Skandal att Staffan Dopping inte blivit tillfrågad. Morot om ni håller med!

Så sant som det är sagt. Klimatfrågorna skiljer sig inte från andra samhällsfrågor. Känns som om verkligheterna tränger sig på alltmer. Fantasierna och de ideologiska predikanterna tappar mark till förmån för folkligt förnuft. Vill till att nästa regering inser detta och känner in folkviljan och avstår från att ge makt åt udda småpartier. Och så tror jag också att det blir. Verkligheterna är här för att stanna ett tag.

I USA har säljare av begagnade böcker sedan ett tag tillbaka märkt att några aktörer dammsuger marknaden för sällsynta utgåvor. Det är AI-bolag (WSJ har rapporterat om det). Det är billigare att kapa ryggen på böckerna och scanna, därför förstörs originalen. Elon Musk har sagt att för hans bolag ska sällsynta ex sparas i ett bibliotek, vilket är bättre än fjärrvärme. Men det känns fortfarande som vandalism. Läs mer här: https://www.wsj.com/articles/ais-need-for-content-has-put-rare-book-dealers-in-a-bind-1ac5a053?st=aRcanm&reflink=article_copyURL_share

Lugn i stormen. Kritikerna behandlar alltså den här serien som om den vore SVT:s enda berättelse om ADHD. Men förra året sände SVT: ”Adhd – diagnosen som är till salu.” Innan dess: ”Framgångsrik adhd-klinik tjänar miljoner på slarviga utredningar.” Och efter flera granskningar slutade en adhd-klinik att utreda barn: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/efter-svts-granskning-adhd-kliniken-slutar-att-utreda-barn?utm_source=chatgpt.com Nu beskriver SVT det här programmet som en ”djup personlig historia” om Bergfeldts egen utredning. Är det då rimligt att bedöma detta, alltså ett subjektivt berättande format, utifrån samma krav som en undersökande journalistisk granskning? Rätta mig gärna om jag har fel men om kopplingar till ADHD-vård diskvalificerar en expert blir det väl svårt att hitta några ledande ADHD-forskare alls? Och om Bergfeldt fått sin utredning först vid 45 års ålder visar serien ett fenomen som forskare beskrivit under flera år: vuxna kvinnor som upptäcks sent. Om vi b a r a fokuserar på diagnosinflation och läkemedelsintressen, riskerar det inte att tona ner ett väldokumenterat problem med väldigt sen, eller helt utebliven, diagnos hos kvinnor?

Det är en konspirationsteori att sossarna eller typ vänsterpartier liksom importerar ”röstboskap” från typ Mellanöstern. Men när personer med rötter i typ Mellanöstern typ röstar så är det typ en majoritet som röstar vänster. Som Kvartal rapporterade häromdagen: ”Socialdemokraterna och Vänsterpartiet får tillsammans drygt 80 procent bland muslimska väljare, enligt tidigare opublicerade siffror ur Novus väljarbarometer för augusti som Fokus tagit del av.” Är det också rasistiskt, ointressant eller MAGA att rapportera om och försöka förstå varför det är så?

Första gången jag reste genom Indien för ungefär 35 år år sedan fick jag varje dag frågan ”Where are you from, mister?” Många gånger. Varje dag. Sedan dess har jag tagit mig friheten att fråga uppenbara invandrare om deras bakgrund. Inte som första fråga, men efter ett tag. Ingen, hittills, har blivit kränkt eller försökt avstyra samtalet – tvärtom! De allra flesta blir glada över genuin mänsklig nyfikenhet.

När jag var i Belgrad för kanske åtta år sedan såldes det fortfarande t-shirts med idolporträtt på Ratko Mladić på turiststråken. Märkligt att se för en svensk, men en påminnelse om att det finns olika perspektiv på det mesta.

Örebropartiets väg till riksdagen måste ta sig över ett högre fartgupp än vad som är fallet i våra grannländer. I Sverige är partisystemet konstruerat på ett sätt som gynnar dem som redan är inne och gör det ovanligt svårt för nya eller lokalt populära partier att ta sig in. Det är ingen naturlag att det måste vara så. I Danmark räcker normalt två procent för att komma in i Folketinget. Danmarksdemokraterne visar hur snabbt det kan gå. Inger Støjberg presenterade partiet den 23 juni 2022, samlade de nödvändiga väljarförklaringarna på bara tio dagar och fick drygt fyra månader senare 8,1 procent och 14 mandat i valet. Støjberg var visserligen redan en rikskänd före detta minister, men ett nytt parti behöver i Danmark åtminstone inte övertyga fyra procent av hela väljarkåren innan den första stolen i parlamentet är inom räckhåll. Hennes före detta partikollega, och numera hyfsat bittra konkurrent, Lars Løkke Rasmussen gjorde något liknande med Moderaterna, som han lanserade 2021. I samma val fick de 9,3 procent och 16 mandat. I Norge finns visserligen samma fyrprocentspärr som i Sverige, men den gäller bara utjämningsmandaten. Ett parti med starkt stöd i ett enda valdistrikt kan vinna vanliga distriktsmandat ändå. Så kom lokala Pasientfokus från Finnmark in i Stortinget 2021. De ställde bara upp i Finnmark och fick 12,7 procent där – motsvarande omkring 0,2 procent i hela Norge – men det räckte till ett mandat. I Finland finns ingen nationell spärr alls. Mandaten fördelas i valkretsarna, och partier kan dessutom gå ihop i valförbund. För ett parti som vuxit fram i en enda stad eller region ger alla tre systemen fler vägar in än det svenska. Vad tycker ni, borde Sverige göra det lättare för mindre och lokala partier att ta sig in i riksdagen?

Som ingift norrman har jag insett betydelsen kung Harald fått för Norge. Medan barnen förvandlats till ofrivillig underhållning har han samlat folket. I sitt nyårstal 2025 sade kung Harald att vi har alla något stort att se fram emot 2026. https://www.youtube.com/watch?v=09gSgY-ENvM Han syftade på att det norska fotbollslandslaget hade kvalificerat sig till VM, men det kunde ju också lika gärna ha varit det oundvikliga som nu skett. Harald personifererade något som var lika norskt som politimester Bastians levnadsvisdom i Torbjörn Egners saga om Kardemumma stad: Man skal ikke plage andre, man skal være grei og snill, og for øvrig kan man gjøre hva man vil. Men gör det gärna tillsammans. Harald berättade om glädjen i att möta människor i Aremark kommun vid svenska gränsen, som arbetar samman och som tar vara på varandra i gemenskap – en sådan skillnad mot mycket annat man ser i världen idag! I sitt nyårstal pratade han om hur världsordningen skakade och demokratin var hotad på många platser. Han varnade för att folk riskerade att tappa sin empati och vänja sig vid att krig rasar, i Ukraina, Gaza och Sudan: ”Det är riv, ruskende galt!” Men hans resor i Norge visade något annat. Han pratade om de klubbar, föreningar och korpskårer (marschband för ungdomar) som finns i varje norsk by. Att möta människor som arbetar tillsammans för något gott beskrev han som ”en vitamininjektion” och ett botemedel mot missmod. ”Vi må bidra der vi kan, både i det store og det lille”. Vägen måste gå från ”ett jag till ett vi”. För Norges bästa värn i en tid av kris och krig, sade Harald, är en befolkning där var och en bidrar på sitt sätt för det gemensammas bästa: ”med hode, hjerte og hender”. Samma laganda såg han i det norska fotbollslandslaget. Det är fint att Harald fick uppleva landslagets fantastiska framgångar sommaren 2026. Då norrmännen fick hela världen att ro – tillsammans!

Hot take: Nooshi Dadgostar hanterade med lätthet Holmberg och Kvartoft. Nooshi Dadgostar briljerade i Utfrågningen och jag ska förklara varför: Uppdraget var INTE att locka väljare över blockgränsen. Uppdraget för Nooshi Dadgostar var istället att: Mobilisera kärnväljare, lugna Palestinavänstern, och flörta med de S-väljare som oroas för att Socialdemokraterna går åt höger. Mission Accomplished. Nooshi Dadgostar var tydlig med att Vänsterpartiet kommer att fortsätta sin Israelfientliga politik och slog utan vidare fast att Israel är skyldig till folkmord (ett påstående som saknar stöd juridiskt, och i bästa fall är kraftigt ifrågasatt). Ett påstående som Holmberg och Kvartoft lät passera utan ifrågasättande. Dadgostar var också mycket tydlig med att Vänsterpartiet kommer stå för ökat statligt inflytande, bland annat i bostadsbyggandet, samt att man kommer att höja skatterna. När Holmberg och Kvartoft började citera ur V:s partiprogram så avfärdade Dadgostar det ganska enkelt med att man inte tog med hela kontexten. En fråga som inte ställdes var vilken migrationspolitik och rättspolitik som en regering där V ingår kommer att ha. Det hade varit intressant att höra Nooshi Dadgostar få utveckla sin syn där, särskilt mot bakgrund av den debatt om mängdrabatten som finns.

Kul att ta del av det stora flödet av engagerade kommentarer! Kultur och ekonomi verkar vara i topp. Om det här ska genomföras är den stora knäckfrågan hur det kan göras med bibehållen hög kvalitet.

Det lustiga är att Nathan Cofnas forskning knappt alls handlar om rasfrågor. Han är filosof och har framför allt forskat om evolutionsbiologi, vetenskapsfilosofi och etik. Folk hetsar upp sig över hans ”rasforskning”, men hänvisar mest till saker han skrivit på sin Substack. Som vanligt i sådana här debatter bryr sig nästan ingen om själva sakfrågorna.

Jag förstår att de stora partierna inte vill att geopolitik ska vara en arena för inrikespolitiska bråk. Men det är lite tråkigt att det är sådan samsyn om Kina. Jämfört med tex hur olika partierna såg på USA tidigare (visst känns det som att det blivit mer samsyn där också på sistone). Personligen tror jag att allt blir bättre av öppen debatt!

I mitt arbete gör jag ofta hembesök hos äldre som är för sjuka eller handikappade för att lämna hemmet. Hos många står TV:n på hela dagen – nästan alltid TV4. Vanligen är det något morgonprogram där en inbjuden gäst pratar om något tramsigt eller försöker kränga en ny produkt. Bland mina patienter är det nog få som hänger med i diskussionerna eller ens hör vad som sägs. Men programmen skapar ett slags illusion av att ha folk hemma på besök. Utöver dessa människor känner jag knappt någon som längre tittar på TV4.

Spännande tider. Själv brukar jag mest kolla in denna sida, där man kan se vissa mönster. http://pollofpolls.se/

Jag lyssnade på exakt 0 program i år. Att dessa saker bara pågår och pågår år ut och år in utan utveckling säger ändå något om hur obenägna vi är till förändring i Sverige. Jag kan inte tolka det på något annat sätt. Hur bra något än har varit tar det mesta slut nångång, och det är inget fel på det.

Kul och informativ artikel, bravo! Det låter som om politiken fryst i tiden. Apropå pensioner och Putins mest lojala väljargrupp – vad händer med dem nu när pengarna bränns på missiler?

Man blir närmast mörkrädd av en del av exemplen i texten. Mutorna (bla till Socialstyrelsens betrodda) och miljardboten 2012 för ett av världens största medikament-företag som undanhåller studier om att risken för självmord ökar bland unga när det gäller ett av deras piller. Och allt där emellan. Jag säger inte att vi borde lyssna mer på RFK Jr. Men även en blind höna osv…man förstår var den djupa misstron mot läkemedelsindustrin inom delar av samhället kan komma ifrån.

Jag var nyss på Lundbergs bokrelease hos Timbro. Det var trevligt och intressant. Både att träffa Lundberg och att prata med andra spännande personer på plats. Lundberg menar att vår transparens är märklig. Det är förståeligt, utifrån hur han själv valt att skriva det kapitel som vi publicerat. Efter vår granskning hävdar han nu att han medvetet utelämnade viss fakta. Att hovrätten i en historisk dom slog fast att registren utgjorde etnisk diskriminering avfärdar han som ”juridiska spetsfundigheter”. Det är, i bästa fall, oprofessionellt. Som opinionsskribent står det naturligtvis Lundberg fritt att utelämna en hovrättsdom. Men i en journalistisk text bör läsaren få tillgång till fakta och själv kunna dra sina slutsatser. Jag anser att Kvartals läsare förtjänar just det: transparens och fakta.

Fullständigt bedrövligt och oacceptabelt att politiker utsätts för hot och trakasserier utan att det får konsekvenser. I dag drabbas ungefär var tredje politiker. Lagstiftningen behöver uppdateras så att den faktiskt fyller sitt syfte. Jag är ingen jurist, men om någon stod utanför Måwes dörr och yttrade samma saker som nu framförs digitalt har jag svårt att tro att det skulle passera utan konsekvenser. Rimligen bör inte allvaret i ett hot eller trakasserier avgöras av om det uttalas via en skärm eller ej. Och det handlar inte bara om att skydda enskilda politiker, hur viktigt det än är. Det handlar också om Sveriges förmåga att få människor att vilja ta på sig politiska uppdrag. Politikens status har redan urholkats tillräckligt, och när hot och trakasserier blir en del av vardagen blir det ännu svårare att attrahera kompetens.

Det här ger ju lite samma vibbar som när Gianni Infantino delade ut ett eget fredspris till Donald Trump. Jag är dock osäker på om Musk är lika mottaglig för smicker som hans tidigare boss i Vita huset, men låt oss hoppas!

Har ni sett filmen? Vad tycker ni? Och ge mig gärna den definitiva listan på filmer som är bättre än böckerna. Gudfadern är ju given, men vilka fler?

En stor ära att få vara med i Henrik Höjers podd! Mina ursäkter till lyssnare som stördes av min knasiga skånsk-stockholmska dialekt, där olika slags ”r” blandas hejvilt.

Som någon har påpekat i kommentarsfältet känns det ganska rörigt med de olika turerna. Min tolkning är att Åkesson vill förmedla det han sa i Morgonpasset i P3, och det han senare skrev på X: att han ser religiös tro som en privatsak. Det betyder inte att han skulle acceptera en statsminister som förespråkar sharialagar. Snarare verkar han vilja göra en distinktion mellan att vara muslim och att vilja att islam ska styra samhället – på ett sätt som exempelvis Richard Jomshof inte gör. Det senaste inlägget, där Åkesson markerar efter att hans uttalande fått spridning, tolkar jag framför allt som en reaktion på att en del blivit upprörda över uttalandet. Och kanske är det där förvirringen uppstår. Frågan om islam är så polariserad att människor lägger helt olika innebörd i orden ”muslimsk statsminister”. För vissa kan det betyda en statsminister som råkar tro på islam, medan det för andra kan betyda en statsminister som vill att islam ska få politiskt inflytande.

Jag har gjort motsatt flytt jämfört med Anna-Karin: från innerstad till glesbygd/landsbygd. Det är markant skillnad i vilka frågor människor bryr sig om där jag bor nu, jämfört med där jag bott tidigare i livet. En sak jag inte förstod som ung var hur viktig bilen är. Kanske var det dålig fantasi, eller bristande empati, eller bara dumhet, men jag förstod inte riktigt varför man inte kunde ta bussen eller spårvagnen dit man skulle? Eller cykla lite? Och visst går det på sina håll. Men tills nyligen bodde jag nästan en mil från närmaste busshållplats. När vår bil gick sönder, och fortsatte vara sönder så gott som en hel sommar, fick jag cykla dagligen för att ta mig till jobbet och för att handla mm. Det gav förvisso motion, men framför allt insikten att det inte är en perifer fråga. Och då har vi inte ens pratat om alla som behöver bilen i själva arbetet, inte bara för att ta sig till arbetet.

I nästa del svarar Malmö stad på kritiken. Vi söker också forskarna bakom rapporten och granskar hur kommunen omsatt handlingsplanen i praktiken – och hur de resurser som lagts på arbetet mot islamofobi har använts.

Jag förlorade allt förtroende för Damberg när han lämnade Ratata och satsade på sin solokarriär.