Gui Minhai som kidnappades till Kina 2015 för att i Hongkong ha publicerat och sålt förbjudna böcker har dömdes till tio år i fängelse för att olagligen ha försett utländsk makt med underrättelser.
Domen kan bara förstås som skrämseltaktik och vedergällning för att Sveriges regering vägrat ge efter för Kinas hot.
Givet hur mycket ’ansikte’ Kina redan förlorat kan antas att det finns något Gui Minhai måste hindras från att berätta, något som skulle skapa mer internationell uppståndelse än den vi nu ser.
Att Kina anser att Gui Minhai inte längre är svensk medborgare innebär att medborgarskap i stort har blivit villkorat i relation till individens förhållande till stormakten Kina. Vem som helst kan drabbas.
Den svenska regeringen måste börja kommunicera med Kina i termer av konsekvenser.
I dagsläget bör Sverige avråda från resor till Kina.
Ändå är denna senaste utveckling en uppvisning i rättsvidrighet till den grad att den behöver avhandlas. Min far Gui Minhai, som kidnappades av kinesiska agenter 2015 för att i Hongkong ha publicerat och sålt böcker som var förbjudna på det kinesiska fastlandet, dömdes nyligen av den lokala domstolen Ningbo People’s Intermediate Court till tio år i fängelse för att olagligen ha försett utländsk makt med underrättelser. Som hans dotter fick jag reda på det som alla andra, genom ett pressmeddelande på domstolens hemsida. Det var dagen efter min tjugosjätte födelsedag och jag skulle just gå och lägga mig när jag såg ett meddelande på min telefon, från en journalist som sa att hon sett nyheten och att hon var ledsen.
Angela Gui.
Tvingats erkänna brott
Sedan kidnappningen från Thailand har min far tvingats erkänna en rad olika brott på kinesisk tv. Kinesiska myndigheter hävdade att han frigavs i slutet på 2017, men i stället försvann han igen och dök upp i en sorts kommunarrest under hård bevakning. I januari 2018 greps han under en tågresa till Peking och har därefter inte tillåtits någon kontakt med omvärlden. Han har kontinuerligt nekats det konsulära stöd från Sverige som han enligt Wienkonventionen har rätt till, med hänvisning till ”respekt för hans egen önskan att inte motta någon extern hjälp”.
Det tioåriga fängelsestraffet för underrättelsebrott kan bara förstås som skrämseltaktik och vedergällning för att Sveriges regering vägrat ge efter för Kinas hot: till exempel om att porta alla ministrar som deltog på Svenska PEN:s utdelning av Tucholskypriset, som gick till min far år 2019. Som juridikprofessorn Donald C. Clarke påpekar på bloggen The China Collection, är det nämligen djupt oklart vad för information lagen om att ”utlämna underrättelser till utländsk makt” ämnar skydda – särskilt eftersom min far omöjligen kan ha haft tillgång till någon sådan information efter att han frihetsberövades.1
Känslig information
Givet hur mycket ’ansikte’ Kina redan förlorat under fallets gång kan vi anta att det finns något min far måste hindras från att berätta.
Om vi antar att det faktiskt finns känslig information som Kina vill skydda, måste den i så fall handla om omständigheterna kring min fars frihetsberövande, då han varit just frihetsberövad under de senaste fyra och ett halvt åren. Det är förstås möjligt att sådan känslig information inte existerar och att domen är en förevändning för att straffa min far genom att hålla kvar honom i Kina. Men givet hur mycket ”ansikte” Kina redan förlorat under fallets gång kan vi anta att det finns något min far måste hindras från att berätta, något som skulle skapa mer internationell uppståndelse än den vi nu ser. Troligtvis rör det sig om detaljer gällande olaglig kidnappning från Thailand och säkerligen den tortyr som legat bakom de påtvingade tv-bekännelserna.
Det finns heller ingenting för Kina att vinna på att hålla kvar honom för att stoppa produktionen av politisk litteratur i Hongkong. Den har de redan förstört efter kidnappningen av min far och hans fyra kollegor. Det rykte som fortfarande förekommer i skriverier om min fars öde, att det ska finnas ett bokmanus om president Xi Jinpings kärleksliv som var på väg att publiceras, stämmer inte. Det har aldrig funnits någon sådan bok. Det är alltså svårt att föreställa sig vilken annan information brottet kan syfta på. Att underrättelsebrott dessutom först kom på tal efter att han gripits på tåget till Peking, under resan med två svenska diplomater, talar också för att den hemliga information han ska ha haft egentligen handlar om hur han behandlats av kinesiska myndigheter.
Ett brott att kidnappas?
Är allt detta sant innebär domen att det är ett brott i sig att bli utsatt för kidnappning och frihetsberövande av den kinesiska staten. Enligt denna logik utgör blotta vetskapen om ens egen kidnappning innehav av statshemligheter. Det är en juridisk paradox ägnad att tysta människor för all framtid.
Det är en juridisk paradox ägnad att tysta människor för all framtid.
Men det som kanske mest bör skrämma oss alla är Kinas påstående om att min far har sagt upp sitt svenska medborgarskap och ansökt om att återfå sitt kinesiska. Ingen svensk myndighet har mottagit någon sådan ansökan, men eftersom min far enligt kinesiska uppgifter inte längre är svensk finns heller inga möjligheter för svenska konsulära tjänstemän att besöka honom och verifiera att han själv velat återuppta sitt kinesiska medborgarskap. Detta innebär, skriver juridikprofessor Jerome Cohen på sin blogg, att vem som helst oavsett nationalitet kan resa till Kina, frihetsberövas, och sedan tvingas avsäga sig sitt medborgarskap och därmed alla de rättigheter som medborgarskapet skyddar.2 Eller, som i min fars fall, är resan till Kina inte ens nödvändig.
Medborgarskapet
Att min far inte längre ska anses som svensk medborgare för att Kina unilateralt bestämt detta innebär att medborgarskap i stort har blivit villkorat i relation till individens förhållande till stormakten Kina. På sätt och vis lever vi nu alla bara ett kritiskt uttalande bort från att bli bortförda till Kina och dömas för brott vi inte begått.
Svenska UD har förstås förklarat att Sverige inte accepterar Kinas definition av min fars medborgarskap. Men jag undrar vad denna icke-acceptans utan påföljder egentligen betyder? En regim som kidnappar utländska medborgare och anklagar dem för vaga och godtyckliga brott, tvingar dem att byta medborgarskap och fängslar dem utan konsulära rättigheter är inte en regim som längre bryr sig om vad andra länder tycker. EU publicerade nyligen ett uttalande om min fars dom, med anmärkningen att det ”finns allvarliga frågor som behöver besvaras”.
Varför kräver inte EU hans omedelbara frigivning, med klara påföljder om så inte sker?
Och visst är det så; utöver de jag redan tagit upp bör den kinesiska regeringen också förklara varför Sverige inte officiellt delgivits information kring de juridiska processer som pågått sedan min fars kidnappning 2015 (vilket kinesisk lag kräver). De bör också klargöra vilka organ i kinesiskt rätts- och polisväsende som varit inblandade, samt varför han varit frihetsberövad i över fyra år när den högsta tillåtna tiden för häktning enligt den kinesiska grundlagen är sex månader. Varför ställer inte EU dessa frågor? Varför kräver inte EU hans omedelbara frigivning, med klara påföljder om så inte sker?
Vad betyder fördömanden egentligen?
Det blir omöjligt att fortsättningsvis ha normala diplomatiska relationer med en stat som hävdar äganderätt över vem som helst, oavsett nationalitet. Det är svårt att förstå hur relationer med Kina ens kan beskrivas som ”normala”. Som om det vore vilket land som helst. Sverige och andra länder måste inse att relationen till Kina aktivt utsätter medborgare för risken att närsomhelst kunna fråntas alla sina rättigheter. Är Sverige inte villigt att ta den risken, är det nödvändigt att regeringen börjar kommunicera med Kina i termer av konsekvenser. Till dess att den gör det, måste vi fortsätta ifrågasätta vad fördömanden egentligen betyder.
Om det finns en läxa att lära i allt min far tvingats genomgå, låt den då bli att ord måste backas upp med handling.
Om det finns en läxa att lära i allt min far tvingats genomgå, låt den då bli att ord måste backas upp med handling. Med andra ord: att hålla Kina ansvarigt. Det är ett faktum att bristen på konsekvenser från omvärlden har tillåtit Kina att expandera bortom sina gränser och använda utländska medborgare som brickor i politiska maktspel. Men jag vet inte om en högre BNP är värd det priset.
I dagsläget bör Sverige börja med att utfärda en avrådan från resa till Kina, för att informera svenskar om att vi inte är skyddade mot att bli frihetsberövade och fängslade på godtyckliga grunder. På så sätt kan vi var och en i alla fall göra vårt bästa för att skydda oss i en allt osäkrare värld.
Washington Post publicerar en text i samma ämne av Angela Gui.