Mest känd är nog litteraturvetaren Nina Björks utfall mot drömmar om lyxig heminredning och nya kök i Dagens Nyheter den 25 mars 2007: ”Det är skitdrömmar. Bara skitdrömmar. Världen brinner! Och vi ska drömma om nya köksbord.” Hon syftade på att jorden reagerar med värme på att vi byggt ett samhälle av skitdrömmar.
Man kan givetvis sympatisera med hennes kritik av slitochslängsamhället, men orden om den brinnande världen hade redan på 1990-talet fått fäste, ofta på kultursidorna. ”Det är tuffa puckar, världen brinner”, kunde man läsa i en intervju i Göteborgs-Posten den 27 januari 1995. Och redan på 1970-talet hävdades i kulturdebatten att världen brann.
2000-talet första decennium är nämligen ett av världshistoriens fredligaste årtionden någonsin.
År 2005 slog dåvarande biskopen Caroline Krook i en intervju i Dagens Nyheter (20 februari 2005) fast läget: ”Världen brinner och vi ägnar vår energi åt ickefrågor. En av de viktigaste uppgifterna vi har idag i landet är att få en rimlig asyl- och flyktingpolitik. Vi kan inte fortsätta med att utvisa apatiska flyktingbarn som vore de säckar med potatis.”
Från vilka krig dessa barn flydde fick hon – som i rubriken kallas ”en moder Svea” – dock inga frågor om. 2000-talet första decennium är nämligen ett av världshistoriens fredligaste årtionden någonsin.
En brinnande värld
Man kan även notera att dessa mest kända uttalanden om en brinnande värld utslungades innan Ryssland på allvar började hota och angripa sina grannländer, innan Donald Trump var påtänkt som president, innan Kina börjat bedriva sin expansiva utrikespolitik. Och detta var före 2010-talets höga dödstal från terrorism. Demokratin var fortfarande på global uppgång.
Frasen har på 2010-talet använts allt oftare i exempelvis krönikor, kanske för att ge en släng av medvetenhet: ”Men när världen brinner runtom poppar vi popcorn tillsammans.” (Ljusnan 12 juli 2018)
Senast i raden av pessimister var väl kulturjournalisten Po Tidholm som i en intervju med Mikael Wiehe i DN häromveckan hävdade att Wiehe var på väg att lämna ”en värld som på många sätt är i sämre skick än den han föddes till” på 1940-talet.
En likartad tanke som dök upp för några år sedan var att det tredje världskriget hade utbrutit. En synnerligen märklig idé, särskilt eftersom ingen kunde klargöra hur, och vilka det var som krigade. Det hindrade dock varken påven, Mats Svegfors, Kristian Gerner eller Wilhelm Agrell från att tala om ett pågående tredje världskrig, medan Hans Rosling jämförde 2010-talets Syrien med andra världskrigets Dresden och Stalingrad.
Fallande dödstal
I en brinnande värld kan man tänka sig att många människor dör. I den förmoderna världen var medellivslängden beräknad till omkring 30 år. År 1950 hade den globala medellivslängden stigit till 46 år. Sedan dess har den fortsatt stiga. Bara under 2000-talet har medellivslängden i världen ökat från 66 till 73 år.
Allt färre dör i extremväder och klimatrelaterade händelser.
Även dödligheten per 1 000 människor och år har enligt Världsbankens databas sjunkit så länge man har haft bra globala data, det vill säga sedan 1960. Den har sjunkit från 17 per 1 000 människor och år till 7 sedan dess. Måttet är visserligen grovt, men det säger oss ändå något.
Om man med en brinnande värld syftar på klimatförändringar så finns det inte så mycket att hämta här heller. Allt färre dör i extremväder och klimatrelaterade händelser. Utvecklingen är mycket tydlig – trots en kraftigt ökande befolkning dör allt färre i översvämningar, torka, stormar och liknande.
Kärnvapen är synnerligen dödliga och kan bidra till en brinnande värld. I nuläget är antalet kärnstridsspetsar i världen nere på mindre än en sjättedel av antalet vid mitten av 1980-talet (då var det över 60 000, nu är det färre än 10 000).
Sant är att demokratin i världen har tappat en del, och att instabiliteten har ökat. Men på lång sikt har despoterna förlorat. Och läser man statsvetaren Christian Welzels Freedom rising. Human empowerment and the quest for emancipation (2013), så är det uppenbart att världens befolkning i takt med stigande välstånd, högre utbildning och längre liv allt mer omfamnar frihetliga värderingar. Inte i samma takt eller per automatik.
Men den långsiktiga trenden är urstark – på många områden. Den genererar dock sällan större rubriker. Men allt färre människor tycker det är en bra idé att gå ut i krig, allt färre tolererar rasism eller diskriminering. Allt fler förespråkar öppenhet och självbestämmande. Homosexualitet är allt mer tolererat, och dödsstraff har allt mindre stöd, samtidigt som allt färre barn dör och allt fler går skolan.
För att vara en brinnande värld är det inte fy skam.
Ingen vet hur framtiden – efter pandemin, och med ett sakta varmare klimat – kommer te sig. Men att slentrianmässigt hävda att allt bara är elände är varken en lösning, eller ens korrekt.