Centerpartiet upplever sin bästa tid på generationer. Snart kan dock allt bli betydligt jobbigare, skriver Viktor Barth-Kron från partistämman i Karlstad.

Stämningen är oerhörd på lördagskvällens kongressfest vid Klarälvens strand. Allsångerna avlöser varandra, klang följs av jubel, snart kommer Sven-Ingvars!

Dagen har visserligen ramats in av en liten olycklighet, sedan stämman med stor majoritet röstat för att förbjuda icke medicinskt påkallad omskärelse av pojkar. Partiet som mer än något annat berömmer sig för att stå för mångfald och tolerans får nu läsa upprörda rubriker om att de vill omöjliggöra judiskt och muslimskt liv i Sverige.

I princip alla tyngre partiföreträdare är besvärade. På frågan om hur det ändå kunde hända handlar svaren om att partistyrelsen inte såg vartåt det barkade, och om att ombuden inte förstod sprängkraften i frågan.

De tänkte inte på det. De uppfattade att frågan handlade om huruvida det var bra eller dåligt att misshandla barn, och kom fram till att de var mot barnmisshandel. Nu är de ledsna.

Självberömmet ständigt närvarande

Möjligen inte helt förtroendeingivande, men ändå en parentes i det stora hela den här helgen. I alla fall för Centerpartiet.

Centerpartiet upplever på många sätt sin bästa tid på generationer. Självberömmet är ständigt närvarande: Det var Centerpartiet som tog ansvar och bröt blockpolitiken, så att Sverige kunde få ett fungerande styre och slippa regeringskris. Det var Centerpartiets agerande som höll ”ytterkanterna” borta från inflytande.

Samtidigt har Centerpartiet utnyttjat situationen maximalt till sin fördel, och fått bättre utdelning är någon kunnat drömma om. Både i politiken och i opinionen. Man har Socialdemokraterna under klacken. Väljarna gillar det.

Sällan förr har ett åttaprocentsparti haft sådant inflytande över dagordningen i svensk politik. Annie Lööf för sig följaktligen som en fransk president i Karlstad och delegaterna som ett hov, men hela härligheten hänger faktiskt i sköra trådar.

Arbetsförmedlingen eller Ungern?

Centerpartiets starka ställning bygger på två faktorer, där det ena handlar om valet av konflikt. Partiledningen missar aldrig ett tillfälle att beskriva den stora konflikten i vår tid som den mellan Anständigheten och Oanständigheten, där Centerpartiet anför Anständigheten. Det är en oförsonlig, kompromisslös politisk konflikt. Dessutom effektiv.

Det andra handlar om att använda vågmästarrollen mellan Socialdemokraternas och Moderaternas respektive regeringsalternativ. Centerpartiets liberala reformlistor ska vara valutan som svensk regeringsmakt handlas i.

De här strategierna är egentligen uppenbart oförenliga. Poängen med att vara vågmästare är att man kan spela ut olika aktörer mot varandra – om den ena uppvaktaren bjuder för dåligt kan man ju alltid välja den andra. Men om du själv har målat upp det ena av de två alternativen som Oanständigt, vilket ju Centerpartiet faktiskt gör när det gäller högeralternativet, då borde det vara svårare att hävda en vågmästarroll.

Förenklat: Om Centerpartiet faktiskt hade tvingats välja mellan att inte privatisera Arbetsförmedligen och att öppna dörren till en ungersk utveckling i Sverige, hade de då verkligen valt Ungern?

Politik är dock det omöjligas konst, och hittills fungerar manövern alltså utmärkt. Men hur länge?

Skrämmande utsikter

Lyssnar man runt bland partifolket finns en lågmäld oro, och den gäller framtiden. Vad är planen på lite längre sikt?

Ska Centerpartiet etablera sig som ett ”nytt Miljöpartiet”, det vill säga ett profilfrågeparti fast inkilat i det socialdemokratiska blocket? För folk med borgerlig identitet – det vill säga de flesta här på stämman – är det en besvärande utsikt. Även om de tycker att Ebba Busch Thors symbolkonservatism är störig.

Framtidsfrågan är dock större, och delvis utanför Centerpartiets egen kontroll.

Det mest akuta gäller utvecklingen i Socialdemokraterna.

Snart dags att betala tillbaka

Den socialdemokratiska partiledningen har investerat tungt i att skapa och försvara januariöverenskommelsen, men i längden kan inte samarbetet mellan C och S bygga på att Centerpartiet kräver saker och att Socialdemokraterna verkställer dem.

Inom S växer en uppfattning om att C har fått mycket bra betalt, och att det snart är dags att betala tillbaka.

Skulle Socialdemokraterna sedan på allvar börja röra sig i en hårdare, ”dansk” riktning, liknande det som Ardalan Shekarabi pekat ut och som allt fler centrala socialdemokrater mumlar om, kommer både samarbetets politiska inriktning och dess moraliska införsäljningsargument hamna i rejäl gungning.

Om samverkan vänsterut en dag varken ger någon omfattande liberal reformagenda eller något särskilt stort avstånd till nationalismen – vad ska Centerpartiet göra då?

Vad är egentligen plan B?

Frågorna är fler. Risken eller chansen – beroende på hur man ser det – är uppenbar för att Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, med eller utan ett ambivalent Liberalerna, kan samla en majoritet i riksdagen efter nästa val. I så fall är Centerns vågmästarroll historia, och vad gör man då? Går i stenhård opposition mot sina gamla vänner, eller kryper till korset och söker samverkan?

I Vänsterpartiet växer bitterheten och det inre missnöjet varje gång Centern berömmer sig över att ha hållit ”ytterkanterna” borta från inflytande. Det borde oroa, eftersom Vänsterpartiets goda vilja faktiskt är nödvändig om dagens regeringslösning ska fungera.

Och så vidare.

Fler än en partigängare här på stämman undrar i det halvtysta över vad som egentligen är plan B, om dagens drömsits inte skulle visa sig hålla för evigt.

Ett Sverige i miniatyr

Det krävs ingen lång tid på åhörarläktaren i Karlstad för att inse något väsentligt i sammanhanget: Att vara centerpartist är fortfarande mer en social sak än en ideologisk.

Här finns välfärdsorienterade socionomkvinnor bredvid anarkiliberala gossar i synthfrisyr. HBTQ-aktivister bredvid trivselkonservativa herrar som lika gärna kunde varit ombud på ett riksting i KD. Centern har dynamiska och spretiga ungdomsrörelser, de styr i fler kriskommuner än någon annan och de har en historia av långtgående pragmatism.

Partiet är ett tvärsnitt av det mesta. Ett Sverige i miniatyr om man så vill, och precis som Sverige fäster centerpartister stor vikt vid att ha trevligt och att vara överens.

De kommer förmodligen fortsätta vara överens, ända till de en dag är överens om något annat. Ungefär som Sverige.

Vår bästa tid var nu

Natten blir lång för många, och söndagen kommer med gråväder och eftertanke. Blir det lika roligt nästa gång, eller var Sven-Ingvars frejdiga bugg runt midnatt i någon mening den sista dansen?

Kanske har den bästa tiden precis passerat. I alla fall för just den här formen av Centerpartiet.