Lockelsen att historisera är stark – och naturlig. Vi har en idé om det kommande sportlovet utifrån hur de senaste var. Vi lär av erfarenheterna, vi samlar på kunskaper för att hitta mönster och tolkningsscheman.
Men historien kan också leda oss fel, analogierna kan lätt få oss att missförstå den unika dynamiken i nuets skeenden.
”Det är som att ha vaknat upp och kalendern säger 1939.” Så skrev historikern Peter Englund på Instagram nyligen. Han menar att det verkar vara på väg att braka lös nu på samma sätt som vid andra världskrigets utbrott. Och på sociala medier svämmar det över med hobbyanalyser där Putin är Hitler och Ukraina är Österrike. Eller Sudetenland.
Att Vladimir Putin är en skurk, lögnare och krigshetsare är nog de flesta överens om. Och att situationen är ytterst allvarlig. Men ingen vet hur historien nu ska utvecklas.
Låt mig ge några exempel på hur lätt det är att låta blicken på nuet grumlas av historien – hur lockande det är att begå vilseledande historiska analogier.
Den som lyssnade på experterna när det begav sig fick höra att det gick åt rätt håll.
Minns ni den arabiska våren 2011? Folkmassor strömmade ut på gator och torg och demonstrerade. Diktaturerna skulle falla. Och i flera fall föll diktatorerna. Vi hade ju sett scenerna förr – 1989 – så vi visste ju vad som skulle ske. Eller? Nej, förutsättningarna var faktiskt helt olika. Demonstrationerna följdes av våld, kaos, inbördeskrig, islamistisk radikalisering, terrorism och nya diktatorer. Men detta var det få som såg när skeendet pågick, för många satt fast i tanken på ett nytt 1989.
Den som lyssnade på experterna när det begav sig fick höra att det gick åt rätt håll. Professor Mohammad Fazlhashemi trodde att Mellanöstern skulle demokratiseras, och professor Peter Wallensteen menade att den arabiska våren ingav hopp.
Det korta kriget
Vid mobiliseringen inför det första världskriget förstod man inte att man marscherade in i en aldrig tidigare skådad masslakt. Ovanligt få deserterade eller avstod från mobiliseringsordern. Många anmälde sig som frivilliga; man trodde på ett kort och heroiskt krig. Den långa europeiska freden under slutet av 1800-talet hade gjort att många inte kunde föreställa sig vad de nya vapnen – kulsprutor, u-båtar, stridsvagnar, tungt artilleri, bombflygplan – kunde ställa till med. Den närmaste historiska erfarenheten var det korta kriget mellan Frankrike och Tyskland 1870-71. En synnerligen dyrköpt lärdom.
Och för att ta ett ryskt exempel. Vid slutet av 1230-talet angreps de splittrade ryska furstendömena av Djingis khans sonson Batu khan och hans armé av mongoliska ryttare. Ryssarna hade levt som grannar med liknande nomadiska stäppfolk norr i Kaspiska havet i sekler. Och trodde sig veta att de kunde besegra dem i strid, och att ryttarna inte skulle kunna inta deras befästa städer. Den historiska lärdomen var given när mongoliska sändebud dök upp och krävde underkastelse.
Men de historiska analogierna ledde fel.
De ryska furstarna vägrade. De var ju bara stäppkrigare!
Men de historiska analogierna ledde fel. Mongolerna inte bara slog deras arméer, de kunde även inta deras städer en efter en eftersom de var förstärkta av kinesiska ingenjörer och experter på belägring. En flera hundra år lång mongolisk ockupation tog sin början.
Peter Englund har för övrigt själv tidigare skrivit om hur lätt man fångas i felaktiga analogier i den synnerligen läsvärda essäsamlingen Förflutenhetens landskap (Atlantis 1991). USA:s krig i Vietnam på 1960- och 70-talen utspelades visserligen i tropiska djungler, men vad ledarna såg framför sig var Normandies stränder. USA:s militära och strategiska tänkande var under Vietnamkriget nämligen så präglat av vinsten över nazismen och Japan att de hade svårt att greppa en radikalt annorlunda fiende och situation.1
Amerikansk teknologi och stora dyra amerikanska bombplan hade skänkt dem segern över nazismen och den japanska imperialismen.
Samma hammare borde väl funka lika bra i Vietnam?
Rustar för det senaste kriget
Maginotlinjen från mellankrigstiden är kanske det mest klassiska exemplet på en dyrköpt historisk analogi. Detta försvarsverk bestod av fasta befästningar och fort och byggdes av Frankrike som en skyddsvall mot Tyskland efter första världskriget. Det första världskriget hade på västfronten varit relativt stillastående och de defensiva vapnen hade dominerat. Så Frankrike rustade för ännu ett sådant krig – ovetande om att andra världskriget skulle präglas av rörliga fronter och tyskarnas blixtkrig.
Vi backar in i framtiden, och ibland är vi det förflutnas fångar.
Det brukar sägas att generaler och politiker sällan rustar för det kommande kriget – de rustar för det senaste. Det kan ofta stå dem dyrt.
Det finns förstås många fler exempel på hur vi förstår nuet utifrån våra historiska erfarenheter. Denna förmåga att historisera är nästan inbyggd i oss. Att kunna sin historia är bra. Men de historiska parallellerna kan ibland leda våra tankar och vår analys fel.
Problemet är att vi bara kan se bakåt, och inte framåt. Vi backar in i framtiden, och ibland är vi det förflutnas fångar. Som ser 1938 eller 1939 utspela sig framför oss – och inte 2022.
Henrik Höjer är Kvartals vetenskapsredaktör. Han är även historiker och författare.
