Briljant skrivet av Bali. Folk lär sig aldrig. I början av 2000-talet kom republikanska valstrateger på att det fanns stora grupper av politiskt oengagerade (och ofta okunniga) väljare som gick att mobilisera. Det gav utdelning, och republikanerna fortsatte i samma anda. Tjugo år senare består partiets kärnväljare till stor del av dumma lantisar som tror på ufon och vägrar vaccinera sina barn. Vänsterpartiet skulle på samma sätt kunna vinna en del röster på att uppmuntra – eller bara blunda för – politisk mobilisering genom klannätverk. Men om tjugo år kommer dagens fluffiga rättvisefrågor vara ett minne blott, och partiet istället fungera som ett redskap för etniskt färgad maktutövning och korruption.

Om jag får tillåta mig att gubbgissa lite tror jag den ökade klyftan mellan stad och land kan ha flera orsaker. Dels kan det nog handla om rena plånboksfrågor som bensin- och dieselpriser, där de rödgröna länge uppfattats som oförstående till att folk på landet är beroende av bilen för att klara jobb och familjeliv. Men dels kan det ju bero på att partierna i viss utsträckning bytt väljare. Precis som Centern växlat bönder mot högskoleutbildade storstadskvinnor har många S-väljare som beskriver sig som arbetare gått till SD på senare år. Vad gäller Vänsterpartiet är det väl idag också mest inriktat på en slags ”intellektuell klass”, vid sidan av människor med rötter utanför Europa. Alltså väljargrupper som i hög utsträckning håller till i de stora städerna.

Sanering betyder enligt ordboken att göra något ”rent, friskt och fritt”. Vilket, trodde jag, betydde att den skuldsatte gjorde allt vad den kunde för att betala sina skulder till offentlig och privat sektor. Men uppenbart är det inte så. Sanering betyder tydligen lika gärna att strunta i sina skulder och låta skötsamma skattebetalare stå för notan. Den skuldsatte i det här fallet som från och med idag börjar tjäna över 80 000 kronor i månaden som riksdagsledamot borde väl rimligen omedelbart börja betala sina skulder. Men av artiklar i Kvartal och annan media verkar det högst oklart om t ex Försäkringskassan har laglig rätt/skyldighet att direkt se till att personen betalar tillbaka det han är skyldig? Eller? Här behövs klara besked. Betyder skuldsanering i Sverige att de skuldsatta ska göra allt man kan för att bli ”rena, friska och fria” istället för skuldsatta. Eller betyder skuldsanering på svenska att det är fritt fram att kasta över sina skulder på andra med förvaltningens blundande välsignelse?

Eftersom läget verkar lika låst som 2018, och Norlén av allt att döma dragit vissa slutsatser från den tiden, så kanske han visar sig vara ett inte så dumt alternativ, ens för S på sikt? Ingen vill (väl?) ha 134 dagar i repris, och inte heller en regering som styr på oppositionens budget (hoppas jag). Och i väntan på regeringen kan ju Norlén både baka och citera Runebergs Sven Dufva dessutom.

Ser att några uppmärksammat att det blev fel i spelaren och att avsnittet inte laddades! Stort tack för det. Det är åtgärdat nu. / Jesper, producent Tillägg: Lyssna gärna! Pelle Z på plats i riksdagen. Ni hör också Linda Snecker och Leif Pagrotsky om det låsta läget mellan S och V.

Hur de än vänder sig har Centern ändan bak. Det är hos dem detta till sist kommer att landa. Vad är värst? Vänsterpartiet i regering eller att stödja en konstellation som på ett eller annat sätt är beroende av SD:s 62 mandat? Jag har svårt att se att Centern, så som de la upp valrörelsen, överlever det senare alternativet. Att vika ner sig inför en regering där också V ingår kostar mindre hos de nya väljarna de lockat till sig. Däremot skulle det att göra rejält ont i partiets inre. Många centerpartister engagerade sig en gång politiskt för att de är höger. I deras värld är Vänsterpartiet ärkefienden. Det kommer ta tid, det kommer att drivas långt men till sist landar det i ETR:s knä.

När jag pratade med liberaler och några moderater de sista veckorna var de övertygade om att de hade vunnit med stor marginal om de hade fått några veckor till, att deras kommunikation de sista veckorna in mot valet hade varit lyckad. Hur det är med den saken får vi aldrig veta. Nu förlorade man valet. Lärdomen, vilket säkert lär komma i M:s och L:s eftervalsanalyser, är att inte börja kampanjandet för sent. Det var bara de sista veckorna som framförallt M började attackera S hårt med negativt kampanjande .

Nästa fråga för var nygamle talman är förstås om Kristersson har utsikter att lyckas bättre. Det finns ju en slags hypotetisk möjlighet att Centern skulle kunna tolerera en S-KD-L-regering OM bara SD släpper kravet på ministerposter. Men som det låtit hittills kommer C nog att rösta rött även för en sådan konstruktion. Fast just nu verkar det rätt omöjligt att plåga fram någon typ av handlingskraftig regeringskonstellation. Det bästa vore kanske extraval trots allt.

Det finns risker med att tidigt introducera AI i skolan – så som en del partier (främst C och S) vill. Några av de potentiella konsekvenserna belyste Nataliya Kosmyna, AI-forskare vid MIT, i ett experiment. I försöket delades 54 slumpmässigt utvalda studenter upp i tre grupper. Grupperna fick i uppgift att under några sessioner skriva individuella uppsatser på olika ämnen som de själva valt. Det som varierade mellan grupperna var vilka hjälpmedel som studenterna tilläts använda sig av under skrivandet. Den första gruppen hade inga hjälpmedel alls, den andra fick nyttja Google och den tredje fick använda och interagera med generativ AI, såsom just ChatGPT. Under sessionerna registrerades deltagarnas hjärnaktivitet och kognitiva engagemang via EEG. Resultatet visar att den grupp som skrev utan hjälpmedel hade störst aktivitet och uppvisade tveklöst bäst minnesförmåga. Deltagarna i denna grupp kunde återge och citera vad de själva skrivit. De deltagare som fick använda generativ AI hade väsentligt mindre aktivitet i hjärnan under experimentet och uppvisade därtill svårigheter att repetera texten som de för några minuter sedan skapat med hjälp av chatboten. Ordval, frågeställningar och slutsatser hade inte fastnat i minnet. AI gav ingen förstärkning. Den medförde snarare en kognitiv kostnad. I den sista sessionen kastades premisserna för grupperna om. Den grupp som först skrivit utan hjälpmedel fick nu lov att ta stöd av en Chatbot, medan de som tidigare skrivit med generativ AI fick arbeta utan hjälpmedel. Mätning och analys visar att detta förstärkte den redan högpresterande gruppen. De skrev ännu bättre, mindes lika bra och uppvisade i EEG-mätningen fortsatt hög hjärnaktivitet. Den före detta ChatGPT-gruppen sänkte sig däremot ytterligare – på alla mätpunkter. Det handlar inte om att vara för eller emot en teknologi som de flesta av oss som sagt redan har som app i mobilen. Vad verktyget gör med minnesförmågan, det kritiska tänkandet och hjärnaktiviteten däremot, behöver vi diskutera mycket mer.

Ryssland blir allt mer isolerat, men har potentiella allierade inom den europeiska extremhögern. Men trots motgångarna blir landet allt mer farligt och oförutsägbart. Det får ni läsa om i Kvartal imorgon… (cliffhanger de luxe)

Tove Lifvendahl har en viktig poäng. Precis när man anade att vi var på väg att ha etablerat ett sakligt och vettigt förhållningssätt till invandringsrelaterade samhällsproblem, så radar återfallen upp sig i de politiska och mediala etablissemangen. Plötsligt känns det som om vi har kastats tillbaka till de ängsliga och förljugna åren runt 2014-2015. Istället för att ägna sig åt fördjupande sakfrågorna i valfuskdiskussionen så väljer flera stora statliga och privata redaktioner att plocka in problemförnekande vänsterfolk i sina studios för att i stället få diskussionen att handla om rasism. Vilket faktiskt är absurt. Vad i hela friden har misstänkta valfusk med rasism att göra? De stora mediehusen behöver ta itu med sina återfall till ideologiska låtsasbilder av verkligheterna. Rasismer av olika slag inklusive den värsta rasismen antisemitism bygger på att peka ut hela folkslag som sämre, underlägsna och i judefrågan som hemska globala kapitalister. Att uppmärksamma valfusk som begås i Sverige är fundamentalt för demokratin. Det finns stora skäl att på djupet diskutera hur våra valllagar och valmyndigheter funderar, hur partierna klarar sitt ansvar för valsedlar och kandidatlistor och vad som kan göras för att förebygga valfusk framöver. Att blunda för människors bakgrunder i sådana och i andra sammanhang är uttryck för ett slags de dubbla måttstockarnas rasism. Typ: Eftersom det misstänks vara några somalier som är inblandade i valfusket så är det rasistiskt att uppmärksamma vad som hänt och vilka som ser ut att vara inblandade. Men vore det infödda svenska medborgare som misstänks så är det bara att köra på. Självklart finns det människor i vårt samhälle som sitter fast i rasistiska tänkanden av olika slag. Men dessa små udda grupper av svensk- och utrikesfödda rasister ska naturligtvis inte styra nyhetsrapporteringen. Jag trodde faktiskt vi hade hunnit längre in i en stabil tillnyktring när det gäller invandring. Men när återfallen haglar tätt behöver etablerad media och många politiker verkligen tänka igenom de valda behandlingsmetoderna. Räckvidd och tillit och inkomster är i stor fara. Glöm inte SOM-institutets mätningar om svenska folkets förtroende för hur media rapporterar om olika samhällsfrågor. https://fof.se/artikel/misstro-mot-medierna-nar-det-handlar-om-invandring/ Tilliten för media har varit och är som allra lägst när det gäller invandring. Och inte blir det bättre av att de stora medierna ryggmärgsmässigt, omedelbart och återigen kastar in rasismperspektivet så fort invandringsrelaterade problem dominerar nyhetsflödet.

Jens Ganman sätter fingret på en väldigt öm punkt för svensk journalistik. Att vi har en oförmåga att erkänna när vi gjort fel (det ska gudarna veta att jag gjort min ansenliga del av blunders genom åren). Och en uppföljande, för många jobbig, frågeställning är: Om etablerad media har – medvetet eller av brist på förstånd – mörkat, relativiserat och förminskat problemen med massinvandring, hur ska de ha trovärdighet i någon fråga förutom kanske väderprognoser framgent? Enda sättet är naturligtvis att erkänna, att säga ”vi påstod felaktigt att syrier skulle innebära ett kompetensregn” osv, och sedan lova bättring. Den svenska favoritsporten att vända blad och titta framåt leder till att samma misstag återupprepas, igen och igen. Det hoppfulla är att den tekniska utvecklingen gjort att det finns alternativ till höger och vänster till de gamla medierna. Ytterligare hoppfullt är den trend jag tycker mig se där nyhetskonsumenterna är skeptiska, och ifrågasätter. De tänker själva.

Ali har alltså presenterat sig som grundare och vd för Verisom, som ska arbeta med ”strategiska lösningar för styrningen av Somalia”. Expressen hittar samtidigt inget bolag med det namnet i svenska, somaliska eller internationella register. Jag blir nyfiken på vad Verisom egentligen är, och vad Ali har presenterat verksamheten som när han träffat företrädare för Somalias regering.

Det är väldigt drabbande att höra Ilva Persson berätta om hur Ställdalen gått från en levande ort till en spökstad. Och, som Magnus Thorén berättar, en attraktion för vandaliseringsturister. Lika drabbande är Mathias Eriksson (SD) när han beskriver hur det är att se sin hemort, och de minnen som fortfarande lever kvar inom en, sakta men säkert dö ut. Jag har själv besökt liknande platser i andra delar av landet. Ibland ser det nästan ut som om en pandemi dragit fram och människorna som en gång hade sina vardagar och familjeliv där plötsligt lämnat allt bakom sig. I dag är detta alltså en avfolkningsbygd med en renoveringsskuld på 300 miljoner kronor, dit få unga flyttar. Samtidigt händer det att resursstarkare kommuner uppmanar invånare med stödbehov att flytta till den här typen av orter. Följden blir en inflyttning som nästan bara består av människor utan arbete, med svag ekonomi och ibland missbruksproblem. Hur bryter man den utvecklingen? Ett sätt vore att låta avsändarkommunen behålla det ekonomiska ansvaret under en tid. Staten skulle också kunna kompensera kommuner som får en oproportionerligt stor inflyttning av människor med stora stödbehov. Som det är nu kan det helt enkelt löna sig för vissa kommuner att flytta sociala problem över kommungränsen, trots att social dumpning länge pekats ut som ett problem av staten.

84 minuter om dagen på Youtube låter mycket. Samtidigt förstår jag det. En fin sak med dagens medielandskap är att vem som helst, oavsett bakgrund, kan hitta föreläsningar på Youtube som ibland håller högre kvalitet än många universitetskurser. Samma sak med poddar. Du kan stå och jobba på ett lager och samtidigt nörda ner dig totalt i nästan vilket ämne som helst. Bland poddar och Youtube-kanaler behöver man inte bli insläppt av en redaktion för att få komma till tals. Regeln är enkel: den som lyckas fånga och behålla människors uppmärksamhet premieras. Det finns förstås risker med den logiken, men också något demokratiskt. Traditionella mediehus fungerar annorlunda. Där finns chefer och redaktioner som avgör vilka personer, ämnen och perspektiv som får utrymme. Det finns säkert goda skäl till det. Men för en ung och nyfiken människa är det kanske inte så konstigt att den första världen lockar mer.

Jag gillar egentligen Gabrielssons resonemang om att politiker ska prata så att människor förstår vad de faktiskt tycker. Samtidigt känns det som en svår roll att få ihop. På sociala medier vill V visa väljarna att partiet står på sig. Samtidigt ska Gabrielsson bakom stängda dörrar hitta kompromisser med samma partier som hon offentligt går hårt åt. Det är såklart inte en enkel kombination. Rakheten som kan fungera inför väljarna kan också skapa friktion med människorna man behöver komma överens med.

Det riktigt listiga draget av de högerextrema är att de enligt genusforskaren använder sig av till synes helt vanliga naturbilder. Nästa gång jag får för mig att fota en fin solnedgång ska jag försöka låta bli. Man vill ju inte riskera att bli en del i en ekofascistisk propagandakampanj. ❤️

Intressant historisk genomgång som sätter ljuset på Socialdemokraternas paradgren. Det vill säga förmågan att ta åt sig äran för frågor som andra drivit (Natomedlemskapet och garantipensionen dyker upp spontant), alternativt skylla på andra partier för beslut som de själva tagit i regeringsställning som i detta fall. Och de kommer nästan alltid undan med det.

Public service måste kunna rymma personer som har kontroversiella åsikter. Om Wold har fel i sak kan hon bemötas och kritiseras för det. Jag tycker att det är betydligt mer intressant än att hennes åsikter vägs in i bedömningen av om hon ska ha kvar ett program om något helt annat.

Förutsätter att du drack ditt kaffe svart (brunt) och inte försökte spä ut det med mjölk, en dryck som DN tidigare uppmärksammat som vit maktsymbol. Det är viktigare än någonsin att hålla koll på de krypande vardagshoten mot demokratin.

Kanske är det bara jag, men på senare tid har jag allt oftare kommit att längta efter den politikertyp Thorbjörn Fälldin personifierade. Bonde, reservofficer, riksdagsman, partiledare, statsminister, riksdagsman – bonde igen.

”Att det kan räcka med knappt 650 kryss för en riksdagsplats väcker frågor” skriver Pernilla Z här i denna tankeväckande artikel. Hon använder också ordet tillitsbaserat kring systemet vi har idag, och lyfter frågan om valsedlarna kanske enbart ska hanteras inne i vallokalen i framtiden, allt för att minska riskerna ett Dalarna i kubik i framtiden… Det är uppfriskande att läsa en konstruktiv text kring detta. Systemet med personkryss borde nog utredas pronto, för att se om och isåfall vilka ändringar som bör ske.

Före Borlänge och Järva trodde jag nog att Socialdemokraterna till slut skulle låta sig övertalas till att släppa in Vänstern i värmen. Men nu är det nog helt kört för de planerna – och frågan är väl om det finns något realistiskt alternativ för Magdalena Andersson att få ihop sin regeringsbildning?

Jag värjer mig från att knyta skrivandet till kreativitet. Det låter som om uppslagen och flödet av ord handlar om ingivelse eller konstnärlig inspiration. Något som bara kommer – som en gåva.  För mig handlar det om disciplin, sittfläsk och hårt arbete. Om ett hantverk som jag vill lära mig behärska. Det finns en anekdot om ett samtal mellan Lars Forssell och Pär Lagerkvist. Den förre frågar den senare: ”Skriver du?” Lagerkvist svarar : ”Nej.” Och fortsätter: ”Det är så våldsamt att skriva.” Det där kan så klart också avfärdas som ett slags intellektuellt koketteri, men det ligger något i det. Mestadels har jag en slitsam och styckevis brutal excersis med ”bokstävlarna”. Men man gör det ändå, eftersom känslan när delarna till slut hänger ihop och man får till en cirkel är mödan värd.

Jag tror att i slutändan kommer det vara bra för Sveriges demokrati att valproceduren får en service (och en rejäl informationskampanj). När röken lagt sig kommer det förhoppningsvis bli mer klart hur mycket substans det finns i olika påståenden som cirkulerar.

Det verkar, som Jörgen skriver, finnas mer att gräva i här. Vilket parti var det eritreanerna röstade på? Det nämns i SvD-texten. Jag skulle gärna se mer journalistik med öppna (och inte anonyma) källor nu – för att slippa en del problem som ofta drabbar journalistiken när alla rusar.

Det måste inte ligga något suspekt i att somaliska regeringsföreträdare träffar somaliska föreningsföreträdare, men man kan nog anta att Säpo haft koll på att dignitärer från annat land varit på oannonserat ”privat besök” i stadshuset, och att de därav haft span och varit på hugget när det gäller det misstänkta valfusket. Det är dock 100% suspekt att föreningsföreträdaren Siyyad verkar ljuga om dessa möten. Om Siyyad själv skrivit på sociala medier att mötet i Mogadishu handlade om ”den somaliska diasporans deltagande i det svenska valet” för att sedan blåneka till detsamma i en intervju så finns det förstås skäl att undra varför.

Vissa program blir humorprogram fast de tillhör en annan kategori från början.

En sak som har gjort mig konfunderad är att Mohamed Abdukardir Ali så säkert kan säga att ”han inte har gjort det” eller ”nekar till anklagelserna”. Alltså, det är inte jättelätt att bedöma var gränsen går för brottet ”otillbörligt verkande vid röstning”, för detta med skjuts och erbjudande av förkryssade valsedlar är knappast att överträda lagen. Om det finns betalning, hot eller påtryckningar så är det med viss sannolikhet ett brott. Men exakt vilken ”anklagelse” är det som Ali tillbakavisar? Han har ju inte delgivits brottsmisstanke. Detta är ännu en av gåtorna i #borlängegate.

Efter nästan tre dygn bryter Nooshi Dadgostar tystnaden, med förklaringen att partiet velat få klarhet i vad som faktiskt hänt. Samtidigt är det svårt att se vad hon säger i dag som hon inte hade kunnat säga redan i måndags. Att det är ”allvarliga anklagelser”? Att man ”behöver ta reda på sakförhållandena”? Att vi behöver ”veta att valet har gått rätt till”? Jag blir också nyfiken på vad Vänsterpartiet självt tänker göra för att ta reda på hur en tidigare relativt okänd kandidat kunde kryssa sig hela vägen in i riksdagen – och om partiet ser några skäl att förändra sina rutiner efter de uppgifter som nu kommit fram. Om detta får vi dock inget svar.

Om nu någon undrar varför jag är i Kosovo så ofta, så är det för att min fru jobbar på ambassaden i Pristina för tillfället. Så jag arbetar en del därifrån, vilket jag tycker är extremt berikande och lärorikt. Och mat, viner och öl smakar utsökt. Vad vill ni veta mer om balkans bakgård? Här är ett tidigare knäck: https://kvartal.se/henrikhojer/artiklar/de-lyxigaste-bilarna-i-europas-fattigaste-land/cG9zdDo2MzEwMg

Förintelsehistorikern Deborah Lipstadt beskriver i sin bok ”Antisemitism Here and Now” hur hon och hennes vän går förbi en grupp turister i Berlin där alla männen i gruppen bär kepsar. Hennes vän viskar: ”Judar.” Senare stöter Lipstadt på samma män inne i en synagoga, där kepsarna har bytts ut mot kippor. Lipstadt beskriver också hur hon gick vilse när hon letade efter en kosherrestaurang i Italien och fick syn på några män i kepsar. Hon följde efter dem – och leddes rakt till restaurangen. Hennes slutsats: ”Så kepsar kanske inte funkar.”

Det vi ser är bara en etnifierad uppdelning av valmanskåren. Är du en svensk man född denna sidan av 1968 som försörjer sig själv och inte är i innerstorstädernas verklighetsfrämmande subkultur har M blivit det nya normala. Problemet är att denna grupp har gått från samhällets dominerande grupp till att bli allt mer ovanlig.

Först jublade SD:s huvudförhandlare över att man i princip fått igenom hela sin migrationspolitik i Tidöavtalet. Men om det Pelle Zachrissons källor säger stämmer drev man inte på för ett moratorium. Det är svårt att få ihop med hur det låter nu, när man skyller det förlorade valet på samarbetspartierna. Visst, läser man Erik Högströms artikel här på Kvartal (https://kvartal.se/erikhogstrom/artiklar/darfor-blev-det-aldrig-ett-stopp-for-medborgarskap/cG9zdDoyMDUxODA) visar den att regeringen såg juridiska hinder för ett moratorium. Men om ett tillfälligt stopp kräver en lagändring är det väl ett skäl att börja tidigt? SD hade haft fyra år på sig att förbereda kravet sedan man först lyfte frågan 2018.

Med tanke på att det tillslut skilde runt 50 000 röster tycker jag det är svårt att argumentera för att det var de nya medborgarna som avgjorde valet. Men varför något som Tidöpartierna till synes var överens om inte genomfördes förrän sex månader före valet avslöjar stora kulturskillnader mellan framför allt M och SD.

Absurd fråga för en absurd vecka.

Sällan har skiftet mellan den nya medievärlden och den gamla blivit tydligare än här. Lagerström verkar helt ha tagits på sängen med det här skiftet. Tiden då gammelmedia kunde utföra sitt jobb i lugn och ro från en piedestal och då politiker och andra förväntades buga inför de makthavande journalisterna och anpassa sig efter deras vinklar är förbi. Det kan man tycka vad man vill om (jag tycker till exempel att det är trist men tidsenligt att se hur Carl-Oscar Bohlin går in i mötet med journalisten som en boxare går in i ringen), men den tiden kommer alldeles oavsett inte tillbaka. Lagerström inledde dokumentären med följande ansats: ”Har medierna gått överstyr eller är det politikerna? Och vem har ansvaret när misstron växer?” Den ansatsen var, kan man efter att ha sett klart dokumentären konstatera, en chimär. Lagerström gör nämligen inga som helst försök att undersöka mediernas del i det hela. Det finns ingen nyfikenhet, tesen är klar redan från början: Det är politikernas fel att misstron mot medierna växer och vi behöver inte bry oss om att förstå hur det blivit såhär. När Ebba Busch kommer in i bilden får man mer eller mindre intrycket av att den här dokumentären är Lagerströms personliga vendetta.Det är nästan lite smärtsamt att se när hon med offerkoftan på och med indignationen i halsen söker upp Busch för att ställa henne mot väggen för saker hon sagt om Lagerström i samband med en annan av hennes så kallat tesdrivna intervjuer. Nä, det här blev inte bra.

Den här texten fångar ju det som är hela grejen med ”opartiska” och ”objektiva” medier. För de finns ju inte. Det är världens sämst bevarade hemlighet. Det finns ett hantverk, säger ETC:s Andreas Gustavsson. Och det har han så klart rätt i. Men ärligt talat, skiljer det sig så fantastiskt mycket från allt annat som skrivs – av personer som inte är journalister? Vilken är den magiska formeln som skiljer professionella journalisters alster från vilken annan god skribent som helst? Det finns bra skribenter, sådana man gärna läser. Och så finns det dåliga skribenter. Men kärnan i allt detta – och det är just vad denna text fångar – är om man kan lita på dem. Och hur man ska uppfatta utgångspunkten från vilken de rapporterar. En transparent avsändare har åtminstone en ursäkt för att sila mygg och svälja kameler: ”Att ge spridning åt den här nyheten strider mot det jag vill åstadkomma på ett högre plan”. I Göran Greiders fall en S-regering där Vänsterpartiet ingår. Inga konstigheter. Men DN? Hur motiverar deras opinionsskribenter att de nära nog ignorerar än så stor händelse? Den kan ju – om det fortsätter att komma skandaler med den frekvens som skett hittills – ytterst medföra att hela valresultatet är i gungning. A BIG deal med andra ord. Jag misstänker att de är upptagna med att leta efter nya SD-skandaler. Eller gamla som kan återbrukas. Det påverkar hur som helst mitt förtroende för DN som avsändare. Jag har sagt det förut och säger det gärna igen. Huvudproblemet med DN är inte vad tidningen skriver och gör utan hur omvärlden behandlar det som står där.

Svårt att se ett samhälle där media inte påverkar valresultatet. Vad skulle medierna gjort när Liberalerna låg så långt under spärren – ignorerat det? Verkar konstigt.

Kanske finns en förklaring till vad som hänt – liksom orsaken till den öronbedövande tystnaden från Vänsterpartiets ledning – i orden från damen vid återvinningscentralen: ”Det finns inget utbyte med dem, jag har ingen aning om de röstar tillsammans eller var för sig efter eget huvud”. Det rimmar med vad Conny Hansson, V-ordförande i Rättvik och ledamot i valberedningen som nominerade Mohamed Abdukadir Ali, sade till Borlänge tidning igår: ”Jag har inte en aning om vem det där är, men han har nog varit förbi någon gång”. Kanske V bara lät sig nöjas med att Ali hade ett stort nätverk av potentiella vänsterröstare och inte visste/brydde sig vad som hände på marken? Förrän det visade sig att toppnamnet petats från sin riksdagsplats alltså. I övrigt en genial twist av Christer att bildsätta reportaget till tonerna av Evert Taube.