Tännsjö: Människovärdet är inte okränkbart

Vad han inte noterat är att inte bara utilitarister förkastar tanken om ett särskilt människovärde.

Ett sätt att svara vore att gå igenom alla lösryckta citat och sätta in de uppfattningar som där uttrycks i sina sammanhang.² Då skulle det framgå att det inte är så lätt att ta ställning till om dessa uppfattningar är rimliga eller orimliga. Ingen läsare skulle emellertid orka följa med på en sådan tankens odyssé. I stället ska jag ta upp vad jag uppfattar som den filosofiska kärnpunkten i Lappins artikel. Han förebrår utilitarister för att inte acceptera tanken om ett unikt och för alla lika människovärde, som kan ligga till grund för vilka plikter och rättigheter vi, rent moraliskt, har. Vad han inte noterat är att inte bara utilitarister förkastar tanken om ett särskilt människovärde. Samma sak gör etiska egoister (ofta kontraktualister), pliktetiker av filosofen Kants snitt, rättighetsetiker (Robert Nozick), dygdetiker, också och i synnerhet feministiska sådana, samt olika företrädare för djupekologiska synsätt.

I min Grundbok i normativ etik, som utkommer i en tredje reviderad utgåva i dagarna, resonerar jag kring starka och svaga sidor hos alla dessa teorier, liksom hos utilitarismen. Jag tar förstås också upp den enda moralteori som kan sägas ta föreställningen om ett unikt människovärde på allvar. Det rör sig om en variant av pliktetik som i engelsk litteratur brukar omtalas som ”The Sanctity of Life Doctrine”. Detta är en pliktetisk teori som i vissa hänseenden liknar Kants etik, men som också på väsentliga punkten skiljer sig från Kant. Kant räknar inte med något särskilt människovärde. För Kant (liksom för rättighetsetiker) är den springande punkten för om någon har moralisk status om en hon äger ett förnuft. Endast rationella varelser åtnjuter moraliskt skydd i Kants pliktetik.

Den form av pliktetik jag ska granska, som räknar med ett särskilt människovärde, har sina rötter i Thomas av Aquinos föreställningsvärld, och den försvaras i dag mest vältaligt av den katolska kyrkan med påven i spetsen. Det rör sig emellertid om en rent sekulär moraluppfattning, som skulle kunna omfattas av ateister (och förkastas av kristna). Dess centrala normativa tes är denna:

Det är fel (moraliskt förbjudet) att avsiktligt döda oskyldiga mänskliga varelser. 

Detta förbud gäller utan avseende på konsekvenserna. Visst kan man lägga till att människor åtnjuter detta skydd på grund av ett särskilt värde (eller en särskild värdighet). Man kan också tänka sig att tillfoga att människor äger en odödlig själ, vilken förklarar deras moraliska särart. Det går emellertid bra att bortse ifrån detta. Påven lägger själv inte någon vikt vid detta med en själ. Den normativa principen står på egna ben, utan tillägg.

Läpparnas bekännelse till de mänskliga rättigheterna

Lappin konstaterar att det tycks finnas många hänvisningar i europeisk lagstiftning till ett unikt och lika människovärde, liksom i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Normalt rör det sig i dessa sammanhang om en läpparnas bekännelse, och utrymmet för kompromisser med det moraliska idealet är stort, då allvarliga konsekvenser står på spel. Men då Lappin velat initiera en moralfilosofisk diskussion ska jag granska den uppfattning han tycks ansluta sig till. Jag tycker alltså inte att den är rimlig. Men, som sagt, den är oförenlig med de flesta genomtänkta moralfilosofier, så för att förkasta den behöver jag inte försvara utilitarismen (det har jag gjort i många andra sammanhang).

Vad går principen om livets helgd ut på mera precist? Och vilka är problemen med den?

Notera att det skydd den erbjuder människor bara omfattar dem som är utan skuld. Principen brukar ofta kompletteras med föreställningen att den som avsiktligt dödat en oskyldig medmänniska förtjänar dödsstraff.

Viktiga frågor inställer sig då man tänker över principen om livets helgd. En första kan vara. Vad innebär det att vara människa? En andra, när börjar ett mänskligt liv?

Svårt att sortera mellan mänskliga och icke mänskliga

En grov sortering av varelser i mänskliga och icke mänskliga (djur) är kanske inte så svår att utföra i vardagslag. Men vilket kriterium ska vi bruka då vi gör denna åtskillnad? Med hänvisning till genomet? Kanske också med hänvisning till historien? Vi anser nog att två individer tillhör olika arter om de härstamma från två skilda evolutionistiska historier men har ett ensartat genom. Om vi till exempel skulle lyckas klona neandertalare, skulle de åtnjuta mänskliga rättigheter (till skillnad ifrån till exempel schimpanser)? Tänk om vi genetiskt förändrar människor genom att tillföra en extra kromosom, som ger dem längre och mer hälsosamma liv, men till priset av att de inte kan få levande avkomma tillsammans med ”oss”. Kommer de att åtnjuta mänskliga rättigheter? Vagheten i begreppet och godtyckligheten i försök att bli mer precis talar emot rimligheten av uppfattningen. Detsamma gör kallsinnet inför icke mänskligt liv och lidande. Så här uttryckte Thomas av Aquino saken:

”Härmed har felet hos dem som hävdar att det är syndigt av en människa att döda ett själlöst djur vederlagts: Ty genom gudomlig nåd har djuren givits till människan att nyttjas enligt naturens ordning. Det är alltså inte orätt för människan att bruka dem, vare sig genom att döda dem eller på något som helst annat sätt.”

När börjar ett mänskligt liv? Vid befruktningsögonblicket, brukar anhängarna av doktrinen svara. Det framstår som en rimlig begreppsbildning. Jag som skriver detta har varit ett litet barn, ett foster, ett embryo, ett just befruktat ägg — men inte en spermie eller ett ägg. Spermien och ägget jag utgick ifrån upphörde att existera då jag blev till. Jag medger att vi här snuddar vid svåra metafysiska problem, men jag är beredd att ge anhängarna av doktrinen rätt på den här punkten.

De ser abort och eutanasi som mord

Konsekvensen av detta är uppenbar. Det är förbjudet att avsiktligt döda inte bara sina medmänniskor utan också foster. Men abort innebär ju ett avsiktligt dödande av foster. Då är abort fel, den som utför en abort gör samma fel som den som mördar en medmänniska. Det är därför anhängare av kristen höger i USA har dödat läkare som utfört aborter. Varför? Jo, livet är heligt har de svarat. Men gäller det inte också läkarens liv? Nej, om hon utfört en abort är hon inte oskyldig, hon åtnjuter inte något skydd. Det är tvärt om en plikt att ge henne vad hon förtjänar. Och är man anhängare av dödsstraff är vad hon förtjänar just att bli dödad.

På samma sätt är eutanasi, för vuxna eller barn, förkastligt enligt denna doktrin. Vi har varken rätt att döda oss själva eller andra, oavsett hur intensivt någon önskar att få dö snarare än att leva vidare med svåra plågor. Eutanasi är inte bättre än mord, eutanasi är mord, enligt detta synsätt. Här håller för övrigt Kant med påven, om det handlar om rationella människor som vill dö för egen eller annans hand.

Jag finner inte denna uppfattning försvarlig. Den faller, menar jag, på sin moraliska orimlighet. Notera att Kant, som också är pliktetiker, men lägger vikt vid rationalitet, kan acceptera abort. Han skulle nog också acceptera att man inte ger vätska och näring till en patient som hamnat i ett permanent vegeterande tillstånd (som irreversibelt förlorat sitt medvetande). Sådant sker inom västerländsk sjukvård. Påven (och Berlusconi) har emellertid, med stöd i doktrinen om livets helgd, protesterat. Hänsyn till närstående och behovet av resurser inom sjukvården för nyttigare ändamål talar mot påvens och Berlusconis ställningstagande, vill jag påstå.

Jag vill inte tränga mig före mina barn i kön till intensivvård.

Det brukar sägas att respekt för människovärdesprincipen, det vill säga läran om livets helgd, medför att man, då det inte finns möjlighet att rädda alla, bör singla slant. Antag att vi bara har en respirator och flera konkurrerar om den. Följer vi människovärdesprincipen ska vi, om hon har tur i lotteriet, ge respiratorn till en gammal individ snarare än till en ung som hade otur. Personligen finner jag den ståndpunkten grotesk. Jag vill inte tränga mig före mina barn i kön till intensivvård.

Terror är ok om syftet är gott

Låt mig avsluta med ett exempel som Lappin gav på vad han uppfattar som ett besynnerligt ställningstagande från min sida. Det stämmer att jag inte i princip tar avstånd från terror. Tänk på det största terrordådet i historien hittills, USA:s atombomber över Japan.
Om vi antar för resonemangets skull att detta terrordåd verkligen påskyndade freden och räddade många liv, utan att användningen av kärnvapen för den sakens skull ”normaliserades” (det senare vet vi ju, det förra kan vi bara spekulera om), ja i så fall tycker jag att det var bra att bomberna fälldes. Terror kan alltså accepteras om syftet är gott och uppnås bäst genom terrorhandlingen. Om det utövas av en stat eller en ”fri grupp” saknar direkt moralisk betydelse. Men statsterrorism kan bli normerande på ett sätt som indirekt gör den särskilt problematisk. Är syftet avskyvärt, som i fallet med al-Qaida, är terrorn förkastlig, ännu mera så om syftet verkligen uppnås.

Anhängaren av doktrinen om livets helgd måste resonera annorlunda. De behöver inte vara pacifister, de kan anse att det är rätt att döda i självförsvar, och de kan även, med hänvisning till något de kallar doktrinen om dubbel effekt, godta att civila stryker med då vapnen riktas mot fienden, men de kan inte godta att oskyldiga görs till mål för en avsiktlig attack. Inte ens om det innebär att oskyldiga liv sparas.

Jag är (som utilitarist) benägen att anse att man bör kriminalisera terrorism i internationell lag och avskaffa kärnvapnen (och göra slut på terrorbalansen), då jag tror att det har goda konsekvenser om man kan genomdriva sådana beslut. Men detta är förenligt med att jag kan medge att enstaka terrordåd är försvarliga. Ja, det är med viss bävan jag tänker på en situation där kärnvapnen inte hålls under kontroll av ett system av terrorbalans (ett skäl att inte bruka dem är att man vet att, om man gör det, kommer motparten att slå tillbaka urskillningslöst, så att mänskligheten sannolikt dukar under). Kanske har vi haft åtminstone en villkorad terrorism att tacka för att vi inte (ännu) upplevt något förödande kärnvapenkrig. För den som bryr sig om konsekvenserna är sådant ingen liten sak.