om man väger ökningen mot storleken. Varför är det så självklart att det är Vänsterpartiet som ska vika sig, och inte Centerpartiet? Alla tycks på något sätt räkna med att det är så det kommer bli.

Jag tycker att Linnea Lindquist har en poäng. Det hade varit smartare av högern att lägga mer kraft på att prata med människor i utsatta områden och argumentera för sin politik. Man hade till exempel kunnat försöka övertyga väljare om att den egna politiken kan ha bidragit till färre skjutningar, eller argumentera för sina förslag mot hedersförtryck och andra frågor som berör människor som lever där. Att mest prata om hur dåligt allt är i förorten och sen klanka ner på hur människorna där röstar lär knappast övertyga särskilt många.

Det bästa med obehagliga nyheter av det här slaget – att en så stor del av utomeuropeiska invandrare röstar på ett parti med grunderna i kommunism och amtisemitism – är att fokus nu läggs på de andra partierna. M och SD och andra partier behöver ta upp kampen. Det kommer att löna sig. Och S behöver bli tydligare och klarare i sitt absoluta avståndstagande till islamisering. Då kommer allt bli bättre. Det här läget är inte för evigt.

På temat kan jag rekommendera boken Misslyckandets män – om den militära inkompetensens psykologi av Norman Dixon. Underhållande om fiaskots karaktärsdrag. När yta, puts och studs, det han kallar ”bullshit”, blir viktigare än verksamhet så väntar fiasko.

Idén att ett DNA-test skulle vara relevant för att avgöra om någon är svensk eller inte framstår tack och lov som mycket främmande för de flesta i Sverige. Man kan förstås hävda, vilket jag uppfattar att texten också gör, att en person kan vara svensk i andra bemärkelser. Men vad är vinsten med att föra in genetik i samhälleliga diskussioner? SD ville en gång förbjuda adoption av ”utomnordiska barn”, ett förslag som i dag framstår som närmast absurt. Det säger något om riskerna med att göra biologiskt ursprung till en samhälleligt/politiskt betydelsefull kategori. I övrigt tycks textens huvudsakliga poäng vara att integration och assimilering förutsätter att utrikes födda faktiskt lever i miljöer där de möter och lever tillsammans med inrikes födda svenskar. Jag delar den bilden, vilket också är varför regeringen exempelvis försökte avskaffa EBO. Samtidigt är mitt intryck att stora delar av den svenska högern i praktiken har intagit motsatt ståndpunkt: segregationen ska bevaras, medan nästan varje försök att bryta den omedelbart avfärdas som ”bussning”, ”tvångsblandning” eller annan skrämsel. Vi får se vad kommande valutvärderingar visar. Förmodligen kommer SD fortsätta varna för integration av ideologiska skäl, men jag är inte säker på att den typen av retorik tilltalar fler än de redan frälsta. Många tycker nog segregation är dåligt och önskar partierna gjorde mer för att minska den.

Samtidigt som jag skrev det här kom jag att tänka på när vi flyttade till en av våra första lägenheter i Stockholm, längst ner på Bondegatan nära de gamla hamnkvarteren där det i 90-talets början fanns viss verksamhet kvar. Minns att en av grannarna i huset, ombildat till bostadsrätter några år tidigare, jobbade på fabrik eller mindre verkstad i Lugnet och gick omkring i blåställ. Jag undrar hur många innerstadsbor idag som umgås med – eller ens känner till – någon från det som brukade kallas ”arbetarklassen”? Personligen kan jag ibland tycka att den mångfald som tidigare lockade till storstaden ersatts med människor som tänker, tycker och röstar ungefär likadant. Och lägger större delen av inkomsten på bostadslånet.

Stockholm är staden där M går till val på att vara det riktiga miljöpartiet medan SD säger att de är grönast. MP har både lyckats flytta mitten och prenumera på makten. Ur cykelled är tiden. Nu återstår för MP ödet att bli 20-talets betongsossar.

Om detta är humornivån på den svenska elitens barn så får man för nationens framtids skull hoppas att de är mer intelligenta än vad de är roliga. Samt att de ej tar med sig sitt skojande ut till verklighetens valbås om några år.

För mig gjorde Elisabeth Thand Ringqvist snabbt ett starkt intryck som partiledare. Detta trots – eller kanske tack vare – att hon inte alltid framstår som en typiskt slipad politiker. Hon levererar sällan perfekta oneliners, kan verka osäker i mediala sammanhang och tycks inte alltid ha ett färdigt svar på varje fråga. Ibland känns hon mindre som en toppolitiker och mer som en vanlig person som bara råkat hamna mitt i toppolitiken. Om det är en styrka eller en svaghet vet jag inte.