Kul att Brolin får värdig plats. Ende svensk i världslag efter ett VM i modern tid. Snyggt av Fifa att hedra många gamla hjältar under hela VM.

För ganska många år sedan nu hörde jag Annika Strandhäll tala IRL för första gången. Det var i Almedalen, hon var ordförande i fackförbundet SKTF/Vision och stod i ett litet seminarietält som var öppet utåt gatan där jag råkade passera förbi i folkhavet. Jag stannade till; fångad av hennes ord och framförallt av den klasskänsla hon utsöndrade mellan orden och som gick rakt in i mig. Hon sände ut signaler som en själsfrände till min egen klassbakgrund. Det finns förstås stora skillnader mellan att växa upp i förorten Bergsjön och, som jag, tjugo år tidigare i bruksorten Olshammar/Aspa bruk. Men klasskänslans osäkerhet för att inte duga när man börjar röra sig i lite ”finare salonger” och känslan av att bli betraktad lite von oben av omgivningen med stabilare och för uppdraget mer socialt innehållsrika kontakter; den klasskänslan kände jag så starkt att vi delade och kämpade med inombords. När Annika Strandhäll började bete sig illa ute på sociala medier – trots att hon hade regeringsuppdrag så anade jag direkt att det hade med med klassosäkerhetskänslan att göra. När hon nu säger att hon blev ”utsedd” av partiledningen till uppdraget som halvtroll på Twitter/X så tror jag tämligen bestämt – utan att veta – att hon mer psykologiskt än konkret och formellt, kände sig utsedd; eftersom hon upplevde att det var ett sätt för henne att bli accepterad. Annika Strandhäll talar om det utanförskap hon upplevt/upplever i partiet. Hon saknar rörelsebakgrunden och känner inte riktigt till alla de informella strukturerna i det socialdemokratiska förhållningssättet. På det planet är vi olika hon och jag. Jag är uppväxt och danad inom arbetarsocialdemokratin. Vilket gör att jag utan att reflektera nämnvärt känner på mig vad som gäller. Nu har jag inte alltid gjort vad som gäller men det gör inget. Socialdemokratin är ingen sekt som utesluter självtänkare på löpande band. Tvärtom – bredden är fortfarande mycket stor. För min egen del kan jag lätt förstå socialdemokratins beteendemönster på gott och ont. Men för länge sedan valde jag att gå mer fristående vägar än som aktiv partist. Vilket har gjort mig tryggare i min klasskänsla och befriat mig från underlägsenhetskänslor visavi ”salonger” och självgoda potentater här och där. Kort sagt. Jag tror inte att Annika Strandhäll blev utsedd av partiledningen att hagla ut oförskämdheter på nätet. Men jag har stor förståelse för att hon kan ha känt sig utsedd (och duglig) när nån höjdare då och då informellt klappat henne på axeln för hennes smäleksinsatser. Nu lämnar hon politiken. Jag hoppas att hon då ska hitta livsstigar som gör hennes klasskänsla till en bra och fin kamrat på färden. Det kommer i så fall att göra livet lättare för henne och hennes nära och kära.

Det enda jag undrar efter att ha läst den här artikeln är: Vem argumenterar Henrekson mot? Han gör ett bra jobb med att beskriva de avvägningar och potentiella konflikter som utgör politikens kärna. Men han fäktas mot väderkvarnar. Skribenten radar upp självklarheter som att de vore insikter, och drar sedan långtgående slutsatser om att dessa insikter mörkas. Begreppsförvirringen som Henrekson målar upp finns inte. Det finns ingen motsättning mellan synen på det inneboende människovärdet och behandlingen av personer som ansvariga med olika rättigheter och skyldigheter. Vem har ens påstått det? Så länge svaret på den frågan lyser med sin frånvaro måste hela resonemanget betraktas som en halmgubbe. För den som undrar varför dignity översattes till värde och inte värdighet finns svaret för övrigt en enkel googling bort. Saken har så att säga diskuterats förut.

Energin är det yttersta vapnet Kanada sitter på i förhandlingarna. Men det är potent, lite som Kinas exportrestriktioner på kritiska metaller vred upp armen oväntat hårt på USA härförleden skulle väl Kanadas energitillgångar mana Vita huset till viss försiktighet?

Det finns många tankefel i den mediala invandringsdebatten. Ett av de mest särklassiga tankefelen – vilket upprepas i artikeln från Danmark – är att det skulle vara ”höger” att stå upp för en begränsad invandring och ”högerkampanjer” att förvänta sig extra stor skötsamhet och arbetsiver från invandrare. Danmarks socialdemokratiska statsminister Mette Frederiksen säger till media att hon tror att ” många delar en djup vrede över ett typiskt mönster. Att det generellt är för mycket kriminalitet som har kommit till Danmark utifrån”. Frederiksen säger bara som det är. När utvecklade nationalstater går från begränsad invandring från det egna och hyfsat nära grannskapet och i stället öppnar för massinvandring från fjärran och underutvecklade regioner så uppstår en rad allvarliga samhällsproblem. Det mest grundläggande problemet är att integrationen kör i diket till förmån för segregationen. Vilket betyder att den integration som i normalfallet tidigare tog tre generationer från främlingskap och till samhällsgemenskap numera kan ta hur lång tid som helst. Om den alls sker. Socialdemokratin i de nordiska länderna och i norra Europa är samhällsbyggarpartier. I varierande grader och omfattning har S-partierna samverkat med arbetarnas fackföreningar för att värna löner och arbetsvillkor från låglöne- och svartjobbskonkurrens och från en oreglerad invandring från fattiga och genomkorrumperade länder. I Sverige har det framför allt varit högerliberala företrädare, Stureplanscentern och vissa perifera akademiska vänstergrupper som agiterat för fri invandring. Medan Socialdemokraterna, arbetarfacken i LO och ofta Moderaterna stått upp för ordning och reda. Partier som Sverigedemokraterna och Dansk Folkeparti har förändrat spelplanen. Deras invandringskritik har fått både S och M och media att gå vilse i pannkakan. Viljan att framförallt distansera sig från de konkurrerande invandringskritiska partierna tog överhanden för en kort period. Vilket fick ganska stora delar av väljarna att hoppa över till de invandringspolitiska missnöjespartierna. Vilket i sin tur fick Socialdemokraterna och Moderaterna att steg för steg återvända till sina gamla, vettiga och folkliga samhällsbyggarinsikter. Vilket inte ska förväxlas med att partierna därmed sticker iväg ut på högerkampanjer.

En mycket intressant artikel som påminde mig om den här klassiska sketchen från Macken: https://youtu.be/ikNTOdHJbGI?is=7VEAkRceG1WMszKW Redan då tyckte jag att det lät som en märklig affärsmodell, trots att jag inte visste vad en affärsmodell var.

Mats O Svensson pekar inte ut debattörerna som Putinvänner personligen – tvärtom, han beskriver ryska påverkanskampanjer generellt (med källa Ekot/Daniel Lindvall) och friskriver uttryckligen från personliga anklagelser. Tillägg: skrev förut att debattörerna inte heller verkar ha uppfattat det som ett personligt utpekade och att ingressen slog på stora trumman, men inser nu att ingressen var en del av texten i det är fallet. Min invändning kvarstår hur som helst. Att tolka Svenssons text som en anklagelse att man är ”köpt av Putin” är för mig helt oförståeligt.

Ja, mer pengar till filmbranschen. Sverige ligger långt efter våra nordiska grannar. Men frågan är om det verkligen är det branschen behöver. Ingen vill ju se filmerna som produceras. Jag vet inte om svensk film mår bättre av att Jönssonligan 14, 15 och 16 kan produceras. Eller ännu ett politiskt identitetsdrama som en procent av befolkningen kan relatera till.

Många av 1900-talets stora prognoser slog fel: överbefolkningskatastrofen, kärnkraftsutopin, centralplanerade ekonomier, ja – flera samhällsprojekt också. Kanske är dagens försiktighet resultatet av historiska erfarenheter. Kina har fortfarande en stat som kan formulera en enda officiell framtid, medan demokratiska samhällen måste hantera konkurrerande framtidsbilder. Men idag har även Kina låg fertilitet, hög ungdomsarbetslöshet, bostadskris, växande lokal skuldsättning och en generation unga som är mindre optimistiska än sina föräldrar. Om framtidstro mäts i medborgarnas förväntningar snarare än statens planer ser Kinas framtidsbild betydligt mindre självsäker ut.

Sänkningen av den s k dansbandsmomsen från 25 till 6 procent verkar dock inte ha gynnat enskilda besökare då många arrangörer inte sänker biljettpriserna. Såhär skriver SVT: ”Bland annat Dansbandsveckan i Malung, som är Sveriges största dansbandsfestival, påverkas inte heller av beslutet. Det de har gemensamt med många andra arrangörer är att de är ideella föreningar – och därmed inte momspliktiga. – Det är naturligtvis bra för branschen men vi berörs inte av detta, säger Bertil Elfström som är grundare av Dansbandsveckan.”

Dagens överraskning: Bilbranschen vill sälja fler bilar. Mobility Sweden har kommit fram till att lösningen på bilbranschens problem är att fler köper nya bilar… Att färre gör det beskrivs närmast som ett misslyckande. Men det är inte självklart att det är ett problem, åtminstone inte ur ett klimatperspektiv.

Hörde talas om några svenskar på fotbollsresa under EM (kanske i Kiev 2012?) som glatt mötte ”landsmän” som skulle följa Sverige mot England. Det visade sig vara irländare som tog sitt hejande på ALLA lag som spelade mot ärkefienden oerhört seriöst. Därför hade de svenska tröjor på sig.

Jag minns att min pappa (som lämnade oss alldeles för tidigt) när han fick en socialt knivig fråga inledde svaret med en motfråga: – Ska jag vara trevlig eller ska jag vara ärlig? Han berättade även om när hade läst om begreppet ”politisk korrekthet” i tidningen på 1990-talet. Kanske kan det översättas med att svara trevligt på knepiga frågor? Och visst behöver vi trevlighet och vita lögner ibland. Men i det långa loppet föredrar jag ärlighet. Och jag brukar citera pappa ibland. När någon frågor om något där svaret kan bli lite… skavigt.

Tänk att en man som växt upp i Bryne och en från Rosengård är så lika varann. Haaland visserligen i en mycket tryggare och resursstark miljö – med farsan som var fotbollsproffs. Men bägge kommer från det globaliserade Skandinavien. Även om Haaland, till skillnad från Zlatan, är född utomlands. Både Haaland och Zlatan vill ta plats, bägge har stort ego, annars hade de kanske inte lyckats nå dit de gjort. Jag vetef*n om det är så sympatiskt att gå före andra i kön – men det intressanta här är att det ofta finns andra faktorer som människor har gemensamt – än vad passet säger om oss. Det räcker med att lyssna på Zlatan och Haaland, eller att själv resa utanför sin vanliga bubbla, för att inse det.

Turingtestet är föråldrat och duger knappast längre för att skilja människor från maskiner. Jag har gott om bekanta som skulle bli tagna för det senare, däribland två före detta chefer.

Lindahl har representerat Sverige vid fem OS, fem EM och fem VM. Vilken tur för henne att hon först nu, efter att karriären är över, upptäckt denna moralism som hon klandrar Jacob Widell Zetterström för att sakna. Det må vara ett effektivt grepp att rikta sig mot en enskild person på detta vis för att skapa uppmärksamhet men det är godtyckligt att sätta just honom i fokus och i skottgluggen för den kritikstorm som Lindahl antagligen hoppas på.

Tack för den här insiktsfulla recensionen! Intressanta reflektioner som jag ska ta med mig in i biomörkret. Tänker spontant på att den bittra insikten om vad framgången kostar är huvudtemat för många av de starkaste berättelserna (till exempel min egen favorit, Greven av Montechristo).

Kan begreppet ”myndighetsaktivism” eller ”tjänstemannaaktivism” liknas vid vattendelaren ”public service”, månne? Det vill säga att en del ser politisk bias och aktivism där andra ser faktabaserad information och lagenlig maktutövning? När själva verklighetsuppfattningen skiljer sig åt är det svårare att kompromissa — som man ju måste i en demokrati.

Det är bra att det finns olika textforum (eller medier, som vissa kallar dem), politiskt vinklade och aktivistiska. Men att betrakta vad som helst som skrivs på Gad Media som något annat än medveten propaganda och aktivism, oavsett avsändare, är självbedrägeri. Heberlein tycker säkert som hon skriver och givet sin bakgrund har hon en partsinlaga värd att beakta. Men att hon gör det på Gad World, just nu, sätter syftet i ett annat ljus. Jag har svårt att tro att en text från exempelvis Nordiska motståndsrörelsens textforum skulle återges utan adekvat kontext, bakgrund och sammanhang. Den islamistiska aktivisten Magda Gads galopperande megalomani, påhejad av mediechefer i åratal, har sedan länge kantrat och blivit skadlig. Nyligen relativiserade hon hedersförtryck av kvinnor genom att likställa det med svenskar som äter sill på midsommar. Jo, det är alltså ingen överdrift eller fultolkning. Just detta vet ju inte alla – därför hade denna text behövt ytterligare bakgrund så läsaren kan sätta det som återges i en kontext och därefter bedöma själv.

Jag fick nys om den här kommande boken, Sveket mot Botkyrkaborna, när jag intervjuade SD:s gruppledare i Botkyrka, Max Möllerström, för ett reportage som ni kommer att kunna läsa längre fram i sommar. Jag har ännu inte läst boken i sin helhet, men författaren Aina Johnsson har skickat flera kompletta intervjuer till mig, däribland den uppseendeväckande intervju som ni kan läsa utdrag ur i den här artikeln. Aina Johnsson har länge varit socialdemokrat och suttit som ledamot i Botkyrkas kommunfullmäktige. Numera är hon medlem i Oberoende S, ett nytt Botkyrkaparti som bildades av socialdemokrater som lämnade partiet efter att Ebba Östlin röstades bort. När jag frågade författaren om vem hon är, hennes politiska bakgrund och vilka idéer som driver henne, svarade hon: – Jag är född och uppvuxen i den lilla västgötska byn Mjäldrunga. Det var en by som präglades av gemenskap. Människor tog ett stort ansvar för varandras välbefinnande. – Med modersmjölken fick jag med mig att alltid försvara den som blev orättvist behandlad. Mina föräldrar var inte politiskt aktiva, men de lärde oss att känna stolthet över att tillhöra ett land där folkets vilja styrde. Johnsson kommer att medverka på årets Bokmässa i Göteborg.

Är Sd:s förhoppningar om återvandring i någon större skala så hopplösa som Gür och panelen är inne på?

Veckans fråga handlar om konsten och varför man inom teaterns och operans värld i så hög grad låtit sig fångas av tankeströmningar som låst varje tolkning, varje iscensättning till en repetition av trötta teorier om makt. Jag skrev själv om fenomenet i samband med nytolkningen av Tjechovs ”Måsen” på Göteborgs stadsteater: https://kvartal.se/annakarinwyndhamn/artiklar/darfor-stortdyker-masen/cG9zdDoyNjExMw En föreställning jag hade svårt att uthärda fram till ridån gick ner. Vad har du för skräckexempel på dogmatiska iscensättningar och vad har du för exempel på motsatsen, dvs föreställningar som överraskat och lyft dina andar?

Nina Larsson (L) föreslog inte något nytt förbud? Normförbud?