Sedan 2006 har Fokus utnämnt Årets Svensk. Bland mottagarna finns personer som Johan Rockström, Robyn, Jonas Gardell och Johan von Schreeb, legendarisk grundare av Läkare utan gränser i Sverige. Som ni märker har det nästan varit en naturlag att den som utses till Årets svensk antingen
har varit sommarpratare i P1 eller snart ska bli. Frågan är dock om det sambandet upphör att gälla i och med årets mottagare av utmärkelsen, Jens Ganman. Bevisligen har han inte sommarpratat och sannolikheten för att han kommer att göra det inom de närmaste åren får sägas vara relativt låg. Men fan vet. Ur led är tiden.
För det händer onekligen mycket med det svenska offentliga samtalet nu. En del välkomnar vad de uppfattar som en högre syrehalt i debatten. Andra oroas i lika stor utsträckning. Som Fredrik Reinfeldts tidigare talskrivare Moa Berglöf som på Twitter konstaterar att det 2015 var flyktingkrisens ansiktslösa hjälte ”Volontären” som fick utmärkelsen och att det 2020 tydligen är ”rasisten”.
Ja hon skrev faktiskt så om Jens Ganman. Eller om hon snarare syftade på det han symboliserar.
Förolämpningen som inte behöver beläggas
Som brukligt är behöver man inte prestera några belägg eller ens någon riktig motivering när man förser en meningsmotståndare med detta exceptionellt nedsättande epitet. Det gör inte heller Moa Berglöf. Så låt oss titta på Nationalencyklpopedins definition av ”rasism” för att skaffa oss en bild av exakt vad det är Berglöf anklagar Jens Ganman för att vara. ”Uppfattningen att vissa folk är överlägsna andra till följd av en bestämd rastillhörighet”.
Var och en får själv avgöra om de tycker att Jens Ganman har gjort sig förtjänt av epitetet utifrån vad ordet faktiskt betyder. En annan mer intressant etikett man kan sätta på komikern och författaren är ”obekväm”. För nog är Ganmans cirkeldiagramshumor och slängiga rundpallar mot allt som luktar ”rätt”, ”fint” och ”respektabelt” obekväma. I synnerhet för dem som ser sig som företrädare för det rätta, fina och respektabla.
Att vara obekväm är inte automatiskt en god egenskap. Många av oss har säkert mer än en gång skruvat på sig när arbetsplatsens eller bekantskapskretsens obekväma person tar till orda och sätter fingret på vår konflikträdsla, vårt hyckleri eller kanske kommer med helt irrelevanta och taktlösa invändningar mot det vi andra har nått konsensus kring. Men det går inte att komma ifrån att de behövs, dessa obekväma personer. För utan dem skulle många av de landvinningar vi idag betraktar som självklara aldrig ha uppnåtts.
De obekvämas bidrag kan inte underskattas
För vad var Elin Wägner i sin kamp för kvinnlig rösträtt om inte obekväm. Idag är det sannolikt många som inte kan föreställa sig var debatten befann sig vid 1900-talets början och vilka argument Elin Wägner och hennes medsystrar hade att kämpa mot. Som detta till exempel:
”Kvinnornas impulsivitet och benägenhet att följa strömmen – lägg märke till deras slafviska lydnad under klädedräktsmoderna! – medför faran, att de under inflytande af en tillfällig stark tidsriktning kunna kasta en öfverväldigande röststyrka åt en sida, hvarigenom statslifvets jämnvikt och dess lugna utveckling äfventyras.”
(Nya Dagligt Allehanda 1913)
Eller vad sägs om detta:
”Kvinnornas kjolar är för vida – om de ska sitta i riksdagen måste vi bygga om bänkarna! Och hur ska de få plats att gå i riksdagens trånga korridorer?”
Det är lätt att skratta åt galenskapen i argumenten men då var det comme il faut. Och hade kanske fortfarande varit om det inte vore för de obekväma.
Och vad var Knut Olivekrona 1866 när han publicerade sin betydelsefulla skrift ”Om dödsstraffet”, om inte obekväm. Han framförde den då radikala uppfattningen att svenska folket hade utvecklats på så sätt att dödsstraff inte längre var nödvändigt för att upprätthålla rättsordningen.
Den gängse uppfattningen var en helt annan. Så sent som i debatten om dödsstraffets avskaffande 1921 kunde man höra den här typen av argumentation från socialdemokraten Arthur Engberg:
“Det är min övertygelse, att det moderna samhället nog måste principiellt tillerkännas en rätt att även släcka ett liv. Jag antar, mina herrar, att vi en gång, kanske icke i en så avlägsen framtid, inom samhället tvingas taga under övervägande att släcka sådana liv, som bestå i ohjälpliga och vanskapta idioter och som från början äro dömda att vara samhället till en börda och alla andra och sig själva till förbannelse. En sådan utväg får naturligtvis tänkas hållas öppen. Vid tanken på en hel del av dessa olyckliga, icke mänskliga varelser ens, som hava kommit till världen med en från början slocknad intelligens och egentligen leva på djurets stadium, kan samhället naturligtvis icke frånkänna sig principiellt rätten att kunna taga liv…”
Som förälder till en sådan person som jag uppfattar att Engberg syftar på med sin beskrivning, är jag själaglad att det fanns obekväma personer som bjöd honom och hans åsiktsfränder motstånd. För utan dem hade människor som min dotter idag kanske sorterats ut för dödshjälp om deras existens inte kunde motiveras genom deras samhällsnytta. Och utan de obekväma hade vi kanske fortfarande steglat och rådbråkat våra fångar till döds inför en jublande pöbelhop. Och utan dem hade vi alldeles säkert låtit männen ta hand om politiken och hänvisat kvinnorna och deras ”breda kjolar” till hemmet.
Så är Jens Ganman en person som kommer att beskrivas som en framsynt sanningssägare så småningom? En tänkare vars samhällskritik betraktas som sunt förnuft om tio eller hundra år? Inte vet jag. Men obekväm är han och sådana behöver vi fler av även om de skapar skavsår i konsensusland.
Jörgen Huitfeldt är chefredaktör på Kvartal.
