Jag uppskattade samtalet med Ranstorp. Kommentarsfältet här står 100% på hans sida. Jag kunde också uppskatta Bilan Osmans text, som jag tyckte var bitvis vackert skriven. Och jag hoppas få tillfälle att prata med henne också, förstås. Många ifrågasätter att vi alls uppmärksammar texter som hennes och den plattform den är publicerad på — men själv tror det är nyttigt och viktigt att ta in många olika typer av perspektiv och upplevelser. Inte minst tränar det empatin. Ni som möjligen läst Bilans text, gav jag den rättvisa?

Jag förvånas ändå lite av naiviteten hos SR. Det har ju under åren pratats så otroligt mycket om detta och åtskilliga är väl ändå de journalister och kulturskribenter som tänkt om gällande såväl gangsterrappens plats i det skattebetalda prisregnet som det här med att ”skilja mellan verk och person”. Att göra det misstag som SR här tycks ha gjort och som Kärre förtjänstfullt visar på, är av det skälet både betydligt allvarligare och betydligt pinsammare idag än vad det hade varit för några år sedan. Jag tycker inte att det ligger på – inte heller att det borde ligga på – Sveriges radio att ”kraftsamla mot gängen”. Men man borde sannerligen kunna förvänta sig att den skattefinansierade radion inte aningslöst låter sig användas som gratis marknadsföring åt ett av gängkrigens stora namn. Ser fram emot att höra hur SR-reportern tänkte. Antar att hon söktes inför publiceringen av denna text?

Vacker text som väcker många tankar. Själv tänker jag mest på hur det är att förlora mina föräldrar i sjukdom. Dagar och veckor av väntan och vånda – då man både vill att tidens ska stanna upp och skena iväg, så att allt är över. Jag är oerhört tacksam att ha närvarat både vid mina barns födslar och mina föräldrars död. Starkare och mer minnesvärda stunder finns knappt.

Två tankar i en smäll: • Debatten om medier är rädda för att tala om gärningsmäns politiska övertygelser dyker upp nästan varje gång ett attentat begåtts. Vad jag såg, dagen efter dådet som begicks sent på kvällen i Berlin, rapporterade bland annat SR att det rörde sig om ett islamistiskt terrordåd. Det är ungefär lika lång tid som det tog för SVT att rapportera att gärningsmannen bakom attentatet på julmarknaden i Magdeburg den 20 december 2024, där sex personer dödades och över 300 skadades, hade kopplingar till högerextrema kretsar. Jag tror att det måste gå att både diskutera den specifika ideologiska övertygelsen i det enskilda fallet – i det senaste fallet islamismen – och samtidigt föra en bredare diskussion om extremism i samhället. Olika former av extremism lever ofta i symbios och förstärker varandra. Annars blir mönstret lätt att vissa debattörer på högerkanten går all in när ett dåd begås av en islamist men är betydligt tystare annars. Medan debattörer på vänsterkanten sällan hörs när en islamist ligger bakom dådet men går i taket när gärningsmannen visar sig vara högerextremist. • Om påståendet att hotet mot Pride ”paradoxalt nog kommer från en minoritet”: Ingen kan väl ändå bli förvånad över att en minoritet inte per automatik stöttar en annan minoritet. Eller rent av vill begränsa dess frihet. Om exempelvis fler familjer från vissa delar av Mellanöstern är beredda att förtrycka människor inom den egna gruppen, som kvinnor och homosexuella, är det ju inte förvånande att samma värderingar också kan innebära fientlighet mot andra minoriteter. Visst finns det säkert minoriteter som ser på Pride och gläds åt att en annan minoritet har kämpat sig fram till den acceptans som i dag finns på många håll i samhället. Men idag finns det nästan inga möjligheter att anordna Pride i de flesta muslimska länder i Mellanöstern. Mot den bakgrunden är det inte särskilt förvånande att det även i Sverige finns personer med rötter i den delen av världen som motsätter sig homosexuellas rättigheter. I Europa är det framför allt i länder som Ungern och Ryssland som Pride-evenemang har förbjudits eller kraftigt begränsats. Putin har exempelvis beskrivit Pride och HBTQ-rörelsen som uttryck för västerländsk liberalism, ett hot mot konservativa värderingar och ett angrepp på traditionella normer. En sista detalj: Jag håller med Arpi om att vi behöver bli tydligare med att kartlägga, exempelvis vilka specifika grupper som är fientliga mot andra minoriteter. Det är ett första steg för att kunna rikta insatser där de verkligen behövs och stärka arbetet för ett inkluderande samhälle utan förtryck.

The more the merrier! Roligt med fler ljudliga satsningar. Radio / pod är det bästa mediet.

För oss utomstående och oinsatta är det förstås svårt att avgöra om det är den journalistiska eller akademiska granskningen av professorns avhandling som ligger närmst sanningen, men man får hålla i huvudet att det givetvis är en pinsam sak för universiteten att erkänna att – om – någon man lyft fram, hyllat och avlönat avslöjas som en charlatan. Vidare: Spelar det så stor roll om Arday ljugit om sina löparprestationer? Ja, det gör det. Det handlar som så ofta om förtroende. Att avslöjas med en lögn, även om denna i sig kan verka obetydlig eller till och med lustig, skapar en osäkerhet gällande människans ärlighet i stort. Vad mer ljuger han om? I vilka fler sammanhang har han valt att bedra sin publik och sina kollegor? En liten lögn, eller ett litet plagiat, gör att man tappar förtroende för såväl personen som dennes arbete i stort. Därför: Håll dig alltid till sanningen. Ljug aldrig.

Dominic Sandbrook i den lysande podden The rest is history sa en gång om, jag tror det var, det irländska upproret mot Storbritannien att man aldrig ska underskatta betydelsen av att unga män utan framtidshopp faktiskt tycker att det är rätt kul och spännande att ansluta sig till en våldsam gerillarörelse. Den aspekten är nog inte helt oviktig här heller.

DN:s ”Fakta i frågan” med Kristoffer Örstadius är en etablerad och viktig samhällstjänst. Bra att Kvartal uppmärksammar dagens (28/7) granskning av läget i landets 142 mest socialt problematiska invandrarområden. De olika fakta som redovisas för 2024 jämförs med motsvarande siffror för 2011. Den mest dramatiska förändringen handlar om den stora minskningen när det gäller skjutningar. Vilket är hoppfullt av flera orsaker. 2021 granskade DN och Örstadius skjutningarna under rubriken: Vilka är det som skjuter? https://www.dn.se/sverige/fakta-i-fragan-vilka-ar-det-som-skjuter/ Man tog fram fakta i frågan från 2017 och framåt. När jag nu läser artikeln känns det som om den handlar om ett helt annat land. Uppklarningsprocenten var mycket låg och skjutningarna blev ständigt fler. På några få år har regeringen lyckats vända på utvecklingen. Även om det ser mörkt ut för Kristersson och Strömmer inför valet i höst så är de värda beröm och stor uppskattning för sina insatser på det här området. Fakta i frågan angående vilka det är som skjuter visade att 85 procent av de dömda och misstänkta gärningsmännen (97 procent är män) har utrikes bakgrund. (En stor majoritet av de dömda/misstänkta med utrikes bakgrund har sina rötter i Mellanöstern och i Etiopien och Somalia.) Vilket svart på vitt visar på sambanden mellan misslyckad massinvandring och grov kriminalitet. Det oroande är att de flesta av de dömda/misstänkta har bott lång tid i Sverige. Ytterst få av de gängkriminella är nyanlända/asylsökande. Vilket betyder att även om nu invandringen är mycket bättre reglerad och restriktiv så kommer det att dröja ganska länge innan den politiken får effekt på rekryteringsunderlaget för grov kriminalitet. I dagens granskning visar DN flera fakta som pekar på ljusningar i de 142 värst utsatta områdena. Fler mellan 20–64 år arbetade 2024 än 2011. Vi vet dock inte hur mycket och tillsvidare som det arbetas. Inkomsterna stiger nämligen inte alls i samma omfattning som deltagandet i arbetslivet. Och skillnaden mellan inrikes födda och invandrare från Mellanöstern/Afrika är fortfarande brutalt stora när det gäller arbete. En medelsiffra i utsatta invandrarområden ligger runt 52 procent som deltar i arbetlivet. Medan de inrikes födda och många invandrare från Europa ligger på siffror en bra bit över 80 procent. Ingen kan kort sagt -vilket bådar gott – längre blunda för sambanden mellan misslyckad massinvandring och höga kostnader för hög arbetslöshet och låga självförsörjningsgrader. Men det rör på sig åt rätt håll. Om 20-30 år kan – med en fortsatt klok politik för invandring/kriminalitet/arbete/självförsörjning/kunskapsskola – de flesta problemen som skapades genom ett par decennier av massinvandring vara borta. Det vill dock till att Sverige läker ihop på rätt sätt. Doktor Sverige behöver tala klarspråk om både sjukdomar och om plikten att följa den fastlagda rehabiliteringen.

En tanke som slog mig när jag läste rapportens metodbeskrivning är att författarna inte tar med kostnader för eventuell kriminalitet i beräkningarna i någon större utsträckning. Med tanke på senaste decenniets brottsvåg – där en stor orsak på individnivå ju angivits som skolmisslyckanden – hade siffran förmodligen blivit långt högre än 25 miljarder.

Vad gäller just det där uppropet…. I Vems SR? drogs slutsatsen – utifrån en rad anekdoter – att det på Sveriges Radio finns en struktur som baseras på och reproducerar rasism. Det är en helt annan sak, av en helt annan allvarlighetsgrad, än konstaterandet att det finns människor på en – ja, övervägande vit och svensk – arbetsplats som är t ex skitstövlar, klantskallar, fördomsfulla, har dålig humor, är socialt inkompetenta, inte förstår hur sättet de kommunicerar tas emot av andra — eller allt detta samtidigt. På Sveriges Radio finns riktigt osympatiska och riktigt sympatiska människor från alla möjliga bakgrunder. Jag vet. Jag har jobbat där. Samma arbetsgivare som målades upp som strukturellt rasistisk i Vems SR? har också innan, under och efter uppropet erbjudit prestigefyllda tjänster till människor med annan bakgrund än svensk samt till olika personer som öppet stöttade uppropet. Genom vissa av dessa tjänster blir man då en slags ”profil”, till exempel i jobbet som programledare, medan andra är rätt anonyma inför allmänheten, t ex i jobbet som producent eller chef. En av de mest prestigefyllda – om inte DEN mest prestigefyllda – tjänsterna man kan ha på Radion är som utrikeskorrespondent. Även ”korrevik” — alltså när man är tillfälligt utsänd främst under sommaren som vikarie för ordinarie korrespondent – är ett eftersökt jobb. Två av de fyra initiativtagarna till uppropet Vems SR? fick sådana tjänster efter att uppropet publicerats och flera som skrev under uppropet och / eller stöduppropet som senare publicerades i Dagens Nyheter har också innan, under och / eller efteråt haft korrespondentstjänster. Andra har fått diverse prestigefyllda uppdrag hemma i Sverige.