00:21. Moderaternas valvaka. Dystra miner, armar i kors och någon som brister ut i ett ljudligt ”nej!” när Magdalena Andersson förkunnar att det blir ny regering om resultatet står sig. När SVT sa att Socialdemokraterna går mot ett historiskt svagt valresultat var det i stället jubel och breda leenden bland Moderaterna här på Clarion sign. Det är tvära kast i humöret på denna valvaka, liksom på andra platser i landet, får jag anta. Hoppet lever fortfarande bland partisterna när jag skriver detta strax efter midnatt. Folk har nu utrymt barområdet och i stället gått in i en konferenssal med stor scen där Ulf Kristersson strax ska tala. Hur hoppfull vågar han vara? Uppdatering: Även om resultatet står sig ska Kristersson kontakta andra partiledare för att försöka bilda regering. Det blir en komplicerad regeringsbildning, konstaterar han. Men hoppet lever i partiet när den högsta kretsen smådansar av scenen med understöd av den peppiga låten ”Moderat såklart!”.

Tittar man på valprognos.se så är Liberalerna och Vänsterpartiet båda 0,06 procent från att vinna ett till mandat. Moderaterna och MP verkar närmast att förlora ett.

Jag minns en tid då det inte alls var populärt att enas runt den svenska flaggan/värderingar, snarare gällde motsatsen där svenskheten ofta sågs som inskränkt och omodernt. Och detta var årtionden före 2015. Men kanske är det först när risken att förlora vad det vi tidigare uppfattat som självklart som fler vågar komma ut till försvar för det ”gamla” Sverige? Hur som helst, bra skrivet Christer!

Tror debatten om integration skulle tjäna på lite mer finkornig analys. Visst är det så att det är bortom alla tvivel att många människor som har kommit till Sverige jobbar och bidrar och gör rätt för sig. Att en del av integrationen fungerar väl ser alla som har ögon att se med. Om det så är våra kollegor, grannar, vänner och partners. Men det är också så att detta att delta i ekonomin blivit svårare för många av dem som kommit senare. Många har haft lägre humankapital än tidigare grupper, och ofta en mer avlägsen kultur. Dessutom har de ofta kommit till områden där majoritetssvenskar sedan länge flyttat ifrån, vilket gör språkinlärning och kulturell integration mycket svårare, även om man har de bästa föresatserna. Sedan missas en annan aspekt: man måste jämföra med den inhemska befolkningens sysselsättning, produktivitet mm. Om skillnaden är stor kan kostnaden bli hög för mottagarlandet. Även om Sverige lyckats bättre än grannländer vad gäller sysselsättningen av invandrade så ligger även svenskars sysselsättning högre än motsvarande länders inhemska befolkningar. Delar av integrationen går alldeles utmärkt i Sverige, medan andra går mycket sämre. Tyvärr pratar vänster och höger ofta förbi varandra genom att bara fokusera på den ena delen. Förmodligen för att det passar den egna världsbilden, och för att man kan banka misslyckandet respektive framgången i huvudet på den andra. Men sanningen är mer komplicerad än så.

Vi ska inte glömma att norra Botkyrka har satt hela kommunen på kartan av många fina anledningar: Hela Sveriges Carola växte ju upp här (Norsborg), och hiphopgruppen Latin Kings är förstås synonym med Norra B. Botkyrka är ett Sverige i miniatyr, med tätorter, utsatta områden och landsbygd. Därför tycker jag ofta att det är extra spännande att berätta om vad som sker i kommunen: det säger något om hela landet. Sedan finns förstås även den där lilla ingrediensen, att jag själv är född och uppvuxen där och har släkt som bor kvar. Jag bodde i Botkyrka tills jag var 23 år. Jag håller med Max Möllerström om att det finns skillnader mellan stora delar av södra Botkyrka och de norra kommundelarna, även om just Storvreten där jag är född på många sätt påminner om orter i norr. Jag upplever inte att kommundelarna är så separerade från varann. Jag åkte ofta till Hallunda bibliotek där jag minns hur fascinerad jag var av alla äldre som satt och läste exotiska, utländska tidningar. Jag minns även spännande besök på Riksteatern. Senare jobbade jag faktiskt som förskollärare i Fittja, på förskolan Humlan som ligger fint vid Fittjaviken.

Att vi ofta efterlyser sakfrågor i den politiska diskussionen har nog mycket att göra med hur vi vill vara, och hur vi vill att andra ska uppfatta oss. Det är en bra signal på en bättre middag att sucka över allt spel som politikerna sysslar med och journalisterna bevakar. Själv står ju man själv (och gruppen man ingår i) självklart över sådant. Men när det kommer till kritan…? Rannsakar jag mig själv måste jag säga att jag ofta är benägen att välja artikeln ’Partiledare X säger såhär om parti Y’ framför ’Exakt så här ska tandvårdsreformen genomföras’. Det är nog mänskligt. Sedan har ju båda ett värde. Och i den bästa av världar hinner man ögna igenom bägge. Och ja, middagen blir nog mer underhållande om det blir diskussion om första artikeln snarare än den senare?

Frågan om AI kommer på första, andra och tredjeplats. AI är förmodligen det största som hänt mänskligheten. Större än elektrifieringen, större än upptäckten av hjulet, större än allt.

”När Furten talar får statistiken rätta sig.” – Gammalt djungelordspråk

Oförståelsen för Carolas tro har gjort att delar av hennes stora begåvning inte riktigt fått det erkännande hon förtjänar, anser jag. Musikkritiker har velat sätta henne i ett fack: schlagertjej eller möjlige popsnöre. Hennes vidd är mycket större. I själva verket är Carola även är en skicklig tonsättare och textskrivare. Lägg därtill de arrangemang och tolkningar som hon för ett kvarts sekel gjorde av Lina Sandells psalmer. Där gav Carola ”Modersvingen” en ny melodi. Den är fantastiskt vacker. Lyssna gärna på hur Carola framför den eller två av våra mest älskade psalmer: ”Blott en dag” eller Bred dina vida vingar”. Ingen har tolkat dem bättre. Vilken är din Carola-favorit?

Det måste kosta i längden att utöka socialdemokraternas väljarbas genom att kampanja i sådana sammanhang som beskrivs i reportaget. Det är ju inte socialdemokratiska värderingar och ideologi som lyfts och som man försöker övertyga folk om här. Finns det en oro inom partiet att socialdemokratin urholkas i längden, även om man vinner valet på söndag?

Hela idén med att bjuda in kändisar för att i SVT:s flaggskeppsprogram prata politik dagen innan valet visar på SVT:s desperata jakt på lättsmält klickunderhållning och relevans hos yngre tittargrupper. Kändisfixeringen är som en flashback till 00-talet. Inget ämne är för seriöst eller allvarligt för att inte SVT ska kunna tramsa till det. Aldrig utrymme för några längre resonemang. SVT har haft det tufft i valrörelsen, senast igår under den kaosiga partiledardebatten. Jämför med TV4:s och Expressen/DI:s briljanta debatter.

En rekordlång veckopanel. Det blir lätt det om följande är uppfyllt: a) Veckan har varit innehålls- och händelserik, b) Thomas Mattsson, Åsa Domeij och Hanif Bali ingår i panelen. Några kommer att tycka att podden blev för voluminös, men jag vet att en hel del gillar när snack, utläggningar och anekdoter får ta tid. Den här veckan blev det 1 timme och 45 minuter. Vi summerar valrörelsen förstås, och inte minst partiledardebatten i TV4 och statsministermötet i Gävle. Partiledares retorik analyseras på längden och tvären. Och Carl-Oskar Bohlins envig med Sveriges Televisions reporter Kristina Lagerström. Borde Bohlin godta journalistens premiss om att han har ett ansvar för vad andra skriver efter hans inlägg på X? Och hela podden avslutas med att panelisterna utser ”Veckans partiledare”. Lyssna – och tänk själv!

Känns som att politiska företrädare är några grader för bekväma med journalister om de förutsätter att de kan surra om känsliga saker i baren och vara trygga i att det är ”off the record” om det inte har uttalats i förväg. När jag var ny och grön riksdagsreporter på Expressen för ett gäng år sen (och för övrigt ofta sprang på Pelle Zackrisson som då var reporter på Nyheter Idag) så var jag rätt förvånad över hur avslappnat vänskapligt det var mellan journalisterna och politikerna där inne. Det kändes ibland mer som att vissa reportrar tyckte det var viktigt att imponera på partiledarna med fyndiga och putslustiga frågor än att vara kritiska. Kan nog vara bra att inte bli alldeles för bekväma med varandra.

’Jag är L:et i GAL’ var ett citat som fastnade hos mig efter denna intervju med Bogdan S. G:t och A:t- inte lika mycket. En bra påminnelse såhär i valtider att det är svårt för många att pricka in sig till hundra procent i olika begrepp och skalor (eller partier). Hur fyndiga och rimliga de än är.

Har Olof Palmes center kopplingar till Socialdemokraterna? Nä, dra på trissor! Vad skulle en motsvarighet på högersidan vara? Det enda jag kommer på är tankesmedjan Fri värld. Men Carl Bildt skulle nog inte ha något emot ett CBC.

Jag såg också en dokumentär om 9/11 igår. Något som fastnar hos mig är de samtal som förs mellan nära och kära när den ena vet att den strax ska dö. En kvinna vars man satt fast på en våning långt upp i ett av tornen berättar att de inledningsvis pratade om hur han skulle kunna ta sig ut. Under samtalet blev det allt varmare runt mannen och de slutade då att prata om möjliga flyktvägar och tillbringade istället de sista minuterna i hans liv med att prata om hur mycket de älskade varandra och hur bra de hade haft det, vilket fint liv de hade haft tillsammans och vilka minnen de tog med sig. Det är nästan svindlande att tänka på hur många sådana berättelser det finns, berörande var och en. För att inte tala om alla de fjärilars vingslag som ryms i denna händelse och som fortsätter att påverka livet och livsvalen för otaliga människor idag och fortsatt framåt.

Om uppgifterna stämmer är det förstås rätt ironiskt att han hävdar att näringslivet borde oroa sig för en ”etnonationalistisk och auktoritärt präglad politik” – samtidigt som hans egen företagsgrupp betalar skatt till den ryska staten.

Touché! Visst kan man som journalist förstå irritationen om den man intervjuar dödar nyhetskroken genom att själv publicera materialet först. Men demokratin överlever nog både att ministrar spelar in journalister och att de känner sig kränkta, även om kränktheten börjar bli tradig.

Akelius verkar inte inte riktigt bottna i sina resonemang, för att uttrycka det milt. Men om jag läser det här rätt så beror hans motstånd mot Moderaternas SD-samarbete alltså på att Åkesson sympatiserar med judar? Öhh… Jag tror knappast Ulf Kristersson sörjer över att förlora stödet från just Akelius lilla del av det svenska näringslivet. Frågan är ju om Magdalena Andersson är betjänt av vänner som honom?

Till mitt försvar bor jag inte i region Stockholm! Och jag vidhåller att det vore ett bra namn på en karaktär i en Ayn Rand-bok! I övrigt håller jag med om att man borde separera valdagarna. Det skulle ge mer utrymme för kommun- och regionpolitiken, tror jag. Nu överskuggas den helt av rikspolitiken.

Kollade ni igår? Vem tyckte ni vann matchen i matchen mellan SVT och den eviga SVT-kritiken? Eller kanske den riktiga matchen mellan Ulf Kristersson och Magdalena Andersson?