”När Furten talar får statistiken rätta sig.” – Gammalt djungelordspråk

Oförståelsen för Carolas tro har gjort att delar av hennes stora begåvning inte riktigt fått det erkännande hon förtjänar, anser jag. Musikkritiker har velat sätta henne i ett fack: schlagertjej eller möjlige popsnöre. Hennes vidd är mycket större. I själva verket är Carola även är en skicklig tonsättare och textskrivare. Lägg därtill de arrangemang och tolkningar som hon för ett kvarts sekel gjorde av Lina Sandells psalmer. Där gav Carola ”Modersvingen” en ny melodi. Den är fantastiskt vacker. Lyssna gärna på hur Carola framför den eller två av våra mest älskade psalmer: ”Blott en dag” eller Bred dina vida vingar”. Ingen har tolkat dem bättre. Vilken är din Carola-favorit?

Det måste kosta i längden att utöka socialdemokraternas väljarbas genom att kampanja i sådana sammanhang som beskrivs i reportaget. Det är ju inte socialdemokratiska värderingar och ideologi som lyfts och som man försöker övertyga folk om här. Finns det en oro inom partiet att socialdemokratin urholkas i längden, även om man vinner valet på söndag?

Hela idén med att bjuda in kändisar för att i SVT:s flaggskeppsprogram prata politik dagen innan valet visar på SVT:s desperata jakt på lättsmält klickunderhållning och relevans hos yngre tittargrupper. Kändisfixeringen är som en flashback till 00-talet. Inget ämne är för seriöst eller allvarligt för att inte SVT ska kunna tramsa till det. Aldrig utrymme för några längre resonemang. SVT har haft det tufft i valrörelsen, senast igår under den kaosiga partiledardebatten. Jämför med TV4:s och Expressen/DI:s briljanta debatter.

K-G Bergström har rätt. Regeringsfrågan är faktiskt den största valfrågan. Däremot är jag inte säker på att frågans frånvaro ensidigt har gynnat Socialdemokraterna. Visst är det en ritualiserad tradition för S att i alla val utstråla ambitionen att vilja regera själv. Vilket man också har gjort under 54 av sina 74 år i regeringar sedan 1932. Sju år ihop med Centerpartiet/Bondeförbundet på 50-talet, sex år i samlingsregering under andra världskriget och sju år med Miljöpartiet mellan 2014-2021 är de samarbetsregeringar S har haft. En enda gång – 2010 – bedrev S en valkampanj ihop med MP och V vilket ledde till S dittills sämsta valresultat (30.6) sedan rösträttens införande 1921. Moderaterna leder ett uttalat regeringsalternativ med fyra partier. Vilket flera dagar i veckan nog är en fördel. Men det finns ett välkänt missnöje i borgerliga kretsar över samarbetet med SD, Vilket gör att Moderaterna och Ulf Kristersson inte lider av att regeringsfrågan – inklusive SD – alltid är uppe på debatternas dagordning. Däremot är ju Magdalena Andersson och S mycket alerta när det gäller att vara för ”12 SD-statsråd” om M får bilda regering efter valet. Moderaterna och de övriga regeringspartierna gör på sin sida vad de kan för att klumpa ihop S med V i en eventuellt kommande ny regering. Vilket Magdalena Andersson ivrigt försöker avfärda och hålla borta från sin valrörelse. Finns det något parti som S antyder som partner så är det en återkomst för 1950-talets samverkan med Centerpartiet. Men i dagens partipolitiska konkurrensläge räcker det inte med ett parti för att få till en majoritetsregering för S. Så visst är regeringsfrågan besvärlig för S som gärna vill hålla kvar bilden av Socialdemokraterna som sig själva nock. Regeringsfrågan borde ju självfallet ha varit uppe i dueller och debatter där Ulf Kristersson och Magdalena Andersson har deltagit. Så bra jobbat, TV4. Med lite tur kan det kanske bli ett innehållsrikt resonemang där båda två tillstår att det ytterst är väljarna som bestämmer förutsättningarna att sätta samman effektiva majoriteter. Och att om ens första alternativ inte visar sig vara tillräckligt starka så öppnar sig kanske andra alternativ som kan vara minst lika bra. För både Magdalena Andersson och Ulf Kristersson.

En rekordlång veckopanel. Det blir lätt det om följande är uppfyllt: a) Veckan har varit innehålls- och händelserik, b) Thomas Mattsson, Åsa Domeij och Hanif Bali ingår i panelen. Några kommer att tycka att podden blev för voluminös, men jag vet att en hel del gillar när snack, utläggningar och anekdoter får ta tid. Den här veckan blev det 1 timme och 45 minuter. Vi summerar valrörelsen förstås, och inte minst partiledardebatten i TV4 och statsministermötet i Gävle. Partiledares retorik analyseras på längden och tvären. Och Carl-Oskar Bohlins envig med Sveriges Televisions reporter Kristina Lagerström. Borde Bohlin godta journalistens premiss om att han har ett ansvar för vad andra skriver efter hans inlägg på X? Och hela podden avslutas med att panelisterna utser ”Veckans partiledare”. Lyssna – och tänk själv!

Känns som att politiska företrädare är några grader för bekväma med journalister om de förutsätter att de kan surra om känsliga saker i baren och vara trygga i att det är ”off the record” om det inte har uttalats i förväg. När jag var ny och grön riksdagsreporter på Expressen för ett gäng år sen (och för övrigt ofta sprang på Pelle Zackrisson som då var reporter på Nyheter Idag) så var jag rätt förvånad över hur avslappnat vänskapligt det var mellan journalisterna och politikerna där inne. Det kändes ibland mer som att vissa reportrar tyckte det var viktigt att imponera på partiledarna med fyndiga och putslustiga frågor än att vara kritiska. Kan nog vara bra att inte bli alldeles för bekväma med varandra.

’Jag är L:et i GAL’ var ett citat som fastnade hos mig efter denna intervju med Bogdan S. G:t och A:t- inte lika mycket. En bra påminnelse såhär i valtider att det är svårt för många att pricka in sig till hundra procent i olika begrepp och skalor (eller partier). Hur fyndiga och rimliga de än är.

Har Olof Palmes center kopplingar till Socialdemokraterna? Nä, dra på trissor! Vad skulle en motsvarighet på högersidan vara? Det enda jag kommer på är tankesmedjan Fri värld. Men Carl Bildt skulle nog inte ha något emot ett CBC.

Jag såg också en dokumentär om 9/11 igår. Något som fastnar hos mig är de samtal som förs mellan nära och kära när den ena vet att den strax ska dö. En kvinna vars man satt fast på en våning långt upp i ett av tornen berättar att de inledningsvis pratade om hur han skulle kunna ta sig ut. Under samtalet blev det allt varmare runt mannen och de slutade då att prata om möjliga flyktvägar och tillbringade istället de sista minuterna i hans liv med att prata om hur mycket de älskade varandra och hur bra de hade haft det, vilket fint liv de hade haft tillsammans och vilka minnen de tog med sig. Det är nästan svindlande att tänka på hur många sådana berättelser det finns, berörande var och en. För att inte tala om alla de fjärilars vingslag som ryms i denna händelse och som fortsätter att påverka livet och livsvalen för otaliga människor idag och fortsatt framåt.

Om uppgifterna stämmer är det förstås rätt ironiskt att han hävdar att näringslivet borde oroa sig för en ”etnonationalistisk och auktoritärt präglad politik” – samtidigt som hans egen företagsgrupp betalar skatt till den ryska staten.

Touché! Visst kan man som journalist förstå irritationen om den man intervjuar dödar nyhetskroken genom att själv publicera materialet först. Men demokratin överlever nog både att ministrar spelar in journalister och att de känner sig kränkta, även om kränktheten börjar bli tradig.

Akelius verkar inte inte riktigt bottna i sina resonemang, för att uttrycka det milt. Men om jag läser det här rätt så beror hans motstånd mot Moderaternas SD-samarbete alltså på att Åkesson sympatiserar med judar? Öhh… Jag tror knappast Ulf Kristersson sörjer över att förlora stödet från just Akelius lilla del av det svenska näringslivet. Frågan är ju om Magdalena Andersson är betjänt av vänner som honom?

Till mitt försvar bor jag inte i region Stockholm! Och jag vidhåller att det vore ett bra namn på en karaktär i en Ayn Rand-bok! I övrigt håller jag med om att man borde separera valdagarna. Det skulle ge mer utrymme för kommun- och regionpolitiken, tror jag. Nu överskuggas den helt av rikspolitiken.

Kollade ni igår? Vem tyckte ni vann matchen i matchen mellan SVT och den eviga SVT-kritiken? Eller kanske den riktiga matchen mellan Ulf Kristersson och Magdalena Andersson?

Att Westergren och Konkret angriper reportern istället för att angripa hennes journalistik säger väl egentligen allt man behöver veta i det här fallet. De har helt enkelt inte kunnat belägga hennes arbete med fel och testar därför att istället angripa hennes (tidigare) uttryckta åsikter. För en klart tänkande person framstår det som både genomskinligt, ovärdigt och meningslöst. För låt säga att Inas faktiskt är inbitet proisraelisk (vilket jag alltså inte uppfattar att hon är). Skulle det då göra hennes avslöjanden om antisemitism inom Vänsterpartiet mindre relevanta, mer tvivelaktiga? Nej. Hon har ju hittat det hon hittat genom öppna källor, på kandidaternas egna sociala medier-konton. De har därutöver bekräftat och samtalat om sina inlägg med henne, varpå V-ledningen validerat det Inas funnit genom att omedelbart peta kandidaterna i fråga. Saken blir inte mer eller mindre sann eller verifierbar beroende på vem personen som grävt fram sakförhållandet i fråga är. Hade det rört sig om anonyma och för en utomstående person ej verifierbara uppgifter så hade sambon och Magasinet Konkret eventuellt nått större framgång med sitt personfokus. Nu framstår de bara som desperata och illvilliga samtidigt som de ofrivilligt bekräftar att de inte funnit några fel i det hon sakligt presenterat i sitt jobb.

Bra artikel! Jesper Andersson och jag gjorde en större genomgång om avloppsfrågan förra året. Den västerländska demokratins stigande oförmåga att leverera projekt inom budget och tid är systemhotande. Sverige står inför massiva investeringar i infrastruktur. Enligt branschorganisationen Svenskt Vatten finns ett årligt investeringsbehov på 31 miljarder kronor för Sveriges VA-infrastruktur. Stora delar av ledningsnät och anläggningar behöver rustas upp och klimatanpassas för torka och översvämningar. Då kan vi inte fortsätta som nu,. Politikens standarsvar när projekten löper budgetamok är att skapa ansvarssänkor, där ”systemet” får skulden. Inget händer – och ilskan ökar. Jag skrev om det här: https://kvartal.se/olawong/artiklar/stockholms-ansvarssanka/cG9zdDozMzM5OA Problemet är att över tid bygger ansvarssänkor upp en våldsam ilska och leder till det som historikern Adam Tooze kallar för en era av polykriser. En polykris kännetecknas av att den gamla styrande klassen verkar tappa kontroll. Det gör att väljarna röstar fram politiker som lovar att riva ner systemet och söker sig till medier med vrede som produkt. Moderaternas lösning på problemet är att återinföra tjänstemannansvaret, så att offentliga tjänstemän ska kunna straffas om de brister – vilket spontant låter rimligt. Det var även en punkt i Tidöavtalet. Å andra sidan. Bästa sättet att inte bli straffad för en tjänsteman är att inte göra någonting – vilket är en klassisk orsak till varför byråkratier i diktaturer ofta fungerar dåligt. Davies bok pekar i stället på att förlust av kontroll är en fråga om ett cybernetiskt sammanbrott i en organisation. De moderna institutionerna är uppbyggda för att skära av feedbackloopen från lådorna längre ner. Outsourcing är ett typexempel – det verkade vara en no-brainer men blev en ”no-brainer” för organisationen. Företag satte igång att utöva amatörhjärnkirurgi på sig själva och skära bort de lager av mellanchefer som reglerade flödet av information. Problemet för det offentliga är att man infört ett styrsystem inspirerat från privat näringsliv, där organisationen och personal med yrkesstolthet betraktas med cynisk misstänksamhet. Dessa ”särintressen” skärs därför av från den beslutsfattande hjärnan. Därmed förvandlas organisationen till en stapplande zombie, enligt Davies. Flera av de senaste årens internationellt mest uppmärksammade böcker, som Abundance och Why nothing works, försöker med olika ingångsvinklar förklara problemet. Även Dan Wangs Breakneck handlar om det (jag recenserade den i ”Är allt juristernas fel? https://kvartal.se/olawong/artiklar/ar-allt-juristernas-fel/cG9zdDoxMzI2NzU) Sverige, som på 70-talet kunde bygga ett kärnkraftverk om året utan några stora kostnadsöverdrag, måste snabbt återuppfinna förmågan att kunna leverera i tid till ett rimligt pris. https://kvartal.se/olawong/artiklar/stockholms-ansvarssanka/cG9zdDozMzM5OA

Är det någon som minns vad Liberalerna står för eller är det bara rejset och taktikerna som är intressanta numera?

Uppdelningen ”svenskar” och ”invandrare” känns alltmer märklig i dagens Sverige. Den har ju alltid varit så dum eftersom invandrare inte har mer gemensamt inbördes än att de inte har svenskt ursprung. Den beskrivningen täcker in allt från en indisk IT-ingenjör till en finsk industriarbetare. Så vi skulle må bra av att precisera oss mer och oftare. Samtidigt är det alltfler personer med utländsk bakgrund som tar plats i debatten med inlägg som detta. Människor som ser det destruktiva i att stå i opposition mot majoritetskulturen i det land man valt att leva i. Tycker att jag ser fler och fler som argumenterar på liknande sätt. Och det är en positiv utveckling. Det som skribenten kallar rasism mot svenskar kanske är det, i någon mening. Men det påminner också om hur klasshat kan se ut. Hur man hatar och förlöjligar en grupp som man upplever själv ser sig som förmer. Den utgör på samma gång en gemenskap som många i ”ut-gruppen” eftersträvar att accepteras och inkluderas i men också en grupp som man misstänker ser ner på en. Därav kommer behovet av att tala illa om en sådan ”in-grupp”. I detta fall den svenska majoritetsbefolkningen.

Det går alltid att motivera inskränkningar av yttrandefriheten med div skäl. Som Nils Funcke har skrivit kan denna inskränkning i förstone verka rimlig. Men intäkter från allt kulturellt skapande kan redan i dag utmätas för att betala skadestånd och böter som fastställs av en domstol. ”Den som avtjänat sitt straff och betalat sina skulder ska inte drabbas av statliga konfiskationer och få sin yttrandefrihet begränsad.”, skriver Funcke. Begränsningar av yttrandefrihet och konstnärlig frihet bör undvikas, och även behjärtansvärda inskränkningar kan ofta leda fel.

Hur hanterar man en värld där en individ kan designa virussjukdomar, förklara krig mot mänskligheten – och vinna? ”Containment must be possible”, skriver Mustafa Suleyman i The Coming Wave. Politiken måste engagera sig i frågan, menar han. Den måste hitta den smala vägen mellan en öppenhetsskapad katastrof och en teknikrepressiv dystopi. Här gör Ivar en intressant poäng. Är det så att partierna undviker de existentiella frågor som AI-utvecklingen väcker eftersom den inte passar in i den bekväma uppdelningen mellan höger/vänster, vi och dom? Kina leder i regleringen av privat AI, men ger fria händer åt militären och staten. Samtidigt har bolag som OpenAI använt ”om inte vi gör det så gör Kina det”-argumentet för att starta det blinda race som de själva varnat för. Ola Wongs bokklubb – AI-special – handlar om The Coming Wave och Empire of AI. https://kvartal.se/olawongsbokklubb/poddar/ai-special-empire-of-ai-och-the-coming-wave/cG9zdDoyNDIzMQ

Sensommaren 2013, då Wolodarski var relativt nytillträdd chefredaktör, var ett av hans första projekt att driva igenom en hårdhänt omorganisation av tidningen. Den skulle bantas med ett 20-tal tjänster, varav flertalet på journalistsidan. Och de som skulle bort hade ledningen bestämt, var ett dussintal seniora medarbetare, bland dem prisbelönta redigerare och reportrar som jobbat för tidningen i mellan 15 och 40 år. Nu informerades de om att de inte längre hade ”kompetensen” att vare sig skriva i eller redigera tidningen. De som vägrade säga upp sig själva och ta erbjudet avgångsvederlag placerades i tillfälliga lokaler några kilometer bort utan arbetsuppgifter, den så kallade frysboxen. (Officiellt kallades kontoret för ”Paradiset”.) Samtidigt stängdes de ute från intern kommunikation, mejl och intranät. DN stämdes inför Arbetsdomstolen av Journalistförbundet, men en förlikning för de åtta kvarvarande medlemmarna i frysboxen nåddes i början av 2015. Hösten samma år lanserade tidningen den stora kampanjen #jagdelar, ett upprop för allas lika värde: ”Vi står upp för medmänsklighet och humanitet. Vi tar avstånd från alla former av hat, hot och rasism. Kring alla människors lika värde finns inget utrymme för kompromiss.” https://www.journalisten.se/nyheter/en-frysbox-30-miljoner/

Det här stycket sticker särskilt ut för mig: Den svenska exkluderingsgraden – andelen elever som sorteras bort ur urvalet – är fortsatt högre än OECD-snittet. Och i huvudrapporten redovisas fortfarande inte hur många elever som exkluderats på grund av bristande språkkunskaper respektive funktionsnedsättningar, så det går inte att följa upp huruvida samma typ av problem fortfarande kvartstår. När resultaten idag visar att utrikes födda elever är den enda grupp vars resultat inte har sjunkit, så går det alltså inte att veta om det är för att de mest svagpresterande utrikes födda eleverna fortsatt undantas från ett delta. Att redovisa ett friserat resultat utan att redovisa hur mycket eller lite man friserat detta resultat är faktiskt rätt sanslöst. Man måste ju få veta vad resultaten baseras på, annars blir de mer eller mindre värdelösa.