Har humanismen blivit den nye vite mannen?

Världskulturmuseerna, där Östasiatiska och Etnografiska ingår, satsar exempelvis på projektet Demokrati finns inte – vi gör den! Det ska peppa ungdomar till engagemang för vårt statsskick och har beviljats stöd av Riksantikvarieämbetet, mejlar Helen Arfvidsson, intendent för globala frågor på Världskulturmuseerna.

I april hade personalen därför en workshop där den skulle diskutera vilka föremål i samlingarna som var demokratiska och odemokratiska. Kinesisk stenålderskruka? Ja … kom den till genom votering? Mötet slutade i en uppgiven förvirring, berättar en deltagare.

I strid med den akademiska friheten

Men om man lägger absurda konsekvenser åt sidan så är det ytterst oroväckande om regeringsformen nu kan används som ett medel för att styra in museer och universitet i en förutbestämd riktning med hjälp av en vagt definierad värdegrund som kan omtolkas litet hur som helst. Det hamnar ju i strid med idén om akademisk frihet och förutsättningslös, fri forskning.

De där värderingarna som Cserhalmi listar ur regeringsformen kommer till stor del ur den revidering av grundlagen som klubbades igenom utan större offentlig debatt 2010. Man kan ju tolka det som just den typ av hundvissla jag talar om i krönikan Är talet om modiga museer en hundvissla?

Kan man forska om kastsamhället i Indien utan att fördöma det?

Moderna grundlagar i allmänhet inskränker statens maktutövning och garanterar individens rättigheter. Till exempel används den amerikanska konstitutionens första tillägg som en garant för att statsanställda akademiker har yttrandefrihet, samvetsfrihet, och forskningsfrihet, mejlar Pär Cassel, docent i modern kinesisk historia vid University of Michigan. USA har förvisso problem.¹ Men hur högt i taket blir det då i Sverige, där nästan alla inom akademin är offentligt anställda och där forskningsfriheten inte har något motsvarande starkt konstitutionellt skydd?

Kan man forska om kastsamhället i Indien utan att fördöma det? Hur gör man med målkonflikter, som motsättningen mellan ursprungsfolks rättigheter och ekonomisk utveckling. Kan Sverige nå klimatmålet om samebyar får säga nej till koboltgruvor och vindkraftsparker?² Vågar anställda i det offentliga ställa jobbiga frågor om de riskerar att få grundlagen i huvudet?

Det är inte heller uppenbart varför just portalparagrafen som Cserhalmi nämner ska styra museernas inriktning. Det är väl i så fall snarare andra kapitlet 18 paragrafen om ”utbildning och forskning”, där det står vagt och föga betryggande att ”forskningens frihet är skyddad enligt bestämmelser som meddelas i lag.” Om man nu ska dra in regeringsformen i diskussionen (vilket man alltså inte bör göra).

För att vara modig måste man riskera något

Det är sorgligt att Cserhalmi och många andra museitjänstemän låter mer och mer som tjänstemän och aktivister än som ämnesexperter. Museerna, likt Östasiatiska, skapades och drevs länge av eldsjälar med ett passionerat intresse för just det som stod på museets skylt – var är de nu?

Det är bra att vi är eniga om att Xinjiang är ett värdigt ämne i en tid av kulturellt folkmord. Men Cserhalmi missförstår mig. Jag menar inte att museerna ska vara mötesplatser för opinionsbildning och samhällsförändring. Jag menar att de kan vara det och att Xinjiang vore ett lämpligt tema för just Världskulturmuseerna, eftersom de har expertis och stora mängder därifrån i sina samlingar. Östasiatiskas tidigare chef Magnus Fiskesjö är för övrigt medförfattare till den skakande rapporten ”Uyghur women in China’s genocide” som beskriver hur uiguriska kvinnor våldtas i lägren och pressas till abort, steriliseringar eller äktenskap med han-kinesiska män.³

En utställning om Xinjiang hade varit modig på riktigt, för museet skulle ha riskerat något. Det hade lett till hot från kommunistpartiets företrädare och riskerat samarbeten i Kina. Den skulle kunna skapa beröringsskräck från bolag med exponering mot Kina.

Humanismen lär att människan har ett okränkbart värde och är fri och inte styrd av ödet eller mörka strukturer.

Vilket leder mig till en annan problematisk punkt i Cserhalmis vision för Sveriges museer, nämligen att institutionerna bör kapitalisera på sitt höga förtroende hos allmänheten genom samarbeten med företag som vill ha åtkomst till museernas status som trovärdiga avsändare.⁴ Tänk en utställning med elbilar sponsrad av en kinesisk biltillverkare med verksamhet i Göteborg Att just det om något är ett recept för utslätad politisk medhårstrykning verkar ha gått honom förbi, likaså hur det kompromissar med museets grundtanke.

Humanism i stället för gummiparagrafer

Museerna är en produkt av humanismen. Tanken att människan har möjligheter och frihet att utvecklas moraliskt, estetiskt och intellektuellt och därigenom förverkliga sin mänsklighet. Humanismen lär att människan har ett okränkbart värde och är fri och inte styrd av ödet eller mörka strukturer. Den låter inte dogmer, prästerskap eller varumärken diktera vad som är sant eller falskt.⁵

Vad är det som säger att ett museum inte gör ett bättre jobb vad gäller att sprida demokratiska värderingar just genom att hålla fast vid sitt kärnuppdrag? Kunskap är trots allt en förutsättning för kritiskt tänkande och meningsfull debatt. Det som vetenskapsfilosofen Karl Popper beskriver som den fria världens främsta tillgång i boken Det öppna samhället och dess fiender. Att de postmoderna i årtionden ägnar så mycket energi åt att först dekonstruera och sedan ta över museerna beror alltså inte enbart på att de erbjuder något så sällsynt för kulturvetare som fasta budgetar och anställningar.

Kommunistpartiet och wokes

Idag är det demokratiska öppna samhällets främsta yttre fiende den totalitära vision som Kinas kommunistparti står för. Men en av hennes främsta inre fiender är det som Helen Pluckrose och James Lindsay skildrar i boken Cynical theories: How activist scholarship made everything about race, gender, and identity—and why this harms everybody.

Tidskriften The Economist drar paralleller mellan wokeaktivismen idag, med sina versioner av trosbekännelser och blasfemilagar, och den konfessionella staten som liberaler kämpade mot under 1700- och 1800-talen.⁶ Den som gav Europa inkvisitionen och indexet över förbjudna böcker. Samtidigt tyder forskning inom psykologi och ekonomi under senare årtionden på att människan långt ifrån är den förnuftsstyrda rationella varelse som upplysningstänkarna hoppades på.⁷ Stamlojalitet trumfar lätt fakta och vetenskap, oavsett om det handlar om Qanon eller queerteori. Men det är ingen ursäkt för att avfärda den fria tanken, för då kommer till slut enbart propagandan att återstå.

Från postkolonial till posthumanism

Rationell öppen debatt blir omöjlig för den som är skolad till att avfärda den som ett riggat maktspel och dela in tillvaron i ett intersektionellt kastsystem, där den med flest offerpoäng hamnar högst medan övriga ska hålla käft och dekonstrueras. Den logiska slutpositionen blir då att se människan som problemet gentemot den förtryckta naturen, och bli en anti- eller posthumanist.⁸

”Hur bör jag till exempel förhålla mig etiskt då jag diskuterar fuktens agens, eller silverfisken?”

Ett exempel på sistnämnda är avhandlingen Det mer-än-mänskliga museet som den 24 september lades fram av museologen Caroline Owman vid Umeå universitet. Under postmodernismens första våg kritiserades museerna som elitistiska monument över förtryck där den vite mannen var norm.⁹ Men Owman anser att problemet är att museerna är skapade med människan som norm. Detta gör museet till en antropo­cen­trisk institu­tion: en verksamhet som sätter människan i cen­trum. Med grundtankar hämtade ur modernitetens världsbild kan museet enligt Owman inte ge de kognitiva ramar eller svar som hon på något dunkelt sätt eftersträvar för klimatkrisen (Owman menar att hon med hjälp av ”miljö­hu­ma­nistiska och posthumanistiska teorier utfors­kar mer­än­mänskliga aspekter av mu­seet bå­de som ett resultat av och en motkraft till museets be­varandedrömmar”). I stället för att tänka och lära sig något uppmanar Owman besökarna till att lyssna, luk­ta och känna efter! Hon frågar sig: ”Hur bör jag till exempel förhålla mig etiskt då jag diskuterar fuktens agens, eller silverfisken?”

Det är för mig oklart hur det ska påverka kinesiska kolkraftverk.

Umeå universitet presenterar Owmans avhandling med den tidstypiska rubriken: ”Hur kan museer bli bättre på att spegla samtiden”.¹⁰

Sverige är föga öppet för pluralitet

Men vad blir det av med det som står på museets skylt när fokuset hamnar på samtiden? Han som sålde sin själ till djävulen kan ge svaret. Harro Siegels ovärderliga marionetter från uppsättningen Faust, kanske 1900-talets allra främsta, togs till Sverige av hans lärjunge Michael Meschke på 1950-talet och införlivades i Marionettmuseet (de syns i Bergmans film Fanny och Alexander). Museet utsågs till Årets museum i Europa år 1990. Sedan donerade Meschke samlingen med 4 000 föremål till staten år 2011. Donationsavtalet säger att staten ska garantera dels sakkunnig hantering av samlingarna, dels deras tillgänglighet för allmänheten, men detta sker alltså inte. De ligger efter bildandet av Scenkonstmuseet i stort sett allihop bortglömda på statens lager i Tumba.

På en fråga i riksdagen om vad staten avser att göra för att leva upp till donationsavtalet svarar kulturminister Amanda Lind (MP) med att hänvisa till principen om armlängds avstånd.¹¹

När Faust inser att ingen kunskap lärt honom leva, förnekar han all den kunskapen och träder in på icke accepterade, dunkla vägar, alkemins, magins, självbedrägeriets.

I förtvivlan har 90-årige Meschke nu sammanställt ett kompendium om Marionettmuseet för att åtminstone efterlämna en kunskapsbank om mening och innehåll med donationerna. Han uttrycker där en djup insikt i betydelsen av, men också faran, av att vara en fritt tänkande humanist i Sverige:

”För övrigt har jag alltid gjort rätt saker vid fel tidpunkt och på fel plats. Fel tidpunkt i meningen att de sällan sammanföll med modets vindar, med vad som var inne att spela (exempel: att 1971, när alla skrek på revolution visa Büchners sansade Dantons död). Fel plats i den allmänna meningen att finnas i Sverige, ett land utan traditioner på området och föga öppet för pluralitet och avvikelse från givna normer, annat än demagogiskt.”

Meschkes analys av Faust har också ett budskap som kan appliceras på denna debatt. Först inhämtar Faust all kunskap enligt den till övermänniskoidealet gränsande europeiska humanistiska traditionen, sedan, när han inser att ingen kunskap lärt honom leva, förnekar han all den kunskapen och träder in på icke accepterade, dunkla vägar, alkemins, magins, självbedrägeriets. Uttrycker inte detta att den västerländska människan havererar?