Häromdagen hamnade jag i samma sällskap som några tonårskillar. Vi började prata om det växande antalet rån mot ungdomar. Det var alldeles uppenbart något som upptog deras tankar mycket. Men kanske var det inte själva rånandet i sig – att bli berövad sina saker – som samtalet mest kretsade kring. Utan det andra. Normlösheten, det uppenbara behovet av att ”ge igen” (oklart för vad) och förnedra.

Det är ingen överdrift att säga att detta starkt begränsar dessa pojkars liv och påverkar deras förmåga att njuta av livet och ungdomen. För att uttrycka det enkelt så säger de sig vara på helspänn så fort de vistas på allmän plats. Inte bara på kvällen utan hela tiden. Och det är ingen liten sak. Det är en form av terror mot en hel ungdomsgeneration.

Ja, faktiskt terror. Jag skulle självklart inte gå så långt som att kalla epidemin av ungdomsrån för terrorism. Däremot har det effekter på en stor grupp i befolkningen som i viss mån påminner om dem som terrorister vill uppnå: Nämligen att injaga allvarlig fruktan hos befolkningen. Det var det som blev så tydligt för mig när jag pratade med de här två killarna.

Likt hyenornas cirklande runt den sårade antilopen väljs ett offer ut. Någon som befinner sig i underläge och bedöms sakna kapacitet eller vilja att göra allvarligt motstånd.

Upprördheten hos politiker och andra opinionsbildare är begripligt nog stor. Även om man kan tycka att de starka reaktionerna borde ha kommit långt innan vi får ta del av rånberättelser som slutar med att offret kläs av och bokstavligen blir kissad på. Det exceptionellt fega tillvägagångssättet hos ungdomsrånarna är långt ifrån något nytt fenomen: Likt hyenornas cirklande runt den sårade antilopen väljs ett offer ut. Någon som befinner sig i underläge och bedöms sakna kapacitet eller vilja att göra allvarligt motstånd. Offret förföljs till en undanskymd plats och omringas av en större eller mindre grupp av – ofta äldre – ungdomar. Han hotas med allvarligt våld, ibland får offret också veta att närstående kommer att råka illa ut om han inte gör som rånarna vill. För att fullända förnedringen filmas inte sällan övergreppet och läggs ut på sociala medier.

Fenomenet började öka kraftigt redan i början av 1990-talet och nu upplever vi alltså en ny nivå – såväl vad gäller mängden brott som allvarlighetsgraden. Men det är inte främst politikernas upprördhet som medborgarna är intresserade av att höra mer av. Ord som ”oacceptabelt” eller ”fruktansvärt” signalerar mer impotens än handlingskraft. Snarare efterlyser människor framför allt trovärdiga och snabba lösningar på hur detta ska stoppas. Och de vill de ha fakta på bordet och ett stopp för de förskönande omskrivningarna. För låt oss säga precis som det är: Detta handlar till stor del om ett strukturellt förtryck som utövas av i huvudsak barn och ungdomar med utländsk bakgrund mot i huvudsak barn och ungdomar med svenska rötter. Polisens beskrivningar talar, om än ofta inlindade, därvidlag sitt tydliga språk. Den bilden stärks ytterligare av det vi vet om vilken slags offer som väljs ut, vilka ord som ibland uttalas i samband med övergreppen och vilka strategier potentiella offer säger sig använda för att minimera risken för att bli utsatta. Det finns också en del akademiska uppsatser i ämnet, exempelvis här och här, som pekar åt samma håll.

Klarar man inte ens av att klart och tydligt sätta ord på det de allra flesta vet och ser blir det svårt att diskutera lösningar. Exempelvis föra ett konstruktivt resonemang om huruvida rasistiska attityder hos majoritetsbefolkningen kan spela roll som drivkraft.

Man kan värja sig för den sanningen, man kan försöka prata runt den och hitta andra ord för att beskriva den. Man kan lägga ut dimridåer genom att, som Carin Götblad i onsdagens Aktuellt, konstatera fullständiga självklarheter som: ”Vi ska komma ihåg att de allra flesta barn och vuxna som växer upp i det vi kallar utsatta områden blir inte kriminella.”

Klarar man inte ens av att klart och tydligt sätta ord på det de allra flesta vet och ser blir det svårt att diskutera lösningar. Exempelvis föra ett konstruktivt resonemang om huruvida rasistiska attityder hos majoritetsbefolkningen kan spela roll som drivkraft. Redan i filmen Play från 2011 (som byggde på ett verkligt rättsfall) visade Ruben Östlund hur rånarna medvetet använder sig av främlingsrädslans stereotyper för att skrämma sina offer. Enkelt uttryckt så vänder filmens rånare detta till sin fördel för att framstå som farligare och mer våldsamma än de egentligen är. Därmed lyckas de beröva de ”svensk-svenska” pojkarna deras värdesaker utan att använda något våld över huvud taget. Det underförstådda hotet om våld räcker. Hur filmen togs emot? Med ett infekterat bråk om rasism givetvis, och ytterligare tio år av en potentiellt konstruktiv debatt gick förlorade.

Kanske är det också därför resonemangen blir så oprecisa och slarviga när det ska talas om orsakerna. Socialarbetaren Sascha Abdelnadi medverkade i SVT:s Morgonstudion i veckan. Hans bild av situationen var alarmerande. ”Den är katastrofal och blir bara värre”, sammanfattade han. Men när frågan om varför kom upp talade han om föräldrar som stirrar ned i sina mobilskärmar istället för att interagera med sina barn och bristen på sociala ytor som fritidsgårdar. Och han avslutade med att – oemotsagd – slå fast att det inte finns någon evidensbaserad forskning som visar att strängare straff kan minska brottsligheten. Verkligen? Man behöver inte leta särskilt länge för att hitta sådan. Exempelvis här och här. Men det tycktes programledarna inte känna till eller så valde de att bortse från det uppenbart felaktiga påståendet.

Det vi måste prata om är istället vad detta ressentiment från ungdomar med invandringsbakgrund mot ungdomar med svenska rötter grundar sig i

Standardförklaringarna om barnfattigdom och bristen på fritidsgårdar har däremot kraftiga problem med evidensen. Det finns nämligen en del besvärande omständigheter som gör dem svårsmälta. För det första är barn i Sverige inte fattigare än i andra jämförbara europeiska länder, snarare tvärtom. För det andra växer visserligen inkomst- och förmögenhetsklyftorna i Sverige men det finns inget stöd för att heller dessa skulle ligga över genomsnittet för EU. Särskilt inte om man räknar in den omfördelande effekten i alla de välfärdstjänster som boende i Sverige – i synnerhet minderåriga – kan nyttja gratis. För det tredje finns det gott om exempel (här, här och här) på där fritidsgårdar snarare har blivit drivhus för antisocialt beteende än en social verksamhet som stoppar ungdomar på glid från att bli kriminella.

Det vi måste prata om är istället vad detta ressentiment från ungdomar med invandringsbakgrund mot ungdomar med svenska rötter grundar sig i. Vad är det som gör att människor som sökt sig till Sverige för att få skydd undan krig och förföljelse, och i ännu högre grad deras svenskfödda barn, utvecklar en antipati mot Sverige och svenskar som tar sig så groteska uttryck? Den frågan måste vi ställa oss och vi måste bjuda in den stora majoriteten av hårt arbetande och skötsamma utrikes födda svenskar i den diskussionen. Inte minst dem som levt här under längre tid. Har de minnen av negativa känslor inför Sverige och svenskar innan de själva kände sig mer inkluderade i samhället? Vad handlade dessa om i så fall?

Malcom Kyeyune gjorde en uppmärksammad ansats till analys i Kvartal för snart två år sedan. Men alltför få vågade eller ville bygga vidare på hans resonemang den gången. Vi behöver gå till botten med vad för slags normer kring majoritetssamhället som odlas bland utanförskapsområdenas ungdomar? Vad är det för upplevelser och tankegods som ligger bakom tillmälen som ”svennejävel” och ”horunge”? Om vi inte börjar föra den diskussionen grundligt och öppet kommer vi inte vidare. Vare sig psykologiskt eller lösningsmässigt. SVT-journalisten Diamant Salihus intervju med föräldrarna till en av de urinerande rånarna i Farsta i veckan var unik och viktig. I den typen av samtal kan resan mot lösningar börja.

En gång ställde jag frågan till en professor i bekantskapskretsen: ”Hur kan det komma sig att Sverige som ger skydd till förföljda, erbjuder dem gratis sjukvård, utbildning och till och med försörjer dem om de inte klarar det själva, möts med sådant förakt? Att ungdomar till och med kastar sten på ambulansen när den kommer för att hjälpa deras egna grannar?”

Han blev tyst en lång stund sedan kom svaret:

”Kanske precis just därför. När du möter människor med en attityd som signalerar att du inte förväntar dig någonting av dem, att de inte klarar av att försörja sig, bidra till samhället och skapa sin egen lycka och framgång – då har du tagit ifrån dem all makt och all värdighet. Det enda de då har kvar för att i någon mån jämna ut maktobalansen mellan er är möta dig med förakt.”

Inte vet jag om han är på något där. Men vi har ett akut behov av att föra det samtalet innan främlingsfientlighet blir ett än större problem och innan medelklassens majoritet vidtar åtgärder för att kunna skydda sig själva och sina barn med våld och därtill förskansar sig bakom bommar och stenmurar med krossat glas ovanpå. De känslor som ungdomsrånen väcker hos breda grupper i befolkningen bär inom sig embryot till ett sådant samhälle. Låt oss på allvar öppna upp diskussionen innan det är för sent.