Är talet om modiga museer en hundvissla?

Cserhalmi menar att de med den femte paragrafen i museilagen i ryggen ska våga göra det. Den slår fast principen om armlängds avstånd och hindrar politiker från att lägga sig i verksamheten på museerna.¹

Budskapet är naturligtvis inget nytt utan ett eko av den tidigare kultur- och demokratiministern Alice Bah Kuhnkes (MP) uppmaning till museerna att vara ”modiga” och delta i det offentliga samtalet. Världskulturmuseerna, där Etnografiska ingår, var tidigt ute och har sedan 2007 haft regeringens uppdrag att berika samhällsdebatten. Det är också i linje med kritisk postmodern museologi som lär att museerna bör omvandlas till mötesplatser för opinionsbildning och samhällsförändring.

Hur ofta är museerna verkligen modiga och hur ofta smeker de bara den styrande politikens åsikter medhårs? Hur mycket är egentligen bara ljummen bullshit likt utställningen Human Flower?

Nåväl, det är lätt att raljera och givetvis är det bra med politiskt oberoende. Cserhalmi och sektorn visar också att de har tagit intryck av den stora museidebatten för några år sedan. Han frågar hur institutionerna ska hantera kritiken som riktats mot att museer låter uppfostrande syften i politiserade utställningar dominera över kunskapsförmedling. Svaret han ger är att när museer uttalar sig i brännande frågor ska det ske från de plattformar som de behärskar: utifrån samlingarna, solid kunskap som bottnar i verifierbara fakta, utifrån samverkan med forskning och inte utifrån politikerstyrda förväntningar. Bra där. Men påståendena skaver också på flera nivåer.

För hur ofta är de statliga museerna verkligen modiga och hur ofta smeker de bara den styrande politikens åsikter medhårs? Hur mycket är egentligen bara ljummen bullshit likt utställningen Human Flower?

En utställning om Xinjiang hade varit postkolonial på riktigt

Om Världskulturmuseerna hade velat vara modiga och postkoloniala på riktigt skulle de kunna göra en utställning om Xinjiang. De har stora samlingar från de regionerna på lagret, inte minst från svenska missionärer likt Lars-Erik Högberg, som verkade i det som då kallades Östturkestan.

Uigurer och andra turkfolk i södra Xinjiang har varit muslimer i över tusen år, med en unik blandning av kulturella och religiösa traditioner påverkad av sufisk mysticism. Museet hade kunnat visa Xinjiang som det var före det kulturella folkmordet. Före massinternering i lägren för hjärntvätt. Innan myndigheterna rev eller vandaliserade tusentals heliga platser som är avgörande för den uiguriska identiteten: helgedomar, moskéer och gravar för sufiska helgon och poeter. Innan massarresteringar av författare, artister och musiker, akademiker. Innan inflyttningen av miljoner med han-kineser och kolonisering av uigurernas naturresurser och åkerjordar. Innan kommunistpartiet straffade H&M för att bolaget uttryckte oro över rapporter om tvångsarbete på Xinjiangs bomullsfält. Långt innan uiguriska barn skickades till barnhem för att mista sin kultur. Någon sådan utställning är dock inte aktuell.

Senast jag var på Etnografiska visades föremålen från Xinjiang enbart i syfte att problematisera Lars-Erik Högberg själv (vit, man). Museet ifrågasatte hans försök att dokumentera en främmande kultur. Enligt kritisk museologi ska samlingarna användas för att visa att insamlingsprocesserna baserats på imperialistisk maktutövning. De verkar leva kvar i en förgången värld där den vita mannen och västvärlden var de enda som ansågs ha agens och förmåga att utöva rasism och kolonial politik.

Kinas ambassadör inbjuden som gäst på museet

Överintendenten Ann Follin har däremot bjudit in Folkrepublikens ambassadör Gui Congyou att fira kinesiskt nyår med dem. Östasiatiskas tidigare chef Magnus Fiskesjö kommenterade det då i Expressen med att Världskulturmuseerna gullar med en regim som har blodiga händer och som gång på gång förödmjukar demokratin Sverige. Man kan kalla det mycket, men inte modigt.

När museerna med sina politiskt tillsatta tjänstemän får kritik från politiker för att de bedriver politik eller bara hackar åt ett håll svarar branschen med ilskna utfall om armlängds avstånd.

Självklart ska museer kunna göra spetsiga samtidsaktuella utställningar. Men det blir ett problem när de påstås ha ”en skyldighet att göra det”.

Och när museerna med sina politiskt tillsatta tjänstemän får kritik från politiker för att de bedriver politik eller bara hackar åt ett håll svarar branschen med ilskna utfall om armlängds avstånd. Där uppstår friktion.

Sveriges Museer har i rapporten ”Armlängds avstånd” frågat 104 museichefer hur tillståndet är ute i landet. En fjärdedel av de svarande upplever att politiker eller tjänstemän någon gång har sökt påverka innehåll i utställningar eller annat inom deras museum. Konstmuseer är sedan tidigare särskilt utsatta, men allt fler vittnesmål om påverkan kommer också från kulturhistoriska museer. Tio procent av museicheferna har behövt referera till museilagen för att försvara sina val för innehållet. Ibland hotas de med sänkta anslag om inte innehållet ändras.

Det är heller ingen tvekan om vilken politisk sida som ses som problemet. En museichef citeras i rapporten . ”När det finns nykonservativa trender i samhället är det intressant att påverka den stora svenska berättelsen.”.

Rapporten pekar särskilt ut en uppmärksammad händelse då Sverigedemokraternas ordförande i Norrköping polisanmälde Stadsmuseet i Norrköping den 13 februari 2020, Stadsmuseet hade hängt upp en bild på partiets styrelse i kommunen på en utställning om nazism.

Hundvissla åt en pålitligt progressiv bransch?

Det är självklart bra att museichefer sparkar bakut vid politiska påtryckningar. Kulturverksamhet måste bygga på konstnärlig frihet.

Men hade entusiasmen för armlängds avstånd varit lika stor om exempelvis Historiska museet gjort utställningen ”Farliga folk”, om invandrare och brottslighet? Om Etnografiska haft panelsamtal med SD-ideologen Mattias Karlsson om kampen för den svenska kulturen och nationens överlevnad. Det hade säkert dragit folk. Och lockat andra grupper än kärnpubliken med högutbildade storstadskvinnor. Även mitt i prick för Cserhamlis önskan om att sätta museernas förtroende på spel genom att ge sig in i den brännande samhällsdebatten. Det är väl någonstans där det klämmer. Här finns ett hyckleri. Vi vet att någon sådan utställning kommer inte.

I den verkliga världen lockar Etnografiska med Mona Sahlin i panelsamtal om kvinnors demokratiska utrymme (den 15 september). Det Historiska museet är pålitligt progressivt, liksom en stor del av Sveriges museibransch.

Man behöver inte heller vara konspiratoriskt sinnad för att inse vilket åsiktspaket som det är mest gynnsamt för karriären att stötta. Både bland kollegor och chefer. För Världskulturmuseerna, finns det en person vars vilja betyder något, och det är kulturministern (MP) och hennes statssekreterare. Museet är en enrådighetsmyndighet – myndighetschefen är direkt ansvarig för verksamheten inför regeringen. Det finns ingen styrelse som i första hand är lojal mot museet och dess samlingar. De regionala och kommunala museerna har i regel en politiskt tillsatt styrelse.

Det modigaste alternativet

De återkommande uppmaningarna om att ”vara modiga” och delta i samhällsdebatten kan därför lätt tolkas som en hundvissla att vara opinionsbildare åt ett tydligt håll, och i händelse av politiskt skifte i regering eller på lokal nivå bilda en typ av institutionell motståndsrörelse.

Det riskerar i sin tur riskera att utlösa en ändlös kedja av motreaktioner samt ökad politisering av innehåll och av tjänstemannarollen. Den stora förloraren på det vore museerna, som skulle ha satt sin trovärdighet på spel, och förlorat. Alternativet att vägra delta i debatten på kommando och i stället vara dammiga eller spetsiga men framför allt trovärdiga kunskapsförmedlare framstår hur som helst som både klokare och modigare.