Det känns redan som en lång EU-valrörelse. Det riskerar att bli rent olidligt när den sedan faktiskt börjar.

Minns ni hur EU-valrörelser brukade se ut i Sverige? Varje kväll i någon månads tid stod Marita Ulvskog (S) och Gunnar Hökmark (M) i tv-studion och drämde varandra i huvudet med varsitt obskyrt direktiv. Folk gäspade artigt, och röstade sedan på någon uppstickare i lustig hatt.

Det var tider det. Nu är tiderna dock annorlunda.

Den som såg söndagens Agenda i SVT vet vad som avses. Just det här valet till Europaparlamentet uppges vara speciellt. Det är en kamp om Europas själ. Ett vägval, där alternativen bara tycks vara två:

På ena sidan Emmanuel Macrons socialliberala parti i Frankrike, på den andra sidan den auktoritär-konservativa regeringen i Ungern. Global liberalism mot högernationalism. Annie Lööf mot Steve Bannon.

Agenda är inte ensamma. Det här är det återkommande temat i så gott som all rapportering om det stundande valet (och om alla andra val, men det är en annan historia).

Det är en stark ”vinkel”, som det heter. Den är lätt att illustrera medialt och väcker stort engagemang. Man förstår varför både Emmanuel Macron och den ungerska regeringen gillar den. Problemet är väl möjligen att det inte bara blir tjatigt, utan också lätt vilseledande.

Alla är motkrafter

Valet till Europaparlamentet är inget presidentval. Av alla hundratals europeiska partier som ställer upp i valet är det relativt få som skriver under på Macrons ytterligt franska vision om ”europeisk pånyttfödelse” eller på ungersk nationalchauvinism. De flesta befinner sig någonstans däremellan, eller kanske snarare någon helt annanstans.

Det gäller exempelvis Europas mäktigaste parti, tyska CDU, men det gäller också merparten av de svenska partierna. Dem som vi faktiskt kan rösta på.

Endast SD har uttryckt någon som helst sympati för den ungerska saken, och endast L är passionerade Macroniter. Ändå verkar de allra flesta inte bara acceptera den binära logiken, utan dessutom aktivt göra sig till en del av den. Inte så mycket i vad man är för, men desto mer i vad man är emot.

S, MP, V, L, C och Fi rusar till val som en motkraft till Ungern, SD som en motkraft till Macron och KD som en motkraft till båda. (Vad Moderaterna vill är det som vanligt ingen som riktigt vet, men det kanske klarnar vad det lider.)

Sakfrågor brukar löna sig

Positioneringen är förstås upp till var och en, men den sker på egen risk. Ett alternativ hade nämligen varit att prata om sakfrågor. Det finns en del, inte minst historiskt sett, som talar för att det till och med hade kunnat vara gynnsamt för många.

Miljöpartiet går ofta bra i EU-valen, av allt att döma eftersom väljarna värderar miljöpolitiken högt i sammanhanget. Senast det begav sig gjorde också Socialdemokraterna ett oväntat starkt val, efter en kampanj där man tryckt stenhårt på att svenska villkor ska gälla på svensk arbetsmarknad, medan Centerpartiet inledde hela sitt moderna uppsving med en fräsig strid mot dansk grisindustri.

I valet dessförinnan var den utpräglade sakfrågerörelsen Piratpartiet den stora raketen, och Marit Paulsen (L) håvade in röster med krav på bättre mat.

Väljarna har gått vidare

Själva EU-frågan är, åtminstone för överskådlig tid, avgjord i Sverige. Motståndet mot medlemskap är nere under 20 procent, vilket till och med de traditionella ärkekritikerna i Vänsterpartiet och SD numera har anpassat sig till.

Folket har gått vidare. De vill veta vad vi ska göra med medlemskapet, och de kanske till och med tycker att det är lite skönt att få rösta utan att ha regeringsfrågan som det allt annat överskuggande.

Att då lägga en valrörelse på att bråka om vems partigruppskamrat på bortre Balkan som är mest populistisk, eller vems kampanjslogan som med lite ond vilja ger mest tvivelaktiga associationer, riskerar att leda till viss baksmälla för alla inblandade.

Man saknar inte Marita Ulvskog och Gunnar Hökmark förrän båset är tomt. Gör EU-valet tråkigt igen.