Liberalerna ska inte i första hand välja en politiker, de ska välja en identitet. Så varför inte satsa på sin egen?

När man tittar på de tre personer som nämnts som tunga partiledarkandidater i Liberalerna de senaste åren framträder ett spännande mönster.

Där fanns en kandidat, Birgitta Ohlsson, som var omåttligt populär – i alla fall i världen till vänster om partiet. Inom Liberalerna var folk inte lika övertygade, och Ohlssons utmaning misslyckades.

Där finns nu en annan kandidat, Nyamko Sabuni, som också tycks vara omåttligt populär – i alla fall till höger om partiet. Stöd finns förvisso också internt, men det är inte någon översvallande entusiasm vi ser.

Sedan finns, sägs det, en tredje kandidat. En person som lämnar världen utanför tämligen likgiltig, men som uppskattas brett i just den krets av människor som utgör före detta Folkpartiet.

Jag talar förstås om Erik Ullenhag, Sveriges ambassadör i Jordanien, som redan nominerats av 15 distrikt trots att hans enda samtida livstecken i media är ett hemma hos-reportage i Svensk Damtidning.

Det kan låta konstigt, men kanske är det jag just redovisade skäl nog för att faktiskt välja honom.

På jakt efter sin egen själ

Det finns kända skäl som talar emot Erik Ullenhag. Det främsta är förstås att hans stora offentliga merit är att ha varit integrationsminister under en politisk era som de flesta, inte minst Liberalerna själva, sedan dess gjort sitt bästa för att ta avstånd från.

Men tänk bort det, och försök också att tänka bort den ständigt närvarande regeringsfrågan för en stund.

Liberalerna ska inte i första hand välja en politiker, de ska välja en identitet. Så varför inte satsa på sin egen?

Svårt att lära gamla FP:are sitta

Bland dem som pläderar för Sabuni märks en vilja att partiet ska bli något annat, något nytt. Något man visserligen nosat på tidigare, men aldrig varit på riktigt. Det är lättare sagt än gjort.

Men titta på Centerpartiet och Kristdemokraterna, tänker de förmodligen. Både C och KD har ju gjort tämligen dramatiska, ledardrivna profilbyten på senare år, och nått framgång genom det.

Det stämmer, men förutsättningarna är lite annorlunda här. Kristdemokraterna har hunnit byta stil flera gånger under sin relativt korta historia. Centerpartiet har den ideologiska böjligheten i sitt dna.

Liberalerna är något annat. Ett parti med grundmurade idétraditioner, där många tycker både starkt och mycket. De kan ändra sig i enskilda frågor, gärna flera gånger om, men i de stora dragen anser de att de har haft rätt i över hundra år. Och att historien har visat det.

När Ullenhag stirrar tillbaka

Om Liberalerna verkligen stirrar ned i sin själs avgrund kommer Erik Ullenhag förr eller senare vinka tillbaka. Förnumstig, principfast, påläst. Seriös, välmenande, lite tråkig. En person som verkligen bottnar i uppfattningen att högern är ond och vänstern dum, och att vägen till sanningen och ljuset går via en utredning.

Finns det fortfarande fem-sex procent av folkdjupet som kan tänka sig att rösta på ett sådant parti, även om man inte riktigt vet vad man får på köpet?

Kanske. Och om inte? Då får det väl vara som det är med den saken.

Det är ju ingen mening med att sitta i riksdagen om man måste göra det som en livslång maskerad.

En enklare lösning på problemet

Men Sabunis anhängare då? De är ju ändå ganska många?

Så är det. I nomineringarna är det jämnt, och man ska inte utesluta att den rena desperationen driver majoriteten i Sabunis riktning. Frågan är dock till vilken nytta, i så fall.

För den som vill ge sig ut för att skapa ett slagfärdigt parti med naturlig plats som frihetlig blåslampa i ett framtida högerblock verkar det faktiskt mest onödigt besvärligt att släpa med sig hela det ullenhagska folkpartiarvet i ryggsäcken.

Förmodligen vore det enklare att helt enkelt starta ett nytt parti. Eller att gå med i Moderaterna.