Riktlinjerna för fonden är försiktigt formulerade, men de som har argumenterat för klimatfonden har ett långsiktigt mål. Utvecklingsländerna och klimatrörelsen menar att västerländska länder är skyldiga att betala “klimatreparationer“, alltså en sorts kompensation, för att deras historiska utsläpp av växthusgaser bidragit till de skador som dagens klimatförändringar orsakat. Det är mindre en fråga om storleken på fonden som spelar roll, och mer om varför pengarna ska betalas ut, vilket vi ska återkomma till.
Men först ett exempel på hur kompensationsresonemanget kan se ut. Under sommaren 2022 översvämmades en tredjedel av Pakistan. Sherry Rehman, Pakistans klimatminister, menar att översvämningarna orsakats av klimatförändringar, och därför ska tidigt industrialiserade länder som Storbritannien kompensera för skadorna. Man kan här invända att andra låglänta länder, exempelvis Nederländerna, trots allt lyckats undvika översvämningar. Men motargumentet blir då att länder som Pakistan, som britterna koloniserade och exploaterade, inte haft samma möjligheter att likt Nederländerna klimatanpassa sitt territorium.
En historisk skuld
Frågan om skuldbörda för historiska koldioxidutsläpp är i sig inte ny utan har funnits med sedan början, 1992, när FN utformade det första internationella ramverket för klimatpolitik. Och fram till nyligen har de västerländska länderna varit beredda att betala en större andel av de globala klimatåtagandena, låt vara att dessa pengar kommit i form av lån, biståndsbudgetar och exportstimulerande tekniksamarbeten.
Att pengar nu används till att motverka klimatskador kan i sig vara rimligt. Önationer som Fiji, Maldiverna, och Tuvalu riskerar att helt försvinna, varpå deras folk behöver finna hem i andra länder. Klimatskadefonden fyller således ett tomrum då ambitionen hittills varit att minska länders utsläpp av växthusgaser, snarare än att anpassa sig till själva klimatförändringarna, och inget stöd funnits för att hantera klimatskadorna.
Men denna klimatrealism – att anpassa sig till ett förändrat klimat – bygger på ett skuldfördelande resonemang från utvecklingsländer och stora delar av klimatrörelsen, nämligen att historiska koldioxidutsläpp ska knytas närmare en i samtiden mer övergripande fråga om kompensationer från västvärlden. Genom besläktade argument uppmanas man att ersätta andra länder för slaveri, kolonialism, rasism och nu även klimatförändringar. Denna mängd historiska orättvisor utgör tillsammans, enligt en tidigare klimatförhandlare för Pakistan, ett sammanlänkat förtryckande system som västvärlden ytterst är ansvarig för. Ett land som Storbritannien, exempelvis, ska således börja med att ursäkta sin roll i slavhandeln, och avslutningsvis be om förlåtelse för den industriella revolutionen.
Att historisk slavhandel var betydande både för arabiska och europeiska stater tycks i sammanhanget vara mindre intressant. Och det faktum att Storbritannien redan 1807 inledde kampen mot slaveriet har ingen mildrande effekt i skuldfrågan, ej heller att slaveri idag återfinns främst i icke-västerländska länder, exempelvis i form av internerade uigurer i Folkrepubliken Kina.
Problemet är att sådana ramverk inte löser upp konflikter i samtiden utan lägger grunden för nya.
Kompensationsdebatterna har hittills inte syftat till ökad historisk förståelse utan till upprättandet av symboliska ramverk, med tydliga poler för ondska och godhet. Klimatskadefondens funktion blir här inte främst att bevara mindre önationers befolkningar utan att beskylla västerländska länder för alla klimatskador i alla länder, vilket enligt en IPCC-rapport drabbar 3,6 miljarder människor.
Det finns tillfällen i historien när symboliska ramverk är möjliga och önskvärda, som vid Nürnbergrättegångarna efter andra världskrigets slut när flera medarbetare i naziregimen dömdes för brott mot mänskligheten. Ett av utfallen blev även att kompensation betalas till drabbade judiska familjer, samt till staten Israel. Relevant att nämna här är att Tyskland beskriver dessa kompensationer som ett skadeståndsavtal (Wiedergutmachungsabkommen) där slutmålet är förlåtelse, då Wiedergutmachung åsyftar “att ställa saker till rätta”. Israel använder istället begreppet Shilumim, vilket syftar till en straffbeskattning för skulder som aldrig kan återbetalas.
Ramverk för gott och ont
När vi då talar om historiska kompensationer, där skadan ägt rum utanför vår livstid, blir det tydligt att målet inte är förståelse eller förlåtelse utan upprättandet av symboliskt laddade ramverk, så vi vet vad som är gott och ont. Problemet är att sådana ramverk inte löser upp konflikter i samtiden utan lägger grunden för nya.
Låt oss här återvända till exemplet med reparationer för skador orsakade av klimatförändringar. Efter sommaren 2021, när ett flertal europeiska länder drabbades av omfattande översvämningar, lyftes en rad frågor om vilket ansvar lokala beslutsfattare har för klimatanpassning. Det handlade mindre om att på kommunal nivå fasa ut fossila bränslen, och mer om att anpassa en lokal plats för ett förändrat globalt klimat. Att stärka upp vägar, broar, och skyddsvallar, bygga system för att avleda vattenmassor, och hålla lager med förnödenheter.
Dessa diskussioner resulterade bland annat i att tyska inrikesministern Roger Lewentz avgick, då han inte sökt förutse eller föregripa skadorna från översvämningarna. Klimatförändringar kan således möjliggöra nya normer om vad som är bra kommunalt och nationellt beslutsfattande.
Tänk nu istället ett ramverk där skador för klimatförändringarna främst ska tillskrivas andra beslutsfattare, i andra länder, i andra tider. Det är så pakistanska beslutsfattare har resonerat om orsakerna till årets översvämningar. I stället för att ta itu med inrikespolitiska frågor som eftersatt infrastruktur, korruption i tjänstemannakåren och ovilja att utkräva ansvar från beslutsfattare så står felen att finna någon annanstans. Och i stället för ambitiösare klimatpolitik, med minskade utsläpp och ökad lokal anpassning, får vi en fond av skuldbeläggande symbolvärde.
Orsak och verkan i det förflutna
Vi talar inte här om sannolikheten att Storbritannien skulle betala Pakistan för alla de skador som översvämningarna orsakat. Historiskt sett har de summor som utlovats vid COP-möten sällan utbetalats till fullo. Och vi talar inte heller om att pengar som brittiska premiärministern Rishi Sunak utlovat till klimatskadefonden skulle väcka starka reaktioner från brittiska skattebetalare.
Nej, det som gör frågan om kompensationer radikal är att den frikopplar utvecklingsländernas makthavare ifrån sin egen hantering av klimatförändringar. Orsak och verkan förläggs i det förflutna, och vi i samtiden reduceras till ansvarsfria mottagare av dess effekter. Oavsett hur mycket kompensationspengar som betalas från västvärlden kvarstår skälen för utvecklingsländernas makthavare, som Pakistans klimatminister Rehman, att friskriva sig från ansvar genom att tillskriva andra skulden.
Kina har även under det senaste decenniet släppt ut lika mycket växthusgaser som Storbritannien gjort under hela 200 års tid.
Exempelvis, Kina markerar att dess stöd till den nya klimatskadefonden inte betyder att landet anser sig ha bidragit till de historiska utsläpp som nu orsakar klimatskador. Men Kina hade omfattande träkol-, stenkol- och stålindustrier långt före den industriella revolutionen. Kina har även under det senaste decenniet släppt ut lika mycket växthusgaser som Storbritannien gjort under hela 200 års tid. Ska ett klimatramverk byggt på historisk skuld vikta dessa utsläpp olika beroende på om de skedde med eller utan vetskap om utsläppens klimatpåverkan?
Allt extremare metoder
Kompensationsanspråken har inte växt ur ett vakuum utan sammanfaller med en tilltagande juridifiering av klimatpolitiken överlag – alltså att sakfrågor blir föremål för rättegångar snarare än opinionsbildning. Exempelvis har klimataktivister framgångsrikt åtalat nederländska staten för otillräcklig klimatpolitik, och vann 2019 ett fall i högsta domstolen. Detta har i sin tur inspirerat motsvarande initiativ i andra europeiska länder, så även i Sverige.
Paradoxalt nog går klimatfrågornas juridifiering hand i hand med en tilltagande benägenhet att tillgripa laglösa klimataktioner. Exemplen på detta sträcker sig från att ockupera Cementas kalkbrott i Slite på Gotland till blockader av motorvägar, och nu senast en våg attentat mot konstverk i gallerior runtom i Europa. De tydligaste resonemangen för dessa aktioners legitimitet har utformats av humanekologen Andreas Malm som menar att tiden för en pacifistisk klimatrörelse är över. Det krävs nu en saboterande rörelse för att den bredare rörelsen ska kunna kräva minskade klimatutsläpp.
Och det finns visst fog för detta resonemang. Den amerikanska medborgarrättsrörelsens krav på lika villkor att delta i samhällsprojektet föreföll rimligare när det fanns grupperingar på rörelsens utkanter som med extremare metoder gjorde radikalare anspråk.
Men till skillnad från medborgarrättsrörelsen är dagens klimatrörelse främst ett internationellt, snarare än nationellt, projekt. Därför utformas planer för global omfördelning av resurser, vilket gör överstatliga institutioner som FN alltmer teknokratiska i sin klimatpolitik, i stället för att erbjuda en vision för det egna folket om vad klimatanpassning innebär.
Klimatrörelsen bygger inga breda politiska allianser eftersom den hittills inte lyckats förstå eller förutse framväxten av nya proteströrelser, exempelvis Gula västarna i Frankrike, Truckerkonvojen i Kanada, Bränsleupproret i Sverige och nu senast bondeprotesterna i Nederländerna. Medan dessa grupper protesterar mot ekonomiska kriser, energikriser, och snart matkriser – exempelvis Don’t Pay UK – är man fortsatt upptagen med att planera juridiska processer och sabotage. Över tid riskerar klimatrörelsen att marginalisera sig själv, och dess krav på kompensationer bäddar istället för framtida rättstvister där västvärlden antas bära den största skulden.
Kompensationsanspråk göder framtida konflikter
Kompensationer, likt övrig juridifiering av klimatfrågan, kan således inte lösa det grundläggande problemet att politik i slutändan är en kamp mellan motstridiga intressen. Dagens försämrade geopolitiska läge har gjort detta faktum smärtsamt tydligt. Konflikter tar formen av naket våld mellan och inom stater, snarare än en internationell rättsprocess med skadestånd som insats.
Kanske förväntas västerländska länder respektera internationella överenskommelser mer än övriga delar av världen – det är trots allt de som lagt mest resurser på att upprätta överstatliga institutioner som FN. Men när även traditionellt aktivistiska länder som Sverige skurit i sina internationella åtaganden, och skruvat ned såväl retorik som resurser i klimatpolitiken, anar vi att vi nått vägs ände här.
Vad kompensationsanspråken bäddar för med sin kombination av skuld och skam är således inte en återupprättelse av multilaterala samarbeten, som Pakistans klimatminister Rehman hoppas på. Det historiska resonemanget för kompensationer lägger istället grunden för att rättfärdiga framtida konflikter. Det går sannolikt att mäkla fred även i en sådan världsordning – länder med anspråk på varandras territorier, eller som föreställer sig historiska oförrätter, har trots allt lyckats samexistera förr.
Men balansakten har blivit betydligt svårare efter COP27.