Trivialisering av Förintelsen gör ofrånkomligen att jag tänker mig min farfars mors sista minuter i gaskammaren i Auschwitz.
När jag fick veta att Hamid Zafar avslöjats med att skriva hatfulla kommentarer med antisemitism, rasism och homofobi på nätet kan jag inte säga att jag blev vare sig särskilt förvånad eller upprörd. Det beror sannerligen inte på att jag tar lätt på dessa frågor. Antisemitiska uttalanden kan beröra mig så illa att jag känner mig fysiskt sjuk när jag läser dem eller ser en antisemitisk karikatyr. Trivialisering av Förintelsen gör ofrånkomligen att jag tänker mig min farfars mors sista minuter i gaskammaren i Auschwitz.
Människan är god, och ond
Men jag gör mig inga illusioner om människans inneboende godhet. Vi människor har goda och dåliga sidor. Ibland gör vi gott, ibland gör vi ont. Och det är samma människor det handlar om. Vi är sammansatta. Inte ens den godaste människa gör enbart gott. Men i gengäld kan du hitta något gott också hos den ondskefullaste människa. Hat är verkligen en stark drivkraft, precis som Zafar skriver. Det är förvisso kärlek också, men det är en naiv tanke att tro att kärlek är normaltillståndet.
Många människor drar sig dock för att tänka i dessa banor. De vill tro människan om gott. Och givetvis hittar de hela tiden bevis för att människan är god, för vi gör och kan göra mycket gott mot varandra. Men faran med att tro människor om gott är att vi blir oförberedda på ondskan. Det gäller såväl vår egen ondska som andras. Vi blir inte observanta på hur lätt det är för oss att göra fel. Och när våra medmänniskor gör fel blir vi arga, förtvivlade eller känner oss lurade.
Zafars antisemitism verkar ha ebbat ut
Zafar skrev sina kommentarer under många år, men det mesta tog slut 2015. Ställd inför detta säger han nu att det skedde av oförstånd och ungdom. Det är inte mycket till förklaring. För fem år sedan var han inte särskilt ung och att han var förståndig hade han redan bevisat. Men skall vi döma en människa därför att han är dålig på att hitta på förklaringar?
Debattören Torbjörn Jerlerup skriver på sin blogg att han från 2014 fört en dialog med Zafar och därför var medveten om Zafars uppenbara antisemitism, men också hur den ebbade ut kring 2017–2018. Jerlerup är en knepig debattör som jag har haft mina duster med. Han vill gärna leta efter rasism av olika slag in absurdum. Kanske just därför finns det anledning att ta hans vittnesmål på allvar. Att slippa förbi de jerlerupska argusögonen är nog inte det lättaste, så när Jerlerup säger att Zafars antisemitism avtog för flera år sedan finns det goda skäl att tro honom. Eli Göndör inledde ett samarbete med Zafar 2017 och berättar att Zafar sade att han gjort antisemitiska uttalanden i det förgångna som han ångrade nu.
”Varför skulle Zafar vara annorlunda än alla andra”
Därför tycker jag att vi hellre bör fria än fälla. Alla delar inte den synen. En del säger att man inte bör förlåta så lätt. Andra säger att Zafar har kvar samma värderingar, men lärt sig att dölja dem. För många har det blivit en fråga om höger eller vänster. De till höger säger att om Zafar varit vänster hade man snabbt tonat ner hans ord och förlåtit honom. De till vänster säger att ”högerprofiler” vill förlåta eftersom han satt med i Moderaternas integrationskommission.
Rent reflexmässigt slog jag bakut mot ett sådant resonemang, men så hade jag ett samtal med en person som uttalat står långt till höger på den politiska skalan och han sade något som fick mig att tänka om:
-Du vet, sade han, att när man har mina åsikter tror folk automatiskt att man är rasist. Det har en märklig effekt på väldigt många invandrare som tror att de hittat en själsfrände och vräker ur sig fördomar om judar, om svarta och om bögar. Varför skulle Zafar vara annorlunda än alla andra?
Här har vi kanske själva kärnan. Zafar har med rätta fått mycket uppmärksamhet för sitt arbete med att vända en förortsskola med stora problem till att bli ordnad. Det skedde därför att han förstod eleverna, deras föräldrar och den mentalitet som rådde där. Det som är hans styrka blev också hans fall, därför att i denna förortsmiljö är rasism, antisemitism och homofobi ofta lika självklar som att äta och sova. Nej, jag har inte sagt att det gäller alla, kanske inte ens majoriteten, men det gäller så många att den inställningen är påtaglig i många svenska förorter.
Har inte många av oss lik i garderoben som vi hoppas att andra glömmer?
Några menar att om Zafar hade tvättat sin byk offentligt och gjort avbön på eget initiativ hade det varit en annan sak. Men handen på hjärtat, skulle vi gjort det? Har inte många av oss lik i garderoben som vi hoppas att andra glömmer? Synder är, enligt en judisk liknelse, som vatten. Så länge man fyller på förblir det en vattenpöl, men när man slutar fylla på torkar pölen upp efter ett tag.
Människan ska dömas för sina handlingar
Men varför skall Zafar slippa undan, frågar en del, när många andra döms för sin antisemitism? De namn som brukar räknas upp är människor som aldrig gjort avbön, som fortsätter att ha samma antisemitiska åsikter. I flera fall får de nya uppdrag trots detta. Går det verkligen att jämföra dem med en som uppenbarligen slutat sprida fördomarna?
Men, säger då en del, han har fortfarande samma åsikter, men han har lärt sig att dölja dem. Kanske det. Det kan ju faktiskt ingen veta. Ingen kan läsa andras tankar och vi klarar inte av att alltid styra våra egna tankar, så för mig saknar sådant resonemang faktiskt betydelse. Det är det människan gör, inte det hon tänker, som måste vara vår vägledning.
För det betyder bara att antisemiten intagit den roll som häxan hade på 1600-talet och då handlar det om primitiva förföljelsemekanismer, vårt behov av syndabockar, just den drivkraft som antisemitism är en del av.
En del har hävdat att antisemitism inte är en åsikt som alla andra, det är en livsinställning som präglar människor så fullständigt att de inte ändrar åsikt så snabbt. Det där resonemanget har för mig en påtaglig likhet med de predikanter som utsett en synd som mycket värre än alla andra. Det som gör människan till ett monster. Förr var det homosexualitet, för några årtionden sedan var det pedofili. Om det nu är antisemitism som tagit den platsen gör det mig inte glad, trots min personliga avsky mot antisemitism. För det betyder bara att antisemiten intagit den roll som häxan hade på 1600-talet och då handlar det om primitiva förföljelsemekanismer, vårt behov av syndabockar, just den drivkraft som antisemitism är en del av.
Antisemitism är som smuts
När jag möter uppenbara antisemiter reagerar jag inte kallt rationellt. Jag kan inte föra ett samtal med dem, jag kan inte argumentera utan vill bara snabbt därifrån. Men på lite avstånd har jag tränat mig att förhålla mig till antisemitism. Det går att läsa Shakespeare som den lysande dramatiker han var, trots Shylock. På samma sätt kan man läsa Strindberg och Schopenhauer. Det går att lyssna på Wagner, och trots att både Zarah Leander och Sven Olof Sandberg uppträdde i klart nazistiska sammanhang i Tyskland gillar jag deras gamla skivor. Att jag har svårt för Heidegger beror inte på hans uppenbara antisemitism, utan därför att jag tycker att han serverar banaliteter med alldeles för höga pretentioner. Jag kör gärna Volkswagen trots dess koppling till Hitler och tycker inte att det är konstigt att The Edmund Burke foundation leds av en ortodox jude, trots att Burke använder antisemitiska klyschor.
Man kan inte dela in mänskligheten i de rena och de orena, eller de goda och de onda. Antisemitismen är en del av mänskligheten. Det är en del som måste bekämpas, precis som smuts. Man håller smutsen borta genom ständigt arbete och håller sig därför ren, men om man tror att man en dag kommer att kunna avskaffa smutsen begår man ett stort misstag.
Den som ändrat uppfattning bör stöttas
Man kan ändra uppfattning. Det gjorde författaren Albert Engström, kompositören Wilhelm Peterson-Berger, revykungen Karl Gerhard och ecklesiastikministern Arthur Engberg. Alla dessa gjorde grovt antisemitiska uttalanden, men när de såg den framväxande nazismen i Tyskland ändrade de sig. Varför skulle inte andra kunna göra samma sak?
Hamid Zafar skriver i Göndörs antologi 2018:
Jag ser det som att [- – – ] den svenska bidragspolitiken och idén om att man kan rädda barnen genom att strö pengar över dem som är en del av problemet. Det är min fulla övertygelse att barn eller ungdomar på glid inte räddas genom bidrag och fler datorer utan genom vuxnas brinnande engagemang. Det är dessa hängivna människor, som ofta arbetar i det fördolda, som vi som samhälle bör stötta.
De orden har inte blivit mindre sanna därför att vi nu vet saker om deras författare som vi inte visste för två år sedan. Om det nu är sant, vilket jag alltså tror, men givetvis inte kan ge mer än indicier för, att Hamid Zafar har ändrat sig under de senaste åren har han gjort en livsresa som det finns anledning att stötta och främja. Problemet är då inte han, utan alla de som fortfarande inte gjort den resan.