Poddar
Senaste poddavsnitten
Senaste artiklarna
Poddar
Senaste poddavsnitten
Senaste artiklarna
Vad tycker du?
30
Tankar
Vad tycker du?
41
Tankar
Nathalie Rothschild
Poddproducent
•
4 Tim
Tycka vad man vill om idén och hur den formulerades på hemsidan men de som grundade sin kritik på att detta initiativ utgjorde rasism och som sedan skickade rasistiska mejl och hot till Eoto framstår som hycklare. Det handlar dessutom om en tillfällig simbassäng som en teater uppfört och som är öppen för allmänheten under en begränsad period under vilken vissa dagar är reserverade för partnerorganisationer. Eoto är en sådan organisation och har sin specifika målgrupp som de ville öppna upp för. Men skulle de verkligen ha ”rasvakter” vid ingången som visa verkar tro?
Erik Högström
Fördjupningsredaktör
•
4 Tim
Jag undrar verkligen om detta någonsin skulle ha ägt rum på riktigt. Hur skulle det ha fungerat när ett polskt barn ville leka i vattnet. Skulle en barsk tysk tant säga nej och hänvisa till barnets hudfärg? Förklara konceptet trygga run för strukturellt diskriminerade för en badsugen 8-åring? Har svårt att de se det framför mig, låter mer teori än praktik
Vad tycker du?
116
Tankar
Magnus Thorén
Programledare
•
6 Tim
Jag har jobbat på både starkt mans- och kvinnodominerade arbetsplatser och redaktioner. På SR var jag oftast till stora delar inordnad i en mestadels kvinnlig befälsordning från stort antal kollegor, gruppchefer upp till vd och styrelseordförande. På Finanstidningen (och tidiga Kvartal för den delen, bättre nu) not so much. Könet spelar roll när det gäller jargong och atmosfär, inget snack om det. Men jag har trivts bra i båda strukturerna, och ärligt talat: social kompetens, humor och gott debattklimat slår könsfördelning och mångfaldsarbete etc varje dag i veckan, överallt.
Jesper Andersson
Poddproducent
•
11 Tim
Har bara skummat boken, men instämmer helt med Wyndhamn utifrån det. Det är en angelägen fråga. Inte minst eftersom jämställdhetsPOLITIKENS övergripande mål är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Men flera av författarnas slutsatser känns betydligt större än underlaget. Inte minst resonemanget om makt. Författarna visar övertygande att kvinnor är i majoritet på en stor del av landets myndigheter. Men därifrån är steget långt till slutsatsen att kvinnor därmed ”innehar den statliga makten”. Att en myndighet har 70 procent kvinnliga anställda säger inte i sig hur makten är fördelad inom organisationen, vilka som sitter på de mest inflytelserika posterna eller hur besluten faktiskt fattas. Det blir extra intressant eftersom författarna själva återkommande anklagar det etablerade jämställdhetsperspektivet för cherrypicking – för att lyfta fram statistik som visar kvinnors underordning och bortse från sådan som pekar åt motsatt håll. På ett ställe skriver de rentav att fakta som stöder tesen att kvinnor är förfördelade ”väljs ut”, medan omständigheter som talar för att män missgynnas ”systematiskt utelämnas eller tonas ned”. Men gör författarna likadant som dem som de kritiserar? När chefssiffror stärker tesen lyfts de fram, som att 67 procent av cheferna på Åklagarmyndigheten är kvinnor. Någon motsvarande systematisk kartläggning av chefer eller ledningsgrupper på myndigheterna redovisas däremot inte. Den stora kartläggningen, och därmed en viktig del av belägget för det ”nya matriarkatet”, handlar om könsfördelningen bland alla anställda. Det betyder förstås inte att slutsatsen är fel. Men om man vill göra anspråk på att beskriva vem som har makten, och samtidigt anklagar andra för att välja de siffror som passar den egna världsbilden, hade det varit klädsamt att vara särskilt noggrann med att inte göra samma sak själv.