När flest nyheter vinner blir det viktigare att reformerna är många än att de är efterfrågade. Viktor Barth-Kron skriver om kvantitetsfaktorn i svensk politik.
En månad som förmodligen inneburit svenskt rekord i budgetnyheter går mot sitt slut. I en av utspelssäsongens sista suckar fick vi bekräftat att friåret kommer tillbaka – om än i den nya formen ”utvecklingstid” och i kraftigt nedbantad form. Det är en seger för Miljöpartiet, meddelade Miljöpartiet.
Det är också en sällsynt utskälld reform. Remissinstanserna har överlag varit kritiska. LO och Svenskt Näringsliv har stått enade om idéns uselhet, och faktum är att inte ens miljöpartisterna själva verkar särskilt entusiastiska.
Så varför alls genomföra reformen? Varför inte ta de pengar det ändå handlar om och satsa på en ännu m
Reformagenda i motvind
Det finns uppenbara paralleller till en annan reform: Den så kallade ”familjeveckan”, fem extra lediga dagar om året för folk med barn, lanserad av Socialdemokraterna strax före valet förra året.
I januariöverenskommelsen finns en nedskalad variant av detta (tre dagar), till en förväntad prislapp på 5,4 miljarder årligen. Reformen utreds och är inte aktuell just nu, men det har inte hindrat att ”familjeveckan” redan fungerar som effektivt slagträ i debatten – om än inte alls på det sätt som upphovspersonerna hade hoppats.
I vad som ser ut som en koordinerad insats har både LO:s Karl-Petter Thorwaldsson och Kommunals ordförande Tobias Baudin på sistone använt familjeveckan som exempel på en onödig reform som borde slopas, när kommunerna krisar, arbetslösheten stiger och välfärden går på knäna.
Pikant pik från Kommunal
Det här är besvärande för Socialdemokraterna, eftersom reformen i fråga är partiets alldeles egen och inte kan skyllas på besvärliga men nödvändiga liberaler.
Att just Kommunal är så kritiskt till familjeveckan är extra pikant, eftersom det bland annat var just deras yrkesgrupper som sades vara i särskilt stort behov av reformen när den först presenterades.
Få tror annat än att en traditionell socialdemokratisk regering i det här läget antingen hade reformerat reformen i fråga till oigenkännlighet, eller helt sonika lagt den djupt ned i en låda med hänvisning till det ekonomiska läget. Så kan det bli, men det här är ingen traditionell socialdemokratisk regering.
Kohandel då och nu
I en essä i Kvartal tidigare i år jämförde statsvetarprofessorn Tommy Möller årets regeringsbildning med den så kallade kohandeln mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet (nuvarande Centerpartiet) 1933.
Kärnan i i kohandeln var att Socialdemokraterna fick igenom sin ekonomiska krispolitik och Bondeförbundet sin protektionistiska jordbrukspolitik. Detta kunde tyckas ologiskt eller till och med odemokratiskt, då det fanns en majoritet i riksdagen mot bägge sakerna. Möller menar dock att den så kallade intensitetsfaktorn måste vägas in:
”Genom att aktörerna, när de förhandlar, kan beakta intensiteten i varandras preferenser öppnas möjligheter till ett köpslående. I detta fall fick både Socialdemokraterna och Bondeförbundet god utdelning eftersom båda partierna fick igenom sina viktigaste frågor”, skriver Möller.
Intensiv passion för RUT
Här finns mycket riktigt uppenbara paralleller till nutiden. Det moderna Centerpartiet vill verkligen, verkligen göra vissa saker – exempelvis att privatisera Arbetsförmedlingen och utvidga RUT-avdraget.
Socialdemokraterna vill å sin sida verkligen, verkligen sitta i regeringsställning, allra helst genom att ”bryta blockpolitiken” (splittra alliansen). Alltså kunde en ömsesidigt gynnsam uppgörelse slutas på dessa grunder, när intensitetsfaktorn vägts in.
Januariöverenskommelsen 2019 innehåller dock ytterligare en dimension, som blir påtaglig här i budgettider. Vi kan kalla den kvantitetsfaktorn.
Flest nyheter vinner
2019 ansåg sig Centerpartiet och Liberalerna framför allt behöva en lista med många politiska framgångar, för att kunna motivera sitt nya samarbete med Socialdemokraterna och Miljöpartiet.
Vilket i sin tur åtminstone delvis måste kompenseras, rent kvantitativt, för att det inte ska se ut som att S och MP gått tomhänta från bordet. Summan av allt slutade på 73 punkter.
”Förstärkningar i välfärden” respektive ”ambitiös klimatpolitik” förslår inte på egen hand, i alla fall inte i ett politiskt medieklimat där flest nyheter vinner mest och bäst uppmärksamhet.
Kvantititetsfaktorn leder helt enkelt till reformer för reformernas skull. Därför får vi bland annat friår/utvecklingstid, och förmodligen också något slags familjevecka. Trots att knappt någon egentligen vill ha dem.