Gazauppropet i somras undertecknades av några av Ekots mest profilerade och meriterade medarbetare. De blev kvar utan konsekvenser, trots att deras ställningstagande väckte kritik. Man kan undra hur situationen hade sett ut om det i stället handlat om unga vikarier utan samma ställning i organisationen. Nu har en medarbetare på kulturredaktionen gjort liknande ställningstaganden som kan uppfattas som politiska – och får därför inte längre programleda Kulturnytt. Antingen gäller reglerna – eller så gör de det inte. När liknande situationer leder till olika utfall framstår principerna som godtyckliga. Hänvisningar till olika redaktioner och ansvariga utgivare ändrar inte den bilden. Kanske gör det situationen enklare för journalister att förstå – men inte för publiken: den stora allmänheten som Sveriges Radio är till för, och vars förtroende sjunker.

Det finns människor och grupper i Sverige som lever under ett konstant terrorhot som känns av i vardagen. Den upplevelsen ger lätt upphov till en känsla av ett djupt svek från samhällets sida. I Sverige kan kriminella och fundamentalister utöva en sådan makt över vissa medborgare att de tvingas leva gömda eller under ständigt polisskydd eller åtminstone hela tiden tänka på sin säkerhet. Som politiker brukar säga: "Det är inte okej."

Precis som många andra använder jag AI en hel del. För ett tag sedan gick till exempel min diskmaskin sönder. Jag tog några bilder, laddade upp dem i ett AI-verktyg och kunde snabbt laga den. Väldigt skönt, och något jag aldrig hade klarat själv. Samtidigt märker jag en sak hos mig själv: jag tänker mindre när jag vet att jag bara kan fråga AI. På bara ett par år har AI blivit en integrerad del av min vardag – och jag inser hur snabbt jag blivit beroende av det. Jag tror inte att jag är ensam om den känslan, och det är på ett sätt lite skrämmande. Vad tänker ni läsare?

Jag tänker tre saker om detta: För det första är ju demokratins själva kärna folkstyre - att folkviljan ska materialiseras i demokratiska val. Det innebär att det också kan vara ett hot mot demokratin om legitima uttryck för den viljan stoppas. Hotet kan alltså även riktas mot exempelvis ett parti som SD, naturligtvis med ”bästa föresatser” som alltid. För det andra var detta ett så uppenbart inslag i valretoriken att få tänkande människor kunde uppfatta det som något uppriktigt känt hot, i alla fall inte på kort sikt. För det tredje ingår naturligtvis debatten om demokratin, precis som Federico skriver, i skyddet av den. Så att varna för hot mot demokratin är så klart alltid okej. Men argumenten bakom måste granskas lika källkritiskt som allt annat.

Att demokratin håller betyder inte att debatten om dess risker är irrelevant – snarare kan den vara en del av dess skydd. För ja – demokratin kan luckras upp steg för steg: förändringen behöver inte komma i form av pansarvagnar. Här rekommenderar jag att ni läser Oppermanns av Lion Feuchtwanger. Problemet 2022 uppstod när varningarna blev politisk kampsport. Som när försvarsminister Peter Hultqvist (S) kallade till en särskild pressträff och menade att SD var en risk för Sveriges säkerhet för att Jimmie Åkesson inte kunde välja mellan Joe Biden och Vladimir Putin. Åkesson kontrade med att kalla S utspel för ”diktaturfasoner”. Varningarna om hot mot demokratin förutspådde ofta normförskjutningar – bland annat på grund av SD:s aggressiva kritik av medier. Kanske är normförskjutningen redan här, tänker jag när jag ser hur S går till attack mot granskande medier: https://kvartal.se/magnusalselind/artiklar/det-magdalena-andersson-inte-har-last-i-kvartal/cG9zdDo0NzE4OA

Inför valet 2022 var jag debattredaktör på Expressen och minns mycket väl hur det lät. Retoriken om att demokratin stod på spel om Tidöpartierna vann var återkommande. Kanske vann Socialdemokraterna några röster på det, även om det blev regeringsskifte. Problemet är att om man ropar ”vargen kommer” tillräckligt många gånger utan att vargen dyker upp, så slutar människor till slut att lyssna. Och då riskerar man att inte bli tagen på allvar den dag varningen faktiskt är befogad. Det är i längden inte heller bra för demokratin.

Alla de här utsagorna om demokratins död är kusiner till alla liknande utrop om jordens snara undergång i förnekade klimatkatastrofer. Livet har lärt mig att somliga människor dras till utsagor av det här slaget. En del tror faktiskt på vad de säger i de här sammanhangen. Det är heller inte ovanligt att folk gör misstaget att förväxla sådant man själv gillar med demokrati och det man själv ogillar -SD, Palme på sin tid, Trump, det vänsterliberala klägget, med mera- blir lätt synonymt med demokratiskt förfall och annalkande diktaturer. Vilket är snurrigt; men så är det. Att S gav sig in demokratiträsket inför valet 2022 var väldigt pinsamt. Det är absolut ingen ursäkt; men faktum är att S unika maktposition hotas som aldrig förr i och med SD: s tillväxt. I sådana lägen kan man tappa omdömet. Vilket var vad som hände. Men fakta är tydliga. Demokratin är inte rökt. Snarare stärkt. Och S lär avstå från att låta som DN: s ledar- och kultursidor i årets valrörelse.

Allt prat om att fascismen stod för dörren dog ju ut ganska snabbt efter den 7 oktobermassakern då antisemitismen slog ut i full blom i västvärlden, även i Sverige. Men eftersom det inte var Åkesson och SD som ockuperade universitet och skanderade om att globalisera intifadan förmodar jag att 30-talsretoriken plötsligt inte var lika gångbar längre.

Den stora risken var nog aldrig att demokratin skulle monteras ned utan att de som använde den varningen som politiskt vapen skulle se lätt hysterisk ut när det hölls val nästa gång. Lite märkligt att man tog den långsiktiga risken för en väldigt kortsiktigt liten vinst. Minns inte att särskilt många trodde på det annalkande 30-talet på riktigt. Hade demokratin verkligen varit hotad hade det ju typ varit rimligt att ta till vapen och organisera en partisanrörelse i Sörmlands skogar, så långt tog ingen sin egen varning.