Luften har gått ur kulturkampen och Danmark är på väg in i ett post-populistiskt tillstånd. Grannen på andra sidan sundet är sig inte riktigt lik, skriver Susanna Birgersson i en analys för Kvartal.

Socialdemokraterna vann. Dansk folkeparti fick en rungande örfil. Och Rasmus Paludan, ja han får fortsätta bränna koraner på Nørrebro, för någon plats i folketinget fick han inte. Ungefär så kan vi summera det danska valresultatet

Dansk folkeparti har mer än halverats och förlorat den position varifrån de kunnat dirigera den politiska dynamiken. Och Radikale Venstre har, med drygt åtta procent, återintagit sin sedvanliga plats som kungamakare och vågmästare. Det är i alla fall vad partiet intalar sig och basunerar ut.

För just nu pågår en dragkamp om vilken parlamentarisk princip som ska råda i Folketinget. Den ena säger att den förda politiken på avgörande områden bör avspegla den parlamentariska majoritetens uppfattning. Om ett flertal förordar stram invandringspolitik, bör regeringsförhandlingarna inte utmynna i något annat. Den andra principen säger att varje parti bör göra sitt yttersta för att få igenom så mycket som möjligt av sin politik. Att små mittenpartier tvingar övriga partier till stora eftergifter är enligt detta synsätt således helt i sin ordning.

Det är samma olösta principkonflikt som gör att vår egen kreativa regeringslösning är i ständig vibration. Och precis som i Danmark är det i frågan om invandring som dessa demokratiska principers oförenlighet framträder tydligast.

Röd tyngdpunkt

Ju större och viktigare en fråga är, ju mer vittgående konsekvenser den får för landet och dess medborgare, desto orimligare ter det sig att det är minoritetsuppfattningarna som får störst genomslag. Mette Frederiksen (S) har också förklarat att invandringsliberala Radikale Venstre med sin partiledare Morten Østergaard inte bör få diktera migrationspolitiken eftersom en överväldigande majoritet är för nuvarande ordning. Det är inte alldeles lätt att se hur hon ska lyckas bli vald till statsminister utan att tillmötesgå det radikala mittenpartiets krav på både liberal reformpolitik och märkbart uppmjukad invandringspolitik. Men att hon faktiskt menar allvar underströks på valnatten. I sitt segertal sa Mette Frederiksen att skälet till att den röda sidan återigen blivit störst, är att många väljare vandrat från Dansk folkeparti (DF), tillbaka till Socialdemokraterna. För S har det varit ett nollsummespel, många tidigare socialdemokratiska väljare har lämnat för andra, mer progressiva partier, men väljarströmmen från DF till S har varit avgörande för den nya, rödare tyngdpunkten i Folketinget.

Danskt Folkepartis ledare Kristian Thulesen Dahl i ett post-populistiskt tillstånd. Foto: Henning Bagger /TT

Stram invandringspolitik

Men det är underligt, det är som att luften har gått ur kulturkampen.

Socialdemokraternas partiledare Mette Frederiksens upprepade sitt löfte till dessa väljare: Invandringspolitiken kommer inte att liberaliseras, inte över huvud taget. Men det är underligt, det är som att luften har gått ur kulturkampen. Vi svenskar brukar förfasa oss över tonen i den danska debatten. Över hur ledande politiker tävlar om att utmåla medborgare med utländsk härkomst som ett kollektivt problem. Det är ett evigt tjat om att Danmark ska värnas och allt hårdare krav ställas på det ynka lilla fåtal invandrare som lyckas kvalificera sig för ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. Men efter en mandatperiod där invandringspolitiken har blivit märkbart strängare, där integrationsministern gjorde en Facebookstatus av sitt tårtfirande av den 50:e åtstramningen, där det så kallade ”paradigmeskiftet” röstades igenom med bred uppslutning och visst fokus flyttats från integration till att uppmuntra återvandring, så har valrörelsen faktiskt handlat om andra frågor, inte minst pensioner, klimat och bemanningen inom barnomsorgen.

Post-nationalpopulism

Och den hårda tonen har huvudsakligen vänts mot Rasmus Paludan och hans parti Stram kurs. Till och med Dansk folkeparti har markerat avstånd till den vulgära etnonationalism som Paludan företrätt. Martin Henriksen, en av de ledande DF-profilerna satt några dagar innan valet i tv och förklarade att liberala muslimer visst kan passa in i Danmark. De stora partiernas företrädare har förklarat att invandringen även framöver behöver vara mycket begränsad, men det har inte funnits någon särskild politisk passion i detta, det har mest varit torra och trötta konstateranden.

Danmark är inte längre riktigt vad vi vant oss vid, utan ett land på väg mot den post-nationalpopulistiska fasen. Vi bör noga följa utvecklingen. Om några decennier kan det hända att vi upptäcker att vi också befinner oss där.