Ett arbetarparti utan arbetarpolitik

Utvecklingen var tydlig under riksdagsvalet 2018 där Socialdemokraterna fortsatte tappa stort bland tidigare kärnväljare – en utveckling som Irene Wennemo träffsäkert sammanfattade i Kvartal med att ”Socialdemokraterna vann makten men förlorade arbetarklassen.”¹

S-partiledningen är inte okunnig om utvecklingen. I valanalysen efter valet 2018 konstateras krasst att ”Socialdemokraterna gick som sämst i de bostadsområden där man traditionellt haft stort väljarstöd” och att det finns ”tydliga samband mellan tillbakagång för Socialdemokraterna och andelen invånare med arbetaryrke i valdistriktet”.

I årets val till EU-parlamentet fortsatte utvecklingen med stora tapp i kommuner eller områden där arbetare och lägre tjänstemän bor samtidigt som man hade betydande framgångar i kommuner eller områden som befolkas av urbana medelklassakademiker.

Att svensk socialdemokrati tappar arbetarklassen är inte på något sätt unikt. Tvärtom kan vi identifiera samma utveckling i ett flertal andra länder. I en läsvärd analys visar den franske nationalekonomen Thomas Piketty hur väljarna röstat i Frankrike, Storbritannien och USA under efterkrigstiden. Piketty visar att de partier som beskriver sig som antingen progressiva eller vänster inledningsvis var masspartier för arbetarklassen. Men därefter har en successiv förskjutning skett av väljarkåren. I dag är de partierna i stället överrepresenterade hos en akademisk elit och etniska minoriteter.

Ny väljarbas ger ny politik

Socialdemokraternas stora väljartapp bland klassiska kärnväljare rapporteras ofta i termer av vilka effekter det kan få på valresultat och regeringsbildning. Men lika intressant är samspelet mellan väljarbas och policyutveckling:

Vilken politik bedriver en socialdemokrati som förlorat arbetarklassen?

I takt med att S, precis som progressiva partier i andra länder, förlorar sina traditionella kärnväljare förändras också vilka som är aktiva inom partiet och vilka referensramar som valda S-företrädare och politiska tjänstemän har.

Thomas Pikettys tes är att skiftet av väljarbas är en viktig förklaring till att progressiva partier under senare årtionden har haft så svårt att i regeringsställning föra en ekonomisk politik som gynnat arbetarklassen.

Om Piketty har rätt borde de betydande väljarförflyttningarna i Sverige också få effekter på Socialdemokraternas policy. Och det är precis vad som nu sker.

Det pågår en självförstärkande process där de traditionella kärnväljarnas intressen blir allt mer obegripliga för aktiva S-företrädare; vilket i sin tur gör S-politiken som utformas allt mindre relevant för de forna kärnväljarna; vilket i sin tur leder till fortsatta tapp bland kärnväljarna; och så förstärks processen…

Ett uttryck för S starka ställning bland arbetare och lägre tjänstemän har varit en organisatorisk nära koppling mellan S och LO. Ibland har det påståtts att LO och dess fackförbunds organisatoriska och ekonomiska resurser är en central förklaring till Socialdemokraternas historiska framgångar. Jag är tveksam. De stora vinsterna är sannolikt snarare icke-pekuniära och handlar om att partiets nära koppling till LO historiskt bidrog till en politisk konservatism eller moderation som skapade stabilitet samtidigt som LO-medlemmar som är aktiva inom S har haft ett starkt fokus på förbättringar av vanligt folks vardag.

Frånkopplingen mellan S och arbetarklassen fördjupas av utvecklingen i media och särskilt hos public service. Tankesmedjan Katalys har i en studie visat att endast fem procent av dem som skildras i SVT är arbetarklass och att ännu färre av dem som speglas i nyhetssändningarna är representanter för arbetarklassen. Institutet för mediestudier konstaterar att det är 20 gånger vanligare att en företrädare för näringslivet kommer till tals i media än att en facklig företrädare gör det. Medias oförmåga att spegla arbetarklassens villkor gör att S-politiker och S-tjänstemän får ännu svårare att förstå och uppmärksamma sina forna kärnväljares legitima intressen och behov.

Exempel pensionerna

Det politiska innehållet i Januariavtalet bör nog i delar förstås just i termer av förändrade referensramar för ledande S-företrädare, där frågor som är viktiga för Socialdemokraternas nya väljare fått prioritet medan arbetarklassens och den lägre medelklassens ekonomiska intressen har fått stå tillbaka.

Ett annat illustrativt exempel på hur svårt Socialdemokraterna har att förstå och värna sina forna kärnväljares legitima ekonomiska intressen är pensionerna.

I korthet har Sverige nu ett pensionssystem som gör att växande grupper av arbetare och lägre tjänstemän efter 40 års arbetsliv på heltid får en pension på samma nivå som den som inte jobbat alls. Pensionsmyndighetens generaldirektör har beskrivit pensionssystemet på följande sätt: ”Kopplingen mellan arbete och pension är svag, trots målsättningen om det motsatta.”

Samtidigt finns en betydande utmaning i att livslängden, det vill säga tiden du får njuta av din pension, är högre och ökar snabbare bland dem med eftergymnasial utbildning än dem med lägre utbildningsbakgrund. Livslängden är till och med sjunkande bland lågutbildade svenskfödda kvinnor.

Men i stället för att genomföra reformer som gör livet bättre för före detta industriarbetare och undersköterskor så valde Socialdemokraterna att tillsammans med de borgerliga partierna och Miljöpartiet  i den så kallade Pensionsgruppen att lämna pensionsnivåerna i inkomstpensionssystemet oförändrade för den som jobbat hela livet, men höja ersättningen för den som inte jobbat samt därtill höja pensionsåldern och göra det omöjligt för den som är utsliten att gå i pension vid 61 års ålder.

Socialdemokraternas agerande framstår som osedvanligt tondövt, inte minst i ljuset av att de som drabbas av pensionssystemets tilltagande problem är breda löntagargrupper som i stor utsträckning röstat på Socialdemokraterna hela livet i tron att det är partiet som bevakar deras legitima ekonomiska intressen.

Enligt min bedömning kommer vi att få se mer av dylika politiska förändringar där Socialdemokraterna inte bevakar de breda löntagargruppernas intressen. Istället kommer vi se mer av politik för en välmående urban medelklass kombinerad med tycka synd om-politik för ekonomiskt marginaliserade grupper.

Danmark visar vägen

Kan man då som gråsosse ha något hopp om att socialdemokratin hittar tillbaka hem till sina kärnväljare?

Ja absolut! Utvecklingen i Danmark visar att även en vilsen socialdemokrati kan forma en politik som vinner stöd hos traditionella kärnväljare och sedan också genomförs i regeringsställning. Men det är en resa som kommer att kräva en rejäl dos självrannsakan och S-företrädare som orkar säga till de väljare som försvunnit:

Det var inte ni som lämnade oss, det var vi som lämnade er.