Artiklar

Hur uppfattar ni SR och då främst radions rapportering inom nyheter, samhällsfrågor och aktualiteter?

Samtidigt är de svikande förtroendesiffrorna inte något SR behöver bry sig om, åtminstone ur ett finansieringsperspektiv. Nuvarande Tidökonstellation har ställt sig bakom att fortsätta skicka skattemiljarder till SR, SVT och UR. Tio miljarder om året närmare bestämt. Hade partierna varit missnöjda med den nu gällande ordningen och velat göra förändringar, hade de enkelt kunna införa finansiering via avgift, likt Netflix-prenumeration.

Har högerväljarnas förtroende för andra medier, som dags- och kvällstidningarna till exempel, gått neråt på samma sätt eller är det just public service de genom åren tappat förtroende för? Tycker mig ha läst att högerväljare har lägre förtroende för institutioner i stort. Vore intressant att veta om det återspeglas i den här undersökningen.

Hur uppfattar ni SR och då främst radions rapportering inom nyheter, samhällsfrågor och aktualiteter?

Samtidigt är de svikande förtroendesiffrorna inte något SR behöver bry sig om, åtminstone ur ett finansieringsperspektiv. Nuvarande Tidökonstellation har ställt sig bakom att fortsätta skicka skattemiljarder till SR, SVT och UR. Tio miljarder om året närmare bestämt. Hade partierna varit missnöjda med den nu gällande ordningen och velat göra förändringar, hade de enkelt kunna införa finansiering via avgift, likt Netflix-prenumeration.

Har högerväljarnas förtroende för andra medier, som dags- och kvällstidningarna till exempel, gått neråt på samma sätt eller är det just public service de genom åren tappat förtroende för? Tycker mig ha läst att högerväljare har lägre förtroende för institutioner i stort. Vore intressant att veta om det återspeglas i den här undersökningen.

Det går knappt att föreställa sig den djupa sorg och ilska som 15-årige Aihams nära och kära måste känna. Hur en pojke som nyss gjort det nationella provet i högstadiet och som några dagar senare skulle börja på ett extrajobb rycktes ifrån dem. Som i så många andra gängdåd handlar det om total brutalitet och feghet från gärningsmännens sida. Mördaren tycks ha skjutit de tre som gömt sig, med någon slags idé om att sannolikheten att döda ”rätt” person ökade om han sköt allihop. Att jag i reportaget inte berättar mer om de andra offren beror på att jag har lyckats få mer information om Aiham än om dem. Det är viktigt att nämna att alla som sköts är offer som måste få rättvisa.

LKAB har i flera år försökt få igång brytning av den stora Per Geijer-malmen i Kiruna, som pekas ut som en av Europas största fyndigheter för sällsynta jordartsmetaller. Problemet är bara att gruvverksamheten inkräktar på de renbetesmarker som används av Gabna sameby under sommartid. I december avbröt samebyn samverkansavtalet med gruvjätten. ”Statliga gruvbolaget LKAB vill producera konfliktmineraler på urfolksmark utan samtycke och med smulor i ersättning…” hette det i Gabnas pressmeddelande. (NSD 1/12) Så det lär nog bli fortsatt brytning i Kongo ett tag till.

Stavrum hänvisar till en ”vädjan om medmänsklighet” som anledning till att kasta journalistikens krav på konsekvensneutralitet och allmänintresse åt sidan. Jag håller med om att ett eventuellt självmordsförsök inte är något man lättvindigt bör skriva om. Inte heller i fallet Jagland. Det bör inte påverka övrig rapportering i frågan och säger varken något om eventuell skuld eller oskuld. Men det blir väldigt märkligt när Stavrum vidare i debatten slår fast att Jaglands sjukhusvistelse är ett ”resultat av påfrestningarna” efter avslöjandet om kontakten med Jeffery Epstein. Vad har påfrestningarna bestått av? Ett enormt medialt tryck som Stavrums egen redaktion varit delaktig i. Borde dessa publiceringar aldrig ha skett? Kommer Nettavisans bevakning av denna fråga nu att minska i styrka? Om inte, hur motiverar Stavrum det ”medmänskligt försvarbara” i att utöva påfrestningen som drivit Jagland till sjukhusbädden medan det anses ”omänskligt” att skriva om resultatet? Oförståeligt.

Självmord är något av det mest känsliga att skriva om. Det brukar sägas att man ska vara extremt försiktig med att skriva om hur någon begår självmord, eftersom tillvägagångssätt kan smitta. Men att det totala tabut är borta är sunt. Att det inte skrevs brett att Harry Martinsson tog sitt liv genom att hugga sig själv med en sax, utan att det i stället var en sak som bara vissa invigda visste, var märkligt. Men frågan är genuint svår

Detta fall visar hur svårt det är att leva upp till retoriken om att fler brottslingar ska utvisas. Lätt på pappret men svårt om man ska leva som man lär, d v s inte utvisa folk till situationer där de riskerar förföljelse eller annan omänsklig behandling. Det finns ett pris att betala för en hårdare utvisningspolitik. Är den svenska självbilden redo för att betala det?

Aktiviströrelsen Queers for Palestine, som protesterar mot situationen i Gaza och på Västbanken och som kräver att hbtq-rörelsen tar ställning för Palestina, kanske bör engagera sig i detta fall? För visst ska man kunna få leva som homosexuell i Gaza?

Ska man verkligen kunna belönas för att man begår ett grovt brott? Det blir ju konsekvensen av tingsrättens dom.

"Jag identifierar mig som fattig”, som Amanda Schulman hade sagt.

Som svartskalle har jag dispens från vintersportstvånget – men jag ska inte kasta pjäxan i skidhuset. Precis som Lundberg skriver utbrister jag högt varannan gång jag handlar på Ica. Jag kan dock rekommendera Fritidsbanken, där alla kan låna sport- och friluftsutrustning gratis i 14 dagar. I en kort passage skriver Lundberg att han hyser större sympati med dem som enligt SCB inte skulle klara en oförutsedd utgift på 14 000 kronor. Men det han i övrigt skriver blir ett hån mot just dessa. Jag läser Sveriges Stadsmissioners rapport om materiell fattigdom som fördubblats 2024 jämfört med 2021. Det innebär människor som inte har råd med näringsriktig mat varannan dag, två par skor eller tillräcklig uppvärmning av bostaden. Enligt Stadsmissionen söker sig allt fler till dem för att få mat. I rapporten intervjuas en ensamstående undersköterska och en arbetslös industriarbetare som får matstöd. Det är om dessa vi journalister måste berätta, även när de inte hör till DN:s målgrupp.

En gång åkte jag skidor. Det var för cirka två veckor sedan. Jag blir inte jätteledsen om jag aldrig behöver göra om det. Men å andra sidan, vad gör man inte för sina barns skull? De måste ju få uppleva fjäll och helst också alper. Jag har förstått att man kan bli orosanmäld om man nekar sina barn den upplevelsen. Och jag har också förstått att den inte går att mäta i pengar. Men Soldatens ärtsoppa? Nej, där går gränsen.

Underhållande observation av medieparnassens kamp för att få vardagspusslet att gå ihop med ynka 60 000 i månadslön. Men med det sagt kostar det att bo i huvudstaden, i alla fall om man inte tillhör den priviligierade elit som haft turen att ha föräldrar/farföräldrar med hyresreglerad innerstadslägenhet. Och den som vill köpa sig till ett vanligt svennigt villaliv på mindre än en timmes pendelavstånd från city behöver uppemot två Lundbergslöner för att slippa njurförsäljning. (Bara att parkera Teslan på gatan mellan Åre-resorna kostar 20 000 om året, och då har man inte ens sin egen plats.)

Även om jag skriver detta från sportlovssemester (dock det mer frugala Kungsberget) så kan jag identifiera mig med Patrik Lundberg. Det är något sjukt i att en medelålders journalist med en okej karriär inte kvalar in i gruppen som självklart kan åka en vecka till Sälen på sportlovet. Vem kan då göra det? Vad är det för groteskt samhälle vi har skapat? Och man kan inte ens klaga utan att bli förlöjligad.

Att leva är att prioritera. Så enkelt är det.

Jag såg Morgan Johanssons delning av ett inlägg på X om "etnisk rensning" och jag tänkte: "Men snälla Morgan, hur tänker du?" Morgan Johansson är en socialdemokratisk partiveteran. Han har suttit i riksdagen sedan 1998, haft statsrådsuppdrag som bl a justitie-migrations och inrikesminister i 12 år mellan 2002 och 2022. Sedan mer än 12 år tillbaka har Johansson en plats i S-partiets högsta ledning. I inlägget anklagade en annan S-man SD för att verka för "etnisk rensning" i och med att företrädare för partiet uppskattande kommenterat att antalet asylsökande till Sverige minskar. Att stå upp för en "stram migration" där antalet invandrare minskar är också en betydelsefull del av den socialdemokratiska politiken inför valet. Att jämföra en sådan politik med etnisk rensning är - vare sig det är är SD eller S eller båda man vill klaga på - är kort sagt helt absurt. Etnisk rensning är snäppet under begreppet "folkmord". Menar Morgan att det är sådant som hans parti ägnar sig åt?

Jag kan bara uppfatta det här som att LKAB misstänker att pengarna som bolaget pumpar in i stadsflytten försvinner ner i fel fickor, även om det inte sägs rakt ut. Gruvjättens nota för stadsomvandlingen uppgår enligt bolaget till över 20 miljarder, till det tillkommer bidrag till Kiruna kommun på ytterligare runt 7,5 miljarder. Med dessa gigantiska summor framstår ju några miljoner hit eller hit närmast som felräkningspengar – vilket förstås ökar risken för att pengar används till sånt de inte var avsedda för.

När jag läser ABF:s ansökan slås jag av att man skriver att eidfirandet i Malmö ska vara helt alkoholfritt. Kommunen har fått kritik för att sekularisera den muslimska högtiden, men så långt vill inte ABF sträcka sig. När jag talar med personer som är aktiva inom det muslimska civilsamhället och i församlingar får jag höra att kommunens eidfirande uppfattas som ett jippo, snarare än som en muslimsk högtid. Många håller säkert med. Samtidigt bör man vara försiktig med att tro att det bara finns ett muslimskt synsätt. Det gör det förstås inte – på samma sätt som det inte finns bara ett synsätt på alkohol i den muslimska världen. Synen är inte densamma i Saudiarabien och Afghanistan som i Turkiet, Albanien och Tunisien. De muslimska organisationerna verkar generellt vara tacksamma för att kommunen vill stötta firandet, men upplever samtidigt att Socialdemokraterna utnyttjar den islamiska högtiden för att vinna röster.

Nyckeln till lyckad integration är att hitta den gyllene medelvägen vad gäller att värna om de egna traditionerna och att anpassa sig till majoritetssamhället. Att kräva att alla ska anpassa sig till minoritetens livsstil och traditioner är inte rimligt och inte heller så smart om man vill kunna leva i frid och fröjd med sin omgivning.

Hur ser det ut i övervägande muslimska länder som till exempel Turkiet? Om jag nu ska lita på vad AI säger så sker samma sak där, men vanligtvis bryts då fastan i samband med byte eller avblåsning utan att det görs något större väsen av saken. Men någon som följer Süper Lig får förstås gärna upplysa om hur det egentligen ligger till med den saken.

Matchen startade alltså 17.30 och bröts för en fem minuters paus tolv minuter senare – och då med stor skyltning om att det gjordes på grund av ”den heliga ramadan”. De båda komponenterna ger i alla fall mig intrycket av att det hela var mer av ett statement än en pragmatisk lösning för fastande spelare. Annars hade man ju till exempel kunnat starta matchen 17.45 istället för 17.30 utan att göra en stor grej av det?

Utvecklingen i UK känns oroande. Jag förstår att Keir Starmer i Labour är pressad av både det Gröna partiets islamska agitation och av Nigel Farages Reform UK:s antiislamistiska agitation. Men Labour är kört om man fastnar i bråk av det slaget. UK är en ledande och självständig västnation. Och Labour ska vara ett ledande parti som vet vilken sida man hör hemma på i den stora världen och som förstår att vanligt folks liv och tankar och moral inte har något att göra med vare sig pro- eller antiislamism. Faller Labour ( och Torys) ihop så finns det stora risker för att UK blir en randstat i demokratin.

Som svar på rubrikens fråga föreslår jag i stället ett avskaffande av institutionen namnsdag. Känns omöjligt att följa med tiden oavsett om Muhammed har namnsdag eller inte. Namn ändras och ska namnsdagar ändras i samma takt blir hela konceptet rörigt.

Omsorgen för al-Aqsa-moskén verkar inte vara särskilt genuin med tanke på att en iransk missil slog ner mindre än en kilometer därifrån i söndags. Gisles text tydliggör också det faktum att det som ofta kallas ”Israel-Palestina-konflikten” inte alls är enbart en konflikt med tre inblandade parter, varav en svag (ni vet vem) och en stark (ni vet vem) som är understödd av en ännu starkare (ni vet vem). Iran är trots allt en stormakt och statsfinansiär av terrorism som genom dess proxier i de palestinska områdena, Libanon och Jemen angriper Israel. Konflikten reduceras ofta till gott mot ont, offer och förövare. När ett tiotal länder nu dras in i detta storkrig kanske det kan sjunka in hur komplext allt egentligen är och att även de människor som påverkas är komplexa. Detta är trots allt ingen "nothingburger", även om det kunde varit värre.

Påminns om att Margaret Thatcher fick öknamnet ”Thatcher, Thatcher, milk snatcher” av oppositionen och i pressen när hon som utbildnings- och forskningsminister på tidigt 70-tal drog in på gratis skollunchmjölk för barn mellan 7 och 11 år. Några år tidigare hade Labour redan dragit in på mjölken för äldre skolbarn — googlade mig nu till att det var Edward Short som låg bakom det beslutet. Tydligen kom ingen på nåt kul rim på hans namn. Short kallade dock Thatcher’s beslut för ”elakt och ovärdigt”.

Jag hörde en exiliranier säga i en intervju att man inte ser USA:s och Israels attacker som krig, utan som en ”räddning”. Över hela världen firas Khameneis död, och jag förstår verkligen att man hoppas att det här blir en räddning. Samtidigt har jag sett klipp på iranier som sörjer Khameneis död och är arga. Det visar hur splittrat läget är – och att det finns starka krafter inom Iran som kan motsätta sig ett sekulärt och demokratiskt styre.

Apropå att Trump talade rekordlänge nämnde en bekant till mig att det lär finnas belägg för att politiska tal i demokratier tenderar att vara kortare än i diktaturer/auktoritära länder. Det skulle alltså finnas en korrelation mellan anförandelängd och grad av auktoritarianism, och det är förstås inte samma sak som kausalitet. Jag frågade en AI-bot som påminde om att Fidel Castro, Nicolás Maduro och Muammar Qaddafi innehar tidsrekord vid tal i FN. Själv försöker jag hålla mig under 90 minuter när jag håller låda.

Trumps tal kommer efter några tunga veckor för USA:s president, med bakslaget i HD om tullarna, vikande opinionssiffror och inte minst att frågan om affordability (om vanligt folk upplever att de har råd) har seglat upp som ett allt större problem. Därför var talet riktat främst mot independent-väljare, de som kanske inte gillar Trumps persona, men tycker att hans politik är bra, eller åtminstone att alternativet (Demokraterna) är värre. Jag tycker personligen att Trump är mest underhållande när han improviserar, riffar likt en nutida Don Rickles. Men det vinner inte Trump några independent-röster på. Håller sig Trump i skinnet på sociala medier (ett stort frågetecken) närmaste dygnet kan Vita huset räkna talet som en framgång.

Cirka 20 sekunder (av en timme och 48 minuter) ägnades åt Ukraina, och då främst åt att påpeka att kriget aldrig hade påbörjats om Donald Trump varit president. Gårdagen var fyraårsdagen av den fullskaliga invasionen. När man inte längre trodde man kunde baxna.

I senaste korruptionsindex rapporterades att Sverige ligger på sin sämsta nivå i modern tid (fortfarande ett av världens minst korrupta länder men faller i förhållande till många andra västländer). Jag tänker dock att det länge funnits en osynlig korruption på lokal nivå som rapporteras mer sällan - eftersom det handlar om små kommuner där det bland annat är svårare att vara anonym visselblåsare och det finns täta relationer mellan beslutsfattare och fler så kallade rollöverlappningar (personer som har flera viktiga lokala uppdrag). Åsele-fallet är ett exempel på när systemet (i det här fallet via Överförmyndarnämnden) blir ett verktyg som gynnar de starka och de med kontakter, snarare än att skydda utsatta personers rättigheter.

Även om den värsta klimatpaniken lagt sig och domedagslarmen från Johan Rockström och Potsdaminstitutet om inte tystnat så i alla fall blivit färre, så kommer vi att få leva med konsekvenserna av hysterin i generationer framöver. Hur mycket av våra gemensamma medel och framtida pensioner har bränts på meningslösa ”klimatåtgärder” genom åren? Och hur hade ekonomin (och elpriserna) sett ut om makthavarna hållit huvudet kallt i stället för att kasta miljarder på den gröna bubblan, nu senast Northvolt och Stegra? Kanske ett ämne för framtidens ekonomihistoriker att gräva i?

”Ni fick det färdigredigerat.” Fast det var väl just det vi inte fick? Poängen med nyhetsbevakning är att en värdering görs av avsändarens trovärdighet, etc. Flödets idé är att det prövas av andra användare, ibland fungerar det bra – många gånger sämre. Lapo Lappin skrev intressant om den grundläggande skillnaden i ”sanningsproduktionen” här: https://kvartal.se/olawong/artiklar/elon-musks-alternativa-sanning/cG9zdDoxMzQ0MA Men att Musk skulle vara en yttrandefrihetsfundamentalist har han själv motbevisat med råge, när åsikten inte passar vill han hellre låsa in feltänkaren. Plattformen är hans verktyg för att forma politiken och opinionen, det bör man vara medveten om – även om jag valt att stanna på X.

Någon här som har inblick i hur det går med planerna för W Social?

Tycker den lite raljerande ingången är en smula märklig. Själv lämnade jag plattformen för några år sedan, exempelvis har Linus Wahlberg vid Försvarshögskolan visat att en betydande andel av inläggen inför valet 2022 kom från botar med syfte att underminera vissa politiska partier och snedvrida ”samtalet”. Idag har plattformen förmodligen fler botkonton än kvinnliga användare i Sverige. Det har publicerats flera rapporter om desinformation på X och om hur utländska aktörer använder plattformen för att underminera svenska/europeiska intressen. (Läste nyligen om vad som skedde i Skottlands hörn av X när islamisterna i Iran stänger ner internet: https://www.heraldscotland.com/news/25759181.network-scottish-x-accounts-go-dark-amid-iran-blackout/ ) Jag har full förståelse för journalister som är där eftersom makthavare också är det. Men att plattformen inte är en bra plats för demokratiskt samtal är rimligen inte en fråga om höger/vänster eller vad man anser om Elon Musk.

Kritiken som riktas mot Elon Musk är i stora delar missriktad. Han är inte Maga, snarare en libertarian som för 20 år sedan sannolikt hade identifierat sig mer som vänster i yttrandefrihetsfrågor. Som ni minns var det en stor vänsterfråga förr i tiden, runt 2009-2010, innan identitetspolitik, genus och Gaza tog över. Jag må inte hålla med Elon i allt han säger och gör. Framför allt har han tidvis landat helt fel om Ukraina (även om han skärpte sig när han stängde ryssarnas Starlink nyligen). Samtidigt är han en av samtidens viktigaste personligheter. Han är visionär – men samtidigt en ”doer”. Bestämmer han sig för att åka till Mars startar han ett rymdbolag och försöker göra verklighet av det. Och som yttrandefrihetsabsolutist står han fast vid sina principer oavsett vad det kostar. Det tragiska är väl att det ska behövas en multimiljardär för att stå upp för en fri åsiktsförmedling utan filter. (Även om X kan förfalla till ett träsk emellanåt.)

Magdalena Anderssons önskan om att socialdemokrater och svenska journalister skulle kroka arm och lämna X är naiv. Den globala maktkoncentrationen på plattformen är alldeles för stark. Nivån av yttrandefrihet leder visserligen till hårda ord, men det ger också goda förutsättningar för kunskapsproduktion och informationsspridning. Den styrande algoritmen är beroendeframkallande, ja, men den också oöverträffat relevant. Och snabb! Det är ett digert misstag av svenska oppositionspolitiker att bojkotta X nu. Om deras lag däremot skulle vinna valet senare i år, då får deras flykt sannolikt större impact på svensk debatt.

Det som skrämmer mest utifrån allt som framkommer i artikeln är att socialtjänsten i någon mån verkar ha böjt sig för pappans och familjens påtryckningar. Dels mejlen mellan pappan och soc, och så det här med att barnen verkar ha placerats inom släkten – ett beslut som ter sig helt ologiskt om ursprungsproblemet handlar om en hederskontext. Det här fallet är onekligen extremt – och därmed uppmärksammat – i sin omfattning. Jag kan inte låta bli att undra hur mörkertalet ser ut. Hur vanligt är det att socialtjänsten av rädsla tillmötesgår farliga/mäktiga/kriminella föräldrars önskemål istället för att se till barnens bästa? Bara tanken på svaret borde skrämma oss.

Idag kom domen: En man döms till 13 års fängelse för inblandning i både bortförande av barnen, samt bilbränderna. En annan man döms till 10 års fängelse för grov mordbrand och grov skadegörelse. Ytterligare tre personer döms till två års fängelse vardera för egenmäktighet med barn. Mamman till barnen döms för inblandning i det brottet till 11 månader i fängelse. Bara en person frikänns helt, och det är frun till den man som fick ett fängelsestraff på 10 år. Läs mer här: https://kvartal.se/nathalierothschild/artiklar/fangelsestraff-for-systemhotande-brott/cG9zdDo3MjU1Ng

Hur moståndskraftig är rättsstaten? Åklagarens formulering om ”ett systemhotande angrepp mot det öppna samhället” är värd att dröja kvar vid. Det här är, minst sagt, mer än en konflikt mellan föräldrar och myndigheter. När socialsekreterare begär att få lämna ärendet för att deras familjer hotas, när tjänstemän och politiker utsätts för brandattentat – då har förstås alla gränser passerats med råge. Är det därför barnen har blivit placerade hos en närstående, trots hederskontexten? Är det hoten och våldskapitalet som har påverkat socialtjänsten att göra en överenskommelse om att pappan ska få ta emot barnen och placera dem i en skola som han har valt? Här måste domstolen med tydlighet visa det som socialtjänsten kanske inte har haft verktyg för: att våld och hot inte är en lönsam valuta. Kort och gott: Visa hur motståndskraftig rättsstaten är.

Det krig som avgör Europas öde är i Ukraina. Det är det vi i Europa bör koncentrera oss på. Till att börja med genom att se till att Ukraina får det stödpaket som Ungern nu blockerar.

Elbilshaveri på sportlovssemestern – alla mediechefers mardröm!

Att Freud skulle återkomma var det nog inte var många som såg komma. Men denna text är mycket läsvärd.

Att diagnoser och medicin hjälper många är sant. Men när allt fler svårigheter tolkas som diagnoser finns en risk att vi börjar medicinera bort sådant som är mänskligt. Jag tänker till exempel på ADHD-medicin, som trots allt är ett centralstimulerande preparat. Därför är det inte konstigt att många upplever att de mår bättre eller fungerar bättre av det. Men att något får oss att må bättre betyder inte automatiskt att det är rätt lösning på det som skaver.

Formellt skildes ju Svenska kyrkan från staten för mer än 25 år sedan. I praktiken styrs dock verksamheten fortfarande politiskt (S är största parti i Kyrkomötet). 1999 slöt den kristna delen av socialdemokraterna, Broderskapsrörelsen (Idag Tro och solidaritet) ett avtal med Sveriges muslimska råd. SMR förband sig att uppmuntra svenska muslimer att rösta på S, i gengäld skulle broderskaparna verka för ökad politisk representation och inflytande för muslimer inom partiet. Det hela kulminerade med att Omar Mustafa, ordföranden för Islamiska förbundet i Sverige, valdes in i S partistyrelse 2013. Han tvingades dock avgå strax därefter då det visat sig att han varit flitig med att bjuda in antisemitiska och homofoba föreläsare. Jag vill påpeka att det förstås inte finns några som helst belägg för att detta gamla avtal skulle vägleda kyrkans arbete – vare sig då eller nu – men vad gäller ekumeniken tycks det mig som att samverkan med övriga religioner är relativt begränsad.

Jag undrar verkligen varför man, om man är troende och övertygad kristen, vill verka som präst i en kyrka som är så politiskt styrd som Svenska kyrkan. Det saknas ju inte alternativ. Är tillgången till de fina, gamla kyrkorna så viktig? Handlar det om att frikyrkor har lägre status? Finns det något teologiskt argument för Svenska kyrkan som jag inte förstår?

Budskapet i den här artikeln hade mer kärnfullt kunnat uttryckas i ett par tre meningar. I grunden uppfattar jag att det rör sig om en enkel och vid det här laget rätt trött spaning förpackad i väldigt många ord. Det skymmer sikten för eventuella poänger när någon överdriver och använder så många pejorativ och överord om en föreställd fiendesida som här. I alla fall för mig.

Det här var intressant. Jag håller med om mycket. Ännu intressantare är de sociologiska processer som gör att väldigt många flyter med strömmen utan att egentligen fråga sig: ”Är det rimligt, det de säger och det jag nickar bifall åt?” Och den stora frågan är förstås: Vilka av dagens absoluta sanningar kommer att möta samma öde på 2030-talet? Vad tror du?

Det är redan poppis i vissa kretsar att säga att "det galna 10-talet" är en överdrift och att det inte alls var så farligt och att det bara är gnäll. Och dessutom påpeka att Sverige inte var lika extremt som USA. Men jag tror det är viktigt att vi som var med minns hur torftigt, auktoritärt och rakt av märkligt det offentliga samtalet var på 2010-talet. Om inte annat så för att slippa hamna där igen.

I sociala medier är det uppenbarligen lätt att vara tvärsäker och dra snabba slutsatser. Verkligheten är ju alltid mer komplex vid närmare anblick. Nyligen drog MSF in delar av sin verksamhet i Gaza efter egna uppgifter om att beväpnade män befunnit sig på Nassersjukhuset. Personal och patienter hade gripits och hotats, och det fanns misstankar om att vapen förvarats där. Israel har under krigets gång sagt att terrorgrupper använder sjukhus som bas eftersom de har skyddsstatus i krig. Frisläppta gisslan har också vittnat om att de vistats på Nassersjukuset under fångenskapen. Men Ylva Jonsson Strömberg, generalsekreterare för MSF i Sverige, sa när jag intervjuade henne i Kvartal Idag att deras anställda inte bevittnat något sådant under kriget och de incidenter som lett till begränsning av organisationens verksamhet hade skett efter att eldupphöravtalet trädde i kraft, sa hon. Men i sociala medier är många tvärsäkra på exakt hur det förhåller sig...

Tankarna går först och främst till alla iransk-svenska vänner som hoppas att 46 år av lidande är på väg att ta slut. Det mod som det iranska folket har visat under en så brutal regim är egentligen svårt att ta in. Efter så många misslyckade amerikanska interventioner genom åren är jag dock inte beredd att spontant göra vågen över USA:s världspolisambitioner den här gången heller. Nu uppstår en rad konsekvenser, ringar på vattnet, eftersom Irans roll i konflikter runt om i världen är så omfattande. Iran har också ett finger med i spelet kring en mängd våld i länder som i dag inte står i geopolitikens fokus. Jag minns exempelvis AMIA-attentatet mot ett judiskt center i Buenos Aires, där 85 människor dödades och 300 skadades – det värsta attentatet i Argentinas historia. Eller varför inte de ännu pågående, gränslösa gängstriderna i Sverige, där Foxtrotledaren Rawa Majid stöttas av Iran. Som en högt uppsatt svensk polischef sa till mig i dag: – Detta blir oerhört intressant framöver.

Innerlig tur att världen har en polis som USA. Dels öppnas en frihetens möjlighet för det plågade iranska folket. Dels spärras en blivande kärnvapenaxel mellan Ryssland och Iran. Med Israels hjälp är nog Trump inställd på att slå ut den nuvarande diktaturen. Hoppas det går vägen. Och hoppas att den oerhört stora iranska diasporan ute i världen kan enas med de inhemska regimmotståndarna och bygga en ny och bättre stat i allians med den demokratiska sfären på vår planet.

När jag tar del av sådana här nyheter där uppenbara bidragsfusk bara pågår och pågår utan att myndigheterna ingriper så slås jag av två tankar. Dels är det svårt att undgå tanken på att det inom de bidragsgivande myndigheterna tycks råda en norm av "omvänd rasism"; som vi sa förr i tiden. Skötsamma svenskar, företag och föreningar som rör sig i allmänna sektorer kan kontrolleras in absurdum av typ Försäkringskassan, av Skolinspektionen, av sin bank, med mera och med flera. Medan folk, föreningar och företag med sina rötter i fjärran länder med stor invandring till Sverige tycks kunna gå under radarn utan några större besvär. Extra lätt förefaller det vara om kulturella och integrationsintressen ligger på bordet. Feghet och missriktad välvilja i kombo med ett utvecklat bidragstänk ställer till stora problem. Dels tänker jag med sorg i hjärtat på att kontroller och kontroller av kontrollanterna stegvis kommer att försvaga vår produktiva tillit och fördyra transaktioner av olika slag.

I vår lilla samfällighetsförening som hanterar en parkeringsplats och några lyktstolpar kräver Länsstyrelsen inte bara en revisor utan tre för att ganska så att vi inte festar upp alla de 15 000 som vi plockar in i medlemsavgifter. Men när staten strösslar mångmiljonbelopp över bidragsindustrin verkar det vara ganska soft med kontrollen. Borde inte myndigheterna som ett minimum kräva att få sätta en fristående auktoriserad revisor i styrelserna för de föreningar som tar emot bidragen?

Jag är noll procent förvånad, men det är direkt tröttsamt att denna vårdslösa hantering av skattepengar och bidrag bara fortsätter. Jag tror inte heller att myndigheterna förstår hur förtroendeskadligt det här är också inom den romska minoriteten. Många romer jag pratat med genom åren har bilden av att "föreningsromerna" mjölkar staten på pengar och att staten skiter i vilket. För en grupp som redan har generellt lågt förtroende för svenska myndigheter så blir den här typen av vårdslöst myndighetsbeteende extra problematiskt. När jag under min tid på Expressen avslöjade hur en kommuns pengar för romsk inkludering i praktiken tillföll en och samma mans släkt så sa en romsk kvinna från en annan släkt till mig att hon inte förstod varför kommunen valt att bara gynna den släkten. "Min släkt är också ganska stor, varför får vi inga pengar?" undrade hon. Vårdslösheten när det gäller bidrag till minoriteter skapar med andra ord förtroendeskador som myndigheterna själva aldrig ser.

Jag tycker att det är fascinerande att den här typen av nyheter sällan skapar något folkligt raseri. För potentialen finns ju onekligen där: Staten tar av pengar som du arbetat ihop och betalar vidare dessa till ändamål som i vissa fall bara är bedrägliga som detta men i andra fall rent av är skadliga för den svenska demokratin. Exempelvis när skattemedel betalas ut till organisationer som har som grundläggande idé att motarbeta de grundläggande värderingar som bär upp Sverige. Samtidigt kan människor hetsa upp sig väldigt när en politiker exempelvis blir påkommen med att ha köpt vin på sitt SJ-kort från riksdagen och därmed spenderat någon hundring som han inte hade rätt till. Det skevar en aning. Orsaken? Som så många gånger handlar det om vad medierna väljer att hetsa upp sina läsare/lyssnare/tittare om.

Uttrycket ”skratta hela vägen till banken” känns passande här. Kommer Sverige snart behöva en alldeles egen DOGE?

Utan att ursäkta något får man komma ihåg att den tid och det rum Simone de Beauvoir och Jean Paul Sartre levde i var något helt annat än det vi ser med Epstein och Maxwell idag. Synen på den sexuella frigjordheten i Frankrike på 70-talet hade gått så långt att en rad intellektuella – däribland Sartre och Beauvoir – 1977 gick ut i tidningen med ett upprop om att tillåta sexuella relationer med barn under 15 år. Detta som en protest efter att tre män gripits för sexualbrott mot 12 och 13-åringar. Nog för att svenska kulturarbetare älskar sina upprop, men blotta tanken på att någon enda av dem skulle gå ut på DN Debatt för att protestera mot orättvisan i att vuxna män och kvinnor inte får ligga med 12-åringar är… bisarr.

Den mest banala insikten är väl att makt korrumperar och det är inte kvinnor heller immuna mot. Kul artikel att läsa, lagom lång lista — som tyvärr hade kunnat göras mycket längre…

I handlingsplanen fastnar jag för det ambitiösa målet att ”Stockholms stads verksamheter ska vara fria från alla former av rasism” om fyra år. Är nollvisioner det svenskaste vi har?

Åh, vad detta gör mig trött och missmodig. Hur många normkritiska satsningar tål skolan? Länge var Skolverket hovleverantör av normkritiskt perspektiv på allt och intersektionella fortbildningar für alle. De har taggat ner aktivismen nu, men vad hjälper det när kommunpolitiker fortsätter tro (det här handlar verkligen om tro och övertygelse) på antirasistisk utbildning som allena saliggörande.