Att förändra ett parti är svårt nog i sig. Det blir knappast lättare om man inte ens vågar söka internt mandat för att göra det.

Det är måndag, och läget i Liberalernas partiledarstrid är exakt lika förutsägbart som någon kunde drömma om på förhand.

Partikoryféerna, ungdomsförbundet och närstående ledarsidor tar ställning för Erik Ullenhag och snällheten.

De som inte brukar dela ovan nämndas uppfattning vidhåller sin position – något annat än Nyamko Sabuni gör Liberalerna meningslösa för väljarna och hotar partiets existens.

Alla argument kunde lika gärna ha formulerats samma eftermiddag som Jan Björklund meddelade sin avgång. I flera fall var det dessutom precis vad som skedde.

Skillnader, var god dröj

Det har varit ett par märkliga veckor, där bägge huvudkandidaterna har gjort sitt bästa för att inte erkänna några politiska skillnader gentemot den andre.

Det höll fram till slutet av förra veckan, när Sabunikampanjen kände att något måste hända för att inte Ullenhag skulle råka väljas i ren apati. Ut kom så ett utspel i Expressen om mångkultur och asylpolitik.

Uppenbarligen drog man slutsatsen att det inte föll särskilt väl ut, åtminstone inte bland dem som ska rösta fram nästa partiordförande i Liberalerna. Pratandet har därför tagits tillbaka på i princip varenda punkt.

Därmed står vi kvar vid obefintliga, eller snarare obegripliga, skillnader mellan de alternativ som bjuds.

Det indirekta vägvalet

Varken Nyamko Sabuni eller hennes anhängare har kunnat eller vågat peka på någon verkligt betydande skillnad mellan det hon vill och den rådande partilinjen.

Erik Ullenhag har å sin sida egentligen inte uteslutit någonting. Varken en stramare gränspolitik eller att samarbeta med någon annan än Socialdemokraterna, exempelvis. Lyssnar man noga öppnar han faktiskt för att driva en rätt annorlunda agenda än den han traditionellt förknippas med.

Utifrån sett kokar allt således ned till en fråga om image, som i sin tur antas skvallra om outtalade ambitioner.

Det är inte utan att man lider med de vanliga partimedlemmar som förväntas delta vid någon av medlemsomröstningarna, och som kanske inte har haft tid att ägna decennier av livet åt liberalpartistisk kremlologi.

Det är liberalt att krångla till det

En logisk lösning på Ullenhag/Sabuni-knuten vore förstås att välja Johan Pehrson. Han är brett uppskattad i partiet, intresserad av både socialpolitik och övervakningskameror och skulle onekligen sticka ut i partiledarkretsen, som en person som inte ängslas så mycket utan svarar rakt och barskt på de frågor någon eventuellt ställer.

Detta vore dock att göra det enkelt för sig, och sådant ligger inte för folkpartister. Att välja Pehrson är sannolikt inte aktuellt, så länge övriga kandidater håller sig vid liv till den 28 juni.

För ett par månader sedan rekommenderade undertecknad Liberalerna att trots allt välja Erik Ullenhag. Ingenting har förändrats i sak sedan dess.

Märk väl: Det var och är inte ett politiskt ställningstagande, bara ett välmenande försök att reda ut situationen för alla inblandades bästa.

Nya Liberalernas neongröna frisyr

För att på ett trovärdigt sätt kunna skapa det parti som Nyamko Sabunis anhängare önskar att hon ska leda skulle stora saker behöva ske. Man skulle behöva markera tydligt avstånd till såväl ungdomsförbund som ikoniska pensionärer, inleda strategiska utrensningar i en rad distrikt och nyrekrytera både kandidater och medlemmar på bred front.

Det vore en omvandling som skulle få projektet Nya Moderaterna att framstå som några slingor i Bo Lundgrens hår, jämfört med Nya Liberalernas neongröna mohikanfrisyr.

Hur det skulle gå till, om nu Sabuni inte ens vågar försöka skaffa sig det mandatet i ett internt partiledarval, är mycket oklart.

De borde mötas i ett riktigt val

Erik Ullenhag är otänkbar som kandidat någon annanstans än i Liberalerna, men självklar där. Han är dessutom så marinerad i partikulturen och talar dess språk så väl att han förmodligen skulle kunna bilda koalitionsregering med Vänsterpartiet och SD samtidigt, utan att bli fördömd av några tyngre instanser i partiet.

Med tanke på att Liberalerna står inför besvärliga år oavsett vilka vägval man gör är det kanske ingen dålig utgångspunkt. I alla fall inte om man vill undvika att partiet sprängs i fler delar än två.

Det Nyamko Sabuni och hennes anhängare vill göra – såvitt vi kan ana, alltså – skulle däremot passa bättre på egna, verkligt nyskapande ben.

Kanske är det där vi landar vad det lider. Erik Ullenhag och Nyamko Sabuni borde nog inte mötas i en partiledaromröstning – de borde mötas i ett riksdagsval.