Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Kultur

Malcom Kyeyune: Den impotentes vapen

Foto: © pitpony.photography / CC-BY-SA-3.0/ Wikimedia Commons.

Varifrån kommer behovet av att begå övergrepp? Malcom Kyeyune menar att en stor del av det hänsynslösa våld som omger oss i dag – bland annat gruppövergrepp mot kvinnor och barn och attacker på räddningspersonal – kan härledas till Nietzsches tankar om ressentiment: driften att kompensera sin egen känsla av maktlöshet. Den som upplever ressentiment känner hat gentemot en annan person eller grupp, därför att denna grupp identifieras som orsaken till det egna lidandet.

Av Malcom Kyeyune | 30 maj 2018
Eventuella åsikter och slutsatser i texten är skribentens egna.
I korthet Stöd KvartalLästid 24 minSkärmläsarvänlig
I korthet
  • De senaste åren har formerna för sexuellt våld förändrats i Sverige. Omfattande överfallsvåldtäkter i grupp, övergrepp i grupp mot pojkar och män och gäng som samfällt förgriper sig på unga flickor på badhus, är nya företeelser.
  • En tankefigur som ofta upprepas i media går ut på att den här typen av våld är strukturellt förknippat med maskulinitet. Den som anför härkomst som faktor brukar bemötas med ifrågasättande av sina intentioner. Men etnicitet har i flera uppmärksammade fall av sexuellt våld likväl varit en faktor.
  • För att förstå mekanismerna bakom detta kan Nietzsches tankar om ressentimentet vara till hjälp. Ressentiment innebär en upplevelse av underlägsenhet gentemot en annan part, som uppfattas som starkare eller mer framgångsrik. Det leder till en vilja att förnedra andra som man själv upplever sig ha blivit förnedrad av den grupp man tillhör.
  • Många typer av särskilt hänsynslöst våld i Sverige är inte framför allt ett fenomen inom grupper, utan mellan grupper. Det uppstår när det finns etniska, religiösa, eller allvarliga sociala klyvningar som möjliggör framväxten av ressentiment hos delar av befolkningen. Att förstå detta är en förutsättning för att kunna förhindra att utvecklingen fortsätter i samma riktning.
Det offentliga samtalet är kluvet på mitten. Å ena sidan lever vi i ett läge där ”post-truth” utropats till årets nyord för inte så länge sedan, där de bästa bland våra politiker och opinionsbildare fortfarande riktar sina allvarligaste pekpinnar mot påverkansoperationer, fejkade nyheter och populistiskt kunskapsförakt. Fakta, kunskap, insikt; dessa saker hyllas och höjs till skyarna som både botemedel och vaccin mot samhällets ökande polarisering kring svåra ämnen. Både i svensk och amerikansk media har vi sett nya ”faktakontroller”, riktade mot allt och alla som kan antas sprida osanning eller i alla fall osäkerhet. Sverige, alltid i bräschen, är dessutom skådeplats för en ny sorts samverkan mellan stat och media, där flera av landets större redaktioner, inklusive public service, går ihop för att förhindra fake news i valet.

Denna självbild, där medel- och överklassens vardag präglas av en konstant strävan mot sanningen i ett hav av ignorans, täcker en ofta mycket annorlunda verklighet. Så som den slovenske psykoanalytikern Renata Salecl påpekat – och som Freud påpekade före henne – är vi människor egentligen mycket sällan drivna av någon dominerande törst efter kunskap. [1] Ofta är det precis tvärtom: Vi har snarare en brinnande passion för okunskap, en kärleksaffär med att inte veta. Det finns många saker vi helt enkelt inte vill lära oss. Saker som vi är beredda att gå långa vägar och slåss mycket hårt för att glömma, förtränga, eller inte låtsas om.

Läs mer Visa mindre