Svagheter i bevisföringen

Ett rättssystem grundar sig på en samsyn inom ett samhälle om vilka regler som ska gälla. Inom straffprocessrätten handlar det framför allt om regler som uttrycker en avvägning mellan två olika intressen, nämligen intresset av att utreda och lagföra brott å ena sidan och intresset av att skydda individen mot godtycklig och orättvis maktutövning. Så är till exempel omedelbarhetsprincipen, kravet på att bevisningen ska presenteras för och prövas av en opartisk domstol, inte en regel som upprätthålls för att försvåra polisens och åklagarens arbete, utan syftet är att garantera att domstolens beslutsunderlag blir det bästa.

Okunskap om det danska rättssystemet

Det innebär att olika delar av ett rättssystem bildar en sammanhängande helhet som är mer eller mindre unik för varje enskild stat. I den pågående debatten hänvisas allt som oftast till Danmark, och de danska reglerna framhålls som föredömliga. Utan att ha några avgörande bevis tillåter jag mig misstänka att de flesta som hänvisar till de danska reglerna saknar mer ingående kunskaper om det danska rättssystemet.

Således saknas i debatten kunskap om hur en dansk rättsregel, som hyllas som mer ingripande än motsvarande svenska regel, förhåller sig till andra danska rättsregler, som kanske är mindre ingripande än motsvarande svenska regler.

Det populistiska förhållningssättet till det danska rättsystemet motiveras istället med att Danmark når helt andra resultat än Sverige i kampen mot gäng och terrorister. Paradexemplet är en rättegång där ett antal kriminella gängmedlemmar från Sverige dömdes för mord i Danmark. Det som emellertid inte nämns är att det positiva resultatet av utredningen av mordet berodde på gärningsmännen misslyckades med att bränna upp flyktbilen. Det fanns alltså en överväldigande bevisning för deras inblandning och de hade helt säkert blivit dömda även i en svensk domstol.

Det finns emellertid en mer djupgående svaghet i Per Bauhns bevisföring: de två fallen är överhuvudtaget inte jämförbara.

Ett bidrag till debatten med hänvisning till Danmark som föregångsland är filosofiprofessorn Per Bauhns artikel Bevisbördans orimliga tyngd som publicerades i Kvartal den 29 september 2020. I artikeln diskuterar Per Bauhn de svenska domstolarnas syn på bevisvärdering, och kommer till slutsatsen att jämfört med de danska domstolarna så har de svenska kommit att upphöja frikännande baserat på orimligt tvivel till ett kriterium på rättssäkerhet. Slutsatsen grundar sig på en jämförelse mellan ett svenskt och ett danskt rättsfall rörande terroristbrott.

Ojämförbara fall

Nu kan det tyckas att bevisföringen för en så häpnadsväckande slutsats borde vara något starkare än ett enskilt exempel, särskilt om man betänker att Per Bauhn angriper en av de mest grundläggande principerna för en rättsstat, nämligen beviskravet i brottmål.

Det finns emellertid en mer djupgående svaghet i Per Bauhns bevisföring: de två fallen är överhuvudtaget inte jämförbara.

För det första kan konstateras att i det svenska fallet fanns inget bevis för att den misstänkte hanterat väteperoxid och ännu mindre aceton, vilket är de avgörande beståndsdelarna i så kallade TATP, som är ett välkänt explosivt ämne som används i hemmagjorda bomber. I det danska fallet rådde det inget tvivel om att den misstänkte innehade de ämnena. För det andra undanhåller Per Bauhn det faktum att den misstänkte i det svenska fallet sökte upp en handläggare hos kommunen i ett försök att sälja kemikalierna, däribland klor, och då lämnade sitt namn och telefonnummer.

Det förefaller mindre sannolikt att en person först försöker sälja kemikalierna till kommunen och sedan, när det inte går, bestämmer sig för att i stället tillverka en bomb och utföra ett terroristattentat.

Inom parentes bör nämnas att jag försvarade mannen i rättegången och har således mycket god insyn i utredningsmaterialet.

Ett av de grundläggande problemen är att det idag är alltför enkelt att få misstänkta frihetsberövade.

Det kan inte nog understrykas hur viktigt det är att rättsordningen diskuteras och prövas i en offentlig debatt. Rättsordningen är inget av naturen givet och grundar sig på en bred konsensus bland medborgarna. Samtidigt får det inte glömmas bort att straffrätten och de lagar och bestämmelser som reglerar hur brott ska utredas och lagföras avser att kontrollera hur staten utövar sitt våldsmonopol mot de egna medborgarna. Därför bör det iakttas en viss försiktighet när det framförs krav på ökad repression och övervakning samt när grundläggande rättsprinciper ifrågasätts och förkastas.

Det handlar nämligen inte om att få brottslingar dömda i enskilda fall, utan om vilket samhälle vi vill ha i framtiden.

Högre krav på utredningar

Det bästa sättet att effektivisera rättsskipningen är inte att montera ner rättssäkerhetsgarantierna, det vill säga att få fler oskyldigt dömda, utan att ställa högre krav på de utredningar som polisen gör och som åklagaren presenterar för domstolen. Ett av de grundläggande problemen är att det idag är alltför enkelt att få misstänkta frihetsberövade. I praktiken har domstolarna överlämnat beslutet om häktning till åklagarna och domstolarna bemödar sig inte ens om att lämna några skäl för sina beslut. Detta leder till att de brottsutredande myndigheterna många gånger ingriper alldeles för tidigt och på lösa grunder mot misstänkta individer. Så snart en misstänkts anhållits eller häktats blir det svårare att samla in bevisning, eftersom såväl den misstänkte som personer i hans omgivning blir medvetna om misstankarna.

Resultatet blir undermåliga och bristfälliga utredningar som leder till frikännande domar.

Avslutningsvis vill jag framhålla att är det något som vi svenskar borde vara stolta över så är det rättegångsbalken. Det är en alldeles enastående skapelse som, rätt tillämpad, uppvisar en extraordinär förmåga att balansera olika intressen. Om det inte vore för att Sverige är ett litet språkområde, är jag säker på att den skulle utgöra råmodell för flera europeiska staters rättsordning. Därmed inget ont sagt om Danmark.