Ny mediegrundlag: Ska lagen vara lika för alla?

tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsningen får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning. [2]

För yttrandefriheten och informationsfriheten anges särskilt att dessa:

får begränsas med hänsyn till rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskildas anseende, privatlivets helgd eller förebyggandet och beivrandet av brott. Vidare får friheten att yttra sig i näringsverksamhet begränsas. I övrigt får begränsningar av yttrandefriheten och informationsfriheten göras endast om särskilt viktiga skäl föranleder det. Vid bedömandet av vilka begränsningar som får göras med stöd av första stycket ska särskilt beaktas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter. Att meddela föreskrifter som utan avseende på yttrandens innehåll närmare reglerar ett visst sätt att sprida eller ta emot yttranden anses inte som en begränsning av yttrandefriheten och informationsfriheten. [3]

Förutom dessa allmänna bestämmelser i RF har vi härutöver två omfattande särskilda mediegrundlagar, Tryckfrihetsförordningen (TF) och Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL).

Den svenska tryckfriheten är starkt skyddad

TF från 1766 är den äldsta av våra grundlagar och en internationell förebild vad avser handlingsoffentlighet. Alla handlingar som kommit in till en myndighet eller upprättats där är offentliga, om de inte uttryckligen faller under särskilda sekretessbestämmelser (till förmån för exempelvis enskilds integritet, utrikessekretess eller rikets säkerhet). Presumtionen är alltså för offentlighet. I andra länder är presumtionen vanligen den omvända: Allt är hemligt, om det inte uttryckligen förklarats vara offentligt. Andra särdrag i TF är bland annat ensamansvar för ansvarig utgivare, censurförbud, meddelarskydd, krav på dubbel kriminalisering för undantag från yttrande- och informationsfriheten (det vill säga att straffbarhet kräver brott såväl enligt TF som enligt vanlig lag), samt särskild straffprocess; tryckfrihetsmål är de enda där jury förekommer i svensk rätt.

YGL är från 1991 och därmed den yngsta mediegrundlagen. Den innehåller bestämmelser om grundlagsskydd för bland annat radio- och TV-sändningar och vissa webbplatser (”databaser” i YGL:s terminologi) efter mönster från TF, med bland annat censurförbud, ensamansvar genom utgivningsbevis och särskilda regler för straffbarhet och process. Sedan 2003 är det möjligt för databaser att omfattas av grundlagsskydd enligt YGL, genom att de beviljas utgivningsbevis (så kallat frivilligt grundlagsskydd).

Utgivningsbevis utfärdas av Patent- och registreringsverket för TF och Myndigheten för press, radio och TV när det gäller YGL. Någon materiell prövning sker inte.

I Sverige gäller sedan 1995 också Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR) som svensk rätt. I artikel 10 regleras yttrandefriheten på följande sätt:

 1. Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser. Denna artikel hindrar inte en stat att kräva tillstånd för radio-, televisions- eller biografföretag.

2. Eftersom utövandet av de nämnda friheterna medför ansvar och skyldigheter, får det underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet, till den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller för annans goda namn och rykte eller rättigheter, för att förhindra att förtroliga underrättelser sprids eller för att upprätthålla domstolars auktoritet och opartiskhet.

Sverige är också bundet av FN-konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna (MR-konventionen). Den gäller inte direkt, eftersom Sverige har en rättstradition som inte automatiskt ger ratificerade konventioner ställning som svensk rätt, men konventionen är likväl ett viktigt tolkningsdatum vid rättstillämpningen.

Artikel 19 i MR-konventionen lyder:

1. Ingen får utsättas för ingripande för sina åsikters skull.

2. Var och en har rätt till yttrandefrihet. I denna rätt ingår frihet att oberoende av territoriella gränser söka, ta emot och sprida uppgifter och idéer av alla slag, i tal, i skrift och i tryck, i konstnärlig form eller genom annat valfritt uttrycksmedel.

3. Utövandet av de rättigheter som avses i punkt 2 medför särskilda skyldigheter och särskilt ansvar. Detta utövande får därför underkastas vissa inskränkningar men endast sådana som är angivna i lag och som är nödvändiga a) för att respektera andra människors rättigheter eller anseende,

b) för att skydda den nationella säkerheten, den allmänna ordningen, folkhälsan eller sedligheten.

Det finns alltså påtagliga likheter mellan vår RF, artikel 10 i EKMR och artikel 19 i MR-konventionen när det gäller avgränsning av yttranden- och informationsfriheten.

Tillämpningen av MR-konventionen hos de knappt 180 stater som är bundna av den, däribland alltså Sverige, övervakas av en särskild kommitté, MR-kommittén. Staterna granskas återkommande efter genomförd rapporteringsskyldighet.

Kommittén har också antagit en allmän kommentar till tolkning av bland annat artikel 19. [4] Däri understryks att yttrandefriheten inte är förbehållen vissa kategorier eller företag. Den nya digitala utvecklingen, som innebär att var och en är såväl avsändare som mottagare, bejakas. Tanken på licensiering eller auktorisation av ”journalister” avvisas; i totalitära stater finns däremot inte sällan en ordning med godkännande av journalister. Endast ackreditering vid presskonferenser bör vara tillåten, och då närmast av skälet att fysiska begränsningar kan behöva sättas upp.

Det kan finnas skäl att här erinra om nationalekonomen och nestorn Assar Lindbeck som ledde kriskommissionen sedan Sverige 1992 tvingades ge upp försvaret av kronan. I betänkandet ”Nya villkor för ekonomi och politik” [5] lämnades i 113 punkter förslag till olika reformåtgärder, bland annat om självständig riksbank, kvantitativt inflationsmål, striktare budgetprocess samt konkurrensutsatt offentlig sektor. De flesta av alla dessa reformpunkter har sedermera kommit att genomföras. Den sista punkten i Lindbeckkommissionens betänkande återstår dock: att avskaffa journalisthögskolorna. Tanken bakom detta förslag var att en uniform journalistutbildning inte gav den bredd i nyhetsbevakningen som från tid till annan kan behövas.

Undantagen från reglerna

Undantagen från yttrandefriheten, vilka i RF, EKMR och MR-konventionen alltså anges i allmänna ordalag (där nödvändighet och proportionalitet betonas), konkretiseras i brottskatalogen i TF respektive YGL.  Förutom högmålsbrott och andra brott mot rikets säkerhet, nämns bland annat hets mot folkgrupp, olaga hot och förtalsbrott. [6] Finns det inte upptaget i katalogen är yttrandet straffritt, likaså om det inte längre är straffbart enligt vanlig lag.

Brottet hets mot folkgrupp (16 kap 8 § brottsbalken) finns i de flesta europeiska länder, som ett resultat av artikel 20 i MR-konventionen, som ålägger staterna att införa ett sådant brott. USA, som anslutit sig till MR-konventionen, reserverade sig dock på denna punkt till förmån för första författningstillägget till den amerikanska konstitutionen, vilket (på tre rader) reglerar yttrandefriheten. USA saknar således brottet hets mot folkgrupp.

MR-kommittén rekommenderar också att förtal avkriminaliseras och enbart sanktioneras som tvistemål, det vill säga att enbart skadestånd och inte straff skall kunna utdömas. Skälet till det är att straffbestämmelser avseende förtal på sina håll används som ett repressivt vapen för att tysta dissidenter.

I Sverige har vi valt en annan väg, och nyligen vidgat det straffbara området till förmån för enskilds integritet genom brottet olaga integritetsintrång och grovt olaga integritetsintrång. [7] Dessa brott finns dock inte brottskatalogen i TF/YGL, och kan därför inte straffas om de begås inom ramen för tryckfrihet respektive yttrandefrihet.

Förtalsbrott regleras i kapitel 5 i brottsbalken. Med förtal avses att utpeka någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller att lämna uppgifter som är ägnade att utsätta denne för andras missaktning. Med ”är ägnade” åsyftas att uppgifterna typiskt sett ska räcka för att få den utpekade missaktad. Det behöver inte visas att uppgifterna faktiskt har lett till missaktning. Ej heller behöver det visas att den anklagade hade uppsåt att uppgifterna ska leda till missaktning. Den som lämnat uppgiften ska inte dömas till ansvar om han var skyldig att uttala sig eller om det annars med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgifter i saken. Grundregeln är att det ska finnas ett allmänt intresse av att uppgiften lämnas.

En ytterligare förutsättning är emellertid att uppgiften var sann eller att det fanns skälig grund för den. I lagtexten uttrycks det som: ”Var han skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken, och visar han att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, skall ej dömas till ansvar.” Här är distinktionen mellan orden ”och” och ”eller” i lagtexten viktig; det räcker inte med att uppgiften är sann eller skäligt grundad, utan det ska också anses försvarbart att lämna uppgiften. Spridning av sanna uppgifter som kan utsätta någon för andras missaktning kan alltså i vissa fall utgöra förtal.

En uppgift kan anses försvarlig att lämna, om den har högt allmänintresse. Offentliga personer, som genom att ha förtroendeuppdrag eller vara kända på annat sätt har ett högt allmänintresse, får ofta finna sig i att utsättas för granskning och kritik på ett sätt som okända personer inte behöver finna sig i.

Återgivande av uppgifter i en offentlig dom i brottmål kan alltså vara förtal. [8] För namnpublicering i massmedier finns också pressetiska regler som avser att begränsa publicering, de så kallade Publicitetsreglerna i 17 punkter. Punkt sju lyder:

Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.

De undantag från yttrandefrihet som finns brukar inte sällan när det gäller sociala medier betecknas som ”hot och hat på nätet”. En grundprincip är att vad som är straffbart i den fysiska verkligheten också är det i den digitala världen. Med ”hat” förstås vanligen hatbrott, som hets mot folkgrupp, olaga diskriminering, homofobiska brott, våld och hot mot förtroendevalda samt andra typer av brott där ett motiv varit att kränka en person, en folkgrupp eller annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationalitet eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet.

I brottsbalken finns också en straffskärpningsregel:

Såsom försvårande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet skall, vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp, särskilt beaktas om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet. [9]

Begreppet hat ges dock inte sällan i debatten en vidare innebörd, nämligen åsikter som uppfattas som kränkande eller något som bara allmänt ogillas. Sådana åsikter är dock inte straffbara.

Lag, inte gudomlig skrift

RF, TF och YGL är inte sakrosankta utan snarare work in progress. De reformeras av och till. Men RF påbjuder en särskild ordning för detta. Det krävs två likalydande beslut med mellankommande riksdagsval. En minoritet i riksdagen kan också tvinga fram folkomröstning i saken. För detta krävs att minst en tredjedel av riksdagen ställer sig bakom ett sådant förslag. En sådan folkomröstning, som skall ske samtidigt med valet är tvingande. [10] Kritik förekommer mot att det, även med dessa spärrar, är för lätt att ändra våra grundlagar. [11]

Den tekniska utvecklingen med digitaliserad och elektronisk informationshantering har under åren satt fokus på skyddet för personuppgifter, särskilt känsliga sådana. Datainspektionen är den förvaltningsmyndighet som svarar för tillsyn och kontroll. Äldre datalagar har utmönstrats till förmån för nu gällande personuppgiftslag (PUL) från 1998 som följt på ett EU-direktiv från 1995. I samband med direktivets antagande gjorde Sverige klart att det inte innebar någon begränsning i den svenska grundlagsskyddade offentlighetsprincipen, en uppfattning som var ett eko från uppfattningen vid det svenska EU-medlemskapet 1994, där Sverige gjorde en särskild förklaring om offentlighetsprincipen vid tillträdet.

PUL avlöses i sin tur nu av en EU-förordning, dataskyddsförordningen, som träder i kraft den 25 maj i år. Till skillnad från direktiv som kräver inhemsk bearbetning för att gälla får en EU-förordning omedelbar effekt som lag i medlemsstaterna. Regeringen har också lagt fram en proposition med förslag om en dataskyddslag som kompletterar dataskyddsförordningen och föreslås träda i kraft samtidigt. [12] I dess sjunde paragraf anges att dataskyddsförordningen och den nya lagen inte ska tillämpas i den utsträckning det strider mot tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen.

Vid sidan av dataskyddsförordningen regleras skyddet av personuppgifter också i artikel 8 i EU:s rättighetsstadga från 2010. Framtida prövning får avgöra hur den svenska grundlagsskyddade intresset står sig gentemot EU-rätten; att integritetsskyddet är på frammarsch framgår bland annat av den inte helt lätta frågan om reglering av utrikessekretess. [13] I en nyligen framlagd ESO-rapport hävdas att Sverige allmänt är för eftergivet i att hävda det svenska offentlighetsintresset i EU-sammanhang. [14]

Ska journalister undantas?

I PUL:s sjunde paragraf finns ett undantag från persondataskyddet som gäller ”uteslutande journalistiska ändamål eller konstnärligt eller litterärt skapande”. För sådant ändamål får persondataskyddet vika. Motsvarande bestämmelse finns intagen i dataskyddsförordningen.

I Sverige har saken prövats enligt PUL av högsta domstolen. [15] Det kan finnas skäl att återge vad HD angav i denna del:

Att uttrycket journalistiska ändamål [red:s kursivering] använts kan under sådana förhållanden inte antas vara i avsikt att privilegiera etablerade massmedier eller personer som är yrkesverksamma inom sådana medier. Med uttrycket torde snarare få antas vara avsett att betona vikten av en fri informationsspridning i frågor av betydelse för allmänheten eller för grupper av människor och en fri debatt i samhällsfrågor. […] I förarbetena till personuppgiftslagen har beträffande undantaget för journalistiska ändamål angetts att utgångspunkten skulle vara att detta handlar om ”vedertagen” journalistik (a. SOU s. 264) samt att enighet skulle råda om att ”seriös” journalistisk verksamhet är skyddsvärd (a. prop. s. 52). Oavsett ordvalet står det klart att avsikten med dessa uttalanden inte varit att hävda att avgränsningen skulle ske med tillämpning av någon form av kvalitetskriterium när det gäller innehållet utan endast syftat till att ange karaktären av en bedriven verksamhet [red:s kursivering]. Detta framgår bl.a. av den särskilda förklaring i mötesprotokollet som Sverige fick intagen i samband med att direktivet antogs i ministerrådet. Enligt förklaringen ansåg Sverige att de med journalistiska ändamål jämställda undantagen för konstnärligt eller litterärt skapande mera syftar på uttrycksmedlen än kommunikationens innehåll eller dess kvalitet (jfr de s.k. instruktionerna i 1 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 5 § yttrandefrihetsgrundlagen). Enligt vad som anges i propositionen (s. 53) skall tolkningen av undantaget ske med hänsyn till den avgivna förklaringen vilket anges kunna få betydelse särskilt för kommunikation som inte bedrivs av yrkesverksamma journalister.

I Sverige anses personskyddsreglerna i PUL (kompletterade med en särskild domstolsdatalag från 2015) hindra att domstolar på sina webbplatser länkar direkt till meddelade domar och andra avgöranden. För att få ut en offentlig dom krävs därför ett särskilt förfarande. På nätet finns emellertid informationstjänster som gör det möjligt att abonnera på tillgång till domar. Dessa tjänster är dock, med ett undantag, inte tillgängliga för privatpersoner utan enbart för företag, myndigheter och organisationer. Undantaget är Lexbase (https://www.lexbase.se), som mot betalning erbjuder också allmänheten tjänsten att söka och få tillgång till domar i brottmål och tvistemål.

Den föreslagna grundlagsändringen väcker debatt

I riksdagen bereds för närvarande ett kontroversiellt förslag till ändring i TF/YGL som bland annat gäller skärningspunkten mellan yttrandefrihet/ handlingsoffentlighet och integritetsskydd. Förslaget lades ursprungligen fram i betänkandet ”Ändrade mediegrundlagar” [16] av en parlamentarisk kommitté, Mediegrundlagskommittén, i september 2016. I kommittén, som leddes av justitierådet Anders Eka, fanns företrädare för alla åtta riksdagspartier. Förslagen i det drygt 900 sidor omfattande betänkandet beskrevs av kommittén på följande sätt:

Kommittén föreslår omfattande förändringar av språket och strukturen i TF och YGL för att grundlagarna ska bli så lätta att förstå och tillämpa som möjligt. Grundlagsskyddet för publiceringar på internet ses över.

Bland annat föreslår kommittén att reglerna om utgivarens ansvar ändras så att huvudregeln blir att utgivaren inte ansvarar för material som har funnits på till exempel en dagstidnings webbplats mer än ett år. Ett annat förslag innebär att grundlagsskyddet enligt YGL kan bestå även om den som driver en webbplats inte har skiljt redaktionellt material från externt material (användarkommentarer, länkar). Man föreslår även att reglerna för e-böcker och ljudböcker ändras så att författaren för den tryckta boken under vissa förutsättningar även ansvarar för den digitala versionen. Vissa söktjänster på nätet, som avser känsliga personuppgifter och uppgifter om lagöverträdelser, ska enligt förslaget inte omfattas av YGL om uppgifterna är tillgängliga på ett sätt som innebär särskilda risker för intrång i de registrerades personliga integritet (red:s kursivering).

Ett annat förslag gäller att det införs möjligheter att lämna så kallat internationellt rättsligt bistånd när TF och YGL är tillämpliga. Detta kan till exempel innebära att ett förhör hålls med en misstänkt eller ett vittne efter att en utländsk åklagarmyndighet begärt det. Ett sådant bistånd får inte lämnas om det strider mot svenska allmänna rättsprinciper på det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga området.

Kommittén föreslår vidare en ny reglering av krav på varningstexter och annan produktinformation på exempelvis förpackningar som omfattas av TF. Förslaget innehåller även vissa uttalanden om så kallade neutrala tobaksförpackningar.

På TV-området föreslås det bli möjligt att för så kallad beställ-TV ställa krav på att europeiska produktioner ska främjas samt krav på tillgänglighet (textning, tolkning, med mera).

I den del som sedermera blivit särskilt kontroversiell, nämligen att undanta vissa söktjänster från YGL, var företrädare för alla riksdagspartierna ense. Efter sedvanlig remissbehandling och lagrådsgranskning lämnade regeringen sitt förslag i proposition 2017/18:49. Propositionen innehåller också förslag från kommittén om bland annat internationellt rättsligt bistånd och ansvar för arkiverat material som har funnits tillgängligt i databaser. Dessa delar lämnas därhän i det följande, även om de också föranlett viss kritik. [17]

Även om förslaget vad avser söktjänster och YGL kritiserades i remissomgången, föranledde det ingen kritik av Lagrådet.

Mediegrundlagarna är inte lätt tillgängliga på grund av sin juridisk-tekniska konstruktion och sitt omfång. Nu vilande förslag till grundlagsändring inbjuder med sina drygt 500 sidor inte till ströläsning. Medan artikel 10 i Europakonventionen klarar av yttrandefriheten på 15 rader och första författningstillägget i USA:s konstitution är på blott tre rader, innehåller TF och YGL 14 respektive 12 kapitel. Även för jurister är materien en smula svårgenomtränglig.

Senkommet har propositionen fått allmän uppmärksamhet, efter att viss debatt förekom i samband med att betänkandet lades fram för ett och ett halvt år sedan. [18] Upprop och uppmaningar att stoppa förslaget förekommer (se https://www.stoppagrundlagsandringen.com).

Förslaget bereds för närvarande i konstitutionsutskottet i riksdagen med sikte på att avgöras i kammaren i mitten på maj. Dock har Alliansens företrädare låtit meddela, att de inte längre står bakom förslaget i kritiserade delar. Regeringen har därvid gett uttryck för viss besvikelse.

Den del som gett upphov till mer allmän kritik är två likalydande förslag i YGL (1 kap 13 § TF respektive 1 kap 20 §):

Bestämmelserna i denna grundlag hindrar inte att det i lag meddelas föreskrifter om förbud mot offentliggörande av personuppgifter

1. som avslöjar etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse eller medlemskap i fackförening,

2. om hälsa, sexualliv eller sexuell läggning,

3. som består av genetiska uppgifter eller biometriska uppgifter för att entydigt identifiera en fysisk person, eller

4. om att en enskild har begått lagöverträdelser genom brott, förekommer i fällande domar i brottmål eller har varit föremål för straff- processuella tvångsmedel.

Vad som anges i första stycket gäller endast om

1. personuppgifterna ingår i en uppgiftssamling som har ordnats så att det är möjligt att söka efter eller sammanställa dessa, och

2. det med hänsyn till verksamheten och de former under vilka uppgiftssamlingen hålls tillgänglig finns särskilda risker för otillbörliga intrång i enskildas personliga integritet.” (Red:s kursivering.)

Det nuvarande grundlagsskyddet skall alltså kunna upphöra för offentliggörande av uppgifter om känsliga personuppgifter, inklusive uppgifter i brottmålsdomar. Det framgår att förslaget har udden riktad mot Lexbase. Genom att databasen har utgivningsbevis åtnjuter den grundlagsskydd och träffas därför inte enligt nuvarande regler av persondataskyddets bestämmelse i PUL (från och med 25 maj dataskyddsförordningen).

Traditionell journalistik privilegieras

Tillskyndarna av förslaget hävdar att det var ett misstag att år 2003 införa möjligheten till grundlagsskydd i YGL, varigenom PUL kan kringgås, och att vad Lexbase med sina sökmöjligheter erbjuder i praktiken enbart är privata belastningsregister. Detta vill man ändra på genom att i TF och YGL införa denna möjlighet att i vanlig lag meddela föreskrifter om förbud mot offentliggörande av känsliga personuppgifter, till vilka räknas fällande domar i brottmål eller beslut om straffprocessuella tvångsmedel. Antas förslaget finns denna vanliga lag redan på plats genom dataskyddsförordningen, och Lexbase måste alltså upphöra med sin verksamhet.

Men förslaget innehåller i andra stycket en ventil som gör det möjligt för privilegierad verksamhet att fortgå när det inte finns särskild risk för otillbörliga intrång i enskildas personliga integritet. Den privilegierade verksamheten definieras inte i lag men anges i förarbetena som ”traditionell journalistisk verksamhet”. Det knyter alltså an till vad som nu i PUL (och framgent i dataskyddsförordningen) anges om ”journalistiska ändamål”. [19]

Den som avgör vem eller vad som skall tillåtas är Datainspektionen (med möjlighet till överklagande i förvaltningsdomstol).

Förslaget reser betänkligheter, i vilka alltså nu också Allianspartierna i huvudsak instämmer.

Det ter sig egendomligt att beteckna ett lagligt använt grundlagsskydd i termer som ”misstag” eller ”kryphål”. Grundlagen begränsar enbart vad som är förbjudet, exempelvis förtal, men bör inte i övrigt innehålla värderingar avseende tillåten användning.

Integritetsskyddet är ett beaktansvärt intresse, men avvägningen här är varken uppenbar eller självklar. I andra vågskålen ligger intresset av handlingsoffentlighet, en offentlighet som när det gäller domar förstärks av det rättsstatliga intresset av insyn i den dömande verksamheten.

Att begränsa tillgången till information för allmänheten men tillåta den för vissa såsom godkända verksamheter, kan närmast betecknas som stötande; en professionell verksamhet anses alltså inte medföra det integritetsintrång som bär upp hela förslaget.

Om nu vissa skall ges förtroende på ett område där allmänheten är utestängd, bör verksamheten avgränsas i lag och inte enbart genom förarbetsuttalanden. En svårighet i sammanhanget är att lagprecision reser frågan om definitionen av ”journalist” och ”journalistisk verksamhet”, vilket i sin tur associerar till totalitära staters licensiering eller auktorisation av betrodda pennor. I sin prövning av begreppet ”journalistiskt ändamål” har HD hittills avvisat tanken på en kvalitativ bedömning, förbehållen vissa yrkesverksamma grupper, utan tvärtom betonat det allmänna värdet av fri informationsspridning och kommunikation.

Alternativen för framtiden

Ja, samsyn bland berörda politiker och framstående jurister må hittills ha varit bedövande, och det är en senkommen debatt, men frågan är om inte ytterligare överarbetning av förslaget krävs. Det finns ett antal alternativ:

1. Ventilen stängs. Reaktionen hos de stora mediehusen och företrädare för annan ”traditionell journalistisk verksamhet” inför utsikten av en sådan förändring kan antas bli kraftig, men det skulle innebära likabehandling och inte skillnad på folk och folk;

2. i det särskilda angivandet av känsliga uppgifter undantas, med bibehållen ventil, brottmålsdomar, varvid Lexbase kan fortsätta sin verksamhet; och

3. om ventilen likväl behålls, bör den privilegierade gruppen lagfästas. En svårknäckt nöt, särskilt som ”journalist” på något sätt också måste definieras.

Den debatt som nu förs innehåller allehanda övertoner och missförstånd, såväl medvetna som omedvetna. Sverigedemokraterna har gjort helt om och ställer sig inte längre bakom förslaget. De har även aviserat att de kommer att yrka på folkomröstning, men behöver stöd av andra för att få bifall i riksdagen. Partiet exploaterar ett uppgivet folkligt missnöje med medieeliten. Med Alliansens senkomna svängning har SD:s ställning i detta hänseende dock kraftigt försvagats.

Slutligen får frågan om denna grundlagsändring relief av en allmän debatt om de digitala jättarna (Facebook, Google, Twitter) och deras roll och ansvar för debattklimatet och risken för ”fake news” inför förestående val. Statliga Vinnova finansierar också en plattform för SVT, SR, DN och SVD (”Vinnovakartellen”) att särskilt svara för granskning av ”falska nyheter”. Professionella medieaktörer utmanas av alternativa medier.

Kontrollen över och konkurrensen om informationsflödet (inklusive annonsmarknaden) ökar och yttrandefriheten kläms alltså på olika sätt – med de bästa av uppsåt. Men vägen till helvetet är som bekant stensatt av just goda föresatser. När det gäller att i Sverige strypa allmänhetens tillgång till offentliga handlingar finns det dock ännu tid för begrundan. Sedan nu regeringen förlorat också Alliansens stöd får det antas att propositionen dras tillbaks. Lexbase kan alltså fortsätta sin verksamhet i minst fyra år till. Önskar man stärka integritetskyddet på den grundlagsskyddade handlingsoffentlighetens bekostnad rullas alltså frågan framåt till nästa ordinarie val 2022. En ny grundlig genomlysning har dock att finna lösningar på de problem som nu redovisats. Lätt blir det inte.