Ryska armén är sig lik

Han blev för några år sedan föremål för en synnerligen välskriven biografi, författad av historikern Geoffrey Roberts: Stalins general (Historiska media 2012). Roberts är professor i historia vid University college Cork i Irland, och han har forskat om sovjetisk militär historia.

Boken utkom för några år sedan, men frågan man ställer sig idag är vad arvet från Zjukov betyder nu när Ryssland åter är i storkrig? En hel del, är nog svaret.

Snabb karriär

Georgij Zjukov växte upp i enkla förhållanden på landsbygden utanför Moskva och tjänstgjorde som underofficer i kavalleriet i första världskriget. Sedan slogs han för den röda sidan i inbördeskriget, för att sedan göra raketkarriär i Röda armén. Han lyckades överleva Stalins utrensningar 1937–38 då minst 16 generaler, 15 amiraler och 264 överstar avrättades. Långt fler fängslades eller avskedades. Vid andra världskrigets utbrott var Zjukov general, och i slutet av kriget ledde han som fältmarskalk styrkorna som intog Berlin. Han blev på 1950-talet sovjetisk försvarsminister under Nikita Chrusjtjov.

Kreativt tänkande, egna initiativ och improvisation var inget som efterfrågades – Röda arméns segrar skulle byggas på råstyrka och stenhård disciplin.

Den ryska armén var en hård skola. ”Disciplinen byggde på brutalitet”, minns Zjukov i sina memoarer om tiden i den ryska underofficersskolan. Kroppsstraff var vanliga. Vitsorden från när han var ung officer ger bilden av en hårding. Han passar som frontbefälhavare, skrev ett av hans befäl i ett betyg: ”Han är illa lämpad för stabsarbete.” Andra överordnade beskrev honom som envis och taktlös.

Redan på 1930-talet diskuterades inom Röda armén de problem vi ser idag i den ryska krigföringen. Hur skulle stridsvagnar klara bränsle- och ammunitionstillförsel under anfall i djupled? Hur skulle de samverka med infanteri? Och redan under spanska inbördeskriget noterade ryssarna hur utsatta stridsvagnar kunde vara i närstrid, liksom vikten av att pansar samverkar med infanteri. Lärdomar som är aktuella idag, när ryska stridsvagnar förstörs i snabb takt.

En annan sak som är aktuell är toppstyrningen och den hårda disciplinen. Under Zjukovs tid kunde höga officerare avrättas utan urskillning om de hade gett order om reträtt utan tillstånd. Zjukov vittnade om den auktoritära ledarstilen, som byggde på strikt hierarkiska principer. Kreativt tänkande, egna initiativ och improvisation var inget som efterfrågades – Röda arméns segrar skulle byggas på råstyrka och stenhård disciplin. Hela 170 000 sovjetiska soldater avrättades under andra världskriget för påstådda disciplinbrott.

Det finns många vittnesmål om att Zjukov själv brukade våld mot sina underordnade – precis som han lärt sig i tsarens armé. Och än idag är våldet inom den ryska armén ett stort problem.

Stalins favorit

När Zjukov hamnade på Time magazines omslag i december 1942 var rubriken ”Stalins favorit”. Han hade lett de ryska styrkorna till seger både utanför Moskva och vid Stalingrad. Landet var efter tyskarnas invasion och de oerhörda förlusterna i behov av en krigshjälte – och Zjukov fick axla rollen.

Han befann sig – i likhet med många av dagens ryska generaler – ofta i närheten av fronten…

Den amerikanske pansargeneralen George Patton träffade honom en gång, men han var inte särdeles imponerad: ”Behängd med medaljer som vore han hämtad ur en operett”, skrev han hem till sin fru. Patton betonade att den sovjetiske fältmarskalken var kort och tjock – men hade snälla blå ögon.

Zjukov arbetade oerhört hårt under andra världskriget, han kunde vara vaken flera dygn i sträck med hjälp av stora mängder starkt kaffe. Han befann sig – i likhet med många av dagens ryska generaler – ofta i närheten av fronten och hamnade många gånger under fientlig eld, minns hans livvaktschef. Zjukovs bil besköts av fientliga flygplan, han kunde befinna sig i observationsplatser nära fronten som låg under tung artilleribeskjutning och vägra att lämna platsen trots faran.

Han fick även i uppdrag av Stalin att återerövra Kiev från tyskarna i oktober 1943. Trupper luftlandsattes i närheten av staden, men de kunde inte hålla ställningarna och Zjukov rapporterade till Stalin att terrängen lämpade sig bättre för försvarsstrid än anfallsstrid.

Man undrar ju om dagens ryska arméledning kommer ihåg Zjukovs problem i dessa områden.

Till slut lyckas de dock erövra Kiev med hjälp av en sällan tidigare skådad artilleriinsats av 2 000 kanoner och granatkastare plus raketartilleri. Över 6 000 byggnader jämnades med marken – men staden rensades verkligen på nazistiska element. Men till priset av tiotusentals döda civila, vilket sätter dagens dödssiffror i perspektiv.

Zjukov var övertygad om att artilleriet var överlägset flyget – detta var något han ofta återkom till i intervjuer om militärtaktik, och vi ser samma sak idag. Det ryska artilleriet gör grus av hela städer, medan deras flygplan skjuts ned.

Historiska misstag som upprepas

Vid ett annat tillfälle inför slaget om Berlin satte Zjukov in stora mängder stridsvagnar på en liten front, vilket dock bara ledde till trängsel och att vägarna blev tilltäppta. Ett historiskt misstag som upprepats idag.

Och historien upprepar sig. Våldtäkter och plundring rapporteras dagligen från invasionen av Ukraina.

Zjukov är otvivelaktigt delansvarig för de massvåldtäkter som utfördes av Röda armén i det besegrade Tyskland. En av hans order löd: ”Må olycka drabba mördarnas land. Vi ska hämnas fruktansvärt för allt.” Grönt ljus för gränslösa övergrepp med andra ord. Hundratusentals eller miljontals våldtäkter begicks av ryska trupper, liksom omfattande plundring. Zjukov själv fick bland annat med sig 70 guldsmycken, 50 mattor, 60 målningar och 320 pälsar hem från det ockuperade Tyskland.

Och historien upprepar sig. Våldtäkter och plundring rapporteras dagligen från invasionen av Ukraina.

Zjukovs trupper slog sig fram till Berlin våren 1945, och den 9 maj fick den då 49-årige fältmarskalken äran att å Stalins vägnar ta emot Tysklands kapitulation, vilket finns förevigat på journalfilm. Detta var hans största stund, och den triumf som firats i Sovjetunionen och Ryssland varje år detta datum sedan dess.

I juni 1945 hölls sedan en stor segerparad till hans ära, då den gamle kavalleristen fick rida in på Röda torget på en vit arabhäst, Tspeki. Han höll sedan ett tal som han hade repeterat inför sina två döttrar innan.

Efter kriget deltog han i den så kallade ”flygaffären”, en utredning om de flygplan av undermålig kvalitet som levererats under andra världskriget – och även detta låter bekant, då vi vet att en hel del rysk krigsmateriel inte håller måttet idag.

Rehabiliterad två gånger

Ett uttalande av Zjukov efter kriget har stor bäring på dagens ryska invasion av Ukraina: ”Utgången av väpnade drabbningar i framtida krig styrs av personer som har full kontroll över sin militära utrustning, som tror att kriget är rättfärdigt, som högaktar sin regering och alltid är redo att försvara sitt folk.” Precis som den ukrainska armén idag.

Inte mindre än två gånger blev Zjukov nedstörtad från ärans höjder – och båda gångerna har han sedan rehabiliterats i den sovjetiska historieskrivningen. Första gången skedde ett par år efter segern över tyskarna, då Stalin sannolikt blivit avundsjuk på krigshjälten. Nästa gång var det Chrusjtjov som avskedade honom. Men efter hand har hans insatser rehabiliterats – i alla fall i Ryssland.

År 2019 revs Zjukovstatyn i Kharkiv i Ukraina av demonstranter, som sade sig ha fått nog av minnesmärken föreställande ryska kommunister.

Men på Röda torget i Moskva står statyn av honom fortfarande kvar.