Gruppvåld mot ”de andra” – inte bara våldtäkt

��groomingskandalerna” i Rotherham och en lång rad andra orter i Storbritannien, är ett annat exempel på en utveckling som överrumplat våra politiker och ideologer, och lämnat dem nästan helt utan svar. Vad som är tydligt är dock att detta våld faktiskt har en påverkan på politiken och att det bidrar till att göda det växande politikerföraktet som i dag blivit endemiskt i väst.

Problemet med att fokusera just på den sexuella aspekten i våldet är dock att det missar vad som är centralt. Efter Köln gjordes många försök att helt enkelt säga att de som sexuellt trakasserade de nyårsfirande kvinnorna var ”män”, och att detta var ”mäns våld mot kvinnor”, något vi i Europa har en lång erfarenhet av och (tyvärr) gärna ägnar oss åt själva. Varför prata om dessa övergrepp, när övergrepp alltid har skett och fortfarande sker – åtminstone i någon form – varje dag? Problemet är dock att det fanns något kvalitativt nytt i Köln, och det är den kollektiva formen de sexuella trakasserierna tog sig. Vi talar inte om en kvantitativt stor mängd dåliga individer, som befann sig på en och samma plats för att göra dåliga saker, utan övergreppen som sådana utfördes som ett led i en enorm social gruppaktivitet.[1]

Märk väl: detta är inte ett personrån, eller en bilkapning, eller dispyt mellan människor som känner varandra tidigare, där våldet lätt kan förklaras som en del i att komma över värdesaker eller bli kvitt för tidigare oförrätter.

För att förstå vad det är för egenskaper hos detta våld mot kvinnor som gör det socialt och politiskt måste vi lyfta blicken från våldets sexuella karaktär. Vi behöver förstå en annan sorts ”nytt” våld i Sverige, som inte riktas mot kvinnor i något sorts patriarkalt eller sexuellt syfte, men som ändå kommit att dominera nyhetsflödet på senare tid.

En familjefar med krossad käke

I augusti blev moderatpolitikern Mattias Liedholm svårt misshandlad av ett ungdomsgäng på Långö Strand i Karlskrona. Detta var dock knappast en ”vanlig” misshandel, då händelseförloppet på många sätt är besynnerligt. Enligt nyhetsartikeln i Expressen [2] åker Liedholm ut till stranden efter att gänget blockerat sönernas bilar och vägrat att låta dem komma ut. Gänget var ute efter att ”mucka gräl”. När Liedholm anländer blir han inom kort nedslagen och får hela käken krossad. Märk väl: detta är inte ett personrån, eller en bilkapning, eller dispyt mellan människor som känner varandra tidigare, där våldet lätt kan förklaras som en del i att komma över värdesaker eller bli kvitt för tidigare oförrätter. Det är först när vi kommer till detta stycke i artikeln som pudelns kärna verkligen uppenbaras:

”Varför hennes man misshandlades vill hon helst inte spekulera i.

– Men det var återkommande att han kallades ’svennejävel’”

Detta svar kan nog sägas vara symptomatiskt för Sverige i dag. Vad alla läsare förstår är att spekulation överhuvudtaget inte är nödvändig: Det finns inget behov att läsa mellan raderna när raderna själva inte gör något som helst försök att gömma på sig. Ponera att denna scen hade utspelat sig i den amerikanska södern under Jim Crow: föreställ dig således ett gäng vita ungdomar som oprovocerat ”muckar gräl” med en för dem okänd svart person, varefter de ropar valfria skällsord rörande personens hudfärg och etnicitet och samtidigt misshandlar honom så svårt att han måste in till sjukhus. Ordet ”spekulation” skulle aldrig ens komma på tanken när vi såg detta scenario utspela sig framför våra ögon.

Själva förekomsten av barn som rånar andra barn med kniv är av uppenbara skäl en indikator på att någonting inte står normalt till, men det som är viktigt att notera är att detta inte rörde sig om enskilda gärningsmän. Dåden utfördes och planerades i grupp, över en längre tid.

Andra incidenter i Sverige följer ett liknande mönster. En snarlik misshandel skedde tidigare i år i Mall of Scandinavia i centrala Stockholm. Även här blev en äldre man svårt misshandlad efter att han ingripit i en situation där ett ungdomsgäng trakasserat en annan person, och även här blev mannen svårt misshandlad som resultat.[3]

Vågen av barnrån i bland annat Nacka mot slutet av förra året väckte även den en hel del uppmärksamhet, inte bara för att detta handlade om tämligen brutala rån mot minderåriga i ett av landets mer välmående områden, utan för att polisen faktiskt gick ut med signalement. Man beskrev personer i åldern 14-18 år, av afrikanskt ursprung, och med normal kroppsbyggnad. Även här fanns en tydlig etnisk dimension inte bara i vilka förövarna var, utan vilka offren var. Själva förekomsten av barn som rånar andra barn med kniv är av uppenbara skäl en indikator på att någonting inte står normalt till, men det som är viktigt att notera är att detta inte rörde sig om enskilda gärningsmän. Dåden utfördes och planerades i grupp, över en längre tid.

Vi hör ständigt att detta våld beror på socioekonomiska faktorer, på fattigdom, en dålig arbetsmarknad, och dylikt. Men detta är ju absurt. Finns det alltså inte någon fattigdom i Polen, om vi jämför med Sverige? Finns det inte en dålig arbetsmarknad i Litauen, ett land som den senaste tiden upplevt en enorm våg av emigration?

Gemensamt för detta våld är att det är socialt. Vi talar inte om enskilda galningar, utan om ofta tämligen stora grupper människor som begår extremt grova våldshandlingar tillsammans. Grovheten i detta våld kommer inte ur tidigare relationer till offret (för i regel finns ingen sådan), eller som ett led i att uppnå något annat syfte (genomförandet av ett personrån, en kriminell utpressning, osv). Det är också ett våld som bryter mot sociala tabun i majoritetssamhället, vilket ger en fingervisning om att det finns en mycket tydligt sorts vi-och-dom-dynamik bakom dessa dåd. Det mest illustrativa exemplet på förekomsten av denna dynamik ligger i det allt mer grövre våldet mot blåljuspersonal, mot bussförare och andra lägre samhällsfunktionärer. Vi hör ständigt att detta våld beror på socioekonomiska faktorer, på fattigdom, en dålig arbetsmarknad, och dylikt.

Men detta är ju absurt. Finns det alltså inte någon fattigdom i Polen, om vi jämför med Sverige? Finns det inte en dålig arbetsmarknad i Litauen, ett land som den senaste tiden upplevt en enorm våg av emigration? Dessa länder diskuterar inte att utrusta ambulanspersonal med skottsäkra västar, och trots att ingen någonsin skulle påstå att båda länderna saknar kriminella, tycks det otroligt glest mellan rapporterna om kriminella som attackerar brandbilar mitt under släckningsarbete. Något annat måste till, och det som gör debatten lika delar överkänslig och krystad är att alla redan vet vad detta något är.

Rån mot pensionärer, bakhåll mot ambulanser. Ungdomsgäng på vägbroar som kastar tunga stenar mot vindrutorna på ankommande bilar. Våldet är grövre än tidigare, men det är inte längre asocialt. De som begår det straffas inte ut av sin omgivning.

När man skalar bort alla andra dimensioner som komplicerar våldet eller ger det ett syfte – sexuell tillfredsställelse, hämnd för personliga oförrätter, chansen att komma över värdesaker – då kommer man till slut till en punkt där bara det nakna maktspråket finns kvar. Våldet som en kick, våldet för våldets egen skull. Våldet som en del av byggandet av den egna sociala sammanhållningen, och som en del av att uppvisa dominans gentemot ett ”dom”. 

Den plåga som Sverige – och många andra länder i väst som haft en stor invandring – verkligen lider av i dag är inte en ökad brottslighet, inte per se. Det stora problemet är snarare den sortens gruppdynamik som våldet i samhället börjar anta. Gäng som hänger på offentliga platser och trakasserar folk ur majoritetsbefolkningen och minoriteter som ligger längre ner på hackordningen än en själv. Gruppvåldtäkter och andra grova brott, där gärningsmännen öppet uttrycker etniskt förakt mot sitt offer. Rån mot pensionärer, bakhåll mot ambulanser. Ungdomsgäng på vägbroar som kastar tunga stenar mot vindrutorna på ankommande bilar. Våldet är grövre än tidigare, men det är inte längre asocialt. De som begår det straffas inte ut av sin omgivning. Sverige, likt många andra länder i Europa, håller allt mer på att delas in i flera olika mini-samhällen [4], samhällen som har allt mindre och mindre gemensamt, samhällen som inte längre delar samma världssyn eller kulturella normer och kanske inte ens talar samma språk. Och, mest kritiskt av allt: När dessa två samhällen hamnar i konflikt, när de ”krigar” mot varandra, då gäller inga regler.[5]

Det sociala våldet

Det är ett genomgående tema att den nivå av våld som går att rättfärdiga mot folk i utgruppen är mycket högre än det som tolereras inom den egna gruppen. Att exempelvis syssla med åldringsrån är något som nästan kräver förekomsten av etniska eller religiösa barriärer som gör beteendet acceptabelt; en kriminell som går på åldringar i den egna gruppen riskerar att betraktas som antisocial av sin omgivning. Att det är så svårt att vara sexualförbrytare på anstalt är just på grund av att även kriminella i regel är socialiserade in i idéer om vad som är tillåtet och inte tillåtet att göra, och den som bryter mot dessa kommer råka ut för allvarliga sociala konsekvenser. Men detta gäller återigen bara för den egna gruppen. När du väl gått in för att begå övergrepp mot ett offer som i din värld ses som en ”jävla svenne”, eller en guling, eller en blatte, eller vilken annan nedsättande kollektiv term du nu kan föreställa dig, då finns det sällan några bromsar på ditt beteende.

Det är inte en avancerad poäng att våld i regel är mycket enklare att begå, och tenderar att bli mycket grövre, när det riktas över etniska eller religiösa linjer. Alla förstår detta intuitivt. Det är mycket enkelt för oss att följa med i vad det är som sker när vi visas en video på ett gäng vita ungdomar som misshandlar en färgad man medan de skriker förolämpningar.

Det är minst sagt en underdrift att säga att detta är ett känsligt ämne i dag. Men det som gör det så känsligt är att slutsatserna så många gånger ligger helt i öppen dager och att vi helt enkelt inte har ork eller beredskap nog att hantera dem. Det är inte svårt att greppa rasistiskt våld. Det är inte en avancerad poäng att våld i regel är mycket enklare att begå, och tenderar att bli mycket grövre, när det riktas över etniska eller religiösa linjer. Alla förstår detta intuitivt. Det är mycket enkelt för oss att följa med i vad det är som sker när vi visas en video på ett gäng vita ungdomar som misshandlar en färgad man medan de skriker förolämpningar. Men visa en video där rollerna är ombytta och du kommer inse att det du har i dina händer är en social och politisk bomb.

Ett begrepp som blivit populärt i de trevande försöken att överhuvudtaget ens tala om dessa saker utan att bli utskälld är ”omvänd rasism”. Men detta begrepp är feltänkt från början. Det finns inget ”omvänt” i att skrika svennejävel, av den enkla anledningen att alla människor har en förmåga att göra val, känna känslor och agera på drifter. Det går inte att dela in världen i folk som är rasistiska, och folk som bara reagerar på andras rasism. Detta är ironiskt nog precis den syn på den Andre som du hittar i sådana verk som Tintin i Kongo eller Onkel Toms Stuga; figuren av den mytologiska Afrikanen (numera allt oftare Muslimen) som ett väsen varande på ett barns nivå, någon som saknar agentivitet och således bara kan vara elak som ett direkt resultat av andras elakhet. Detta särartstänkande, denna låga förväntningarnas rasism, är knappast något vi behöver mer av.

Ausonius våld var våldet hos en ensam, antisocial person, utan sanktion från resten av samhället. Etniskt våld i ett samhälle som Alabama eller Mississippi är något helt annorlunda: det begås nästan alltid i grupp, av tämligen normala och socialt välanpassade människor som inte på något vis är förfrämligande från resten av sin omgivning.

Snarare behövs det ett erkännande av hur allvarlig situationen faktiskt är. Det människor behöver förstå är att det inte går att ha ett samhälle där vanliga skötsamma medborgare blir allvarligt misshandlade på grund av att de råkar vara ”svennejävlar”, utan att detta samhälle inom kort också kommer få se hur ”blattejävel” görs till ett ord som allt oftare haglar mellan sparkarna. Detta är inte samma sak som en återgång till 90-talet, när Wolfgang Ausonius, känd som Lasermannen, härjade. Ausonius våld var våldet hos en ensam, antisocial person, utan sanktion från resten av samhället. Etniskt våld i ett samhälle som Alabama eller Mississippi är något helt annorlunda: det begås nästan alltid i grupp, av tämligen normala och socialt välanpassade människor som inte på något vis är förfrämligande från resten av sin omgivning. [6]

Vad behövs för att människor ska syssla med etniskt våld, för att de ska misshandla eller döda folk bara på grund av hur de ser ut eller vilken etnicitet de tillhör? Det enda som krävs är förmågan att betrakta sina offer som icke-människor, som lägre stående, som några som de vanliga reglerna inte gäller för. När väl denna attityd slagit rot kan även en lynchning till slut göras till en ganska festlig tillställning som man tar med hela familjen till. Precis på samma sätt som krossandet av käken på en familjefar inför ögonen på hans egna barn kan vara något folk gör tillsammans utan bättre anledning än att de helt enkelt råkar vara uttråkade. 

Ett italienskt framtidsscenario

Det är värt att vi avslutningsvis riktar blicken mot Italien, och den utveckling som pågår där. Precis som Sverige har Italien haft stora problem med de sociala slitningar och konflikter som migrationen för med sig, med våld och trakasserier och en förändrad gatubild som följd. Efter att en 29-årig nigeriansk asylsökare kidnappade och mördade den 18-åriga Pamela Mastropieto i den Italienska staden Macerata kokade denna konflikt över. En boende i staden, den 28-årige Luca Traini, bestämde sig att hämnas detta dåd genom att ta en pistol och försöka skjuta så många migranter som möjligt. Till synes kanske detta liknar det Lasermannen gjorde, men likheterna är bedrägliga. Traini blev inte betraktad som en ensam psykopat för det han gjorde: efter att han var klar med det han satt sig för att göra svepte han en Italiensk flagga runt axlarna och väntade lugnt på att bli arresterad. Han skämdes inte, och det skulle snart bli tydligt att han inte behövde skämmas. 

Det här sker inte i en avlägsen, dystopisk framtid. Fler incidenter av våld mot folk som ser ut som migranter har skett sedan dess, och inget talar för att dynamiken där skulle vara annorlunda. Någon som Traini behöver inte vara en galning, eller antisocial, eller hatad av sin omgivning. Inte längre.

Trainis försvarsadvokat uppgav efteråt att det fanns en ”skrämmande” solidaritet med Traini i hans hemstad, och att han som advokat fick motta tack och intyg om stöd för både honom och hans klient. [7] Människor stoppade honom på gatan för att visa sin solidaritet och tacka honom för det han gjorde. Mamman till den mördade 18-åringen gick dessutom också ut offentligt och tackade Traini för att han visat omsorg och tänt ett minnesljus för hennes dotter. 

Det här sker inte i en avlägsen, dystopisk framtid. Fler incidenter av våld mot folk som ser ut som migranter har skett sedan dess, och inget talar för att dynamiken där skulle vara annorlunda. Någon som Traini behöver inte vara en galning, eller antisocial, eller hatad av sin omgivning. Inte längre. Han ger igen med samma mynt; ett öga för ett öga, en tand för en tand. Blod för blod. 

Kan då något sådant hända i Sverige? Svaret är enkelt: det händer redan nu. Varje krossad käke, varje oprovocerad attack på äldre, varje incident av ressentimentsdrivet våld, varje kidnappning och varje livesänd gruppvåldtäkt, varje gärningsman som gör sig lustig över ”svennehoran” han förgriper sig på utgör ännu en droppe i den långsamma processen av social och politisk erosion.

I dessa valtider har det gjorts försök att röra sig bort från den sortens hårda och problematiska frågor som denna essä handlar om. Socialdemokraterna, efter en vår av hårdnande retorik, bestämde sig plötsligt för att det nu var nog med prat om tråkigheter och att det politiska samtalet framöver skulle handla om välfärden. Inga av våra partier har riktigt velat ta i denna dynamik; att bege sig ned för detta mörka kaninhål tycks inte ens fylla SD med entusiasm, vilket är helt förståeligt. Men mordet på Pamela Mastopietro illustrerar just hur hopplöst det är för politiker att i längden kunna hålla dessa frågor stången. Det är vida ansett att mordet gjorde att valet i Italien helt och hållet kom att handla om migration, och att det också bidrog till dagens resultat där både centervänstern och centerhögern blivit marginaliserade till förmån för M5S och Lega Nord. Våldet är inte således bara en tickande bomb ur en social synvinkel, det är även det politiskt: vem vet vad en liknande händelse skulle kunna få för resultat i ett nordiskt land, om den kom bara ett par veckor innan valet?

Kan då något sådant hända i Sverige? Svaret är enkelt: det händer redan nu. Varje krossad käke, varje oprovocerad attack på äldre, varje incident av ressentimentsdrivet våld, varje kidnappning och varje livesänd gruppvåldtäkt, varje gärningsman som gör sig lustig över ”svennehoran” han förgriper sig på utgör ännu en droppe i den långsamma processen av social och politisk erosion. Bakom allt detta lurar en dessutom större oro, en serie omöjliga frågor som inte får ställas men som trots sin förbjudna karaktär fortfarande viskas runt hela landet: om det är så här det ser ut nu, hur kommer det se ut om tio år? Hur kommer det vara att bo i Karlskrona, eller i Uppsala, eller i Göteborg, efter att Sverige tagit emot en halv miljon migranter till utan någon idé om hur dessa människor ska bli en del av det svenska samhället, utan att växa upp med känslor av ressentiment? Vad kommer att hända med oss, om det här aldrig slutar?

Ressentimentet och dehumaniseringen av den andre producerar tids nog sin egen motsats. Offer blir förövare, och förövare blir offer. I Italien har denna process redan nått smärtpunkten, och i Tyskland och Frankrike ser vi det långsamma sjudandet. Ingen vet när vi når någon sorts avgörande punkt i Sverige, men många anar redan nu att den är på väg. 

Det är när kamerorna inte längre rullar, när kvällen lider mot sitt slut, när gästerna börjar gå hem, som man i dag kan skönja konturerna i den mörka sjö av cynism och håglöshet som långsamt lägger landet under sig. Det är en resignation inför en framtid man i sina mörkaste stunder inte längre mäktar bortförklara; en uppgiven acceptans inför att ljuset i slutet på tunneln bara är lyktorna hos ett ankommande tåg.