Ingen utanför Tännsjös fantasi tänker så

Temat för artikeln var alltså inte Lars Sandman, som nämns två gånger i förbifarten. Hans upprördhet över att bli hopklumpad med tänkare vars uppfattning han inte delar är förståelig. Avsikten var hur som helst inte att insinuera att han är utilitarist eller driva guilt by association-argument, som han pådyvlar mig i sin replik.

Utilitarismen som inte vågar säga sitt namn

Anledningen till att jag nämner Sandman är för att styrka två olika teser. Den första, kärnan i artikeln, var att människovärdet verkar få föga stöd från svenska etiker. Sandman menar i sin avhandling (och i den för övrigt stimulerande intervjun jag gjorde med honom i podden Metafysiska laboratoriet) att människovärdet inte har en filosofiskt hållbar grund. Sandman vill vidare hålla kvar vid tanken på en “likabehandlingsprincip” som ska uppfylla en någorlunda liknande funktion. Men, som Sandman själv skulle erkänna, så är det inte samma sak som att tro att människor faktiskt besitter ett människovärde, eller att detta värde är lika för alla. Det rör sig om “en läpparnas bekännelse”, som Tännsjö formulerar saken.

Vidare refererar jag till Sandmans inlägg på SMER-seminariet. Sandman menar att man kan argumentera för de nya riktlinjerna från olika positioner: inte enbart behovsprincipen, som man klassiskt gör inom svensk etik, utan också från en utilitaristisk synvinkel. Det är därför något märkvärdigt att Sandman nu hävdar att han “argumenterade inte för att det var en rörelse i en utilitaristisk riktning”. Särskilt med tanke på att hans presentation den dagen ställer frågan: “Is it a turn towards a utility maximizing framework?” Varpå han själv svarar i versaler: “YES”. Jämför man denna sympatiska behandling som utilitarismen får med de kritiska hållningarna som uttrycktes av de medicinsk-etiska råden i Spanien och Italien (som refererades till i min artikel) framträder ändå en kontrast med den rådande attityden i Sverige. Och det var det jag försökte belysa i artikeln.

Ingen cancel culture att ifrågasätta pristagare

Eftersom Sandman också ägnar sig åt en recension av min text, ska jag ta tillfället i akt att förtydliga vissa punkter. Ironiskt nog ägnar sig Sandman här själv åt guilt by association i sina invändningar mot texten.

Iakttagelsen att det finns en stark uppslutning kring utilitarismen i svensk filosofi kan knappast betecknas som en konspirationsteori – det vet alla som studerat filosofi vid svenska lärosäten. 

I förstone menar Sandman att jag förespråkar en så kallad “cancel culture”, något även Tännsjö tillskriver mig. Den som letar efter stöd för denna tes i texten letar dock förgäves. Ingenstans står det att Singer inte borde ha bjudits in – bara att detta säger någonting om den etiska diskursen i vårt land. Det finns en vidare frågeställning om huruvida Tännsjö egentligen bör ha tilldelats pris av SMER, men också detta har föga att göra med cancel culture. Vem eller vilka en statlig myndighet med inflytande över beslutsfattande belönar med etikpriser är rimligen inte en fråga om det Tännsjö benämner “akademisk frihet”. Val av pristagare kan ses som ett uttryck för åsikter och värderingar som råder på myndigheten, och kan och bör därför diskuteras. 

Den andra anklagelsen som Sandman för fram är att jag smider konspirationsteorier. Även detta präglas av guilt by association; Sandman anspelar på “den långa marschen genom institutionerna”, ett konservativt mantra för att beskriva marxismens förmenta intrång på universiteten. Sandman menar att bilden av en liknande konspiration målas upp här, där etiker bemödar sig om att undergräva människovärdet. Iakttagelsen att det finns en stark uppslutning kring utilitarismen i svensk filosofi kan knappast betecknas som en konspirationsteori – det vet alla som studerat filosofi vid svenska lärosäten. 

Kuslig spänning mellan lagens och etikers syn på rätt

Poängen med artikeln var emellertid att belysa en spänning i den etiska diskussionen (och i synnerhet i de etiska råden) i Sverige. Å ena sidan har vi det rättsliga ramverket, där människovärdet inte går att tumma på. Å andra sidan har vi etiker som inte tror att detta människovärde har något fundament i verkligheten. Det uppstår en kuslig spänning mellan det som förkunnas i lagparagrafen (samt av den svenska befolkningen generellt) och det som verksamma etiker anser vara sant och rimligt.

Det är detta som Tännsjö betecknar “läpparnas bekännelse” i sin replik i Kvartal Kultur (”Tännsjö: Människovärdet är inte okränkbart”). Som jag visade i artikeln är det få svenska etiker som skulle instämma i tanken på människovärde helhjärtat; det har blivit filosofisk allmängods att avvisa den som konfyst flum (bara häromdagen publicerade bloggen Svensk filosofi ett inlägg som drev den tesen). Tännsjös replik bekräftar därmed snarare än vederlägger budskapet i min ursprungliga artikel. Han understryker att etiker i en mängd olika tankeskolor menar att tanken på alla människors lika värde inte håller. Alla skolor utom en, den som förespråkar  the sanctity of life doctrine, teorin om livets helgd.

Tännsjös orimliga definitioner

Tännsjö öppnar därmed locket på en ny diskussion – huruvida svenska etiker faktiskt har rätt när de förkastar tanken på människovärde. Argumentet brister på flera punkter: “livets helgd” kan knappast beskrivas som en “etisk teori”, på samma plan som rättighetsteori eller konsekventialism. Livets okränkbarhet är snarare ett ställningstagande som återfinns i varianter av flera olika teorier: dygdetik, naturrätt, pliktetik, rättighetsetik, fenomenologiska och personalistiska ansatser. Tännsjös hemmasnickrade utformning av livets okränkbarhet är hur som helst knappast en rättvis beskrivning av vad någon tillhörande dessa strömningar faktiskt anser.

Detta visas tydligast i definitionen som Tännsjö anger: Det är fel (moraliskt förbjudet) att avsiktligt döda oskyldiga mänskliga varelser. Tännsjö ber oss att “notera att det skydd den erbjuder människor bara omfattar dem som är utan skuld.” Men detta är en fullständigt orimlig återgivning av positionen; det innebär att det inte är fel att döda den som har “skuld” (till och med “en plikt att ge henne vad hon förtjänar”, skriver Tännsjö). 

I och med att ingen utanför Tännsjös fantasi någonsin skulle omfatta en sådan princip, så brukar den inte “kompletteras med föreställningen att den som avsiktligt dödat en oskyldig människa förtjänar dödsstraff”. Bland dem som bekänner sig till livets helgd är stödet för dödsstraff också sällsynt. Försvinnande få menar att människor kan “förlora” sitt okränkbara värde genom att handla omoraliskt. Katolska kyrkan, som Tännsjö anför som en företrädare för en sådan syn, menar exempelvis att dödsstraff “otillåtligt” på grund av dess inkräktande på människans värdighet.

Människovärde, med sitt starka stöd både hos människor i allmänhet och i internationella konventioner fortsätter vara en naturlig och tilltalande etisk princip.

De retoriska skuggorna som Tännsjö kastar genom exemplet med läkarmördande abortmotståndare faller platt – ingen seriös anhängare av tanken på människors okränkbara värde hyser en sådan uppfattning. Tvärtom är det just livets okränkbarhet som får en att häpna åt ogärningen (som förvisso lätt skulle ha kunnat rättfärdigas med ett och annat utilitaristiskt resonemang). Slutligen motsäger Tännsjö själv sitt enda rättfärdigande för den populära tesen att människovärdet skulle vara filosofiskt vanskligt – att vi inte vet vad en människa är: han medger att det är lätt att skilja mellan mänskligt/icke mänskligt i vardagslag. Vidare ger Tännsjö aldrig något exempel på när vi faktiskt stöter på en varelse som vi inte vet huruvida den är mänsklig eller ej. Att ta till spekulativa science fiction-scenarier är tämligen ointressant; i och med att vi kan urskönja vem som är människan i alla konkreta fall vi möter blir det i praktiken tydligt vem som besitter ett människovärde. 

Människovärde, med sitt starka stöd både hos människor i allmänhet och i internationella konventioner, fortsätter vara en naturlig och tilltalande etisk princip. Utilitarismen och dess konsekvenser, senast med Tännsjös försäkran att hundratusentals japaners död i lågor efter bomberna över Nagasaki och Hiroshima egentligen var något gott – not so much.

*

Därmed drar Kvartal Kultur streck i människovärdesdebatten för 2021.