“…’obekväm’? Få går ju i takt med tidsandan lika lydigt som Ganman. Han är opportun och ryggdunkad, inte obekväm. Verkligt obekvämt agerande i Sverige 2020 är t ex att trotsa påbuden uppifrån om att färre människor på flykt ska skyddas.
Vanliga familjer som bygger ”Anne Frank-rum” och gömmer ungdomar som inte omfattas av gymnasielagen, försörjer, upprätthåller skolgång, väntar. Att uppmärksamma och hylla detta mod och uthållighet hade krävt en integritet som etablissemangskramarna på @fokus och @kvartalet saknar.”
Det är en intressant synpunkt. Och eftersom Thord Eriksson är långt ifrån ensam om den finns det anledning att utforska detta. Tveklöst har det offentliga samtalet förändrats sedan 2015. Den potentiella sociala (och faktiskt också ekonomiska) risken med att exempelvis argumentera för minskad invandring eller ifrågasätta genusvetenskapens teser är långt lägre än tidigare. Det räcker med att studera två historiska exempel för att komma fram till det.
När de avvikande åsikterna kostade mer
Gunnar Sandelin var en gång journalist på SVT och därefter presschef på BRIS. Han var en av de opinionsbildare som tidigt – främst genom ett antal debattartiklar i stora tidningar – satte fingret på flera problem med asylpolitiken varav de flesta numera är allmängods. Men på den tiden långt därifrån. Du kan läsa några av dem här, här och här.
Enligt hans egen beskrivning hade han till och med löneförhandlat sitt blivande jobb som pressansvarig på SCB när generaldirektören meddelade att han inte kunde få jobbet eftersom denne “saknade förtroende för hans sätt att skriva”.
Ett annat liknande fall är Pär Ström som under några år på 2000- och 2010-talet gav sig in i jämställdhetsdebatten. Han förklarade sig inte tro på feminism och könsmaktsordning. Så här sammanfattade han sin ståndpunkt:
“Jag tycker inte att kvinnor behöver curlas eftersom jag anser dem vara lika starka och kapabla som män. I stället ska könen ha samma rättigheter och skyldigheter.“
2012 meddelade han i SVT att han drog sig ur debatten om jämställdhet. Enligt hans egen beskrivning hade den blivit omöjlig att föra eftersom han mötts av så mycket hat, hot och trakasserier att han helt enkelt inte orkade längre. Ett av många exempel han beskrev låter så här:
“När jag i våras organiserade en pubträff för jämställdister (min term för oss som vill ha lika rättigheter och skyldigheter för könen) stormade det in ett 50-tal feministiska aktivister och försökte ta över mötet. Däribland författaren Maria Sveland. En av aktivisterna gav mig en teckning med ett avskuret manligt könsorgan.”
Gnällspik och vekling, kanske en del tänker. Visst, det krävs en hård hud för att ge sig in i kontroversiella debatter. Men gör tankeexperimentet att något liknande hade hänt vid ett möte för – låt oss säga – asylaktivister. Hur hade det låtit då? Hade det mullrat på kultursidorna om 30-talets återkomst och stöveltramp? Ja, troligen.
Deplattformering – ett verktyg för att tysta
Ett fenomen som den här typen av debattörer historiskt ofta har drabbats av är “deplattformeringen”. Väl beskrivet här i Kvartal av advokaten Carl Lindstrand. Genom att pariastämpla vissa – helt lagliga – åsikter lyckades majoriteten länge, och i viss mån fortfarande, förmå större medier att avstå från att bjuda in personer med obekväma åsikter till debatter och diskussioner. Deras böcker har ofta fått ges ut på eget förlag och har därmed gått miste om de marknadsföringsresurser som professionella förlag sitter på. En erfarenhet som jag är rätt säker på att Thord Eriksson, vars senaste bok kom ut på Natur & Kultur och som genom åren varit en återkommande skribent i bland annat DN, saknar. Det gör sannolikt även Reinfeldts tidigare talskrivare Moa Berglöf som bland annat är krönikör på Sydsvenskans ledarsida.
Jag har faktiskt en egen erfarenhet av hur just Pär Ström utsattes för ett försök till deplattformering. Vid ett tillfälle när jag, i samband med ett av Ströms boksläpp, bokat honom som intervjuperson i SR Studio Ett, kom reaktionen från eftermiddagsmötet: “Men kan man verkligen ha med honom? Han är ju galen.”
Där är vi inte längre. I detta har Thord Eriksson, Moa Berglöf och många andra rätt. Men är det ett tecken på att det offentliga samtalet mår bättre eller sämre? Och har den gamla ordningen nu helt inverterats? Befinner sig de som hyser och uttrycker de åsikter som tidigare helt dominerade det offentliga samtalet nu i samma utsatta position som en gång Gunnar Sandelin och Pär Ström?
Mitt svar skulle bli ett rungande nej. Att fortsatt argumentera för en generös asylpolitik eller stolt deklarara sig som feminist och anhängare av könsmaktsordningen innebär för de allra flesta inte någon risk för att förlora jobbet eller bli attackerad på det systematiska sätt som Pär Ström blev. Thord Eriksson förärades exempelvis nyligen fackförbundet Visions utmärkelse “Årets författare” för boken “Dom som stod kvar”, som redan tidigare av GP utnämnts till en av årets bästa fackböcker och av Expressen hyllats som årets samhällsreportage. Det är något som vare sig Gunnar Sandelin eller Pär Ström fått uppleva. Och inte heller Jens Ganman. Förrän nu.
Kostnaden för gårdagens förhärskande åsikter fortfarande låg
Och det enkla skälet till att det förhåller sig så är att etablissemanget – alltså de som sitter på den opinionsbildande, politiska, ekonomiska och statliga makten i Sverige, ja kort sagt de som är välkomna på Nobelfesten – till stor del fortfarande omfattar denna värdegrund. Kanske torgför de inte sina åsikter med samma emfas som tidigare, kanske ger det inte samma starka vind i ryggen vid inbjudningar till debatter, panelsamtal och prestigefyllda sammankomster. Men att det skulle innebära en social eller ekonomisk risk att hysa och framföra dessa åsikter är helt enkelt inte sant.
Talet om Ganman och andra obekväma opinionsbildare som den nya åsiktsadeln måste tolkas på ett annat sätt. Närmare bestämt som den klassiska reaktionen hos den som är van att ta sina privilegier för givna och plötsligt upptäcker att den inte längre kan göra det. Att den måste argumentera bättre, belägga sina påståenden mer grundligt och inte längre kan räkna med att stå oemotsagd i den offentliga debatten.
Jag tror personligen att detta i huvudsak är ett hälsotecken för det svenska offentliga samtalet. Men det saknas inte varningssignaler att ta på allvar. Som den hårda tonen i sociala medier, det uppenbara ointresset att ta in och ärligt värdera motståndarens argument, de avsiktliga missförstånden, fixeringen vid vilka ord som används och tendensen att hellre klistra på varandra etiketter av typen “rasist” eller “batikhäxa” än att gå i saklig polemik. Allt detta är skadliga inslag i vår samtidsdebatt. Detta eftersom de riskerar att förråa samtalet och i förlängningen också förråa samhället. Där har vi alla ett ansvar, såväl vänster som höger, asylaktivister som invandringsskeptiker, nationalister som världsmedborgare.
Det som hänt med debatten är inte att “Svärje vännerna” har blivit det nya mainstream utan att en tidigare enkelriktad väg nu har fått en allt mer intensiv mötande trafik med en tilltagande polarisering som följd.