Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Skip to content
Kultur |

Vad har politik i kyrkan att göra?

Den 19 september 2021 är det åter val i Svenska kyrkan. Botkyrka kyrka. Foto: Lotta Svensson / TT. Ann Heberlein. Foto: Staffan Löwstedt / TT

Innan Ann Heberlein postade sin blankett med begäran om utträde ur Svenska Kyrkan bokade hon tid med sin församlingspräst för att ställa den fråga som brände i henne: Finns det plats för borgerliga människor i Svenska kyrkan? I efterhand insåg hon att hon hade ställt fel fråga. Den borde i stället ha varit: Är det möjligt att vara kristen och vänster? Denna artikel har fått en replik som läsas på länken här.

Lyssna på texten
Laddar ...
Följ Kvartals poddar: Apple | Spotify
Av Ann Heberlein | 17 augusti 2021
Eventuella åsikter och slutsatser i texten är skribentens egna.
Profil Inlästa texter I korthet Lästid 6 min Skärmläsarvänlig
I korthet
  • Finns det plats för människor med högersympatier i Svenska kyrkan?
  • ”Kristen höger” och ”höger” som i borgerlig och kristen är inte synonymer.
  • Vänsterns människosyn rimmar illa med den kristna synen på människan som autonom och ansvarig.
  • Kristendom är varken höger eller vänster, håll ideologier och partipolitik utanför kyrkan.

I flera veckor låg den på mitt skrivbord, ifylld och klar, utan att sändas, ansökningsblanketten om utträde ur Svenska kyrkan. Beslutet att lämna den kyrka som varit mitt andliga hem sedan tjugoårsåldern hade värkt fram under många år. Innan jag fattade ett slutgiltigt beslut gjorde jag ett sista försök att rädda min relation till Svenska kyrkan. Mer än en söndagsgudstjänst hade jag fått lyssna till en predikan som handlade om det förkastliga i tiggeriförbud, en fråga som jag debatterade just då. Det kändes som om förkunnelsen var direkt riktad mot mig, och jag hukade i kyrkbänken.

Jag bokade en tid för själavårdande samtal hos en av prästerna i min församling för att ställa den fråga som brände i mig: Finns det plats för mig i Svenska kyrkan? Får jag vara med i den kristna gemenskapen trots att jag drar en annan slutsats i en dagsaktuell politisk fråga än prästen? Kan man vara borgerlig och kristen?

Kyrkan bör vara opolitisk

Jag definierar mig alltså som kristen och borgerlig inte som ”kristen höger”, så som begreppet förstås i en amerikansk kontext, som synonymt med värdekonservativ. Jag är definitivt varken abortmotståndare, homofob, sexist, kreationist eller någon varmare förespråkare för kärnfamiljens helighet, jag har inga som helst problem med kvinnliga präster, samkönade äktenskap eller skilsmässor. Mitt problem med Svenska kyrkan har inget med Svenska kyrkans progressiva hållning i moraliska frågor att göra. Mitt problem är Svenska kyrkans hållning i politiska frågor, helt enkelt eftersom jag menar att Svenska kyrkan inte bör ge uttryck åt någon som helst hållning i sakpolitiska eller partipolitiska frågor.

Kyrkan ska vara kristen, varken mer eller mindre. Sakpolitiken och partipolitiken måste vara varje kristens eget ansvar att förhålla sig till.

Kyrkan ska vara kristen, varken mer eller mindre. Sakpolitiken och partipolitiken måste vara varje kristens eget ansvar att förhålla sig till. De politiska frågorna bör vi hänga upp i vapenhuset som vi en gång hängde av oss våra bössor och svärd innan vi inträder i kyrkorummet för att tillsammans fira gudstjänst.

I efterhand har jag tänkt att jag ställde fel fråga. Jag borde naturligtvis fråga prästen (med ett känt engagemang i ett av partierna till vänster) om det är möjligt att vara kristen och vänster. Varje ideologi bottnar i en människosyn, en idé om människan, hennes natur, förmågor, värde, rättigheter och ansvar. Den tragiska synen på människan som det ständiga offret, en produkt av diverse socioekonomiska faktorer, som en varelse utan förmåga till fria val och ansvarstagande som odlas i den svenska vänstern är helt enkelt inte förenlig med en kristen människosyn.

Imago Dei – människans gudsavbildlighet är grundläggande i den kristna människosynen. Det innebär att hon äger en unik förmåga till självmedvetande och ansvarstagande. Hon är förnuftig och autonom. Människan föds inte som ett blankt blad, som vänsterns socialkonstruktivistiska syn gör gällande. Hon föds som Guds avbild, med allt vad det innebär.

Paulus socialdemokraten?

I en utläggning över Första Moseboken 1:26-27, ”Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss”, resonerar Martin Luther med hänvisning till Augustinus om människans frihet, hennes förnuft, viljefrihet och förmåga att minnas. Dessa egenskaper gör människan unik och särskiljer henne från andra skapade varelser:¹ Människan är inget rö för vinden, inte blott ett resultat av sina omständigheter eller erfarenheter. Människan skapar sig själv och sitt eget liv genom sina fria och medvetna handlingar.

Varje kristen har sin egen relation till Gud och behöver varken förmedlare eller uttolkare för att kunna leva i enlighet med Guds vilja.

Den uttalade människosynen leder Luther att formulera sina tankar om det allmänna prästadömet. I Till den kristna tyska adeln betonar han varje kristens myndighet, ansvar och förmåga till att själv fatta egna beslut. Varje kristen kan själv, genom att lyssna till sitt samvete, avgöra vad som är rätt och vad som är fel. Varje kristen har nämligen sin egen relation till Gud och behöver varken förmedlare eller uttolkare för att kunna leva i enlighet med Guds vilja. Dopet gör varje kristen till präst, i den meningen att varje kristen äger förmågan att tolka Guds ord och dess betydelse i hennes liv.²

Det innebär, översatt till dagens diskussion, att varje kristen, med utgångspunkt i sin gudsrelation och sin förmåga att tolka Guds ord, kan fatta beslut i dagspolitiska frågor. Det tillkommer inte prästen att pådyvla församlingen sin politiska tolkning och sina politiska åsikter. Ändå gör sig kyrkans företrädare alltför ofta skyldiga till just detta. Ett av de mera flagranta exemplen är prästen Anna-Karin Hammars påstående om att Paulus var socialdemokrat.³ Således bör den kristne följa i Paulus spår, får man förmoda, och välja rätt politisk färg.

Nåd och kärlek

Författaren Kristian Lundberg, först ut i Svenska Dagbladet Kulturs serie ”Vänsterns avhoppare” resonerar kring sin väg bort från vänstern med utgångspunkt i sin kristna tro: ”Till viss del hänger det naturligtvis ihop med min kristna tro. Vi är skapade till att vara fria, människor som är avbilder av Gud. Vi har begåvats med fria val. Vi kan välja det vi tror är rätt och vi är precis lika fria till att välja det mindre goda. Men oavsett våra val, är vi helt oförtjänta, det vill säga utan att föras in som summor i en balansräkning – begåvade med rätten till nåd och förlåtelse. Det är en verklighet som jag funnit inom borgerligheten men helt saknat, inom vad jag med en slarvig schablon kallar för den svenska vänstern”, skriver Lundberg.⁴

Nåd ger styrka att börja om, göra bättre och vara en bättre människa. Ömkan ger inte styrka. Ömkan gör den ömkade mindre, bekräftar offerskapet snarare än styrkan och förmågan att bryta med det som är destruktivt.

Nåd och kärlek. Det är den kristna trons nödvändiga klangbotten, helt enkelt eftersom vi är, som Luther skriver, simul iustus et peccator, samtidigt syndare och rättfärdiga. Vi gör understundom fel eftersom vi inte kan annat. Det vet Gud. Därför ser Gud på oss med förlåtelse och nåd – vilket är något annat än ursäkt och ömkan. Den som blir förlåten blir tagen på allvar och tagen i anspråk. Den som ursäktas avfärdas som någon som inte kan bättre. Nåd ger styrka att börja om, göra bättre och vara en bättre människa. Ömkan ger inte styrka. Ömkan gör den ömkade mindre, bekräftar offerskapet snarare än styrkan och förmågan att bryta med det som är destruktivt.

Kyrkovalets missriktade politik

Snart stundar ett nytt kyrkoval. De partier som finns kvar i kyrkopolitiken efter att Moderaterna fattat det korrekta beslutet att lämna kyrkopolitiken mobiliserar för fullt. Socialdemokraterna varnar för ”högerkonservativa krafter”⁵ medan Sverigedemokraterna varnar för ”den destruktiva vänsterliberala politiken”.⁶ Ogenerat dundras det till både höger och vänster om det som inte har i kyrkan att göra, nämligen politiken.

Själv skulle jag önska att kyrkovalet handlade om det som är innan och bortom ideologierna – människan och Gud. Någon röst har jag dock inte i kyrkovalet längre. Svaret på den fråga jag ställde prästen i min församling – har jag någon plats i kyrkan trots att jag är borgerlig – var nekande. När jag kom hem efter mitt samtal med henne lade jag min ansökan om utträde ur svenska kyrkan i ett kuvert, frankerade och postade det.

Redan prenumerant?
Du har läst en olåst artikel från Kvartal
Prenumerera för att få ta del av alla texter och poddar från Sveriges vassaste mediehus.

Redan prenumerant?
Testa Kvartal Total!
Första månaden gratis
Ingen bindningstid.
Till erbjudandet
Eller vill du bara läsa denna artikel?
Har du redan ett konto?
Skapa ett gratiskonto för att lyssna på Kvartals poddar helt kostnadsfritt
* Genom att skapa ett gratiskonto prenumererar du på vårt kostnadsfria nyhetsbrev – avsluta när du vill.