Tiden före de medicinska gemenskaperna
Idag hade Niki troligen fått en bokstavsdiagnos, piller som jämnade ut hennes humörkurvor och KBT-terapi för att acceptera sina känslor. Men på den tiden, i slutet av 80-talet och början på 90-talet klumpades inte människor som mådde dåligt samman i medicinska gemenskaper utan det var upp till var och en att försöka förstå sig själv och andra, som Genberg träffsäkert skriver. Sådana som Niki var jobbiga, ”störda” men ansågs också vara lite upphöjda på grund av det stora traumat i barndomen som enligt det rådande pop-psykologiska modet antogs förklara deras beteende.
Värd att lägga händerna på. Foto: Ola Wong.
På den tiden var det populärt att prata om incest på kultursidorna. ”Förträngda minnen” rekonstruerades på terapisoffor. På Säter satt Thomas Quick och fabulerade erkännanden på det temat. Journalister gjorde nyhetsinslag om hur polisen sökte med markradar i Södertälje efter containerlaster med offer för satanistiska pedofilringar. Utan att hitta ett spår. Av den enkla orsaken att de inte existerade. Niki, liksom många andra på den tiden, drogs med i tidsandan. Niki fick förtur till en etta i Atlasområdet genom en kvot för särskilt behövande tack vare att hon ljög ihop en historia om att hennes far hade begått incest mot henne under hela hennes barndom. ”Jag är övertygad om att min pappa faktiskt gjorde det”, säger Niki till berättarjaget, ”även om jag inte minns det ännu”. Barndomen i det välbärgade akademikerhemmet i Malmö blev i Nikis berättelser ett skräckens hus. När pappan Johannes kontaktar bokens huvudperson för att berätta att Nikis mamma är döende framgår det att Niki i sitt ”intima dån” i huvudet förvandlat honom till en arketyp för den tidens syndabock, den som man kunde skylla alla sina misslyckanden på. Hade Niki levt på Freuds tid kunde det handlat om penisavund, eller judarna om hon var lagd åt det hållet politiskt.
Man undrar vad som är dagens motsvarighet till förträngda minnen? Per-Axel Janzon skildrade i sin söndagskrönika i Kvartal hur han lättar upp sin pandemipräglade tillvaro genom att anmäla sig till kursen ”Hatets tidevarv” på Malmö universitet. Där får han lära sig om intersektionalitet, ett teoretiskt begrepp som har blivit så populärt att staten uppmanat myndigheter och universitet att använda det som analysverktyg. Studenter med invandrarbakgrund får lära sig att de ständigt är utsatta för olika former av rasism och förtryck som de ska träna upp känselspröten för att reagera på. Misslyckanden i livet kan då lätt skyllas på den ständigt närvarande vithetsnormen. Dagens Niki hade kunnat söka privilegier och uppmärksamhet genom att uppge sig tillhöra någon förfördelad köns- eller rasidentitet.
Måendet gav henne en möjlighet till att utöva känslomässig utpressning.
Ett annat exempel är den explosiva ökningen av diagnosen könsdysfori, som har gått i takt med ett lika explosivt ökat medialt intresse för spekulativa teorier om könet som en konstruktion och ämnet transsexualitet. I sällsynta fall kan hjärnan få fel kön i förhållande till resten av kroppen. Men den brant stigande kurvan och samsjukligheten med många andra psykiatriska diagnoser – autism, depression, ångest, självskadebeteende – ger stor anledning att tro att det förekommer en överdiagnostik. Idéer kan infektera människor och ge upphov till epidemisk spridning, som filosofiprofessorn Fredrik Svenaeus skrev i Kvartal. Det är en del av att vara ung att utforska sin identitet eller fundera över sin sexualitet. Men resultatet av tidsandan verkar vara att många ungdomar i främst Europa och USA gett sig in på irreversibla behandlingar med hormoner och könskorrigerande kirurgi.
Vad hade dagens Niki gjort? Hade antidepressiva läkemedel filat ner hennes kanter, men också släckt den vilda stjärna som ”rörde vid mitt hjärta” som Genberg skriver. Vem vet.
Det som är odiskutabelt är att Niki inte blev lyckligare av att kalla sin pappa pedofil. Ovädret fortsatte innanför pannbenet och alla som älskade henne drabbades av det. Måendet gav henne dock en möjlighet till att utöva känslomässig utpressning. Samtidigt som Niki fabulerade om sin barndom för vännerna i Stockholms kulturkretsar betalade föräldrarna för hennes lägenhet i innerstaden och för hennes terapitimmar. De gav henne möjlighet att leva ett liv där hon inte behövde skaffa sig rutiner, jobba eller städa upp efter sig. Hon kunde fortsätta kraschlanda sig vidare genom tillvaron och låtsas vara författare. Kapitlen om Niki slutar med att hon återvänder till mammans dödsbädd, till något som liknar ett ögonblick av försoning med pappan. ”Johannes var mycket vänlig, mycket stillsam, en änkling som lyckats få hem ett förlorat barn om än tillfälligt.” Vid det laget har Niki redan i en utskällning avslutat vänskapen med Genbergs berättarjag. Det var egentligen inte förvånande. ”När jag blev vän med Niki var jag medveten om att det brutala slutet inte bara var en möjlig utgång, utan den enda tänkbara. Jag visste med säkerhet att ingen vänskap överlevde henne.” Ändå blev hon överrumplad när uppbrottet kom.
Denna text är hämtad ur Kvartals nyhetsbrev. Du kan prenumerera på det genom att klicka här.