Replik: Wong har fel om museerna

Wong visar stor kreativitet när han vrider mina argument till att låta som att jag menar att museerna ska sätta trovärdigheten på spel för att gynna Miljöpartiets kulturpolitik. Andemeningen i min text är den motsatta.

Regeringsformen kräver dessa värderingar

Den mest angelägna fråga som Wong ställer är den om museer överhuvudtaget ska vara mötesplatser för opinionsbildning och samhällsförändring. Dels besvarar Wong den frågan med ett ja. Han motiverar det då han lyfter fram den totalt oacceptabla situation som råder för folkgruppen uigurer i Xinjiang, där Kinas kommunistparti förföljer och tvångsindoktrinerar miljontals människor. Wong menar att museerna borde skildra detta. Men han menar samtidigt att det vore modigare ”att vägra delta i debatten på kommando”. Jag förstår att det är på kommando som är nyckelordet här. Wong anklagar museerna för att vara ”opinionsbildare åt ett tydligt håll” och att vi vågar vara modiga endast när vi tar tydligt ställning för den idag bedrivna politiken. ²

Det är därmed svårt att motivera att valet av ämnen är fel eller att det på ett otillbörligt sätt skulle främja en politisk inriktning att behandla frågor som har med exempelvis jämställdhet eller alla människors lika värde att göra.

Går vi museer då den dagsaktuella politikens ärenden? Detta är en mycket viktig fråga. Huruvida museer uppfattas som trovärdiga eller ej kommer avgöras av hur medborgare besvarar den frågan. I statsskickets grunder i regeringsformen (4) lyfts bland annat följande formuleringar:

• ”alla människors lika värde”
• ”hållbar utveckling som leder till en god miljö”
• ”demokratins idéer blir vägledande”
• ”delaktighet och jämlikhet”
• ”motverka diskriminering”

De flesta av dessa punkter föregås av formuleringar som handlar om att det allmänna ska ”verka för” eller ”främja” punkternas genomförande.

De utställningar som blivit beskyllda för ”populistiskt kunskapsförakt, postmodern sanningsrelativism, normkritik…” med mera har behandlat frågor som regeringsformen understryker att det allmänna ska främja. Det är därmed svårt att motivera att valet av ämnen är fel eller att det på ett otillbörligt sätt skulle främja en politisk inriktning att behandla frågor som har med exempelvis jämställdhet eller alla människors lika värde att göra. Med regeringsformen i ryggen ska museer i Sverige samla, bevara, beforska och ställa ut i dessa brännande ämnen. Men, som jag skriver i den artikel som Wong kritiserar, när vi gör så är det av yttersta vikt att vi gör det utifrån våra samlingar, utifrån solid kunskap som bottnar i verifierbara fakta, utifrån samverkan med forskning.

Undvik partipolitik men inte brännande ämnen

Wong angriper också mitt påstående om att vi museer är skyldiga att ge oss ut i samhällsdebatten. Visst, jag håller med Wong, min formulering är väl kategorisk. Men museer uppbär skattemedel och när vi genom våra föremål och kunskap kan ge historiska aspekter och perspektiv på dagsaktuella och debatterade frågor, som exempelvis uigurernas situation i Xinjiang, så menar jag att det skulle vara något av ett svek att regelmässigt lämna walkover bara för att de beforskade perspektiv vi kan presentera kan uppfattas som inlägg i debatten.

Det är således inte brännande ämnen, som exempelvis alla människors lika värde, som vi ska undvika. Däremot ska vi vara mycket noga med att bevaka armlängds avstånd till politiken, slå vakt om vårt oberoende, kunskap, samlingar och forskning. Då bygger vi trovärdighet och kan uttala oss i brännande och svåra, och därmed angelägna, ämnen.