Väldigt intressant avgångsbrev från antiterrorchefen som utsågs av Trump själv och nu avgår i protest. Fascinerande också att se hur en världsnyhet briserar och sprids på X. I skrivande stund har Joe Kents inlägg över 25 miljoner visningar på bara drygt två timmar. Tror Magdalena Andersson fortfarande att X skulle förlora relevansen om socialdemokrater och svenska journalister lämnade?

Jag älskade öppna förskolan – en underbar plats för möten över alla möjliga barriärer. Men ärligt talat känns Karlssons ansats lättkränkt och humorbefriad. Kul i artikeln med kontrasterna som syns lite mer subtilt; i ord som "självstående" istället för ensamstående. Också det med en air av humorbefriad lättkränkthet ...

Jag tänker (folk tycker ju aldrig något nuförtiden) spontant att öppna förskolan borde vara en utmärkt miljö för utlandsfödda kvinnor att komma i kontakt med majoritetsbefolkningen, men det finns kanske en väl grundad anledning, vad vet jag. Vad det gäller specifika familjekonstellationer har jag minst lika svårt att se vikten av separation; en tio månader gammal bebis har ju knappast koll på hur övriga öppna förskolebarns föräldrar lever och definierar sig.

Jag tänker att det kan finnas många anledningar till att man, som till exempel två mammor med ett barn, vill vara i ett sammanhang med andra föräldrar i samma situation. Personligen har jag svårt att förstå hur man kan känna sig diskriminerad av detta, särskilt i en stad som Stockholm där det finns många öppna förskolor att välja mellan. För övrigt – bra och klargörande artikel. Den här typen av inlägg med sprängkraft i kulturkriget får ofta stort genomslag på sociala medier – och då görs lätt en höna av en fjäder.

Borde en ny liknande svensk studie göras igen? Påminner en hel del om Ruists kartläggning för ett antal år sedan där han också delade upp migrationens kostnader per capita efter länder och områden. Beloppen är höga sett över en livstid men kan också minska över tid beroende på hur det går med jobb o utbildning med mera.

Bland allt jag reagerar på i den här tänkvärda granskningen fastnar jag särskilt för hur rättssystemet ofta bortser från flickans upplevelse och dömer utifrån vuxnas idé om hur hon “borde” känna. I exempelvis första artikeln, ”De som våldtar barn är ofta barn”, räknas inte tjejers röst när de tydligt sagt att sexet var frivilligt. Domstolen kommer fram till att hon inte kan ha velat ha ett sexuellt utlevande beteende. Lagen finns för att skydda barn som inte kan avgöra när de utsätts för övergrepp, men istället används den alltså godtyckligt när unga inte beter sig enligt vuxnas normer. Det här får så stora konsekvenser för unga som precis har börjat lära sig om sexualitet, känslan av sexuell egenmakt och vad som är okej och inte. Det säger också något om synen på unga killars sexualitet, när ett av fallen handlar om en kille som bara var fyra månader äldre än den målsägande tjejen.

Även här handlar det om två parter i en form av kärleksrelation. Åldersskillnaden är dock större här än i de andra fallen. Han är 19, hon ska precis fylla 15. Vad tänker ni om det: Är det rimligt att straffa en 19-åring som har sex med en 14-åring, även om det bedöms ha skett frivilligt?

Jennys artikelserie väcker många tankar och frågor, t ex:
 — Hur mobilerna är konstant närvarande och hur skadligt det är med unga människors impuls att dokumentera och sprida de mest intima ögonblicken. Ännu en god anledning att få till stånd ett ordentligt kulturskifte vad gäller smarta telefoner och sociala medier.
 — Var är de ungas riktiga vänner och rimliga vuxna kontakter? Varför har dessa barn och unga inga vettiga personer omkring sig som kan hjälpa till att reda ut deras snåriga relationer? I stället blir de föremål för rättsliga prövningar. — På RFSU:s hemsida står det att ”undantag gäller om två unga personer har sex med samtycke där åldersskillnaden är liten och en är strax under 15. Om till exempel en 14-åring och en 16-åring har sex som båda är med på är det alltså inte brottsligt”. Just i detta fall handlar det om en större åldersskillnad men hur har domstolarna resonerat i den frågan i andra fall?

Att föra en nyanserad diskussion om sexualbrott är generellt svårt och ännu svårare om offren är barn. Ändå lyckas artiklarna öppna för en sådan. Det finns ju några saker här som är särskilt svåra och intressanta: För det första det stora glappet mellan å ena sidan stämpeln som ”barnvåldtäktsman” och å andra sidan hur de allra flesta skulle se på de händelser som beskrivs i artiklarna. Här återspeglar samhällets dom inte allvarlighetsgraden. För det andra undrar man rent allmänt hur stor acceptansen är för byxmyndighetsåldern, särskilt bland dem som själva berörs, ungdomar i 13-14-årsåldern. Alla har vi varit i den åldern och minns vilken enorm skillnad som fanns mellan de som kom tidigt i puberteten och de som var sent utvecklade. I det här hänseendet kunde det skilja fyra fem år i mognad. För det tredje verkar det ju som att rättsväsendets sätt att se på det inträffade lite grann får de här tjejerna att omvärdera vad de varit med om. Bra eller dåligt? Svårt att säga.