Ingen kommer undan kampen För eller Emot Populismen. Inte ens nästa generations skidskyttar och konståkare.

Det brukar sägas att politikens traditionella vänster/högerskala är imperialistisk. Att få kommer undan den i längden; att ”nya” frågor och aktörer förr eller senare brukar falla in i den.

Miljöpartiet sade sig stå över blockpolitiken, men sorterades med tiden in i vänstern. Kristdemokraterna förklarade att deras värdekonservatism stod över vänster och höger, men verkligheten lyssnade inte. KD blev ett högerparti.

Senast i den linjen är Sverigedemokraterna. När de trädde fram var det som självutnämnt ”mittenparti”, men både politik och väljarkår har för varje år förankrat sig mer till höger.

Migrationsfrågan har hängt med. Efter att under decennier ha skurit genom båda block – M och S mot alla andra – blir restriktiv gränspolitik allt mer en högerhållning, medan öppnare gränser går mot att bli synonymt med ”vänster”.

Det går att fortsätta, länge.

Sätt in skidskyttarna mot alt right

Det bör dock tilläggas att även den ”nyare” skalan i politiken, som vi kan kalla För eller Emot Populism, börjar fungera på liknande sätt. Den tuggar inte bara i sig det förestående EU-valet, utan är där och nafsar även på mer aparta ärenden.

Titta bara på veckans stora samtalsämne: Stockholm/Åres ansökan om vinter-OS 2026.

Från början var det från politiskt håll mest Socialdemokraterna i Stockholm som visade något slags entusiasm inför idén, men det börjar nu sprida sig. Enligt ett visst mönster.

Bra chans för Sverige att visa upp vårt arbete för hållbar utveckling, motbevisa alt right-propagandan och stärka civilsamhället”, kommenterade Centerpartiets regionale toppolitiker Gustav Hemming (min fetning).

Det går att invända att om man nu prompt vill gå i något slags debatt-klinch med amerikansk extremhöger så kan det finnas enklare sätt än att arrangera ett helt vinter-OS, men ambitionen är inte ovanlig.

Mörkerkrafter i omvärlden talar illa om Sverige. Detta skall med (olympisk) eld bemötas.

Hållbart självberöm

Aftonbladets ledarsida är på en liknande, om än något mindre drastisk, linje:

Självklart är Sverige och svensk organisationsförmåga värda att visa upp för omvärlden”, skriver Anders Lindberg.

Just bilden av Sverige tycks vara ett avgörande argument för många som engagerar sig.

Vi ska visa världen hur vi kan arrangera de mest hållbara vinterspelen hittills. Det kommer stärka vår attraktionskraft globalt”, skriver Stockholms Handelskammare.

Det går att se hur de tänker. Frågan är dock om alla verkligen har tänkt klart.

En lek med den olympiska elden

För vänta nu: Är det verkligen härligt vykortsmässiga rapporter som brukar prägla mediebilden av en värdstad i OS-sammanhang, före och efter spelen? Är det inte snarare förfallna arenor (Aten), miljöproblem (Peking), sociala problem (Rio de Janeiro) och sedan allt detta, toppat med lite korruption (Sotji)? Alternativt kompakt ointresse, som i det senaste fallet med sydkoreanska Peyongchang.

Här kan man på goda grunder invända att Stockholm och Sverige har bättre förutsättningar och mer att visa upp. Det är bara inte säkert att världens nyhetsjournalister tänker likadant.

Alla värdländer vill visa upp sig från sin bästa sida. I journalistikens natur ligger därför att leta efter det som skaver, som värdlandet inte vill visa upp. Inte nödvändigtvis eftersom det ger Den Korrekta Bilden, utan för att motsatsen vore att ägna sig åt pr.

Om man nu fäster vikt vid saken överhuvudtaget, alltså. Det må komma som en överraskning för Sverigecentriska debattörer, men just vinterspelen är inte direkt en global angelägenhet. Paradnumret längdskidor har exempelvis redan stora bekymmer med sponsorer och tv-avtal, eftersom det snart bara är norrmän som är intresserade av att titta.

Tre Kronor är fler än två läger

Risken är med andra ord uppenbar att projektet ”vinter-OS i Sverige 2026” snabbt utvecklas till ett sju år långt ställningskrig mellan svenska opinionsbildare, om vilken ”bild” av Sverige som egentligen är ”rätt” att visa upp. Allt medan få i omvärlden bryr sig.

Det vore ju tråkigt. Det bästa skälet för att arrangera OS är nämligen inte att det är lönsamt, stärkande för turistindustrin eller ens bra för ”Sverigebilden”, utan att det är roligt med vintersport. Särskilt när Tre Kronor eller Stina Nilsson vinner.

Just det senare har hittills varit en sant blocköverskridande uppfattning, på alla längder och bredder i det svenska samhället, och det vore ju för väl om åtminstone något kunde få fortsätta vara det.