Utforska Kvartal

Nja, tänker jag. Att framtiden skulle bli ”exakt som vi gör” istället för att bli som den blir; det har jag svårt att tro. Vi människor lever här och nu. Det är här och nu vi verkar. Bland oss finns förstås alltid historiker och visionärer som vill få oss att sätta in vår samtid i dåtidens eller framtidens ramar. Vilket oftast är trams. Invandring/Folkvandring är besvärliga spörsmål som dunkat på många portar.

Är genuint kluven till att myndigheter ska ligga i förorter. Å ena sidan är det toppen med billigare hyror och större underlag av folk dagtid i mindre attraktiva områden. Men samtidigt känns det lite väl snålt att trycka ut statens funktioner i betonglådor i periferin. Vad ska utländska besökare tänka? Vill vi inte att det ska ha en viss status att jobba på myndigheter? Dock blir ju city väldigt tråkigt om det bara ligger massa statskontor där i stället för verksamheter som är öppna för allmänheten. I Rissne är alternativkostnaden lägre.

Ett mantra jag stolt levt med sedan jag på närmare håll fick se hur livet i ett gruppboende för funktionsvarierade ser ut (fantastiskt) är ”ett samhälle ska bedömas efter hur de svagaste behandlas”. Jag minns också de rumänska barnhemmen som öppnades efter murens fall — minnesbilderna finns kvar av fruktansvärda övergrepp mot samhällets svagaste. Efter att ha läst den här texten känns mantrat genant felformulerat — von oben, privilegierat, aningslöst. ”Ett samhälle ska bedömas efter vilka möjligheter vi erbjuder den enskilde att nå sin fulla potential” vore kanske bättre? Men faktum är att svensk funkisstrategi länge varit att hjälpa till så hög grad av oberoende som möjligt. Det borde kanske gälla för hela välfärdssektorn i högre grad. De höga förväntningarnas egalitarism?

Som Steinbeck och Sandström redan konstaterat är stora delar av vindkraftsbranschen konkursmässig. Och vad spelar det för roll att det bara kostar 25-50 öre med vindel när allt som produceras måste dumpas med förlust på export, eftersom det råder enorm överproduktion när elen inte behövs. Det Kåberger och nära nog alla andra kärnkraftsmotståndare sällan nämner är att själva elpriset idag utgör en allt mindre del av totalkostnaden. Som Josef Fransson skriver i Second Opinion har Svenska Kraftnäts investeringsbehov gått från mindre än en miljard före den stora vindkraftsutbyggnaden till att idag ligga på runt 15 miljarder. TIll 2029 kommer 25 miljarder årligen att behövas för nätutbyggnad, till stor del för att hantera den stora andelen förnybart i systemet.