Dagens polska hädelseparagraf är inte något nytt. Men Tubylewiczs text kan läsas som att den är ett påfund från dagens polska lagstiftare.
Elżbieta Podleśna häktades 2019 för att ha klistrat regnbågsfärger på ikonen Svarta madonnan. Men Podleśna har ännu inte dömts för något brott. Detta borde Tubylewicz ha klargjort.
Tubylewicz jämför de konservativa attackerna mot hbtq-rörelsen med kommunistregimens antisemitiska kampanj 1968. Men de två konflikterna har olika motivbilder och pådrivande faktorer.
Hädelseparagrafen har inte skapat dagens hetsiga atmosfär i Polen. Den verkliga utmaningen handlar om hur Polen ska ta sig ur den här återvändsgränden.
Hädelseparagraf är inget nytt
Mycket riktigt har Polen en hädelseparagraf. Paragrafen, som finns i den polska straffbalken från 1997, slår fast att den som offentligt förolämpar religiösa känslor kan dömas till fängelse eller böter. Ursprunget finns i 1932 års straffbalk, och ett kuriosum är att samma paragraf fanns i 1969 års straffbalk.
Denna lagparagraf har använts exempelvis mot Adam Darski (sångare i death metal-bandet Behemoth) som 2007 slet sönder en bibel under en konsert och mot popsångerskan Dorota Rabczewska som under en intervju 2009 sade att hon har svårt att tro på en bok (alltså bibeln) skriven av vin- och drogpåverkade individer. Darski frikändes medan Rabczewska dömdes till böter 2012.
Podleśna dömdes inte för något brott. Detta borde Tubylewicz ha klargjort.
2019 häktades Elżbieta Podleśna efter att polis genomsökt hennes bostad. Podleśna hade klistrat regnbågsfärger på ikonen Svarta madonnan. Åklagaren ville inte driva ärendet och hon släpptes fri. En regiondomstol fastslog att häktningen förvisso hade laglig grund, men den var oproportionerlig och olämplig. Podleśna har ännu inte dömts för något brott.
Detta borde Tubylewicz ha klargjort.
Haltande jämförelse
Vidare menar Tubylewicz att de konservativa attackerna mot hbtq-rörelsen i Polen har en motsvarighet i kommunistregimens antisemitiska kampanj 1968. Men är den jämförelsen rimlig? Mot ”sionisterna” på 1960-talet användes visserligen samma trick som kommunistregimen använde mot andra grupper: anklagelser om att judar kunde vara imperialistiska spioner och därmed illojala mot det socialistiska fosterlandet eftersom de uttryckt sympatier för Israel i kriget 1967. Men konflikten mellan dagens hbtq-rörelse och konservativa kretsar har andra motivbilder och pådrivande faktorer. 1968 var motivet en intern maktkamp om positioner i statsapparaten och inom partiet. Dagens motsättningar drivs främst av starka känslor kring livsstilsvärderingar, samtidigt som situationen utnyttjas politiskt vilket enbart underblåser förbittringen mellan grupperna.
Tubylewicz fördjupar inte resonemanget och man kan undra vad hon vill säga.
I texten ställer Tubylewicz också frågan varför Polen är så tudelat. Något förenklat hävdas det att invånarna i landets västra delar och storstäder röstar liberalt medan invånarna i de östra och på landsbygden röstar konservativt. Hon tar upp det historiska arvets betydelse som eventuell förklaring – närmare bestämt handlar det om tidigare gränsdragningar. Tubylewicz fördjupar inte resonemanget och man kan undra vad hon vill säga. Är befolkningen i dagens västra Polen mer öppna och liberala på grund av att deras förfäder bott i områden som tidigare stått under preussisk/tysk överhöghet? Handlar det om tyska influenser?
Fler orsaker
Andra orsaker än gamla gränser är mer relevanta att studera för den som vill förstå dagens Polen, exempelvis regionalekonomisk utveckling efter järnridåns fall 1989 (med fokus på investeringar och handelsmöjligheter), partipolitiska förändringar och framför allt befolkningens ålderssammansättning i olika regioner.
Avslutningsvis kan man undra om Katarzyna Tubylewicz frustration, över att svenska tidningsredaktioner ägnar lite uppmärksamhet åt Polen, är befogad. Dagens Nyheter har till och med haft en utrikesreporter på plats i Warszawa. Reportage och nyhetsartiklar om Polen har sannerligen inte saknats i svenska tidningar.
Hädelseparagrafen har inte skapat den här situationen men den används som ett verktyg.
Polariseringen som man brottas med i Polen är inte unik, men sättet meningsskiljaktigheter hanteras på är ovanligt hetsigt och oförsonligt. Hädelseparagrafen har inte skapat den här situationen men den används som ett verktyg. Det är en ständig kollision mellan uppfattningar där ytterlighetspositioner och provokationer uppmärksammas och får rubriker. Den verkliga utmaningen handlar om hur Polen ska ta sig ur den här återvändsgränden.