De vill att inga barn ska födas

Som svar på denna kritiska belägenhet har en del tagit Attenborough på orden. Sedan ett antal år tillbaka pågår det en ”antinatalistisk” rörelse, som anser att det är omoraliskt att sätta barn till världen då de antingen själva kommer att lida eller orsaka andras lidande – inte minst planetens undergång. En del av den moderna antinatalistiska rörelsen, The Voluntary Human Extinction Movement (fritt översatt: Den frivilliga mänskliga utrotningsrörelsen), som startades av miljöaktivisten Les Knight på slutet av 1980-talet anser exempelvis att det vore bättre för planeten utifrån miljö- och klimatsynpunkt om mänskligheten helt upphör att existera.¹  Knight hävdar själv att de har aktiva volontärer över hela världen, från Indien till Mexiko.

På annat håll har prins Harry och Meghan Markle tilldelats ett miljöpris för att vilja begränsa antalet barn de skaffar.² Detta något inkonsekvent, då de samtidigt har kritiserats för sitt återkommande flygande i privatjet, vilket knappast är klimatsmart. Och för några år sedan meddelade en indisk man, Raphael Samuel, 27, om sina planer på att stämma sina föräldrar för att ha fött honom utan hans medgivande: ”Det finns ingen mening med mänskligheten. Så många människor lider. Om mänskligheten utrotas skulle jorden och djuren vara lyckligare. De kommer säkert att ha det bättre. Ingen människa kommer då att lida. Människans existens är totalt meningslös”, sade Samuel.³

En av de mest framstående tänkarna inom antinatalismen heter David Benatar, sydafrikansk professor i filosofi, som fick sitt genombrott genom sin bok Better never to have been: The harm of coming into existence (2006) där han argumenterar för idén om att allt mänskligt liv bara är en form av förlängt lidande, både gentemot en själv och gentemot andra. Benatar redogör i en intervju i The New Yorker:

”För en existerande person är närvaron av dåliga saker dålig och närvaron av bra saker är bra”, […] Men jämför det med ett scenario där en person aldrig har existerat – då skulle frånvaron av det dåliga vara bra, men frånvaron av det goda skulle inte vara dåligt, eftersom det inte skulle finnas någon som skulle berövas de goda sakerna.”⁴

Mycket kan sägas om Benatars tes. Som filosofisk idé är den givetvis intressant; samtidigt är det värt att notera att han ser lidande och ondska som samma sak. Men den som frivilligt utsätter sig själv för någon form av lidande för att uppnå något bättre i livet vet att lidande och ondska inte är detsamma. Tvärtom kan man snarare säga att vår samtids försök att undvika lidande och vaddera verkligheten hindrar oss från att hantera motgångar konstruktivt.

Satans vilja bakom barnalstring

Samtidigt är Benatars och hans likasinnades tankar inte nya. På många sätt liknar de den medeltida gnostiska katarrörelsen i södra Frankrike, som såg den andliga världen som god och den materiella världen som ond. Där sågs reproduktion som omoraliskt då det ökade lidandet i den fysiska världen. Att sätta barn till världen sågs dessutom som att sälla sig till den ondes vilja. Idag har dessa idéer, som på sin tid ledde till kraftig förföljelse från statens sida, gjort comeback i annan skrud. Och visst finns det fortfarande ett religiöst drag över delar av antinataliströrelsen. I USA anordnar nätverket ”Conceivable Future” husträffar för att dela med sig av syndabekännelser om den skam och skuld man drabbas av om man åsamkar naturen skada genom att sätta barn till världen.⁵

När Pahnke talade om behovet av att hitta ”motgiftet mot kärnfamiljen” menade Engström att det är barnen själva som utgör det gift som förstör världen.

I det sekulära Sverige är tonen och infallsvinklarna annorlunda även om debattens vågor kring barn och föräldraskap även här går höga. När Aftonbladets Elina Pahnke efterfrågade en radikal ny syn på familjelivet där barn ska ses som en ”gemensam resurs” för kollektivet och lyfte idén om att distribuera barn ”för att tillfredsställa kollektiva behov och begär”, följde Thomas Engström upp med det problematiska i att få barn över huvud taget.⁶

När Pahnke talade om behovet av att hitta ”motgiftet mot kärnfamiljen” menade Engström att det är barnen själva som utgör det gift som förstör världen. I båda fallen kan man dock konstatera att mänskligt liv sågs som minst sagt hälsofarliga.

Även i de svenska inläggen återkom problembeskrivningen kring varför antalet barnafödslar borde minska. Vill man göra ”planeten och allt liv på jorden en stor tjänst”, enligt Engström, och undvika ”svält och krig och folkmord och […] den mänskliga civilisationens undergång” var färre barn rätt väg att gå. Orsakssambandet tycktes vara klart som korvspad: ”Begriper man inte det är det nog dags att sätta ungarna på dagis och bege sig till närmaste bibliotek eller nyhetssajt.”

Födelsetalen sjunker i världen

Som synes har den antinatalistiska rörelsen inte fått fullt genomslag i Sverige, även om grundsatsen är densamma; om vi inte föder färre barn går världen under.

Vad som är obestridligt är dock att utan barn kommer mänskligheten att dö ut. Engström kan glädja sig åt att antalet födslar faller i nästan hela världen, som brittiska BBC rapporterat. Det kommer att leda till minskande befolkningar vid år 2100. BBC rapporterar även om att 23 länder – däribland Spanien och Japan – förväntas ha fått halverade befolkningar vid denna tidpunkt.⁷

I Kina har befolkningstillväxten sjunkit kraftigt.⁸Möjligtvis kan detta betraktas som en vinst för miljön, men då antalet yngre därmed blir lägre än de äldre kommer det att skapa stora problem för bland annat äldrevården. Kommer vi i spåren av detta att behöva arbeta allt längre, och vilka står egentligen för sjuk- och hälsovårdskostnaderna för de äldre?

Antingen ska barn tillfredsställa kollektivets upplevda behov, eller så utgör de ett klimathot.

Samtidigt som den demografiska utmaningen givetvis behöver tacklas finns det också något i synen på barn som kommer till uttryck. Som Josefin de Gregorio skriver i SvD Kultur:

”Gemensamt för dessa debattörer är att de har en mycket klinisk, ekonomisk syn på barn och reproduktion. De stackars ungarna utvärderas i termer av tillgång och efterfrågan, samhällsvärde och belastning. Hur mycket kommer lille Bertil flyga när han blir stor? Hur många veckors mammaledighet behöver undersköterskan egentligen under sommarmånaderna? Bidrar inte kärnfamiljen till det förhatliga heteropatriarkatet?”⁹

Enligt detta synsätt reduceras barn till en konsumtionsvara. Antingen ska barn tillfredsställa kollektivets upplevda behov, eller så utgör de ett klimathot.

Barnets århundrade och kristendomen

Samtidigt är detta en minoritetsposition. Idag ses barns okränkbara värde och vikten av ett barnperspektiv som självklarheter i samhällsdebatten. Den norske historikern Odd Magne Bakke har i sin bok When children became people (2005) visat hur man i det antika Rom och Grekland betraktade barn som icke-personer; de var husbondens egendom och hade ingen egen juridisk rätt eller status. Snarare låg deras värde i om de var en resurs eller en börda inför framtiden. Idén att barnen tillhörde staten/kollektivet och inte föräldrarna var för övrigt vanlig i antikens Sparta, vilket knappast ska ses som en förebild för ett humant samhälle. Att den kristna rörelsen, som på sikt kom att påverka hela Europas samhällsliv, tillbad en Herre som talade om att låta ”barnen komma till mig och hindra dem inte! Ty Guds rike tillhör sådana” (Markus 10:14) kom troligen att få revolutionerande konsekvenser när det gäller hur vi idag ser på barn.

Historiska skeenden är givetvis komplexa och ibland tar det lång tid för idéer att få såväl fäste som omfattande spridning. Och ofta finns det dessutom en inbyggd friktion där det på ytan tycks finnas motsättningar, men om man tittar på djupet blir det mer sammanhängande. För samtidigt som exempelvis kvinnosakskämpen och författaren Ellen Key tog avstånd från sin familjs statskyrkliga kristendom såväl som den pietistiska väckelserörelsen, var det i hög grad en kristen kulturell mylla där hennes tankar om  barns villkor och rättigheter både formulerades och fick genomslag. Hennes bok från år 1900 hade den talande titeln Barnets århundrade. Idén om att barn ska ses som fullständiga personer och ges förutsättningar för att utvecklas samt att samhället har ett ansvar för varje enskilt barn och dess uppväxtvillkor, hade mött döva öron i den kultur som dominerade Europa ett tusen år tidigare. Detsamma gäller för övrigt även den i Sverige omhuldade Barnkonventionen, med dess betoning på barns rätt till andlig utveckling, som nu blivit svensk lag och närmast har fått en religiös status. Den säger att föräldrarna (när konventionstexten skrevs utgick man från det biologiska faktumet att ett barn har en mamma och en pappa) har huvudansvaret för barnets uppfostran och utveckling.

Att det redan idag talas om flerbarnsskam vid sidan om flygskam, köttskam och klimatskam är således ett naturligt steg då barn reduceras till att vara en del av våra konsumtionsmönster.

Häri ligger en förklaring till att inte minst Elina Pahnkes artikel, om hur intressant det vore med barnuppfostran i grupp, har provocerat så många. Barn finns enligt dagens synsätt i Sverige i första hand till för sig själva – inte för att tillfredsställa enskildas eller kollektivets önskningar.

Att det redan idag talas om flerbarnsskam vid sidan om flygskam, köttskam och klimatskam är således ett naturligt steg då barn reduceras till att vara en del av våra konsumtionsmönster.

Och tvärtemot Thomas Engströms instinkt om att det bara finns ett sätt att göra ”planeten och allt liv på jorden en stor tjänst”, tror vi svenskar över lag att människan fortfarande har den moraliska kapaciteten att förbättra världen – utan att ge upp om sin egen existens.