Vad har politik i kyrkan att göra?

Kyrkan bör vara opolitisk

Jag definierar mig alltså som kristen och borgerlig inte som ”kristen höger”, så som begreppet förstås i en amerikansk kontext, som synonymt med värdekonservativ. Jag är definitivt varken abortmotståndare, homofob, sexist, kreationist eller någon varmare förespråkare för kärnfamiljens helighet, jag har inga som helst problem med kvinnliga präster, samkönade äktenskap eller skilsmässor. Mitt problem med Svenska kyrkan har inget med Svenska kyrkans progressiva hållning i moraliska frågor att göra. Mitt problem är Svenska kyrkans hållning i politiska frågor, helt enkelt eftersom jag menar att Svenska kyrkan inte bör ge uttryck åt någon som helst hållning i sakpolitiska eller partipolitiska frågor.

Kyrkan ska vara kristen, varken mer eller mindre. Sakpolitiken och partipolitiken måste vara varje kristens eget ansvar att förhålla sig till.

Kyrkan ska vara kristen, varken mer eller mindre. Sakpolitiken och partipolitiken måste vara varje kristens eget ansvar att förhålla sig till. De politiska frågorna bör vi hänga upp i vapenhuset som vi en gång hängde av oss våra bössor och svärd innan vi inträder i kyrkorummet för att tillsammans fira gudstjänst.

I efterhand har jag tänkt att jag ställde fel fråga. Jag borde naturligtvis fråga prästen (med ett känt engagemang i ett av partierna till vänster) om det är möjligt att vara kristen och vänster. Varje ideologi bottnar i en människosyn, en idé om människan, hennes natur, förmågor, värde, rättigheter och ansvar. Den tragiska synen på människan som det ständiga offret, en produkt av diverse socioekonomiska faktorer, som en varelse utan förmåga till fria val och ansvarstagande som odlas i den svenska vänstern är helt enkelt inte förenlig med en kristen människosyn.

Imago Dei – människans gudsavbildlighet är grundläggande i den kristna människosynen. Det innebär att hon äger en unik förmåga till självmedvetande och ansvarstagande. Hon är förnuftig och autonom. Människan föds inte som ett blankt blad, som vänsterns socialkonstruktivistiska syn gör gällande. Hon föds som Guds avbild, med allt vad det innebär.

Paulus socialdemokraten?

I en utläggning över Första Moseboken 1:26-27, ”Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss”, resonerar Martin Luther med hänvisning till Augustinus om människans frihet, hennes förnuft, viljefrihet och förmåga att minnas. Dessa egenskaper gör människan unik och särskiljer henne från andra skapade varelser:¹ Människan är inget rö för vinden, inte blott ett resultat av sina omständigheter eller erfarenheter. Människan skapar sig själv och sitt eget liv genom sina fria och medvetna handlingar.

Varje kristen har sin egen relation till Gud och behöver varken förmedlare eller uttolkare för att kunna leva i enlighet med Guds vilja.

Den uttalade människosynen leder Luther att formulera sina tankar om det allmänna prästadömet. I Till den kristna tyska adeln betonar han varje kristens myndighet, ansvar och förmåga till att själv fatta egna beslut. Varje kristen kan själv, genom att lyssna till sitt samvete, avgöra vad som är rätt och vad som är fel. Varje kristen har nämligen sin egen relation till Gud och behöver varken förmedlare eller uttolkare för att kunna leva i enlighet med Guds vilja. Dopet gör varje kristen till präst, i den meningen att varje kristen äger förmågan att tolka Guds ord och dess betydelse i hennes liv.²

Det innebär, översatt till dagens diskussion, att varje kristen, med utgångspunkt i sin gudsrelation och sin förmåga att tolka Guds ord, kan fatta beslut i dagspolitiska frågor. Det tillkommer inte prästen att pådyvla församlingen sin politiska tolkning och sina politiska åsikter. Ändå gör sig kyrkans företrädare alltför ofta skyldiga till just detta. Ett av de mera flagranta exemplen är prästen Anna-Karin Hammars påstående om att Paulus var socialdemokrat.³ Således bör den kristne följa i Paulus spår, får man förmoda, och välja rätt politisk färg.

Nåd och kärlek

Författaren Kristian Lundberg, först ut i Svenska Dagbladet Kulturs serie ”Vänsterns avhoppare” resonerar kring sin väg bort från vänstern med utgångspunkt i sin kristna tro: ”Till viss del hänger det naturligtvis ihop med min kristna tro. Vi är skapade till att vara fria, människor som är avbilder av Gud. Vi har begåvats med fria val. Vi kan välja det vi tror är rätt och vi är precis lika fria till att välja det mindre goda. Men oavsett våra val, är vi helt oförtjänta, det vill säga utan att föras in som summor i en balansräkning – begåvade med rätten till nåd och förlåtelse. Det är en verklighet som jag funnit inom borgerligheten men helt saknat, inom vad jag med en slarvig schablon kallar för den svenska vänstern”, skriver Lundberg.⁴

Nåd ger styrka att börja om, göra bättre och vara en bättre människa. Ömkan ger inte styrka. Ömkan gör den ömkade mindre, bekräftar offerskapet snarare än styrkan och förmågan att bryta med det som är destruktivt.

Nåd och kärlek. Det är den kristna trons nödvändiga klangbotten, helt enkelt eftersom vi är, som Luther skriver, simul iustus et peccator, samtidigt syndare och rättfärdiga. Vi gör understundom fel eftersom vi inte kan annat. Det vet Gud. Därför ser Gud på oss med förlåtelse och nåd – vilket är något annat än ursäkt och ömkan. Den som blir förlåten blir tagen på allvar och tagen i anspråk. Den som ursäktas avfärdas som någon som inte kan bättre. Nåd ger styrka att börja om, göra bättre och vara en bättre människa. Ömkan ger inte styrka. Ömkan gör den ömkade mindre, bekräftar offerskapet snarare än styrkan och förmågan att bryta med det som är destruktivt.

Kyrkovalets missriktade politik

Snart stundar ett nytt kyrkoval. De partier som finns kvar i kyrkopolitiken efter att Moderaterna fattat det korrekta beslutet att lämna kyrkopolitiken mobiliserar för fullt. Socialdemokraterna varnar för ”högerkonservativa krafter”⁵ medan Sverigedemokraterna varnar för ”den destruktiva vänsterliberala politiken”.⁶ Ogenerat dundras det till både höger och vänster om det som inte har i kyrkan att göra, nämligen politiken.

Själv skulle jag önska att kyrkovalet handlade om det som är innan och bortom ideologierna – människan och Gud. Någon röst har jag dock inte i kyrkovalet längre. Svaret på den fråga jag ställde prästen i min församling – har jag någon plats i kyrkan trots att jag är borgerlig – var nekande. När jag kom hem efter mitt samtal med henne lade jag min ansökan om utträde ur svenska kyrkan i ett kuvert, frankerade och postade det.