För att de hundratals snömaskinerna ska kunna fungera har man varit tvungen att leda av vatten från en reservoar som vanligtvis förser huvudstaden, stänga av konstbevattning av grödor och förflytta bönder som bodde där OS-byn numera står. Hela Peking är beroende av att leda upp vatten i ett 1 200 kilometer långt system av rör och kanaler från södra Kina. Snön som syns på tv-sändningarna är fejkad.
Myndigheterna med ansvar för väderförändring har beskjutit atmosfären med kemikalier för att skapa konstgjord nederbörd, med oklara miljökonsekvenser. Under månaderna före OS har de avfyrat åtminstone 250 granater mot molnen vid skidanläggningen i Zhangjiakou. Detta sker i landet som släpper ut mest växthusgaser i världen, men som märkligt sällan dyker upp på Thunbergs radar.
300 miljoner vintersportande kineser
Peking fick spelen med löftet att göra 300 miljoner kineser till vintersportare. Kommunistpartiet har nu levererat och säger att man har spridit vintersport ”söder, väst och österut” och låtit 346 miljoner kineser prova isrinkar eller skidanläggningar. 3 500 kilometer skidspår har lagts ut till en befolkning som hittills varit totalt ointresserad av den aktiviteten. Inför invigningen sade en lyrisk ordförande för Internationella olympiska kommittén (IOK) Thomas Bach att Peking-OS förändrar skalan på vinteridrott för alltid. På kort tid har 803 inomhus- och utomhus skidanläggningar byggts, en stor del av dessa är tyvärr i den snölösa regionen kring Peking. Dessa anläggningar kommer att dra gigantiska mängder el och vatten i årtionden efter att OS är över.1
Skidindustrins stora smutsiga hemlighet är vatten. Det svenska bolaget Skistar använde jämförelsevis fem miljarder liter vatten för att göra konstsnö på sina skidanläggningar under säsongen 2019-20, då hade de ändå lyckats minska förbrukningen med åtta procent jämfört med året innan. Själv åkte jag nerför en skidbacke första gången i mitt liv i en inomhusbana i det subtropiska Shanghai.
Arrangörslandet hävdar samtidigt att detta är ett ”grönt” OS, och hänvisar bland annat till vattenbesparande åtgärder och att elen som driver de hundratals snökanonerna kommer från förnyelsebara källor. Kommunistpartiet har gjort det svårt att granska påståendena, men man kan konstatera att den energin hade annars kunnat gå till att minska landets konsumtion av fossilbränslen. Pekings elektricitet kommer till stor del från kolkraftverk, vilket är en av flera orsaker till att man kan sätta frågetecken på rubriker om att vinterspelen blir de första koldioxidneutrala någonsin. En odiskutabel men oavsiktlig miljöeffekt kommer dock från landets noll covid-policy, som gjort att turister inte kan flyga till Kina.
Men sammantaget: vill man ha en symbol för en utveckling som inte är hållbar så är vinter-OS i Peking en bra kandidat. I stället för att anpassa sig till klimatförändringar som förväntas förvärra torka och vattenbrist har man valt att popularisera livsstilar som ökar problemen och hoppas att tekniken ska fixa allt.2
Behöver en varmare värld fler vintersportare?
Peking-OS väcker också frågor på ett djupare plan. Den olympiska rörelsen är till sin natur expansiv, tänk bara på det traditionella mottot: ”Snabbare, högre, starkare”. Men behöver en varmare värld fler vintersportare?
Trenden har gått mot att förlägga vinter-OS till platser där man verkar vilja trotsa naturens begränsningar. Rekordet slogs i Sotji vid Svarta havets strand 2014 där det vid ett tillfälle var 20 grader vid hoppbacken. Allt färre platser är också lämpliga som värdar. År 2050 beräknas bara 10 av de 21 ställen som arrangerat vinter-OS sedan starten i Chamonix 1924 ha ett klimat som lämpar sig för spelen, enligt en rapport som presenterades i januari.
Så varför inte anpassa vinter-OS till en värld i förändring?
Vi vet tre saker:
- Tv-tittarnas intresse för arrangemang som vinter-OS sjunker som en sten internationellt.
- Peking skulle inte fått OS 2022 om inte samtliga länder där skattebetalarna har rösträtt dragit sig ur. Oslo var toppkandidat ända fram till att norsk press rapporterade om IOK:s kravlista, som begärde gratis sprit på arenorna; egna filer i trafiken för IOK-ledamöter; cocktailparty med kungen som värd, och så vidare.
- I en varmare värld blir det på allt fler ställen mindre aktuellt att åka skidor.
I Sverige har antalet dagar med snötäcke minskat sedan 1980, och särskilt i södra halvan av landet, där det bor flest människor.
Antal dagar med snötäcke i Sverige 1949–2020
Snö(o)djupet den 11 februari 2022
För stockholmare med pengar i plånboken och valla i blodet spelar det inte någon roll om det är barmark utanför fönstret – de kommer att fortsätta åka till Vasaloppet och semestra på orter som kan garantera snö, konstgjord eller äkta vara.
Det gäller även i övriga världen, där januari månad var den sjätte varmaste som mätts upp – i Oslo slogs nytt värmerekord på 12,5 grader.
Det vi ser i Peking är kanske därför mest en föraning om framtiden.
Avgörande att spara och göra snö
I alpina grenar är konstsnö redan etablerad praxis, den är slitstark och väsentligt tåligare mot sol och mildväder. Alla anläggningar vill vara oberoende av naturens krafter under vinterloven. Skistars hållbarhetschef Fanny Sjödin säger att de i sina klimatscenarion till 2050 räknar med att vintern kommer att starta senare, och perioden för att lägga snö i backarna som nu börjar i oktober kan komma att kortas med en månad. Men paradoxalt nog menar Sjödin att ett resultatet av en töande värld kan bli att skidturismen ökar till Sverige och Norge. När glaciärerna i alperna smälter kan fler komma att vilja åka skidor längre norrut i Skandinavien. Klimatförändringar innebär också att de kommer att behöva göra ännu mer konstsnö än idag, samtidigt som de får arbeta mer med att spara snö från tidigare säsonger, säger Sjödin.
Men vinter-OS i Vancouver, Kanada 2010 visade att även snömaskiner har begränsningar. Det var ovanligt varmt, man spelade tennis i staden. Den gången fick de flyga in 57 ton med halm som underlag i backarna, och sedan täcka det med 350 lastbilslaster med snö från högre och kallare nivåer. Snökanoner fungerar bättre ju kallare och torrare det är i luften. Det finns maskiner som även fungerar i plusgrader, exempelvis genom att frysa luft och vatten med flytande kväve. Men dessa klarar inte att producera tillräckligt för en hel anläggning och de konsumerar 50 gånger mer energi än en konventionell snömaskin.
Tidskriften The Economist hade nyligen en läsvärd intervju med snöteknologiexperten Mikko Martikainen, som var konsult åt OS-städerna Peking och Sotji. Hans jobb är att garantera snö även då det är för varmt, som i den ryska badorten vid Svarta havet, eller torrt, som i Kina.
Den olympiska rörelsen borde inte uppmuntra till vintersporter i områden där det varken finns traditioner eller naturliga förutsättningar för dem.
Martikainen sammanfattar tanken på att förlita sig på plusgradersteknik som oekologisk och oekonomisk ”bullshit”. Han har i stället varit med och utvecklat metoder för att spara snö från tidigare säsonger i isolerade ”snöbanker”. Norska Trysil använder exempelvis sparad snö i längdspåren för att säkra en tidig start i början av november.
Martikainen demonstrerade för arrangörerna i Peking hur man kunde bevara en tio meter hög snöhög över en nordkinesisk sommar med temperaturer på över 40 plusgrader, men de valde i slutändan att förlita sig främst på den traditionella tekniken med snökanoner. ”Kanske var idén med ekologisk snö inte deras prioritet” kommenterar Martikainen.
Låt OS stanna i vattenrika Sverige och Norge
Så om konstsnö för 300 miljoner kineser vid närmare eftertanke inte är svaret på utmaningarna för vinter-OS (eller klimatet), vad är det då? Jag har ett blygsamt förslag. Den olympiska rörelsen borde inte uppmuntra till vintersporter i områden där det varken finns traditioner eller naturliga förutsättningar för dem. Då skulle den på allvar leva upp till sina egna krav på ekologisk hållbarhet.
Ett av Pekings främsta miljöargument är att man återanvänder arenor från OS 2008. Detta är en klok idé. Varför inte låta vinter-OS ha en fast arrangör i fortsättningen? En nedbantad version av vinter-OS skulle kunna samarrangeras av Sverige och Norge på orter som beräknas ha snö även i en varmare framtid. Ett normalt år liknar skidgrenarna mer ett Norgemästerskap än en global idrott, så det vore inte mer än rättvist att norrmännen får betala sina egna guld i fortsättningen.
För Sverige och Norge, med ett överflöd av sjöar och älvar, är vattnet inte ett lika stort problem som för andra platser. Vattenkraftsjätten Norge och även Sverige kan erbjuda fossilfri el på riktigt, tack vare vattenkraft, kärnenergi och vindkraft.
Men samtidigt skulle det inte vara rättvist om vår europeiska tidszon fick ensamrätt på hela vinter-OS. Konståkning och ishockey brukar vara de sporter som lockar störst publik internationellt. De tävlingarna kunde läggas i exempelvis Kanada och Sydkorea. Då får ingen av tupparna i geopolitiken arrangera spelen, och värdskapet tappar i propagandavärde. Man kan även leva upp till IOK:s regler om att upprätthålla de mänskliga rättigheterna och slipper det diktaturkramande som präglar rörelsen idag.
Med ett fast värdskap för OS hade också möjligheterna till mutor och korruption från pamparna på IOK minskat. Nu återstår bara att övertyga den Internationella olympiska kommittén om klokskapen i detta, eller ännu hellre skapa en ny organisation. En tweet från Greta hade säkert hjälpt.
Noter
1, Det finns områden i Kina med bra naturliga förutsättningar, som i nordöstra Kina och Xinjiang långt borta i västra Kina. Det ligger långt från de stora befolkningscentrumen i den östra delen av landet.
2, Det är dock inte hugget i sten att kommunistpartiets förälskelse i skidor blir långvarig. Man kan jämföra med den ambivalenta inställningen till golfsporten, som partiet både kritiserar för att vara ett västerländskt vattenslösande ”grönt opium” och samtidigt är en statussymbol och inkomstkälla för lokala myndigheter.