Detta kan man läsa i den nya och snudd på nördiga rapporten Hur röstar folk? Väljarbeteende från A till Ö, som är utgiven av Valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet. Resultaten är hämtade från Valundersökningarna och SOM-undersökningarna. Forskarna har alltså undersökt hur vi röstar utifrån en mängd olika faktorer. För även om vi har blivit rörligare,så finns det mönster i hur vi beter oss då vi väljer parti, eller partier.
Kön är en allt starkare variabel, liksom ålder i viss grad för att förklara hur vi röstar. Medan utbildning minskar i betydelse. Klass har minskat kraftigt i betydelse – och på 1950-talet hade Sverige den starkaste klassröstningen i världen. Även stad/land-variabelns betydelse har minskat.
I rapporten hittar man massor av siffror, och även en del kuriosa – som att öbor röstar mer på Liberalerna än snittet och att änkor och änklingar röstar mer på Socialdemokraterna än snittet. Samt att personer med chefsbefattningar över tid har blivit allt mer benägna att rösta på Miljöpartiet.
Förstagångsväljare inte längre miljöpartister
Förstagångsväljare röstade på Vänsterpartiet eller Centern i stor utsträckning i det senaste valet. Men de unga är en svajig grupp. Vid valen 1960 var Socialdemokraterna en stor vinnare bland förstagångsväljarna. Men på senare år har de haft mycket svårt att attrahera denna grupp. För en 20–25 år sedan var Miljöpartiet en stor favorit bland förstagångsväljarna, men nu har de tappat denna favoritposition bland de unga.
Att Kristdemokraterna är störst bland regelbundna gudstjänstbesökare kanske inte förvånar. Minst kyrkliga är dock Sverigedemokraternas väljare, vilket kanske inte är så lätt att gissa.
Miljöpartiets och Kristdemokraternas väljare röstar som de gör utan större koppling till inkomsten.
Bland gruppen högutbildade har Socialdemokraterna gjort enorma inbrytningar sedan 1900-talet, medan Moderaterna tappat inom gruppen under samma tid. Sverigedemokraterna är svagast inom denna grupp.
De politiska skillnaderna mellan män och kvinnor är större än någonsin uppmätt, och det syns tydligast i att Sverigedemokraterna är det stora manspartiet. Samtidigt som kvinnor, framför allt unga, är mest ideologiska av alla.
Moderaterna är det parti vars väljare har starkast koppling till inkomsten. Ju högre disponibel inkomst i hushållet, desto större är sannolikheten att man röstar moderat. För Vänsterpartiets och Sverigedemokraternas väljare är förhållandet det motsatta, men sambandet är inte lika starkt.
Medan Miljöpartiets och Kristdemokraternas väljare röstar som de gör utan större koppling till inkomsten.
Vidare kan man lära sig att Sverigedemokraterna är stora bland rökare, medan Kristdemokraterna är stora bland regelbundna teaterbesökare. Liberalerna, Centerpartiet och Miljöpartiet är extra populära bland regelbundna cyklister, medan Sverigedemokraternas väljare är mindre benägna att cykla än snittet.
Socialdemokraterna är stora bland första generationens invandrare (särskild om man är född i ett utomeuropeiskt land, i denna grupp röstar nästan hälften, 46 procent, på S), men inte hos andra generationens invandrare som generellt röstar närmare rikssnittet.
Det parti som är starkast bland äldre är Socialdemokraterna. Ju högre ålder desto högre röstandel. För Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centern är sambandet det omvända, men inte lika starkt. Medan Liberalerna är ungefär lika starka, eller svaga, i alla ålderssegment.
Ja, valforskarna har verkligen siffror på det mesta.
En av dem är statsvetarprofessorn Henrik Oscarsson som är aktuell med boken Konsten att välja parti. En handbok för dig som tänker rösta i nästa val (Makadam 2022). Det är en mycket informativ liten bok. Ett val i Sverige kostar i runda slängar en miljard kronor att genomföra, får man lära sig. Liksom att det trycks upp över en halv miljard valsedlar.
Henrik Oscarsson inskärper att vi väljare som sagt är allt rörligare. För ett drygt halvsekel sedan var det cirka 11 procent som uppgav att de bytte parti mellan två val. I senaste valet var siffran 36 procent. Idag byter cirka 15 procent uppfattning om vilket parti de ska rösta på under själva valrörelsen (men oftast byter man till ett ideologiskt närstående parti). För ett halvsekel sedan var siffran mindre än hälften så stor.
Röstdelning allt vanligare
En tydlig indikator på att vi är allt mindre partilojala är att allt fler av oss väljer att splittra våra röster i de tre olika valen på valdagen. Statsvetarna kallar det för röstdelning. I 1970 års val var det sex procent av väljarna som röstdelade. I det senaste valet var andelen 31 procent.
Vi väljare värdesätter främst ett partis program och ideologi när vi väljer parti, partiledaren kommer faktiskt på sjätte plats när vi rangordnar våra skäl till att välja vilka vi ska rösta på.
Enligt en stor tysk studie röstar över två tredjedelar som sina föräldrar gjorde när de var i samma ålder.
Årets val ser ut att bli jämnt mellan de två grupperingarna av partier. Men det hittills jämnaste valet skedde år 1979, då bara drygt 8 000 röster skiljde blocken åt. Trots den ofta jämna kampen mellan två olika block så är vi svenska väljare rätt försiktiga med att försöka påverka folk i vår närhet om hur de ska lägga sin röst. Bara 19 procent uppger sig ha gjort det, och bara 18 procent menar att de varit utsatt för sådan påverkan av någon bekant. Mindre än en femtedel alltså! Det är betydligt mindre än i våra grannländer, skriver Henrik Oscarsson.
Däremot ärver vi mycket av våra föräldrar. Enligt en stor tysk studie röstar över två tredjedelar som sina föräldrar gjorde när de var i samma ålder. Som mest påverkbar av sina föräldrar är barn i nedre tonåren, enligt samma studie.
Högt valdeltagande och allt färre blankröster
Vi har ett internationellt sätt mycket högt valdeltagande i Sverige, och man kan även blankrösta. Det har dock blivit allt mindre populärt. I valet 1998 blankröstade över 2 procent! I senaste valet har andelen sjunkit till drygt 8 promille.
Kanske beror det på att vi har allt fler partier att välja på. Vi har gått från fem till åtta riksdagspartier de senaste decennierna, och det fanns vid valet 2018 hela 79 registrerade partier att välja på (till exempel ”Folkhemmet Sverige”, ”Djurens parti”, ”Raggarpartiet”, ”Direktdemokraterna” och ”Gula partiet”)
Allt fler taktikröstar, alltså röstar på ett annat parti än favoritpartiet. Runt 20 procent i de senaste två valen (för några decennier sedan var siffran mellan fem och tio procent). Huvudorsaken är att rädda partier över fyraprocentsspärren. Andra gör det för att proteströsta eller för att ett önskat regeringsalternativ ska kunna bli möjligt. Taktikröstandet har alltså ett samband med att vi har allt fler och allt mindre partier i riksdagen.
Förutom att vi taktikröstar allt mer så röstar allt färre på själva valdagen. Vid mitten av 1900-talet röstade runt två procent i förtid (”poströstade” som det länge hette). Vid det senaste valet var det hela 44 procent som röstade i förtid. Det är framför allt de starkt partilojala som förtidsröstar, gärna redan de första dagarna det går. Medan den krympande gruppen av lite lojare väljare väntar till den andra söndagen i september.
Det stora förtidsröstandet har dock fått en annan konsekvens – att allt fler ångerröstar. Man kan ju faktiskt ångra sig under de två och en halv vecka som förtidsröstandet pågår. Och det kan dyka upp nya sakförhållanden eller skandaler. Under slutet av 1900-talet var runt ett eller tvåtusen per val som ångrade sig. Det senaste valet var det över 10 000 som ångrade sin förtidsröst.
Men enklast är väl att gå och rösta söndagen den 11 september. Då går det inte att ångra sig!