När Mellanöstern kom till Ronneby

Men till skillnad från Malmö, en multikulti-storstad med integrationsproblem sedan årtionden, är Ronneby en sömnig småstad i hjärtat av Sveriges trädgård. Upplopp borde inte hända här. I Rosengård och Rinkeby kanske, men Ronneby? 

Berättelsen om staden, och vilka åsikter, tankar och känslor som förväntas rymmas i den offentliga debatten, säger det mesta om det nya Sverige. 

Texten, om hur småstädernas åldrade, bokläsande medelklass byts ut mot invandrare, hade kunnat handla om Ronneby.

Dagens stadsliv färgas av två stora demografiska förändringar. Befolkningen har blivit äldre, och invandrarna fler. “Det är det här landet SD:s väljare menar” som Expressens biträdande kulturchef Jens Liljestrand skrev i en uppmärksammad essä² på nationaldagen i fjol. Texten, om hur småstädernas åldrade, bokläsande medelklass byts ut mot invandrare, hade kunnat handla om Ronneby. 

Ronneby är en liten stad med lång historia. Tiden fram till 1700-talet är ett blodigt kapitel. Blekinge var klämt mellan Danmark och Sverige, och befolkningen levde med krigshot och plundringståg. Under Ronneby blodbad 1564 mördades 2 000 män, kvinnor och barn av svenske kung Erik XIV:s trupper. När Ronneby så slutligen blev svenskt i slutet av 1600-talet påbörjades en assimileringsprocess som får de tuffaste förslagen i nutidens riksdag att blekna i jämförelse. 

De senaste århundradena har dock Ronneby varit en ganska stillsam plats. Runt förra sekelskiftet blev lugnet till och med en turistmagnet som lockade överklassen till Ronneby brunn, ett tag Sveriges största kurort. Visst har det ibland förekommit stök – stadsfesten lär heta Tosia Bonnada’n av en anledning – men överlag har Ronneby varit ett fridfullt och fungerande samhälle.

Invandringen ökar liksom maffiaverksamhet

Men de senaste tio åren har något hänt. Andelen Ronnebybor med utrikes bakgrund har ökat med i snitt en procentenhet årligen – från 12 procent 2009 till 22 procent 2019. Mellan 2002 och 2018 invandrade över 3 100 personer födda utanför Europa. I en liten kommun på knappt 30 000 invånare märks en sådan utveckling tydligt.^3,4 

Våldsamheter mellan folkgrupper har återkommit som en faktor för Ronnebyborna. Men nu är det inte svenskar mot danskar, utan afghaner mot araber. Centrum har blivit otryggare, enligt kommunens och lokala Brå:s rapporter.^5,6 Kommunanställda ordningsvakter och väktare patrullerar gator och torg eftersom polisen har dragit sig tillbaka. Två statslösa palestinska bröder har hänsynslöst utnyttjat maktvakuumet genom att bedriva maffiaverksamhet med skadegörelse, utpressning och hot mot butiksägare – också efter att ha fällts i domstol. Utvisningsbesluten har nämligen inte gått att verkställa eftersom ursprungslandet Libanon säger nej till att ta emot dem.^7,8 

På tisdagen den 27 oktober gjorde polisen en större insats mot en misstänkt kidnappning i Ronneby. Flera personer greps medan offret fördes till sjukhus. 

Hela 40 procent av de utlandsfödda är arbetslösa.

Utvecklingen har gått fort. Ännu 2008 var kommunens kostnader lägre än rikssnittet. Sedan dess har utgifterna skenat. I dag pekar flera nyckeltal åt fel håll, också i jämförelse med övriga landet.  Endast tre fjärdedelar av niondeklassarna är gymnasiebehöriga. Hela 40 procent av de utlandsfödda är arbetslösa.⁹ Ronneby kommun har därmed rikets tredje högsta arbetslöshet bland utrikesfödda, enligt Arbetsförmedlingens augustisiffror. En total arbetslöshet på 14,3 procent placerar Ronneby på en föga smickrande sjätte plats från botten och kommunen har länge haft högst arbetslöshet i Blekinge.

Trots detta stänger Arbetsförmedlingen ner kontoret i stan. Centraliseringsorder uppifrån tvingar personal att pendla till grannstäderna Karlskrona och Karlshamn. Där är arbetslösheten påtagligt lägre än i Ronneby, 9,1 respektive 10,8 procent. Ronnebybon som behöver personlig service tvingas ta tåget. Hur beslutet rimmar med regleringsbrevets formulering om “fungerande kontinuerlig fysisk närvaro och tillgänglighet i hela landet” och fokusområdet etablering av nyanlända, är högst oklart. 

Täbypappan sover tryggt

I Jens Liljestrands text står ingenting om vare sig statlig reträtt eller integrationsproblem. Essän är “mer av en reflektion”, som han skriver. De bygder som sveper förbi fönstret i hans X2000 förstaklasskupé har förändrats. Punkt. Själv är Liljestrand på väg hem mot Stockholm. Kanske inte en plats fri från integrationsproblem, men en storstad där själva konceptet är en blandning av sött och salt. I kranskommunerna sover dessutom Täbypapporna och deras gelikar tryggt. Villamattorna är lugna gatan, eller har åtminstone fram till nyligen varit det.

Skribenten Malin Lernfelt beskriver storstadsbons exitmöjlighet i essän “Känn sorg för Göteborg”. Hon funderar på att flytta från de södra förorterna till Kungsbacka.¹⁰ På andra sidan kommungränsen är det fortfarande säkert och det går ju bra att pendla in till city. I Ronneby finns inget sådant val. Här finns inget Kungsbacka, Täby eller Lomma. 

Någon måste skriva om den där känslan som många har när ens barndoms gamla kullerstensgator förändras.

Alla invånare trängs på samma torg. I takt med att världen har kommit till Ronneby har affärerna bytts ut. Bokhandeln, skinn- och läderaffären, boutiquen där mormor brukade köpa kläder, är alla borta. Det känns som om barndomsminnena kommer från en annan tid och plats, även om de inte har så många år på nacken.  

På en sidogata till torget ligger en frisörsalong där persiennerna alltid är neddragna. Budskapet “Endast för kvinnor” lyser svart på dörren och undertexten är på arabiska. Kunderna bär slöja. Hårklippningen sker insynsskyddat från eventuella män utanför. Lyfter man blicken ser man Heliga kors kyrka uppe på krönet, vars ekport har hack som sägs ha tillkommit när Erik XIV:s soldater försökte hugga sig in till stadsborna som tagit skydd under blodbadet. Gatorna är fulla av kontraster. Gammalt möter nytt. Tänk er Trosa smälta samman med Tensta, och ni har dagens Ronneby.

Mitt Jimmie moment resulterade i ett drev

Någon vecka efter Liljestrands nationaldagskrönika skrev undertecknad en mycket uppmärksammad text om Jimmie moments. Den blev troligtvis 2019 års mest lästa och omdebatterade ledarkrönika. Hur invandringen påverkar Sverige är ett snårigt och tabubelagt ämne, men efter att en kulturredaktör på liberala Expressen konstaterat att landet förändras, borde det vara fritt fram att skriva om känslorna som uppstår, tänkte jag. Givetvis på ett nyanserat sätt, på det utrymme 3 000 tecken ger. 

Så fel jag hade. Krönikan resulterade i ett drev. Annie Lööf kritiserade texten i sitt Almedalstal och Liljestrand gjorde detsamma i radio. Han menade att han hade fingertoppskänsla nog att beskriva processen likgiltigt. Jag gick över en gräns som la in känslor och tankar (både positiva och negativa, för den som inte läst texten). Han är doktor i litteraturvetenskap och sedan länge fast anställd på en rikstäckande tidning. Jag är den typ av doktor som har mer träning i att reglera syrgasflöden än att balansera ord. Frilanskrönikan skrev jag mellan nattpassen på akuten.

Måste man ha tränat sitt mediala gehör på heltid för att vara tillräckligt finstämd i svensk offentlighet? I efterhand har jag fått frågan om jag ångrar mig. Svaret är nej. Någon måste skriva om den där känslan som många har när ens barndoms gamla kullerstensgator förändras. Det behöver inte betyda att man inte kan vänja sig, att andra butiker än ICA och Konsum ska förbjudas eller att upplevelsen ska styra hela Sveriges migrationspolitik. Men att erkänna att känslan finns är ett första steg på vägen till att förstå människors reaktioner när samhällen förändras i rask takt. 

Visst skulle man kunna hålla sig till hårda fakta om brottslighet, bostadsbrist och bidragsberoende. Inte känna efter i vardagen – men det är just vad de flesta människor gör mest hela tiden. Därför är det intressant att skriva om. Varken människor eller känslor är perfekta, enbart goda eller enbart onda. Och ur beskrivningen av en människas subjektiva känslor kommer något allmängiltigt. För att parafrasera den norske författaren Karl Ove Knausgårds ord om sitt självbiografiska verk “Min Kamp”: Det handlar inte om att inringa ett själv, utan om att utvidga ett själv.

Ett offentligt samtal som inte har utrymme för både siffror och känslor blir oflexibelt; det förmår inte spegla samtiden och staka ut vägen för framtiden. I dag diskuteras invandring visserligen mer fritt än tidigare. Vissa tycker till och med att det gått för långt. “Nu är det Ivar Arpi och Jimmie Åkesson som är pk”, menar exempelvis förra S-ledaren Mona Sahlin i en intervju i Expressen.¹² 

Tillåt mig att tvivla. Den här essän lär få kritik. Kanske inte så mycket för siffrorna i början som för passagen om stadsbilden – och särskilt det faktum att båda nämns. Visst är det skillnad på könsseparatistisk hårklippning, integrationskostnader och kravaller. Men den gemensamma nämnaren är invandring, och i historien om vad som förändrat Ronneby hör allt detta hemma.

Naturligtvis påverkas staden av andra faktorer. Digitaliseringen tar kål på småbutikerna, globaliseringen stänger ner fabrikerna och urbaniseringen lockar högskoleutbildade till större städer. Om dessa fenomen får man dock tänka och känna obehindrat. Journalisten Po Tidholm har exempelvis försörjt sig på att förmedla en känslodrypande bild av hur bra Norrland var när han växte upp. Eftersom han adresserar andra förändringsprocesser än migration tillåts han att reflektera friare.

När skribenter problematiserar invandring råder det någon form av kutym att lägga in en massa passusar om att mycket med invandringen är bra också.

Med invandring är det som sagt annorlunda. Redaktören för den här essän ville att jag skulle klippa in citat från vänner och bekanta så att den inte bara handlade om mina egna tankar om utvecklingen. Jag håller med om att texten skulle bli bättre då, djupare och med fler perspektiv, men jag litar inte på att samtalsklimatet är så öppet och tolerant. Jag tror att det finns en hög risk att mina vänner och bekanta i Ronneby skulle få problem. Därför skriver jag bara om mina egna upplevelser. 

Som lök på laxen är jag fel avsändare: blond, blåögd och förankrad i bygden sedan generationer. Dessutom läkare till yrket. “Dig vill jag inte träffa på akuten” lyder en vanlig hatkommentar, som jag har fått. Som om åsikterna ovan bevisar att jag är empatistörd och synnerligen olämplig i vården. Inte följer läkaretiken, att alla ska behandlas lika, men lugn: Jag har gett god vård till patienter som jag vet har gjort hemska saker, oavsett bakgrund.

När skribenter problematiserar invandring råder det någon form av kutym att lägga in en massa passusar om att mycket med invandringen är bra också. Det är egentligen konstigt. Bara för att man lyfter vissa kritiska aspekter av en företeelse innebär det inte att man i grunden är helt emot den. Just invandring är ett svårfångat ämne, och att debatten tenderar att bli svartvit gör att gråskalorna försvinner.

Kvartals Ola Wong är nog den som bäst fångat ambivalensen i den läsvärda essän “Framgången skriver sin egen berättelse”.¹³ Ett citat sätter huvudet på spiken: “Hon älskar sin läkare från Mellanöstern och gillar inte de grupper som hon tycker representerar problem”. Wong menar att det är viktigt att kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Han har helt rätt, och de flesta människor klarar detta utmärkt. Därför är det lite konstigt att det offentliga samtalet fungerar annorlunda.

Att invandringspositiva storstadsbor länge har dominerat debatten är problematiskt. Ronnebyborna har inte stått bakom den genomgripande förändring som en stor invandring från kulturellt avlägsna delar av världen har inneburit för deras stad. Tvärtom har de protesterat. SD fick 29 procent i förra riksdagsvalet, och har haft högt stöd också tidigare. Nu är integrationsmisslyckandet ett faktum. Och det finns ingen kranskommun att emigrera till.

Exit Ronneby, exit Sweden

Expressens Linda Jerneck¹⁴ och Svenska Dagbladets Ivar Arpi¹⁵ är två skribenter som gestaltat ett nytt medelklassdilemma; unga vill bort från storstäderna av trygghetsskäl. Men vart ska de flytta? Utomlands, är svaret bland Smedjan-krönikören Catarina Kärkkainens¹⁶ vänner. Kanske är det dit Sverige är på väg. Ronneby är långt ifrån den enda staden med trygghetsproblem. Växjö, Kristianstad, Trollhättan, Norrköping, Örebro, Halmstad, Västerås har alla vad Polisen klassar som utsatta eller särskilt utsatta områden. 

Tidigare har Blekinge försökt locka de som lämnat länet i ungdomen, vanligtvis för studier, att åter bosätta sig i hembygden. Kanske är sådana strategier snart bortom räddning. Vem vill flytta tillbaka när utvecklingen ser ut som den gör?

Ronnebys invånare, liksom folk i allmänhet, vill själva bestämma med vilka man delar mat, husrum och ekonomi. Så har samhällen fungerat i alla tider. Det är en djupt mänsklig drift. Särskilt om man, som i små städer, är beroende av varandra och påverkas starkt av varandras agerande. Då är det naturligt att reagera när omgivningen förändras.

Medan storstadsbor har skrivit krönikor från snabbtåg har debattens andraklassresenärer haft svårt att göra sina röster hörda. Tågrälsen i Ronneby går invid ån, den som för 456 år sedan färgades röd av stadsbornas blod, om man ska tro Erik XIV:s propaganda. Sedan järnvägen kom har stationen varit ett lugnt stopp, men i dag känns det mindre och mindre lockande att kliva av här. I väntan på tåget tänker jag på en sliten klyscha som en släkting brukar säga: Det bästa med Ronneby är tåget härifrån.