Formellt skildes ju Svenska kyrkan från staten för mer än 25 år sedan. I praktiken styrs dock verksamheten fortfarande politiskt (S är största parti i Kyrkomötet). 1999 slöt den kristna delen av socialdemokraterna, Broderskapsrörelsen (Idag Tro och solidaritet) ett avtal med Sveriges muslimska råd. SMR förband sig att uppmuntra svenska muslimer att rösta på S, i gengäld skulle broderskaparna verka för ökad politisk representation och inflytande för muslimer inom partiet. Det hela kulminerade med att Omar Mustafa, ordföranden för Islamiska förbundet i Sverige, valdes in i S partistyrelse 2013. Han tvingades dock avgå strax därefter då det visat sig att han varit flitig med att bjuda in antisemitiska och homofoba föreläsare. Jag vill påpeka att det förstås inte finns några som helst belägg för att detta gamla avtal skulle vägleda kyrkans arbete – vare sig då eller nu – men vad gäller ekumeniken tycks det mig som att samverkan med övriga religioner är relativt begränsad.

Jag undrar verkligen varför man, om man är troende och övertygad kristen, vill verka som präst i en kyrka som är så.politiskt styrd som Svenska kyrkan. Det saknas ju inte alternativ. Är tillgången till de fina, gamla kyrkorna så viktig? Handlar det om att frikyrkor har lägre status? Finns det något teologiskt argument för Svenska kyrkan som jag inte förstår?

Jag hörde en exiliranier säga i en intervju att man inte ser USA:s och Israels attacker som krig, utan som en ”räddning”. Över hela världen firas Khameneis död, och jag förstår verkligen att man hoppas att det här blir en räddning. Samtidigt har jag sett klipp på iranier som sörjer Khameneis död och är arga. Det visar hur splittrat läget är – och att det finns starka krafter inom Iran som sannolikt kommer att motsätta sig ett sekulärt och demokratiskt styre.

Om man är nyfiken på Israels förmåga att operera i Iran så är denna text av Magnus Norell ett måste: https://kvartal.se/henrikhojer/artiklar/sa-dodades-irans-mr-karnvapen/cG9zdDo2MjY4

Tankarna går först och främst till alla iransk-svenska vänner som hoppas att 46 år av lidande är på väg att ta slut. Det mod som det iranska folket har visat under en så brutal regim är egentligen svårt att ta in. Efter så många misslyckade amerikanska interventioner genom åren är jag dock inte beredd att spontant göra vågen över USA:s världspolisambitioner den här gången heller. Nu uppstår en rad konsekvenser, ringar på vattnet, eftersom Irans roll i konflikter runt om i världen är så omfattande. Iran har också ett finger med i spelet kring en mängd våld i länder som i dag inte står i geopolitikens fokus. Jag minns exempelvis AMIA-attentatet mot ett judiskt center i Buenos Aires, där 85 människor dödades och 300 skadades – det värsta attentatet i Argentinas historia. Eller varför inte de ännu pågående, gränslösa gängstriderna i Sverige, där Foxtrotledaren Rawa Majid stöttas av Iran. Som en högt uppsatt svensk polischef sa till mig i dag: – Detta blir oerhört intressant framöver.

Innerlig tur att världen har en polis som USA. Dels öppnas en frihetens möjlighet för det plågade iranska folket. Dels spärras en blivande kärnvapenaxel mellan Ryssland och Iran. Med Israels hjälp är nog Trump inställd på att slå ut den nuvarande diktaturen. Hoppas det går vägen. Och hoppas att den oerhört stora iranska diasporan ute i världen kan enas med de inhemska regimmotståndarna och bygga en ny och bättre stat i allians med den demokratiska sfären på vår planet.

Elbilshaveri på sportlovssemestern – alla mediechefers mardröm!

En tanke är att ladda samtalet om familjebildning på ett annat sätt. Över lång tid har politikens fokus handlat om individens maximala frigörelse. Men tänk om något väsentligt går förlorat när existensen är frikopplad alla sådana plikter och band. Som det allmänmänskliga behovet att känna tillhörighet och djup mening. I vår fragmenterade tid vore det politiskt djärvt att påstå att starka generationsband utgör grunden för empati och solidaritet. Det är sällan någon säger att föräldraskap kan vara ett gott värn mot tomhet och egoism, eftersom den som blir förälder är skyldig att känna hopp inför framtiden. De finns en oerhörd kraft i det. Tänk om någon politiker formulerade sig så.

Detta fall visar hur svårt det är att leva upp till retoriken om att fler brottslingar ska utvisas. Lätt på pappret men svårt om man ska leva som man lär, d v s inte utvisa folk till situationer där de riskerar förföljelse eller annan omänsklig behandling. Det finns ett pris att betala för en hårdare utvisningspolitik. Är den svenska självbilden redo för att betala det?

Aktiviströrelsen Queers for Palestine, som protesterar mot situationen i Gaza och på Västbanken och som kräver att hbtq-rörelsen tar ställning för Palestina, kanske bör engagera sig i detta fall? För visst ska man kunna få leva som homosexuell i Gaza?

Ska man verkligen kunna belönas för att man begår ett grovt brott? Det blir ju konsekvensen av tingsrättens dom.

Stavrum hänvisar till en ”vädjan om medmänsklighet” som anledning till att kasta journalistikens krav på konsekvensneutralitet och allmänintresse åt sidan. Jag håller med om att ett eventuellt självmordsförsök inte är något man lättvindigt bör skriva om. Inte heller i fallet Jagland. Det bör inte påverka övrig rapportering i frågan och säger varken något om eventuell skuld eller oskuld. Men det blir väldigt märkligt när Stavrum vidare i debatten slår fast att Jaglands sjukhusvistelse är ett ”resultat av påfrestningarna” efter avslöjandet om kontakten med Jeffery Epstein. Vad har påfrestningarna bestått av? Ett enormt medialt tryck som Stavrums egen redaktion varit delaktig i. Borde dessa publiceringar aldrig ha skett? Kommer Nettavisans bevakning av denna fråga nu att minska i styrka? Om inte, hur motiverar Stavrum det ”medmänskligt försvarbara” i att utöva påfrestningen som drivit Jagland till sjukhusbädden medan det anses ”omänskligt” att skriva om resultatet? Oförståeligt.

Självmord är något av det mest känsliga att skriva om. Det brukar sägas att man ska vara extremt försiktig med att skriva om hur någon begår självmord, eftersom tillvägagångssätt kan smitta. Men att det totala tabut är borta är sunt. Att det inte skrevs brett att Harry Martinsson tog sitt liv genom att hugga sig själv med en sax, utan att det i stället var en sak som bara vissa invigda visste, var märkligt. Men frågan är genuint svår

"En olycka kommer sällan ensam" sägs det ju. Det här ämnet är ytterligare ett exempel på min känsla av att tillvaron blir allt mer komplex. Att som 18-åring – eller nykomling i Sverige – förstå kreditmarknaden kan vara väl mycket att förvänta sig, särskilt under en period i livet då så mycket annat ska falla på plats ... Vi som har barn i den åldern är kanske inte heller alltid medvetna om vad som väntar.

"Jag identifierar mig som fattig”, som Amanda Schulman hade sagt.

Som svartskalle har jag dispens från vintersportstvånget – men jag ska inte kasta pjäxan i skidhuset. Precis som Lundberg skriver utbrister jag högt varannan gång jag handlar på Ica. Jag kan dock rekommendera Fritidsbanken, där alla kan låna sport- och friluftsutrustning gratis i 14 dagar. I en kort passage skriver Lundberg att han hyser större sympati med dem som enligt SCB inte skulle klara en oförutsedd utgift på 14 000 kronor. Men det han i övrigt skriver blir ett hån mot just dessa. Jag läser Sveriges Stadsmissioners rapport om materiell fattigdom som fördubblats 2024 jämfört med 2021. Det innebär människor som inte har råd med näringsriktig mat varannan dag, två par skor eller tillräcklig uppvärmning av bostaden. Enligt Stadsmissionen söker sig allt fler till dem för att få mat. I rapporten intervjuas en ensamstående undersköterska och en arbetslös industriarbetare som får matstöd. Det är om dessa vi journalister måste berätta, även när de inte hör till DN:s målgrupp.

En gång åkte jag skidor. Det var för cirka två veckor sedan. Jag blir inte jätteledsen om jag aldrig behöver göra om det. Men å andra sidan, vad gör man inte för sina barns skull? De måste ju få uppleva fjäll och helst också alper. Jag har förstått att man kan bli orosanmäld om man nekar sina barn den upplevelsen. Och jag har också förstått att den inte går att mäta i pengar. Men Soldatens ärtsoppa? Nej, där går gränsen.

Underhållande observation av medieparnassens kamp för att få vardagspusslet att gå ihop med ynka 60 000 i månadslön. Men med det sagt kostar det att bo i huvudstaden, i alla fall om man inte tillhör den priviligierade elit som haft turen att ha föräldrar/farföräldrar med hyresreglerad innerstadslägenhet. Och den som vill köpa sig till ett vanligt svennigt villaliv på mindre än en timmes pendelavstånd från city behöver uppemot två Lundbergslöner för att slippa njurförsäljning. (Bara att parkera Teslan på gatan mellan Åre-resorna kostar 20 000 om året, och då har man inte ens sin egen plats.)

Även om jag skriver detta från sportlovssemester (dock det mer frugala Kungsberget) så kan jag identifiera mig med Patrik Lundberg. Det är något sjukt i att en medelålders journalist med en okej karriär inte kvalar in i gruppen som självklart kan åka en vecka till Sälen på sportlovet. Vem kan då göra det? Vad är det för groteskt samhälle vi har skapat? Och man kan inte ens klaga utan att bli förlöjligad.

Att leva är att prioritera. Så enkelt är det.

I handlingsplanen fastnar jag för det ambitiösa målet att ”Stockholms stads verksamheter ska vara fria från alla former av rasism” om fyra år. Är nollvisioner det svenskaste vi har?

Åh, vad detta gör mig trött och missmodig. Hur många normkritiska satsningar tål skolan? Länge var Skolverket hovleverantör av normkritiskt perspektiv på allt och intersektionella fortbildningar für alle. De har taggat ner aktivismen nu, men vad hjälper det när kommunpolitiker fortsätter tro (det här handlar verkligen om tro och övertygelse) på antirasistisk utbildning som allena saliggörande.

När jag läser ABF:s ansökan slås jag av att man skriver att eidfirandet i Malmö ska vara helt alkoholfritt. Kommunen har fått kritik för att sekularisera den muslimska högtiden, men så långt vill inte ABF sträcka sig. När jag talar med personer som är aktiva inom det muslimska civilsamhället och i församlingar får jag höra att kommunens eidfirande uppfattas som ett jippo, snarare än som en muslimsk högtid. Många håller säkert med. Samtidigt bör man vara försiktig med att tro att det bara finns ett muslimskt synsätt. Det gör det förstås inte – på samma sätt som det inte finns bara ett synsätt på alkohol i den muslimska världen. Synen är inte densamma i Saudiarabien och Afghanistan som i Turkiet, Albanien och Tunisien. De muslimska organisationerna verkar generellt vara tacksamma för att kommunen vill stötta firandet, men upplever samtidigt att Socialdemokraterna utnyttjar den islamiska högtiden för att vinna röster.

Jag tyckte att Magdalena Anderssons bok var bland det sämsta jag har läst. Ni kan läsa mer här: https://kvartal.se/erikhogstrom/artiklar/varfor-forsoker-andersson-lura-oss-att-hon-ar-osmart/cG9zdDozMjI5NQ Men att Socialdemokraterna är så stabila i opinionen är faktiskt imponerande. När gamla maktpartier faller igenom totalt i andra europeiska länder så står de kvar på runt 35 procent. Varför tror ni de lyckas så väl?

Utan att ursäkta något får man komma ihåg att den tid och det rum Simone de Beauvoir och Jean Paul Sartre levde i var något helt annat än det vi ser med Epstein och Maxwell idag. Synen på den sexuella frigjordheten i Frankrike på 70-talet hade gått så långt att en rad intellektuella – däribland Sartre och Beauvoir – 1977 gick ut i tidningen med ett upprop om att tillåta sexuella relationer med barn under 15 år. Detta som en protest efter att tre män gripits för sexualbrott mot 12 och 13-åringar. Nog för att svenska kulturarbetare älskar sina upprop, men blotta tanken på att någon enda av dem skulle gå ut på DN Debatt för att protestera mot orättvisan i att vuxna män och kvinnor inte får ligga med 12-åringar är… bisarr.

Den mest banala insikten är väl att makt korrumperar och det är inte kvinnor heller immuna mot. Kul artikel att läsa, lagom lång lista — som tyvärr hade kunnat göras mycket längre…