Utforska Kvartal

Längre tillbaka i tiden fanns det ett normgivande ordspråk inom politik och samhällsförvaltning. Ordspråket löd: ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”. Normen knyts ofta till den socialdemokratiske socialministern Gustav Möller. Vilket det nog ligger en hel del i. Det sociala samhällsbygget som bekostades med insända skattekronor från ett hårt arbetande folk behövde vändas på flera gånger om för att de verkligen skulle användas på bästa tänkbara sätt för människorna i vårt land. Philip Syréns redogörelse för hur staten och bedragare i föreningar samverkar för att slösa bort folks skattepengar är ett av de mer övertydliga tecknen på att normen för samhällsbygget har skiftat karaktär. ”Folket” är inte längre så viktigt för politiken och förvaltningen. Att en somalisk förening kan stjäla 1, 5 miljoner av folkets skattepengar utan att ens bli åtalade eller behöva betala tillbaka pengarna; det känns extra kymigt. Somalierna i Sverige skulle behöva massiva insatser för att fler ska komma i arbete och självförsörjning. Staten bistår i det här fallet i stället med inskolning i hur man ljuger och stjäl. Alla de här bidragspengarna och förundersökningsnedläggningarna som staten bjuder bedragare på är förstås illa nog. Men de stora problemen med att glömma det arbetande folkets helt avgörande roll för välfärdssamhällets ordning och reda; de finns på andra områden. Utan en normgivande arbetslinje som genomsyrar allt från invandring till pensionssystem och som styr över utbildning och bidragsregler så kommer Sverige att steg för steg bli ett allt mer hårt och elakt samhälle. Vilket verkligen vore en förslösande stöld från det svenska folkhemmet.

Med en dåres envishet återkommer jag till det enkla test som både privatpersoner och MUCF borde begagna sig av framöver. (Jo, jag är medveten om att en del uppdragsbeskrivningar, styrdokument mm försvårar en övergång före helgen, men ändå.) • Har föreningen en ”sund kärna” som står på egna ben, dvs engagerade medlemmar som arbetar ideellt och betalar en medlemsavgift? (Tänk Scouterna, valfri idrottsförening.) • Har föreningen sina rötter i begripliga, meningsfulla och ”riktiga” aktiviteter och verksamheter som du och jag begriper oss på? (Tänk scouthajker, innebandyturneringar, återkommande rollspelskvällar eller poesiuppläsningar.) • Är föreningen i grunden ointresserad eller oengagerad i dagspolitik, att ”nå ut i debatten”, framstå som offer och aldrig hört talas om knepiga förkortningar som tex MUCF? Är svaret JA på detta tre enkla frågor ska stöd i någon grad vara en god idé. Är svaret NEJ på en eller flera…värt att kolla verksamheten en extra gång.

Den här typen av historier har man läst så många gånger. Jag tycker det är intressant att det inte verkar finnas ett större politiskt tryck på att strypa bidragskranen till den här typen av föreningar som verkar ha som affärsidé att finansiera ett bekvämt liv med bidrag. Det är svårt att slå bort tanken att det finns en opinion som vill att det ska vara ganska lätt att få de här pengarna. Kan det vara så att många gärna ser att det ska fungera så här för att alternativet är att det blir för oattraktivt att driva olika intresseföreningar? Jag skulle gärna se en ärligare debatt i så fall för det verkar uppenbart inte handla om enskilda undantag.

MUCF och andra bidragsgivare till stora som små föreningar har länge varit en guldgruva för fifflare och opportunister. Den som lärt sig myndighetslingot och de rätta nyckelorden kan lätt sätta i system att skriva vinstdrivande ansökningar på skattebetalarnas nota. Tidigare har det skett med lite eller obefintlig kontroll. Men sötebrödsdagarna för välfärdsbedragarna inom föreningsverksamheten verkar lyckligtvis ha haft sin peak. Det bådar gott att det är MUCF själva som granskat och begärt tillbaka pengarna.