Ardalan Shekarabi har vräkt av locket på den socialdemokratiska debatten om migration och integration. Var det landar är fortfarande en väldigt öppen fråga.

I onsdags var civilminister Ardalan Shekarabi på pr-turné i Kronobergs län, i syfte att sälja in årets statsbudget. Det blev mer intressant och dramatiskt än det låter som.

Shekarabi besökte bland annat djupt segregerade skolor i Alvesta och fick om inte ett ”Jimmie Moment” så åtminstone ett ”Ardalan Moment”: Det här går inte. Något måste göras.

Han satte sig vid datorn och knåpade ihop ett mycket långt Facebookinlägg (som hittas här). Det har vållat i sammanhanget enorm uppmärksamhet, fått i skrivande stund långt över tusen kommentarer och följts upp bland annat av Svenska Dagbladet.

Ett grovt underkännande

Inlägget tar formen av ett niopunktsprogram, där den första punkten är den som skapat absolut störst uppståndelse:

1. Med tanke på nivån på invandring de senaste decennierna, både i absoluta tal och i jämförelse med andra europeiska länder, måste vi inse en sak. Ska vi klara av integrationen kan vi inte ha en stor invandring under överskådlig tid. Vi behöver föra en hållbar migrationspolitik och hålla mottagandet av nyanlända på låga nivåer.

Sedan fortsätter det, med en lång uppräkning som innebär ett indirekt men dock grovt underkännande av den samtida socialdemokratins färdriktning.

Surrealism i metadebatten

Den socialdemokratiska interndebatten om migrationspolitik har länge haft drag åt surrealismen.

Lite förenklat har det sett ut så här: Med jämna mellanrum dyker någon upp – det kan vara ett kommunalråd, en LO-företrädare, någon äldre rörelseikon eller liknande – och slår fast att partiet faktiskt måste ha en öppen debatt om migrationen. Det är visserligen bra med solidaritet, men migrationen innebär också utmaningar. Dessa måste man kunna tala om.

Utspelet i fråga cirkulerar sedan några varv i socialdemokratiska kretsar, och möts av blandade recensioner. Vissa är entusiastiska: Helt rätt – vi måste tala om migrationspolitiken! Andra är mer kritiska: Nej, vi borde tala om välfärden i stället. Att säga ”migrationspolitik” gynnar SD.

Debatt utan verklighetskontakt

Debatten om huruvida det behövs en debatt om migrationspolitiken pågår i några dagar, och faller sedan i skymundan. Det går några månader, och sedan kommer någon annan och gör samma utspel: Vi måste tala om migrationen! Varpå samma reaktionsprocedur upprepas. Om och om igen.

Vad som händer i den faktiska svenska migrationspolitiken har sällan haft någon koppling till diskussionen i fråga, trots att det är det största regeringspartiet vi pratar om.

Verklighetens reformer har med undantag av november 2015 drivits fram och på av andra partier, i eller utanför regeringen och åt olika håll, med Socialdemokraterna som passiv genomförare.

Han måste få med sig partiet

Är det slut på det nu? Innebär det ”Ardalan Moment” som inträffade i inre Småland i veckan att locket nu är av, stenen i rullning och den socialdemokratiska metamorfosen i ”dansk” riktning ofrånkomlig? Somliga verkar utgå från det. Det är inte alls säkert.

Ardalan Shekarabi är förvisso inte vem som helst. Han har redan en tung position i partiet, och han sägs ofta ha ännu högre ambitioner med sin politiska karriär. Högsta tänkbara, för att vara exakt. Man kan lugnt utgå från att han inte gör något oöverlagt, inte ens på Facebook.

Hans utspel är också så konkret och så tydligt att han nästan måste få med sig partiet. Får han inte det blir det i längden svårt att sitta kvar – inte för att han skulle få sparken, utan eftersom han i så fall uppenbarligen accepterar en politik som han själv anser vara destruktiv för landet.

Shekarabis idéer svarar också på signaler från facket, kommunfolket och till och med partiets egen tankesmedja Tiden. Saken borde vara klar för varje skarpögd kremlolog.

Reformoffensiv mot reformagendan

Samtidigt är allt betydligt mer komplicerat än så, och den som läser vidare i Ardalan Shekarabis långa Facebookuppdatering anar snart varför. Det handlar inte bara om själva gränspolitiken, utan också om det som kommer sedan. Av de nio punkterna i Shekarabis manifest handlar nummer 2 till 9 om integration, och där lägger han inte fingrarna emellan:

Kraftfull statlig bostadspolitik. Avskaffa marknadsinslagen i skolan. Massiva arbetsmarknadspolitiska insatser. Nya ”gemenskapsskapande institutioner”. Och så vidare.

Det Ardalan Shekarabi skissar upp är helt enkelt en rejäl, socialdemokratisk reformoffensiv från vänster. Som händelsevis går helt på tvärs med den ”liberala reformagenda” (centerspråk) som ligger till grund för dagens regeringssamarbete, och som utgår från att Sveriges samhällsproblem i första hand utgår från det höga skattetrycket.

Svårartad politisk huvudvärk

Detta regeringssamarbete – den brutna blockpolitiken, avvecklandet av den borgerliga alliansen, samarbetet ”i mitten” – som varit Socialdemokraternas primära politiska mål under åtminstone hela 2010-talet.

Vars bärande balk är att vara en samlingsfront mot allt som Sverigedemokraterna är och står för, och i allt högre retorisk grad också mot Moderaterna. Där de övriga tre partierna – Miljöpartiet, Liberalerna, Centerpartiet – säger nej till i stort sett allt av vikt på Ardalan Shekarabis åtgärdslista.

Här är vi: I dagens socialdemokrati är ”hårdare tag” inom migration och integration framför allt en vänsterfråga. Som i praktiken bara kan genomdrivas ihop med Moderaterna och/eller Sverigedemokraterna. Man kan få politiskt ont i huvudet för mindre.

Aktivister med lång näsa på perrongen

Det finns inga skäl att tvivla på det genuina i avsikten, vare sig från Ardalan Shekarabi eller från de S-märkta personer som nu håller med honom i debatten. De har förmodligen gjort en samhällsanalys – som tidigare meningsmotståndare kan tycka är senkommen, men det är en annan historia – och skulle säkert helst se den materialiseras i riktig politik.

Deras projekt har dock ett antal problem att övervinna. Dels handlar det om att det finns andra i S-rörelsen som har en helt annan verklighetsbild. Den opinionen kan inte bortses från, åtminstone inte för den som vill hålla ihop partiet.

Minns hur det gick våren 2018, när partiledningen försökte visa sig tuff i migrationsfrågan inför valet. Ramaskri utbröt, trots att det man sagt i stort sett var att den då reellt existerande socialdemokratiska regeringspolitiken skulle vara ett riktmärke för partiet även framöver.

Att faktiskt göra verklighet av Ardalan Shekarabis manifest skulle vara att gå mycket längre än så. Det skulle lämna en stor del av de mest engagerade socialdemokratiska aktivisterna med lång näsa på perrongen, när tåget går i en helt annan riktning än de tänkt sig. Tycker sig partiet ha råd med det?

Makten eller idéerna?

Det är också så att det socialdemokratiska partiet är en organism som inte knyter skorna utan att först ha gjort en rejäl maktpolitisk analys av både snöret och knuten. En sådan analys kan här mycket väl se ut såhär:

Följer partiet den väg som Ardalan Shekarabi pekar ut rämnar grunden för dagens regering, av tidigare nämnda skäl. Risken är stor att resan snart fortsätter i opposition. Socialdemokraterna trivs inte i opposition. Fråga Mona Sahlin, Håkan Juholt eller någon som varit med och valt dem.

Socialdemokraterna kan därför snart finna sig stå inför ett klassiskt dilemma i politiken: Makten eller idéerna? Historiskt har svaret på den frågan ofta varit ”makten”. Det kan det bli igen.

Makten eller existensen?

Den som höjer blicken och drar ut de längre linjerna kan dock också se något annat. Det finns en genuin oro i leden för att dagens utveckling på sikt hotar partiets överlevnad – bland annat formulerad i tidigare statssekreteren Irene Wennemos essä i Kvartal tidigare i år.

Att byta ut Socialdemokraternas klassiska, svårrubbliga, klassbetonade väljarbas mot lättflyende socialliberaler i storstadsregionerna är ett högriskprojekt. Den som vill ha Annie Lööf kan ju lika gärna rösta på Annie Lööf.

Kanske landar partiets högre skikt därför i att frågan är felställd. Att det inte handlar om ”makten eller idéerna”, utan om ”makten eller existensen”. I så fall kan även utfallet bli annorlunda.

Oavsett vilket: Ardalan Shekarabis utspel var knappast slutet på något. Inte ens början på slutet, men däremot, kanske, slutet av början – på vad som mycket väl kan bli den här mandatperiodens stora politiska story.