Så beskriver Arkadij Babtjenko livet i den ryska armén i den gripande boken Krigets färger. Ett vittnesmål (Ersatz 2008). Den har ett antal år på nacken, men har aktualiserats av den ryska invasionen av Ukraina. Jag har även berört den tidigare här i Kvartal.
Babtjenko tjänstgjorde i den ryska armén under kriget i Tjetjenien vid mitten och slutet av 1990-talet, och boken är just ett vittnesmål om vardagslivet i armén.
Innan de når fronten är Babtjenko och hans vapenbröder hela tiden rädda för att få stryk – av veteraner och av befäl. En judisk vapenbroder som är klen och intellektuell är extra utsatt och rädd. (”Efter ett halvår i armén har han fortfarande inte vant sig vid att han bara är värdelös ohyra, en rutten skit, ett skadedjur, och varje smäll gör honom deprimerad.”) De första sex månaderna i armén är man en ”ande” – en usel gröngöling som ständigt får höra glåpord från befäl och äldre värnpliktiga, som ofta kallas farfar.
Farfarsväldet dödar åtskilliga värnpliktiga i den ryska armén varje år. Bara år 2006 ska enligt New York Times över 290 ryska rekryter ha dödats – av misshandel, övergrepp, sexuell tortyr och våldtäkter.
Stölder och korruption
Kriget kallas köttkvarnen och, skriver Babtjenko, ”vi är köttet, den nya kanonmaten”. Boken tar sin början på militärflygplatsen i Mozdok ett par mil utanför Tjetjenien. Helikoptrar flyger in nya färska trupper över bergen i fjärran, och kommer sedan tillbaka med sårade och lik från köttkvarnen. Fram och åter smattrar de.
Babtjenko och hans vapenbröder väntar på att få åka till fronten: ”Vi är inte de första på det här fältet. Tiotusentals har varit här före oss och väntat på sitt öde, och stäppen har sugit upp deras rädsla, som svett. Nu stiger rädslan upp ur den förgiftade jorden. Den fyller våra kroppar och ringlar omkring som en hal mask någonstans under magen, den får oss att frysa, trots den glödheta solen.”
Pennalismen finns överallt och är snarast institutionaliserad.
I väntan på transport till fronten befinner sig Babtjenko i en kasern. Han väcks en natt: ”Upp med er, era horor!” Det var då helvetet bröt ut: ”Man sparkade oss ur sängarna och slog oss hela natten. Framåt morgonen, när spaningssoldaterna hade tröttnat på misshandeln tvingade de oss att göra knäböjningar.” De fick sedan dagligen stryk av äldre meniga och befälen. Babtjenko kan knappt få i sig mat efter den upprepade misshandeln: ”Vi kan inte tugga, kan inte andas djupt – veteranerna har slagit revbenen så hårt med knytnävarna att bröstet har förvandlats till ett enda stort blåmärke.”
Bästa sättet att slippa misshandeln är att försöka göra sig osynlig. Men pennalismen finns överallt och är snarast institutionaliserad: ”Pennalismen är snarare ett regelverk, en sorts lagbok, som utdömer kroppsliga straff för alla överträdelser. Ta gångstilen, till exempel. Den är förknippad med tjänstetiden. Nyinryckta ’andar’ får i egentlig mening inte gå över huvud taget, de ska ’flyga’ eller ’rassla’ fram som elektroniska robotar.” De med längre tjänstetid får gå lugnare, veteranerna får hasa fram med klackarna mot golvet. Går en nyinryckt så får han stryk på direkten. En ”farfar” kan ha en egen ”ande” som slav som ska lyda hans minsta vink.
Institutionaliserad pennalism
”Våra farfäder har redan dödat människor och begravt sina kamrater”, skriver Babtjenko, ”de tror inte själva att de kommer att överleva det här kriget. Därför är våldet norm. Alla kommer ändå att dö, både de som slår och de som blir slagna. Vad gör det för skillnad?”
Kriget är affärer – för alla. Allt är till salu. Babtjenko försöker sälja stridsvagnsgranater till civila tjetjener, men de är inte så efterfrågade. De vill hellre köpa granatgevär. Några andra soldater säljer sin ammunition till tjetjenerna, men blir upptäckta av befälen. De torteras med elchocker som straff.
Babtjenko och hans kamrater byter bort uniformspersedlar mot livsmedel, eftersom den ryska armén inte ger dem tillräckligt med mat.
De säljer raketgevär och ammunition på svarta börsen, blir upptäckta av befäl – och får stryk som straff. Ingen vill ha en utomstående utredning, enklare att skriva av stölderna som förluster i strid. Och – som Babtjenko skriver: ett par utslagna tänder är mycket bättre än tolv år på kåken.
En gång fejkar han och hans grupp ett fientligt eldöverfall mot sin egen bas för att i villervallan kunna stjäla matvaror i köket.
Många deserterar. Andra skadar sig själva. Officerarna har spritfester i flera dygn i sträck.
Bilden av den ryska militära insatsen inskärper brist på allt ifrån moral och motivation till utbildning och uthållighet: ”Här bråkar alla med alla. Veteranerna, officerarna, fänrikarna. Man super sig djuriskt berusad och går loss på de yngre. Överstarna på majorerna, majorerna på löjtnanterna, dessa på soldaterna. Farfäderna på de unga.”
Ibland blir de beskjutna av det egna artilleriet som på grund av inkompetens eller slarv inte siktar ordentligt, ibland skadas soldater av vådaskott. Många deserterar. Andra skadar sig själva. Officerarna har spritfester i flera dygn i sträck. Stölder sker hela tiden: ”Stjäl gör vi allihop. Det här kriget bygger på stöld och har stölden som mål. Soldater säljer patroner, förarna diesel, kockarna köttkonserver. Bataljonscheferna stjäl lådor av vårt käk och dukar fram våra konserver på bordet, äter dem till vodkan utan att skämmas. Regementscheferna stjäl hela lastbilslass, generalerna stjäl själva lastbilarna.”
Ingenting förändras
Babtjenkos vittnesmål har som sagt några år på nacken. Vissa saker har säkert förändrats sedan 1990-talet – andra är sig nog lika.
Babtjenko själv skriver att ”ingenting har förändrats i den här armén, och om tio gånger fyra år kommer ingenting att ha förändrats”, apropå pennalismen. Vissa bedömare gör gällande att pennalismen i den ryska armén har blivit värre under 2000-talet.
Läser man Krigets färger framstår den ryska armén som en visserligen grym och skoningslös apparat – inte minst mot de egna – men också som en skapelse som är oorganiserad, korrupt, dåligt ledd och ineffektiv. Den ryska militärmakten har visserligen moderniserats på senare år, enligt ny forskning från FOI, men frågan är hur mycket bättre den har blivit.
Det tog den ryska armén flera år att ta kontrollen över Tjetjenien på 1990-talet. Man ska då begrunda det faktum att Tjetjenien är ungefär lika stort som Värmland, som utgör mindre än fyra procent av Sveriges yta. I Tjetjenien bor färre än 2 miljoner människor.
Ukraina har mer än 40 miljoner invånare, och är 30 procent större än Sverige till ytan.
Gör matematiken och fundera på hur långt Vladimir Putin har kvar till en seger över Ukraina och ukrainarna.