Utforska Kvartal

”They’re making crime illegal”. Flera fina formuleringar i den här texten – Simon låter som en riktig levnadskonstnär. På något vis beundrar jag den som är tillfreds med att dricka en ljummen 7,2:a i parken och så lojal med sina vänner att han köper gräs åt dem trots att han inte vill röka själv – till och med när ”the sky man” tittar. Uppfriskande att läsa en sån här text i Kvartal tyckte jag!

Underhållande skrivet, men jag undrar ju lite om texten är menad att ta på allvar, eller om den är någon slags performance? Hur som helst hade jag ingen aning om det var så utbrett med skogsrejv inklusive tillhörande utesex i Malmö. Är det i Pildammsparken det händer?

En läsare skriver: ”Berätta för mig som om jag var fem år varför vi inte får vara svenskar som är födda av svenska föräldrar och har svenska anor.” 1. Vi måste släppa den där nappen att etniciteter är färdiga och oföränderliga saker. 2. Ingen säger att man inte får vara svensk. Exempel: Mina barn har en mamma vars släkt kommer från Halland. Svenska anor. Kåv, gökbök och allt det där. Deras pappa (jag) är född och uppvuxen i Stockholm och har föräldrar från Sydamerika, med ett släktträd som i sin tur sträcker sig till bland annat södra Europa. Betyder det att barnen är mindre svenska än deras mamma? Nej. Och just det här ser vi redan runt om i Sverige (som Jörgen också nämner): Det finns många svenskar vars släktträd inte längre stannar i Hylte i Halland. Om vi istället tar mig själv som exempel vad gäller etnicitet: Jag känner starka band till sydamerikanska länder, samtidigt som jag vet att jag är svensk. Däremot är jag totalt ointresserad av mitt eventuella släktträd i södra Europa. Jag identifierar mig ungefär lika lite med spanjorer, portugiser, italienare (okej, italienare är ändå ganska coola) och fransmän som med neandertalmänniskan. Vad säger det? Jo, att även etnicitet är något föränderligt. Jag tror att vi måste vara öppna för att svensk etnicitet inte behöver vara densamma i dag som den var för femtio år sedan. Det betyder inte att svenskheten försvinner. Det betyder att den fortsätter utvecklas. Att vi inte är Nordkorea. Problemet är att många på båda sidor av den här debatten har svårt att acceptera att man kan vara både svensk och något annat. Eller något annat och svensk. Hänger ni med? Vissa svenskar vill frysa svenskheten vid ett historiskt ögonblick och behandla den som något färdigt och avslutat. Samtidigt finns det stora invandrargrupper i Sverige som också fryser sin etnicitet, trots att de sökt sig hit. Grupper som av olika skäl historiskt har levt åtskilda från andra folkgrupper, långt innan de kom till Sverige. De har ofta ett mindre flexibelt etnicitetsbegrepp. Därför räcker det inte att bara etniska svenskar öppnar upp sin syn på etnicitet. Om man vill leva i ett Sverige där vi kämpar åt samma håll måste vi också acceptera att etnicitet inte är något statiskt. Det gäller svenskar med rötter i Halland. Det gäller svenskar med rötter i Palestina, Kurdistan, Assyrien och Somalia. Och det kommer att gälla deras barn ännu mer än det gäller oss.

Hakade också upp mig detta när jag lyssnade DN:s intervju med Allard. Jag tror att många, särskilt historiskt (historiskt som i för några år sedan), faktiskt spelat dumma när de ställt den frågan. Att de velat framstå som så pass progressiva, öppensinnade, och färgblinda att de överhuvudtaget inte förstår begreppet etnicitet. Och det kan förstås väcka irritation i vardagliga sammanhang där man inte lägger någon värdering i vare sig begreppet eller etniciteten utan bara använder det i ett deskriptivt sammanhang. Då kan irritationen – ”du fattar ju vad jag menar!” – vara befogad. Men den som använder etnicitet som en politisk och värderande faktor kan inte avfärda den här typen av definitionsfrågor på samma sätt. I egenskap av politiker som uppenbarligen lägger stor politisk vikt vid begreppet ”etniska svenskar” så har du en skyldighet att kunna leverera en definition av begreppet för att folk ska fatta vad du menar. Jag satt själv och tänkte på liknande exempel som Jörgen när jag hörde Allard avfärda DN-frågan som dum. Den som vill bygga politik på att urskilja etniska svenskar behöver givetvis också kunna definiera begreppet. Annars bör man inte använda det politiskt. Vilket leder till mitt svar på Jörgens inledande fråga: Nej, fler borde inte prata om etnicitet. Allra minst de som kränks över att avkrävas en definition av begreppet.

Jörgen Huitfeldt skapar ordning och reda i svenskheten. Den som föds i Sverige av en mamma som är svensk medborgare (eller där barnets pappa är svensk medborgare) blir själv svensk medborgare. På samma sätt blir den som ansöker om och beviljas medborgarskap också svensk medborgare. Staten har nu äntligen lagt in lite mer värde i medborgarskapet. Så den formella delen av svenskheten är klar och tydlig och kommer bli än mer klar tydlig när åren går: Den som är svensk medborgare är svensk. Huitfeldt reder också ut det där med den svenska etniciteten. Den är inte så mycket att hålla i handen framöver. Andelen utomeuropeiskt födda personer i befolkningen växer stadigt och ligger nu på runt tjugo procent. Vilket realpolitiskt gör etniciteten till en sidofråga. Vilket inte minst SD: s Jimmie Åkesson tidigt har insett. Han började ganska tidigt tala om den ”öppna svenskheten” som är ”öppen och välkomnande för den som vill, som anstränger sig och som visar respekt.” Jörgen Huitfeldts stora poäng är förstås att om den svenska etniciteten i sig inte ska ha någon större betydelse för svenskheten så gäller ju samma sak för samer, somalier, syrier och palestinier. Och för alla andra etniciteter. Utan en sådan allomfattande nedprioritering av etniciteterna så vore det ju mycket märkligt att I Sverige plocka bort just den svenska etniciteten medan man fortsatt låter folk från annat håll hänvisa till sina etniciteter när de beter sig tokigt. ”Formellt svensk” är således en viktig del av svenskheten. Den andra delen vill jag gärna kalla för ”socialt svensk.” (Vilket är ungefär det som Huitfeldt, Åkesson med flera talar om som den svenska identiteten och viljan att bete sig som svenskar gör.) ”Socialt svensk” tycker jag fångar in både individens och statens ansvar på ett tydligare sätt. Ett par exempel. Det är ju som bekant val snart. Mellan 87 och 89 procent av de infödda svenskarna använder sin rösträtt i varje val. Vilket är en viktig del av den sociala svenskheten. Bland de utomeuropeiskt födda är det däremot bara lite drygt hälften som röstar i lokalvalen; där man inte behöver vara formell svensk för att få delta. I riksdagsvalen – där enbart formella svenskar får delta – sjunker också valdeltagandet på den utomeuropeiska sidan. I det svenska valet 1982 var det ytterst liten skillnad i valdeltagandet mellan infödda och inflyttade. I valet 2022 var valdeltagandet runt 25 procent lägre hos de inflyttade formella svenskarna. Genom ett kvarts sekel av massinvandring har också en allt större del av de inflyttade hamnat i utanförskapsområden som bland mycket annat elände präglas av lågt valdeltagande. Den formella svenskheten är nu som sagt på väg att förstärkas. Den sociala svenskheten behöver nu samma uppgradering från statens och individernas sidor. Statens ansvar är först och främst att hålla invandringen på så låga nivåer att den sociala svenskheten har en chans att hävda sig. Annars gör nog etniciteten snart en hårdför comeback.

Mycket välskriven text som i allt väsentligt ligger nära hur jag ser på frågan. Några tankar: 1. Frågan om identitet är avgörande. Målsättningen för politiken kan inte enbart vara att människor lär sig svenska och kommer i arbete. Ambitionen måste också vara att fler blir, med Lawen Redars ord, ”svenska i hjärtat”. Det finns många unga människor som är födda och uppvuxna i Sverige, främst i utsatta områden, men som ändå inte upplever sig som svenskar. I vissa fall tycks de befinna sig i ett identitetsmässigt mellanrum. För dessa blir politiken i en snäv mening inte ”integration” (de har inte invandrat någonstans ifrån). Det handlar snarare om behovet av en politik som motverkar parallellsamhällen och stärker en gemensam svensk identitet. Samtidigt tror jag att identitet, på ett psykologiskt plan, är mångbottnad. De flesta av oss bär flera. Jag kan vara man, ateist, AIK-supporter, pappa, golfare och annat. Detsamma gäller i viss mån den nationella och kulturella identiteten. Jag är exempelvis svensk, men om någon skämtsamt säger ”typiskt er iranier” förstår jag vad personen menar och tar inte illa upp; min persiska bakgrund är trots allt också en del av vem jag är. För att vara ”svensk i hjärtat” tror jag dock att den svenska identiteten behöver vara den primära nationella identiteten. Om jag befinner mig utomlands och någon frågar varifrån jag kommer svarar jag alltid Sverige. Om personen därefter blir förvånad kan jag förklara min bakgrund. För mig finns ingen motsättning där. 2. Jag förvånas ibland över att fler inte ser det problematiska i att tala om ”folkutbyte” i etniska termer. När detta görs av vissa politiker hamnar alltid jag och många med mig i kategorin icke-svenskar. Ibland i inte så trevliga termer av att vi hotar svenskar/svenskheten. Det skapar en uppenbar motsägelse. Hur förväntas jag och andra med svensk identitet reagera på ett budskap som å ena sidan säger att Sverige är för svenskarna, men å andra sidan definierar oss ut ur svenskheten? Om målet är en starkare gemensam nationell identitet och patriotism är det svårt att se hur en etnisk definition av svenskhet bidrar. 3. Samtidigt finns en viss diskrepans mellan den teoretiska diskussionen och människors vardagliga erfarenheter. Jag tror aldrig att jag har haft grannar eller kollegor som betraktat mig som något annat än svensk. De flesta bryr sig mest om huruvida man talar samma språk, delar grundläggande sociala koder och behandlar andra väl. Var mina föräldrar kommer ifrån, eller var jag är född, är för de allra flesta ganska ointressant. Och kanske finns här något viktigt att ta fasta på: den svenska gemenskapen är i praktiken mindre fokuserad på etnicitet än den politiska debatten får den att framstå.