Frankrike och Tyskland hade och har sina filosofer som skrivit tjocka böcker som fortfarande läses. Men tre praktiska och världshistoriska innovationer har sitt ursprung i de brittiska öarnas kanske något mer jordnära män på 1600- och 1700-talen.
Statistikens och demografins fader heter John Graunt (1620–1674). Jag ägnade honom en söndagskrönika tidigare i år. Denne enkle köpman började vid mitten av 1600-talet sätta samman doplängder och dödsattester i London, och kunde snart se mönster i de stora siffrorna – och där tog statistiken, en av vetenskapens grunder, sin början. Genom att samla stora mängder data kan man blottlägga regelbundenheter, och världen blir inte längre ett kaos av anekdoter och tillfälligheter.
Detta vet numera vartenda skolbarn, men på 1600-talet var synsättet nytt och revolutionerande.
Tidmätning för navigation
Men Granut var inte ensam om att tänka nytt på de brittiska öarna. En av hans likar är den tyvärr ofta bortglömde snickaren, urmakaren och finmekanikern John Harrison (1693–1776). Han uppfann kronometern, alltså en mekanisk klocka.
Tid hade länge mätts rätt ungefärligt med hjälp av solur och timglas. Det var först med pendeluret på 1600-talet som man började få en viss precision i tidmätningen. Men det fanns en hake med pendeluret. Ett sådant fungerar inte på ett skepp som lutar och rullar. Och just till sjöss är tidmätning viktig för navigationen.
Detta problem – som kallades samtidens största vetenskapliga utmaning – löste John Harrison vid mitten av 1700-talet.
Det krävs nämligen en exakt klocka för att kunna bestämma positionen i öst-västlig riktning, det vill säga longituden (latituden, avståndet till ekvatorn, är betydligt enklare att bestämma genom att mäta solhöjden eller vinkeln till polstjärnan). Longitudens problem – som kallades samtidens största vetenskapliga utmaning – löste John Harrison vid mitten av 1700-talet.1
Om man hade en klocka ombord som visade den exakta tiden i London, så kunde man jämföra vad klockan var tolv på dagen på den plats man var (alltså när solen stod som högst) med tiden i London. Om tiden skiljde en timme var man 15 grader från London, eftersom solen förflyttar sig 15 grader varje timme (360 grader dividerat med 24 timmar). Genom denna teknik kunde man bestämma var man befann sig i öst–västlig riktning.
Harrisons första skeppsur tog nästan sex år att konstruera, och den felade 24 sekunder på nio dygn (och den går fortfarande!). Han tillverkade sedan flera andra klockor som blev betydligt bättre – hans fjärde klocka gick bara fem sekunder fel på en Atlantöversegling som varade 81 dygn – och han fick efterhand ett pris av det brittiska parlamentet på 20 000 pund, som utlovats till den som löste longitudproblemet. Den självlärde snickarsonen dog som en synnerligen förmögen man.
James Lind provade något ingen annan gjort förut. Han behandlade slumpvis utvalda sjuka sjömän med olika typer av preparat vid en längre sjöresa år 1747.
En tredje person av liknande kaliber är den brittiske skeppsläkaren James Lind (1716–1794). Skörbjugg är något som plågat alla som ätit ensidig kost alltför länge, och sjukdomen är i slutändan dödlig. Den tog livet av tiotusentals sjömän under de allt längre sjöresorna under tidigmodern tid. James Lind provade något ingen annan gjort förut. Han behandlade slumpvis utvalda sjuka sjömän med olika typer av preparat vid en längre sjöresa år 1747. Några fick cider, andra vinäger, andra havrevatten och så vidare. Några fick citrussaft. Några behandlades inte alls. Inom några dagar var männen som fått citrussaft friska och på benen.
Världens första experiment
James Linds metod testades av andra skeppsläkare sedan han publicerat en rapport om sitt försök, som är världshistoriens första randomiserade vetenskapliga experiment med en kontrollgrupp. Ingen hade förstås en aning om vad c-vitaminer var för något, men man förstod att citrussaften fungerade. Kort därpå började allt fler fartyg och flottor att regelbundet dela ut citrussaft till besättningarna, vilket snabbt utrotade den fruktade skörbjuggen.
Graunt, Harrison och Lind – tre män som de flesta inte känner till, och tre banbrytande historiska innovationer. Vi tar idag deras sätt att tänka för givna; de flesta av oss tänker i statistiska banor så gott som dagligen, vi tittar på klockan och uppfattar dagligdags tiden i exakta sekunder och minuter, och vi tänker oss experiment i massor av sammanhang. Den moderna världen är obegriplig för de flesta av oss utan dessa tänkesätt: statistikens, exakthetens och experimentets. På så sätt provar vi oss fram och lär oss att förstå världen.
De skrev inga tjocka böcker som blivit klassiker, de citeras inte i universitetens kurslitteratur.
Men varifrån kom dessa nya idéer? De tre var alla praktiker, intresserade av tillämpad kunskap, inte av filosofiska system. De skrev inga tjocka böcker som blivit klassiker, de citeras inte i universitetens kurslitteratur. Likväl medförde deras innovationer ett mer abstrakt sätt att se på världen – som summan av en mängd små siffror, som tid som kan fastställas exakt och som en pågående process av trial and error.
Om man lyssnar på intelligensforskaren James Flynn, mannen bakom begreppet ”Flynn-effekten” (att IQ i världen har ökat under 1900-talet) så nämner han intelligens som ett sätt att kunna tänka hypotetiskt, och ständigt ställa sig frågan what if…? och att ta det hypotetiska på allvar. Någonstans handlar dessa tre mäns innovationer om föreställningsförmåga och kanske rentav fantasi att våga tänka just tänk om…?
Att segla och räkna
Deras tre innovationer handlar också om att räkna – och beräkna. Och något som förenade två av dem var kopplingen till den brittiska flottan. En samtida till John Graunt, Samuel Pepys (1633 – 1703), var en ämbetsman i det brittiska amiralitetet som skrev en oerhört detaljerad och berömd dagbok där han bland annat berättar att han lärde sig multiplikationstabellen, vilket behövdes i hans arbete med att föra bok över linjeskepp och fregatter. Att räkna låg i tiden.
Varför är dessa tre innovationer brittiska? Kanske för att Storbritannien är en önation där sjöfart är centralt – för vad är segling och navigation om inte tillämpad fysik, astronomi och matematik, det vill säga vetenskap?
Faktum är att den tyske forskaren i politisk kultur Christian Welzel just nu håller på att utarbeta en teori om vad han kallar the cool water condition – en naturbelägenhet som på mycket lång historisk sikt har gynnat just Nordvästeuropa. Jag träffade honom i Lüneburg häromåret och han berättade bland annat att samhällen med relativt låg medeltemperatur, nederbörd året runt och tillgång till isfritt vatten har haft extra goda förutsättningar för teknologisk utveckling. Planen var då att skriva en bok om detta.
Jag hoppas att han blir klar med boken snart. Och att den kan förklara bakgrunden till dessa genialiska, brittiska innovationer.
Noter
- Sobel, Dava: Longitud. Den sanna berättelsen om geniet som löste sin tids största vetenskapliga problem. Svenska förlaget 1997.