Eftersom alla vi som ser filmen idag vet vad som hände sedan, framstår Chamberlains försök som både patetiska och naiva.
…i det spelet sitter den ryske diktatorn med ett spader ess på hand.
Vladimir Putins trumfkort i den process som nu lett fram till ett krig i Europa är just detta. Det finns en stark ovilja hos USA och Europa att skicka sina söner och döttrar ut i ett förödande krig. Och precis som Hitler gjorde på sin tid, profiterar Putin på den mycket mänskliga och rationella rädslan för en sådan blodig och oförutsägbar konflikt. Och i det spelet sitter den ryske diktatorn med ett spader ess på hand. Hans obefintliga behov av folkligt stöd, hans samvetslöshet och brutalitet innebär nämligen en, i alla fall kortsiktig, fördel för honom.
Utvecklingen på marken talade motsatt språk
Som Henrik Höjer skrev i Kvartal i veckan så ska man dock vara ytterst försiktig med att dra slutsatser om framtiden på basis av historien. ”Putin är inte Hitler och 1930-talet är inte här”, som Henrik uttryckte det. Men några paralleller ska jag trots det tillåta mig. Det är för det första svårt att undgå att se likheterna mellan Hitlers modus operandi gentemot Sudetenland och Putins i Ukraina. Och lika uppenbara är likheterna mellan Chamberlains tvångsmässiga optimism (han hyllades vid hemkomsten till London) och de tongångar som hördes från de europeiska ledarna efter deras sittningar vid Putins märkligt stora bord.
Intrycket var närmast att Macron och Scholz mer eller mindre ville tro på den tvångsmässigt ljugande ryske diktatorn. Trots allt de visste om honom sedan innan och trots att allt som hände på marken, bortom orden, talade motsatt språk. Det är inte ens två veckor sedan den tyske kanslern Scholz reste hem från Moskva med lugnande besked: Putin hade meddelat att stora trupper var på väg att dras tillbaka och att han verkligen ville undvika krig.
– Att vi nu hör att vissa soldater dras tillbaka är i alla fall ett gott tecken. Vi får hoppas att det blir fler, sa Scholz.
…det diplomatiska spelet förvandlas till en charad när den ena parten utgörs av en maffiaboss.
Även efter den franske presidentens möte i Moskva några dagar senare kom glädjande bud om löften från Putin: Så snart militärövningarna i Belarus var avslutade planerade Ryssland ett stort tillbakadragande av trupperna där. Men när den ena parten i en förhandling är en maffiaboss som beställer mord på oppositionella, som planerar fejkade anfall mot sitt eget land för att få igång ett krig och som dessutom hotar alla länder som invänder med atomvapen – ja då förvandlas diplomatin till en charad.
När jag vaknade till nyheten att Ryssland gått till fullskalig attack mot Ukraina kände jag mig faktiskt lite lurad av hur denna teaterföreställning hade beskrivits och kommenterats av experter och stora medier. Jag tycker att alltför få av dem, trots sina stora kunskaper om Putin och Ryssland, hjälpte oss att förstå genom att tydligt sätta ord på det som verkligen pågick. Det vi faktiskt såg under de gångna veckorna var ju att en gangsterregim la en laddad revolver på förhandlingsbordet och sedan ställde krav på motparten som den visste var helt omöjliga att tillmötesgå. För villkoret minns vi ju alla: Ryssland skulle ha vetorätt kring vilka samarbeten som suveräna stater (även Sverige och Finland) ingår för att skydda sitt folk och sitt land.
Inte velat ta in varningarna
Jag har diskuterat denna subjektiva upplevelse med vänner och kolleger. Jag har också luftat den på sociala medier och kan konstatera att många inte håller med mig. Tvärtom tycker de att experter och medier verkligen målade upp det som nu skett som ett troligt scenario. Kanske fångade DN-skribenten Hanne Kjöller något i sitt svar till mig på Twitter:
”När jag ser tillbaka på vad jag sett, hört och förstått är det snarare jag som inte velat ta in den oro som experterna uttryckt – inte experterna som spelat ned farorna.”
Så kan det möjligen vara och i transparensens namn ska jag också säga att Kvartal inte har utmärkt sig som något profetiskt föredöme i denna fråga. Så sent som för två veckor sedan gjorde jag själv en Fredagsintervju Special om ukrainakrisen med den förre ambassadören i Moskva, Sven Hirdman och riskkonsulten och ex-officeren Johan Wiktorin. Ingen av dem förutspådde nuvarande utveckling och inte heller pressade jag dem särskilt hårt efter deras förutsägelser.
Nyhetspulsen riskerar grumla bilden
Zoomar vi ut en aning, bortom de ständiga nyhetsuppdateringarna och allt som sades i samband med ”förhandlingarna” i Moskva, och tittar på det som hände under månaderna som föregick invasionen går det lättare att urskilja några saker som grumlades i den hetsiga just-nu-rapporteringen.
- Attacken var noga förberedd och planerad.
- Putin hade grundligt byggt upp en rejäl krigskassa som du kan läsa mer om i Jonas A Erikssons text från i fredags.
- Han hade dessutom i god tid försäkrat sig om stöd från världens andra supermakt Kina. Något som Ola Wong fördjupade på ett intressant sätt nyligen.
- Alla spekulationer om att Ryssland skulle genomföra en begränsad operation i eller kring de omstridda områdena Luhansk och Donetsk var fromma förhoppningar. En massiv attack med regimskifte som mål har hela tiden varit Rysslands plan.
- Alla uttalanden från den ryska statsledningen måste betraktas som lögner tills motsatsen bevisas. Varken Putin eller Lavrov tycks känna någon som helst skam i att bli ertappade med att ljuga, vare sig det är för världen eller för sin egen befolkning.
- De samtal som skedde med Putin hade inget annat syfte från den ryska sidan än att förvirra de europeiska ledarna och få dem att se svaga ut.
- Att USA envisades med att offentliggöra sina underrättelseuppgifter om en nära förestående attack var däremot på allvar besvärande för den ryska ledningen eftersom det stack hål på lögnerna och fick den att gång på gång tappa ansiktet.
Frågan är vad vi kan göra nu när det tillåtits gå så här långt. Vi står inför en aggressiv kärnvapenmakt som låter förstå att det finns en ny sheriff i staden. Och att den som lägger sig i kommer att drabbas av en våldsam respons – ”något som ni aldrig mött i er historia”, som Putin uttryckte det i sin krigsförklaring. Mot den bakgrunden är det deprimerande svaret att vi just nu inte kan göra så mycket, annat än att vifta med den ukrainska flaggan, rusta vårt eget försvar och hålla de politiska och militära samarbetskanalerna med andra demokratier öppna och varma.
…som landet nu ligger är det troligen bara ett rejält krigsfiasko och i dess förlängning andra ryssar som kan stoppa Putin
Att på alla sätt som går behandla Putins Ryssland som en internationell pariastat som varken får vara med i idrotts- eller kultursammanhang är sannolikt minst lika effektivt som de sanktioner som nu sätts i verket. Som Joakim Kreutz skrev i Kvartal nyligen är sanktioner ett tveeggat vapen som dessutom sällan får den effekt man förväntar sig.
Det som händer nu är inget annat än fortsättningen på den invasion som inleddes för åtta år sedan. Och Putin kommer inte att hejda sig förrän han tvingas till det, som Anton Sjechovtsov uttryckte det i sin artikel ”För Putin är Ukraina en besynnerlig avvikelse”. Men som landet nu ligger är det troligen bara ett rejält krigsfiasko och i dess förlängning andra ryssar som kan stoppa Putin. Om trycket mot regimen kan skapas underifrån, från det folk som han och hans gamla KGB-kolleger håller i ett järngrepp, då kanske något kan sättas i rörelse. Kanske finns rent av en Claus Schenk von Stauffenberg i kulisserna som är beredd att sätta sitt eget liv på spel för att rädda oss andra från den väg den livsfarlige och brutale despoten Putin har slagit in på.