När jag var i Costa Rica för ett par år sedan träffade jag en tjej från Texas som var Trumpanhängare och hade andra åsikter än jag i frågor om abort och vaccin. Vi hade en del ganska hetsiga diskussioner, men jag tyckte samtidigt att det var spännande att höra hur hon resonerade. I dag är jag glad att vi fortfarande har kontakt. Jag vet inte om det stämmer, men jag får ibland känslan av att vi i Sverige har särskilt svårt att skilja på sak och person. Vad tror ni?

Att sjukhus gömmer sig bakom patientsekretessen för att ducka högst relevanta frågor är en sjuka som skadar förtroendet för vården och de patienter som sjukhuset påstår sig skydda. Här borde rimligtvis alla vilja ha korten på bordet, möjligtvis med undantag från just ett sjukhus som har handlat fel. Som med det mesta annat mår svensk sjukvård bättre i ljus än i mörker.

Kultur äter lagar till frukost. Men Moula tycks tro att det enbart är svensk kultur och värderingar som dissemineras när ”staten tar sitt ansvar” och blandar ut enklaverna.

Har någon bok fångat det svenska tillståndet bättre än Faysa Idles ”Ett ord för blod”? Ola Wongs bokklubb har ett helt avsnitt om den (går att lyssna här: https://kvartal.se/olawongsbokklubb/poddar/ett-ord-for-blod-och-gangkrigslitteratur/cG9zdDoyODg4) Den visar med humor och rå realism vad som händer när de gamla normerna faller samman medan det nya samhället är frånvarande – och barnen tar över. Men som fallet Elsa visar (som Federico Moreno skriver om idag) så är all makt åt socialtjänsten kanske inte heller svaret på alla problem? Vad tänker ni? Jag ska hur som helst kontakta Faysa Idle och se om hon vill skriva sitt eget perspektiv på den här artikeln.

Stefan N skriver intressant i en kommentar under Matilda Bergs tanke om nödvändigheten av att ”ta till sig landets historia” och ”göra det till en del av dig själv”. Om det ska vara möjligt förutsätter det att den historien är inkluderande på det sätt som den amerikanska (åtminstone tidigare) är. Där har immigrationserfarenheten varit en viktig del av den gemensamma historien - av det som är ”vi”. Där tycker jag att vi i Sverige har ett problem. För det är en utopi att någon på djupet ska ta till sig sitt nya lands historia och göra den till en del av sig själv om ens egna erfarenheter inte på något sätt kan kopplas till den.