Rättvisa är målet i en skuldkultur
Det finns alltså all anledning att, som Dan Korn gör, diskutera förlåtelse i relation till svensk offentlighet. Hur ska den växande gruppen utstötta hanteras? Ska de utstötta bilda en egen flock eller ska de återbördas till gemenskapen? Det är nämligen det som förlåtelse innebär: En brusten relation helas och den felande välkomnas tillbaka till den gemenskap vars koder eller regler han eller hon förbrutit sig mot.
Antropologer skiljer mellan skam- och skuldkulturer. I en skamkultur är individens värde beroende av att han bejakas och respekteras av övriga medlemmar i sin grupp. I en sådan kultur är det avgörande att följa den sociala koden och uppfylla kollektivets förväntningar. Det finns ingen klar distinktion mellan privat och offentligt. Heder och moral snarare än juridiska lagar styr gruppen – och den som förbryter sig utesluts.
Den västerländska kulturen beskrivs som en skuldkultur. Här är individens eget ansvar och det egna valet att lyda eller inte lyda lagar och regler avgörande för hans eller hennes värde och rättigheter. Rättvisa är det primära målet i en skuldkultur, snarare än heder som är det eftersträvade värdet i en skamkultur.
Från en upplyst skuldkultur med respekt för rättvisa och juridik till en skamkultur där moral och diffusa värdegrunder tillmäts större vikt än lagar.
När jag skrev min doktorsavhandling Kränkningar och förlåtelse (Thales, 2005) definierade jag med självklarhet Sverige som en skuldkultur: Den som lyder lagen är utan skuld, medan den olydige är skyldig och därmed föremål för straff snarare än förlåtelse. Efter avtjänat straff skall, resonerade jag, den felande återbördas till samhällsgemenskapen och betraktas som vilken människa som helst, med samma värde och samma rättigheter. Förlåtelse, menade jag, är ett fenomen som hör hemma i det privata och inte något som samhället ägnar sig åt.
Mycket har hänt på de femton år som förflutit sedan jag disputerade. Min upplevelse är att Sverige, sakta men obevekligt, förvandlats från en upplyst skuldkultur med respekt för rättvisa och juridik till en skamkultur där moral och diffusa värdegrunder tillmäts större vikt än lagar. Känslor trumfar förnuft, och en faiblesse för att dela upp människor i onda och goda grasserar. Så enkelt är det naturligtvis inte. Människor är sällan, som Korn skriver, helt igenom goda eller onda. Människor är i allmänhet båda delar.
Antisemitism lättare att förlåta än sexköp?
Ändå är jag tveksam till Korns uppmaning att förlåta Zafar, om förlåtelse i det här fallet innebär att Zafar återfår de uppdrag han förlorade i samband med DN:s avslöjande om hans antisemitiska attityder. Korn menar att alla människor har ett eller annat lik i garderoben och att vi därför bör se på Zafars övertramp med försonande blick. Är antisemitism verkligen jämförbart med att ha nyttjat lättare droger, kört för fort eller anlitat svart arbetskraft? I den mån människor har lik i garderoben handlar det snarare om sådant än om att i åratal ha hetsat mot judar på nätet.
Jag har svårt att se hur det är möjligt att ha tillit till Zafars omdöme som rådgivare i exempelvis integrationsfrågor efter dessa bevis på ett ytterst tvivelaktigt omdöme.
Korn är inte den ende som ställt frågan om förlåtelse i relation till avslöjandena om Zafars antisemitism. Samma dag som nyheten exploderade ställde Josefin Holmström samma fråga i Svenska Dagbladet.1 Kanske är det, tänker jag, symptomatiskt för vår samtid att frågan om förlåtelse kommer upp i samband med en anklagelse om antisemitism snarare än i relation till sexköp eller tafsningar? Som om antisemitism kan accepteras, men en anklagelse om att ha tafsat på någon aldrig kan glömmas. Den tanken gör mig illa till mods.