Sociala medier gör det lätt att snabbt skapa stora drev mot enskilda personer vars åsikter man inte delar. Allt oftare riktar sådana kampanjer in sig på den enskildes arbetsgivare – som uppropet i veckan för att få bort Alice Teodorescu som politisk chefredaktör för Göteborgs-Posten. Det är ett fenomen som fräter på demokratins fundament, och som samhället måste skydda sig mot. 

Det finns en trend i samtiden – som så ofta startad i den anglosaxiska kultursfären – som går ut på att hindra meningsmotståndare från att föra fram åsikter, snarare än att bemöta deras argument. I engelskspråkiga sammanhang talar man om No platform policy eller deplatforming, dvs det handlar om att beröva en person en plattform från vilken åsikter kan föras fram. På svenska skulle företeelsen kunna benämnas ”deplattformering”. 

En variant av deplattformering är oproblematisk: En privat organisation kan slå fast att man inte kommer att ge utrymme åt personer som ger uttryck för vissa åsikter. På denna grund nekar man följaktligen människor medlemskap, befattningar eller möjlighet att tala på sådana organisationers arrangemang.

En sådan ”deplattformeringspolicy” finns det principiellt och i normalfallet inte någon anledning för en utomstående att ha synpunkter på. Tvärtom kan hävdas att det fria föreningslivet bygger på att likasinnade fritt ska kunna sluta sig samman och att detta förutsätter att man måste få utesluta sådana som inte är just likasinnade. Så långt, allt gott och väl.

En annan form av deplattformering har emellertid också uppstått, och har blivit särskilt kännbar för enskilda personer. Man kan i dag enkelt skapa stora drev genom att utnyttja sociala medier. Om en samhällsdebattör – ofta handlar det just om samhällsdebattörer – uttrycker en åsikt man ogillar, kan man vända sig direkt till vederbörandes arbetsgivare, uppdragsgivare eller annan person till vilken han eller hon är i beroendeställning. Ett dagsaktuellt exempel är det upprop riktat mot Göteborgs-Posten som initierades av en lektor vid Göteborgs universitet, med syftet att förmå tidningens ledning att avsätta Alice Teodorescu som politisk chefredaktör. 

Denna företeelse är elakartad på två sätt: dels är den skadlig för samhället i stort, dels kan den skada den enskilde, både ekonomiskt och med avseende på rykte och anseende.

Sådana kampanjer syftar således inte bara till att ta ära och heder av en enskild individ. Man försöker också, med vett och vilja, beröva vederbörande levebrödet.

Företeelsen är samhällsskadlig eftersom den, uttryckligen och uppsåtligen, syftar till att beröva enskilda personer möjligheten att utöva sin grundlagsfästa yttrandefrihet. Den förgiftar således inte bara tonen i det offentliga samtalet, utan innebär ett direkt angrepp på en av grundvalarna för ett fritt och demokratiskt samhälle. Faktum är att handlingen inte så lite påminner om den gärning som kan leda till straffansvar enligt 18 kap 5 § brottsbalken:

Den som övar olaga tvång eller olaga hot med uppsåt att påverka den allmänna åsiktsbildningen eller inkräkta på handlingsfriheten inom politisk organisation eller yrkes- eller näringssammanslutning och därigenom sätter yttrande-, församlings- eller föreningsfriheten i fara, dömes för brott mot medborgerlig frihet till fängelse i högst sex år.

Detta brott mot medborgerlig frihet, som i praktiken varit en sällan använd brottsrubricering, förutsätter att det skett en annan brottslig handling, i form av olaga tvång eller olaga hot. Att bara uppmana en arbetsgivare att deplattformera någon utgör givetvis inte en sådan handling, med mindre än att en komponent av hot eller tvång förekommer. Men lagrummet påminner om att lagstiftaren tidigare – brottet ifråga har funnits i drygt ett halvsekel – identifierat och ringat in ett samhällsskadligt fenomen som har väsentliga beröringspunkter med deplattformering. 

Förtal ett tandlöst verktyg

Det verkligt otäcka med deplattformeringsaktioner riktade mot enskildas arbets- och uppdragsgivare är emellertid att det är ett tilltag som riktar sig just mot en enskild. Sådana kampanjer syftar således inte bara till att ta ära och heder av en enskild individ. Man försöker också, med vett och vilja, beröva vederbörande levebrödet. Lagstiftaren har också försökt att ringa in likartade företeelser genom ärekränkningsbrotten i 5 kap brottsbalken. I dessa ärekränkningsbrott ingår bland annat förtal. I många fall torde försök till deplattformering kunna uppfylla de grundläggande kraven för  just förtal. 

Problemet med förtal är emellertid att det ofta är ett tandlöst verktyg för den enskilde som utsatts. Den som spritt uppgifterna kan gå fri om uppgifterna är sanna och att det givet omständigheterna var försvarligt att lämna dem. Förtalsbrottet utgör ett ingrepp i yttrandefriheten, varför lagstiftaren följaktligen har gjort det mycket svårt att få någon dömd. Dessutom lyder förtal normalt inte under allmänt åtal. Det krävs, för att åklagare ska befatta sig med saken, att det bedöms vara påkallat från ”allmän synpunkt”. Den enskilde som förtalats är därmed oftast hänvisad att väcka enskilt åtal, men då får man själv stå för kostnaderna för den yrkesskicklige advokat som ska driva saken åt en. Och det tenderar att bli dyrt. 

På så vis finns det flera inbyggda hinder för att få någon dömd för förtal. Ordet ska, så långt möjligt, vara fritt.

Det finns goda skäl för lagstiftaren att överväga en helt ny brottsrubricering.

Frågan är om dessa hinder i lagstiftningen – det mycket snäva lagrummet, kravet på enskilt åtal med risk för att behöva stå för hela rättegångskostnaden – är motiverade när det gäller deplattformering. Hindren finns inbyggda för att skydda yttrandefriheten. Men syftet med företeelsen deplattformering är ju det omvända: att begränsa vad som sägs i offentligheten, och vilken åsikts- eller faktamässig materia som allmänheten får tillgång till. Det är svårt att se varför sannings- eller försvarlighetskriterierna för förtal skulle vara relevanta när agerandet inte syftar till att sprida information till allmänheten, utan tvärtom att hindra någon från att göra just det. Att målmedvetet försöka förmå en arbetsgivare eller uppdragsgivare att avsluta sin relation med någon, måste anses innebära ett särskilt allvarligt intrång i den enskildes privatsfär. Det är därför inte heller helt väsensskilt ifrån brotten mot frihet och frid enligt 4 kap brottsbalken, och då särskilt ofredande enligt 4 kap 7 §. Dessa brott lyder under allmänt åtal. 

Givetvis är det, som alltid när man rör sig på de grundläggande fri- och rättigheternas område, viktigt att vara ytterst noggrann i gränsdragningen mellan sådana beteenden som det finns skäl att beivra på grund av dessas skadliga effekter för såväl samhället och individen, och övrigt bruk av yttrandefriheten. Det finns således exempel då hänvändelser till någons arbets- eller uppdragsgivare kan vara fullt påkallade, exempelvis då det rör sig om så kallad visselblåsning i fall då en anställd eller uppdragstagare agerar brottsligt, vårdslöst eller annars i strid mot gällande regelverk. Men väl att märka är i sådana fall syftet något helt annat än att sätta yttrandefriheten i fara. 

Det finns goda skäl för lagstiftaren att överväga en helt ny brottsrubricering. Innebörden skulle vara att det allmänna, enligt strängare kriterier än de som gäller för förtal, lagföra den som ägnar sig åt, eller i stor skala uppmuntrar andra att ägna sig åt, opåkallade hänvändelser till någons arbets- eller uppdragsgivare, med det uppenbara syftet att inskränka denne någons yttrandefrihet. På så vis kan demokratin skydda sig mot ett fenomen som fräter på yttrandefriheten och det sansade demokratiska samtalet.